←  Uppe bland skyarna
Charlotte Löwensköld
av Selma Lagerlöf

Schagerström
Straffpredikan  →


[ 148 ]

Schagerström.

Under hemresan från det misslyckade frieriet i prostgården satt Schagerström hela tiden med ett litet småleende på läpparna. Om det inte hade varit för kuskens och betjäntens skull, hade han kunnat storskratta, så löjligt föreföll det honom, att han, som hade rest ut för att bevisa en stor välgärning åt en fattig sällskapsdam, hade blivit på det sättet snäst och tillstukad.

»Men hon hade fullkomligt rätt i vad hon sade», mumlade han. »Visst tusan hade hon rätt. Egentligen begriper jag inte, att jag inte tänkte på den saken själv, innan jag gav mig ut på friarfärden.

»För resten klädde det henne förträffligt att flamma upp så där», fortfor han med sina funderingar. »Den belöningen fick jag ändå för mitt besvär. Det var roligt att se henne så vacker.»

När han hade åkt en stund, sade han till sig själv, att om han också hade burit sig dumt åt, så var han ändå glad åt den här historien, därför att han hade fått lära känna en människa, som rakt inte frågade efter, att han var den rikaste mannen i Korskyrka. Den unga flickan hade minsann inte gjort något försök att ställa sig in. Inte alls låtsat om, att hon hade en millionär [ 149 ]framför sig, utan behandlat honom som den förste bäste trashank.

»En sådan karaktär på den flickungen!» tänkte han. »Jag skulle verkligen önska, att hon inte tyckte alltför illa om mig. Bevare mig väl, jag skall visst inte fria till henne någon mer gång, men jag skulle vilja visa henne, att jag inte är ett sådant nöt, att jag vredgas på henne för den läxa hon gav mig.»

Hela eftermiddagen grubblade han över hur han skulle försona sin framfusighet, och till sist trodde han sig verkligen ha funnit ut något lämpligt. Men denna gång ville han inte rusa åstad i blindo. Han ville förbereda saken och göra nödiga undersökningar för att inte åter råka illa ut.

Fram emot kvällen föll det honom in, att det inte kunde skada, om han redan nu visade Charlotte en liten artighet. Det skulle roa honom att sända henne litet blommor. Om hon toge emot dem, så skulle det sedan gå lättare att komma på god fot med henne. Han skyndade genast ut i trädgården.

»Nu, mäster», sade han till trädgårdsmästarn, »vill jag, att han skall göra mig en riktigt vacker bukett. Få se, vad han har att bjuda på!»

»Det vackraste jag har», sade trädgårdsmästarn, »är väl de här röda nejlikorna. Vi kunde sätta dem i mitten, kanta med lövkojor och sedan blanda in litet reseda.»

Men Schagerström rynkade på näsan.

[ 150 ]»Nejlikor och lövkojor och reseda!» sade han. »Sådana blommor finns ju på varenda herrgård. Likaså gärna kunde mäster bjuda på prästkragar och blåklockor.»

På samma sätt gick det med lejongap, riddarsporrar och förgätmigej. De blevo alla förkastade av husbonden.

Till sist stannade Schagerström framför en liten rosenbuske, som stod full med blom och knopp. I synnerhet knopparna voro förtjusande. De skära blombladen stucko fram ur ett foder, som var så upprispat i kanten, att det liknade mossa.

»Det här tycker jag är vackert», sade han.

»Men, brukspatron, det är ju mossrosen! Den blommar i år för första gången. Den vill inte gärna gå till så här långt mot norr. Det finns inte maken till den här busken i hela Värmland.»

»Men det är just något sådant jag vill ha. Detta skall sändas till Korskyrka prostgård. Mäster vet, att där har de redan alla de andra sorterna.»

»Jaså, till prostgården», sade trädgårdsmästarn och lät med ens helt förnöjd. »Det var en annan sak. Jag vill gärna, att prosten skall få se mina mossrosor. Han är en förståsigpåare.»

De stackars rosorna blevo alltså avskurna och sända till prostgården, där ett ganska oblitt öde väntade dem.

Den, som blev väl mottagen däremot, då han nästa förmiddag kom resande till Stora Sjötorp, det var prosten i Korskyrka.

[ 151 ]Den lille prosten var nog litet omständlig och högtidlig till en början, men i grunden var han en rättfram och anspråkslös man, han som Schagerström. De märkte båda, att krus och komplimanger voro onödiga, och snart språkade de med varandra som två gamla vänner, enkelt och frimodigt.

Schagerström begagnade tillfället för att göra några frågor om Charlotte. Han ville ha reda på hennes föräldrar, hennes förmögenhet, och framför allt underrättade han sig om fästmannen och hans framtidsutsikter. En pastorsadjunkt hade väl inte så stor lön, att han kunde gifta sig på den? Visste prosten om unge Ekenstedt hade några förhoppningar om snar befordran?

Prosten var högst förvånad, men som ingenting av det, som Schagerström frågade om, var någon hemlighet, gav han tydliga och direkta svar.

»Det är en affärsman», tänkte gubben. »Han går rakt på sak. Ja, ja, det är väl så det skall vara nuförtiden.»

Till slut förklarade Schagerström, att han var ordförande i en bruksstyrelse i Uppland och att det var han, som hade rätt att tillsätta brukspredikanten. Platsen hade blivit ledig för ett var veckor sedan. Lönen var visst inte stor, men prästgården var trevlig, och den förre innehavaren hade trivts gott där. Trodde prosten, att det där kunde passa unge Ekenstedt?

[ 152 ]Prosten Forsius hade sällan blivit mer förvånad än över detta förslag, men han var en slug gubbe och tog saken på det naturligaste sätt.

Han drog fram sin snusdosa, fyllde sin stora näsa med snus, putsade den med en silkesnäsduk och tog så till orda.

»Brukspatron kan inte finna en ung man, mer värd att hjälpa.»

»Ja, då är saken avgjord», sade Schagerström.

Prosten hade stoppat ner snusdosan. Han var alldeles ofantligt belåten. Vilken nyhet var inte detta att komma hem med! Charlottes framtid hade många gånger vållat honom oro. Han hade den allra största aktning för sin adjunkt, men han ogillade, att denne alls inte tänkte på att skaffa sig en sådan ställning, att han kunde gifta sig.

Plötsligen vände sig den vänlige gamle mannen till Schagerström.

»Brukspatron tycker om att göra folk lyckliga. Gör det inte till hälften! Kom med till prostgården, och låt det unga paret veta era goda avsikter! Kom och se deras lycka! Det är en glädje, som jag unnar brukspatron.»

Vid detta förslag for ett leende över Schagerströms ansikte. Det syntes, att det behagade honom.

»Kanske att jag komme olägligt», sade han.

»Visst inte! Olägligt! Kommer aldrig på fråga. När man kommer med en sådan nyhet.»

Schagerström syntes färdig att gå in på [ 153 ]förslaget, men plötsligen slog han sig för pannan. »Jag kan ju inte. Jag måste ut på långresa i dag. Resvagnen skall stå för porten klockan två.»

»Vad säger brukspatron?» utropade prosten. »En sådan skada! Men jag förstår. Tiden måste passas.»

»För-budssedlar är utskickade till gästgivargårdarna», sade Schagerström och såg dyster ut.

»Men skulle det inte gå för sig, att brukspatron följde med till prostgården i min vagn, som är förspänd och färdig, så att vi kan fara genast?» frågade prosten. »Resvagnen kunde komma och hämta i prostgården på bestämd tid.»

På detta sätt ordnade man saken. Prosten och Schagerström åkte till Korskyrka i heltäckarn, och order gavs, att brukspatronens resvagn skulle komma efter till Korskyrka, så snart som man hunne bli färdig med matsäck och annan packning, som den skulle medföra.

Under färden voro de två herrarna så muntra som bönder, som fara till en marknad.

»Om jag skall säga min mening», sade prosten, »så har Charlotte inte förtjänat det här, så, som hon i går bar sig åt mot brukspatron.»

Schagerström brast i skratt.

»Nu råkar hon i en riktig klämma», sade prosten. »Jag gläder mig åt att se hur hon skall reda sig ur den. Brukspatron skall få se, att hon kommer att företa sig något helt oväntat, vad ingen annan [ 154 ]skulle kunna hitta på. Ha, ha, ha, jag riktigt gläder mig.»

Det var en stor missräkning för de båda resande, då de vid ankomsten till prostgården fingo veta av husjungfrun, att frun och fröken ännu inte hade kommit tillbaka från namnsdagsfirandet i kyrkbyn. Men prosten, som visste, att det inte skulle dröja mycket länge, innan de visade sig, bad Schagerström följa med in i hans egna rum, som lågo på nedre botten. I dag hade han inte en tanke på att bedja honom stiga upp i övre salongen.

Prosten hade två rum till sin disposition. Det yttre var ämbetsrum, stort och kalt. Ett ofantligt skrivbord, två skrivstolar, en lång skinnsoffa och en väggfast bokhylla för de digra församlingsböckerna utgjorde hela inredningen, om man inte ville räkna några stora kaktusväxter i ett fönster, som blommade, som om de hade stått i lågor. I det inre rummet hade prostinnan inrättat det mycket bekvämt åt sin kära gubbe. Golvet var täckt med en hemvävd matta, möblerna voro vackra och ändamålsenliga. Där funnos stoppade soffor och länstolar, ett skrivbord med många fack, långa bokhyllor, en stor uppsättning pipor och för resten buntar med pressade blommor i gråpappersomslag över både högt och lågt.

Hit in ämnade prosten naturligtvis föra Schagerström, men då de passerade ämbetsrummet, råkade de Karl-Artur, som satt vid den väldiga pulpeten [ 155 ]och förde in födda och döda i en kolossalt journal. Han reste sig, då de trädde inom dörren, och blev föreställd för Schagerström.

»Ja, i dag behöver inte brukspatron fara härifrån med oförrättat ärende», sade han litet maliciöst, då han hälsade.

Vem kan förundra sig över att han kände sig utomordentligt upprörd över att se Schagerström komma till prostgården? Hur kunde han undgå att tro, att de alla, prosten, prostinnan och Charlotte, voro i förbund, för att det förhastade avslaget skulle kunna återkallas? Om han ännu hade hyst minsta tvivel på Charlottes oärlighet, måste inte åsynen av friaren, som denna dag av prosten själv återfördes till prostgården, ha gett honom full visshet? Naturligtvis angick det inte längre honom vem Charlotte gifte sig med, men han fann dock i denna brådska något ofint, något hänsynslöst. Det var avskyvärt helt enkelt, att man i ett prästhus visade sig så ytterligt ivrig att skaffa en släkting ett rikt giftermål.

Den gamle prosten, som inte visste, att förlovningen med Charlotte var uppslagen, såg undrande på Karl-Artur. Han kunde inte fullt fatta meningen med hans ord, men som han av tonfallet förstod, att han var fientligt stämd mot Schagerström, ansåg han det klokast att låta honom veta, att brukspatronen inte denna gång var ute i friarärende.

»Det är egentligen för att träffa dig, som [ 156 ]brukspatron tittar in», sade han. »Jag vet inte om jag har rätt att förråda hans planer, innan Charlotte visar sig, men du kommer att bli nöjd, min fina bror, du kommer att bli nöjd.»

Den vänliga tonen hade ingen inverkan på Karl-Artur. Han stod stram och mörk utan ett leende.

»Om brukspatron Schagerström har något att säga mig, så behöver han inte invänta Charlottes återkomst. Vi båda har ingenting mer att göra med varandra.»

Han sträckte med detsamma ut vänstra handen, så att både prosten och Schagerström kunde se, att det inte fanns någon förlovningsring på fjärde fingret.

Den lille gubben snurrade nästan runt i sin förvåning.

»Men i all världen, min fina bror, är detta något, som ni har ställt till nu, medan jag har varit borta?»

»Å nej, farbror. Saken var klar redan i går. Brukspatron Schagerström friade till Charlotte vid tolvtiden. En timme efteråt var vår förlovning uppslagen.»

»Er förlovning?» sade prosten. »Men Charlotte har ju inte sagt ett ord.»

»Förlåt, farbror!» sade Karl-Artur, som höll på att förlora tålamodet med den gamles försök att spela okunnig. »Förlåt, farbror, men jag ser ju tydligt, att farbror har tjänstgjort som postillon d’amour.»

[ 157 ]Den lille prostgubben sträckte upp sig. Han blev stel och högtidlig.

»Vi skall gå hit in till mig», sade han. »Vi får lov att gå till botten med den här saken.»

Ögonblicket därefter, då de voro placerade, prosten vid skrivbordet, Schagerström i ett soffhörn längre inåt rummet och Karl-Artur i en gungstol nära dörren, vände sig prosten till sin adjunkt.

»Det är alldeles riktigt, min fina bror, att jag i går tillrådde min systerdotterdotter att antaga brukspatron Schagerströms anbud. Hon har väntat på dig i fem år. Jag har en gång i sommar frågat dig om du inte ville ta något steg för att möjliggöra er förening, och du har svarat nej. Du minns kanske, att jag då förklarade, att jag skulle göra allt, som i min förmåga stod, för att förmå Charlotte att bryta er förbindelse. Charlotte äger inte ett öre, och då jag faller ifrån, står hon alldeles utan huld och skydd. Du vet var du har mig, och jag gör mig intet samvete av att jag rådde henne, som jag gjorde. Men hon gick efter sitt eget huvud och sade nej, och därmed var saken avgjord och har inte vidare varit på tal mellan oss, ser du, min fina bror.»

Schagerström satt borta i sitt soffhörn och gav akt på unge Ekenstedt. Det var något i Karl-Arturs sätt, som misshagade honom. Han satt tillbakalutad och svängde gungstolen fram och åter, liksom ville han visa, att den gamle mannens ord inte voro värda någon vidare uppmärksamhet.

[ 158 ]Gång på gång sökte han avbryta honom, men prosten fortfor med sina förklaringar.

»Du skall få tala sedan, min fina bror, du skall få tala, så länge du vill, men nu är det min tur. När jag for till Stora Sjötorp i dag, visste jag inte, att er förlovning var uppslagen, och mitt ärende var inte att bjuda ut Charlotte till brukspatron Schagerström. Jag for dit, därför att jag ville ha fred i församlingen och därför att jag för min del tyckte, att brukspatron Schagerström kunde ha skäl att vara missnöjd med Charlottes sätt att svara honom. Men då jag kom till Stora Sjötorp, så befanns det, att brukspatron Schagerström var av annan mening än jag. Han tyckte, att jag hade gammaldags åsikter och att Charlotte hade svarat rätt. Han var så nöjd med alltsammans, att han bara tänkte på att göra er lycka och ville skaffa dig platsen som brukspastor vid Örtofta gruvor, där han har patronatsrätten. Det var för att tala med dig och henne om detta förslag, som han kom hitresande. Och härav kan du måhända förstå, att brukspatron Schagerström lika så litet som jag hade någon aning om att er förlovning var uppslagen. Och nu har du hört vad jag har att säga, och nu kan du få be oss om ursäkt för dina gemena anklagelser, min fina bror.»

»Det kan inte falla mig in att misstro min ärade farbrors ord», började Ekenstedt. Han reste sig med detsamma och intog ett slags oratorsställning med armarna i kors över bröstet och ryggen mot [ 159 ]bokhyllan. »Med tanke på farbrors öppenhet och rättrådighet förstår jag nu, att Charlotte aldrig har kunnat tänka på att ta farbror till en förtrogen i sina skumma planer. Jag vill också ge min ärade farbror rätt däri, att jag inte är något passande parti för Charlotte, och om Charlotte hade, som min ärade farbror, öppet och ärligt tillstått detta, så skulle jag visserligen ha känt en djup smärta, men jag skulle dock ha förstått och förlåtit. Men Charlotte har valt en annan väg. Kanske rädd att förlora i anseende i den stora mängdens ögon, avvisar hon först brukspatron Schagerström med stolt oegennytta. Men naturligtvis är det inte hennes mening att därmed för alltid skrämma bort honom. I stället låter hon mig göra brytningen. Hon vet, att det finns en stor ömtålighet i min karaktär, och hon begagnar sig av detta. Hon fäller yttranden, som hon vet måste försätta mig i ursinne. Hon når också sitt mål. Jag bryter med henne, och nu anser hon sig ha spelet vunnet. På mig ämnar hon kasta all skuld. På mig ämnar hon välta min ärade farbrors liksom alla människors vrede. Jag bryter med henne, som nyss för min skull har tillbakavisat ett storartat anbud. Jag bryter med henne, som i fem års tid har väntat på mig. Vem kan undra på om hon efter ett sådant uppförande å min sida säger ja till brukspatron Schagerström? Vem kan klandra henne?»

Han slog ut med armarna med en stor gest. [ 160 ]Prosten gjorde ett ryck på stolen och vände sig till hälften ifrån honom.

I gubbens höga panna funnos alldeles på mitten fem små rynkor. Under Karl-Arturs tal hade dessa rynkor börjat rodna, och nu lyste de röda som ett sår. Det var ett tecken till att den fredlige prosten i Korskyrka var i högsta grad uppretad.

»Min fina vän...»

»Förlåt, min ärade farbror, men jag har ännu något att säga. I det ögonblick, då jag för min själs räddnings skull ansåg mig tvungen att bryta med Charlotte, förde Gud i min väg en annan kvinna, en enkel, flärdlös kvinna av folket, och med henne har jag i går kväll utbytt löften om evig trohet. Jag har alltså funnit fullgod ersättning. Jag är fullkomligt lycklig och står inte här för att beklaga mig. Men jag anser mig inte behöva bära den förhatliga bördan av allmänt förakt, som Charlotte vill välta över mig.»

Schagerström såg hastigt upp. Under de sista meningarna, som unge Ekenstedt hade utslungat, hade han blivit medveten om någon förändring i rummets atmosfär, skulle man vilja säga. Han märkte nu, att Charlotte Löwensköld stod i dörröppningen tätt bakom fästmannen.

Hon hade kommit in så tyst, att ingen hade hört henne. Karl-Artur var alldeles omedveten om hennes närvaro och fortfor att tala. Och medan han gjorde sina utläggningar om hennes bakslughet och list, stod hon där, huld som en [ 161 ]skyddsängel, och blickade bort till honom med det renaste medlidande, den mest hängivna ömhet. Schagerström hade tillräckligt många gånger sett det uttrycket i sin egen hustrus anlete för att veta vad det betydde och att det var äkta.

Schagerström tänkte inte alls på om hon var vacker, där hon stod. Han tyckte, att hon var sådan, som hon borde vara, om hon hade gått igenom en stark eld, men inte blivit sotig eller bränd, utan fått all slagg och all ofullkomlighet bortsmälta, så att hon nu stod där hel och förklarad. Han fattade knappast, att unge Ekenstedt kunde undgå att känna värmen i hennes blickar, att han inte märkte hur hennes kärlek kringsvepte honom.

Han för sin del tyckte, att den fyllde hela rummet. Han kände kraften av dess strålar ända bort till hörnet, där han satt. Han fick hjärtklappning av den.

Han erfor ett livligt obehag vid tanken på att hon stod där och lyssnade till alla dessa smädelser, som föreföllo honom fullkomligt orimliga och obestyrkta. Han gjorde en rörelse för att stiga upp.

Då vände Charlotte blicken åt hans håll och upptäckte honom borta i dunklet. Hon måtte ha förstått hans otålighet. Hon gav honom ett litet leende av samförstånd och lade fingret på munnen till ett tecken, att han inte borde röja henne.

Ögonblicket därefter försvann hon lika tyst, som hon hade kommit. Varken prosten eller fästmannen visste, att hon hade varit inne i rummet. Från [ 162 ]detta ögonblick kom en stor oro över Schagerström. Han hade förut inte frågat mycket efter Karl-Arturs tirader. Han trodde, att det hela rörde sig om ett gräl mellan de älskande, som skulle ställas till rätta av sig självt, så snart som fästmannen hade hunnit lugna sig. Men sedan han hade sett Charlotte, förstod han, att det var ett verkligt sorgespel, som hade utspelats i prostgården.

Och eftersom det tycktes vara han själv, som genom sitt obetänksamma frieri hade givit anledning till olyckan, så började han söka efter en utväg att försona de tvistande. Det gällde att bevisa Charlottes oskuld. Det borde inte erbjuda alltför stora svårigheter.

Såsom stor egendomsherre och ordförande i många styrelser hade han fått uppöva sin förmåga att förlika stridiga viljor. Han var nästan säker om att han inom kort skulle se sin väg klar framför sig.

Just som Karl-Artur var kommen till slutet med sin utläggning, hördes en gammal människas tunga steg i ytterrummet, och prostinnan Regina Forsius visade sig på tröskeln. Hon fick genast ögonen på Schagerström.

»Vad i all sin dar, är brukspatron här igen?»

Det kom enkelt och naturligt, rena, rama förvåningen. Hon hann inte strama upp sig till något mer ceremoniellt och passande.

»Ja», svarade Schagerström, »men jag har samma [ 163 ]otur i dag som i går. Då kom jag för att bjuda ut Stora Sjötorp, nu kommer jag med anbud om prästagäll och boställe, men jag får nej i dag också.»

Prosten tycktes få nytt mod, då hustrun kom in. Han reste sig, och medan de fem små rynkorna lyste ellande röda, gjorde han en befallande åtbörd och rentav visade Karl-Artur på dörren.

»Det är bäst, att du går ner till ditt och övertänker allt detta än en gång. Charlotte har ju sina fel, de vanliga Löwensköldska felen. Hon är häftig och högfärdig, men bakslug eler illistig eller penningkär, det har hon aldrig varit. Om du inte vore sonen till min aktade vän, överste Ekenstedt...»

Men nu föll prostinnan honom i talet.

»Det är klart», sade hon, »att Forsius och jag, vi ville helst stå på Charlottes sida, men jag vet inte om vi kan göra det den här gången. Det är för mycket, som jag inte kan förstå. Jag begriper för det första inte varför hon ingenting har sagt till oss varken i går eller i dag. Inte heller begriper jag varför hon visade sig så belåten med att Forsius reste till Stora Sjötorp och inte varför hon skickade en hälsning till brukspatron Schagerström med tack för rosorna, när hon visste vad Karl-Artur tänkte om henne. Men jag skulle inte döma henne bara efter detta, om det inte vore någonting annat.»

»Vad för annat?» frågade prosten otåligt.

[ 164 ]»Varför tiger hon?» sade prostinnan. »Där borta på namnsdagskalaset hade alla människor reda på brytningen liksom på frieriet. Och somliga drog sig undan henne, och andra var förargliga emot henne, och hon lät det alltsammans gå ut över sig utan att försvara sig. Om hon hade kastat kaffekoppen i ögonen på någon av dem, så skulle jag ha tackat min Gud och Skapare, men hon satt så undergiven som en korsfäst och lät dem vara så elaka, som de någonsin förmådde.»

»Men inte vill du väl tro henne om en sådan ond gärning, bara därför att hon inte försvarar sig?» sade prosten.

»När jag gick hem», sade prostinnan, »ville jag sätta henne riktigt på prov. Den, som var allra ivrigast att anklaga henne, var den där organistfrun, som hon aldrig har kunnat tåla. Men jag tog nu fru Sundlers arm, och hon fick leda mig ända fram till gårdsgrinden. Och det också lät hon ske. Men skulle Charlotte Löwensköld ha låtit sig nöja med att en annan fick leda mig, om hon hade haft ett rent samvete? Jag bara frågar.»

Det var ingen av de tre männen, som svarade henne med ett ord. Till sist yttrade prosten med ett trött tonfall i stämman:

»Det ser inte ut, som om vi skulle få någon klarhet i detta nu för det första. Det visar sig väl med tiden.»

»Förlåt, farbror», sade Karl-Artur, »men för min skull behövdes det klarhet redan nu. Mitt [ 165 ]handlingssätt måste förefalla mycket oprästerligt, mycket klandervärt, om man inte förstår, att det var Charlotte själv, som framkallade brytningen.»

»Vi får fråga henne själv», föreslog prosten.

»Jag behöver ett säkrare vittne», sade Karl-Artur.

»Om jag får blanda mig i saken», sade nu Schagerström, »så skulle jag vilja föreslå ett sätt att komma till klarhet. Det gäller ju att få veta om fröken Löwensköld har med berått mod narrat sin fästman att slå upp förlovningen för att få tillfälle att säga ja till mitt frieri. Är det inte så?»

Jo, så var det.

»Jag anser alltsammans vara ett missförstånd», sade Schagerström, »och jag föreslår nu, att jag upprepar mitt frieri än en gång. Jag tror och vet, att hon kommer att svara nej.»

»Men vill brukspatron stå för följderna?» sade Karl-Artur. »Tänk, om hon säger ja!»

»Hon kommer att svara nej», sade Schagerström. »Och som det är tydligt, att det är mitt fel, att detta missförstånd har uppstått mellan doktor Ekenstedt och hans fästmö, så vill jag gärna göra vad på mig ankommer, för att det goda förhållandet mellan dem måtte kunna återställas.»

Karl-Artur smålog litet misstroget. »Hon kommer att svara ja», sade han, »såvida hon inte blir på något sätt varnad, så att hon förstår vad saken gäller.»

»Jag ämnar inte fråga henne personligen», sade Schagerström. »Jag ämnar skriva.»

[ 166 ]Han gick fram till prostens skrivbord, tog papper och penna och skrev ett par rader.

»Förlåt, att jag plågar fröken än en gång, men då jag av er fästman har fått höra, att er förlovning är uppslagen, vill jag nu upprepa mitt anbud från gårdagen.»

Han visade vad han hade skrivit för Karl-Artur. Denne böjde gillande på huvudet.

»Törs jag be, att en av tjänarna får bära brevet till fröken Löwensköld?» sade Schagerström.

Prosten ringde på sin klocka, som hängde högt uppåt väggen på en klocksträng, broderad med stråpärlor, och husjungfrun visade sig.

»Vet Alma var fröken är?»

»Fröken är på sitt rum.»

»Då skall du genast lämna henne detta från brukspatron Schagerström och säga, att han väntar på svar.»

Det blev tyst i rummet, sedan tjänsteflickan hade gått. Genom tystnaden hörde man nu de svaga, surrande tonerna från en gammal spinett.

»Hon är här uppöver oss», sade prostinnan. »Det är hon, som spelar.»

De tordes inte se på varandra, de bara lyssnade. Nu hördes flickans steg i trappan, sedan öppnades en dörr. Musiken tystnade. »Nu läser Charlotte biljetten», tänkte de.

Den gamla prostinnan satt där helt darrande. Prosten hade knäppt händerna till bön. Karl-Artur hade slängt sig ner i gungstolen och lät ett [ 167 ]misstroget leende spela på läpparna. Schagerström satt och såg oberörd ut, såsom han brukade, då viktiga affärer skulle avslutas.

Nu gick någon med lätta steg över golvet där uppe. »Charlotte sätter sig till skrivbordet», tänkte de. »Vad skriver hon?»

Om ett par minuter trippade de lätta stegen över golvet bort till dörren. Därefter öppnades denna och tillslöts. Det var tjänsteflickan, som gick.

Fastän de alla bemödade sig att bibehålla ett yttre lugn, kunde de inte hålla sig stilla. Alla fyra stodo i ytterrummet, då fickan kom in.

Hon lämnade Schagerström en liten biljett, som han öppnade och läste.

»Hon har svarat ja», sade Schagerström, och det låg en tydlig besvikelse i rösten.

Han läste upp Charlottes brev för de närvarande.

»Om brukspatron vill gifta sig med mig efter allt ont, som man nu säger om mig, så kan jag inte annat än mottaga anbudet.»

»Jag får lyckönska brukspatron», sade Ekenstedt med sin försmädligaste röst.

»Men detta var ju bara ett prov», sade prostinnan. »Brukspatron är ju inte på något sätt bunden av detta.»

»Nej, naturligtvis inte», sade prosten. »Charlotte skulle själv vara den första...»

Schagerström såg verkligen ut, som om han inte skulle veta vad parti han hade att taga.

[ 168 ]I detsamma hördes rullandet av vagnshjul, och alla sågo ut. Det var Schagerströms resvagn, som stannade framför trappan.

»Får jag bedja herr prosten och fru prostinnan», sade Schagerström mycket formellt, »att till fröken Löwensköld framföra mitt tack för det svar hon har givit mig. En resa, som för längesedan har varit bestämd, tvingar mig att vara borta ett par veckor. Så snart som jag kommer tillbaka, hoppas jag, att hon tillåter mig att ordna om lysning och bröllop.»