Charlotte Löwensköld/Kap 09

←  Brevet

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Uppe bland skyarna

Schagerström  →

Uppe bland skyarna.

I.

Frukosten i prostgården, då man åt färska ägg med smörgås, välling med gräddrosor och till sist drack en liten tår kaffe med dopp av de förträffliga, mjuka kringlorna, vilkas make inte kunde åstadkommas på något annat ställe i församlingen, brukade vara den trevligaste av alla dagens måltider. De båda gamla, prosten och prostinnan, som då nyss voro uppstigna, voro muntra som sjuttonåringar. Nattens vila hade uppfriskat dem. Ålderdomströttheten, som gjorde sig kännbar längre fram på dagen, var som bortblåst, och de brukade skämta både med de unga och med varandra.

Men naturligtvis kunde det inte komma i fråga med något raljeri en morgon som denna. Båda de unga voro i onåd. Charlotte hade gjort dem mycket bedrövade genom det sätt, varpå hon i går hade svarat Schagerström, och pastorsadjunkten hade sårat dem genom att föregående dag utebliva från måltiderna utan att göra minsta anmälan.

Då Charlotte kom inrusande för att sätta sig till matbordet, där de andra redan hade tagit plats, möttes hon av ett strängt tillrop från prostinnan.

»Tänker du sätta dig till bords med de där fingrarna?»

Charlotte såg ner på sina händer, som verkligen voro förfärligt nerbläckade efter den ivriga skrivningen.

»Ack nej», sade hon skrattande. »Tant har alldeles rätt. Förlåt, förlåt!»

Hon skyndade ut och kom tillbaka med rena händer utan att visa minsta spår till misslynthet över tillrättavisningen, som till på köpet hade givits i fästmannens närvaro.

Prostinnan tittade på henne litet undrande. »Vad står det nu på?» tänkte den gamla frun. »Ena dagen fräser hon som en orm, andra dagen kuttrar hon som en duva. Ja, ungdomen nuförtiden kan då ingen bli klok på.»

Karl-Artur skyndade att frambära en ursäkt för sin försumlighet. Han hade velat göra en promenad, men därunder hade han känt sig trött och lagt sig till vila i eu skogsbacke. Han hade somnat, och vid uppvaknandet hade han till sin stora överraskning funnit, att han hade sovit ifrån både middag och kvällsvard.

Prostinnan blev glad över att den unge mannen hade haft vett att avge en förklaring.

»Karl-Artur behöver inte vara så försagd av sig», sade hon nådigt. »Nog hade vi kunnat plocka fram litet mat, fastän vi själva hade ätit.»

»Tant Regina är alltför god.»

»Ja, nu blir det att äta dubbelt så mycket för att ta igen det försummade.»

»Jag skall säga min nådiga tant, att det gick ingen nöd på mig. Jag gick in till organistens på hemvägen, och fru Sundler gav mig kvällsvard.»

Ett aldrig så litet utrop kom från Charlottes håll. Karl-Artur vände hastigt ögonen mot henne och blev på samma gång röd över hela ansiktet. Han hade inte bort nämna fru Sundlers namn. Nu skulle kanske Charlotte springa upp och säga, att hon förstod, att det var fru Sundler, som hade anklagat henne, och ställa till med ett uppträde.

Men Charlotte rörde sig inte. Och över hennes ansikte vilade den fullkomligaste ro. Om Karl-Artur inte hade vetat hur mycken bakslughet som bodde bakom den vita pannan, skulle han ha sagt, att den strålade av något inre ljus.

Det var emellertid inte att undra över att Charlotte väckte bordskamraternas förvåning. Inom henne försiggick verkligen något utomordentligt.

Eller kanske är det orätt att kalla det så, eftersom det inte var något annat, än vad var och en av oss torde ha erfarit någon gång, när vi efter fattig förmåga ha försökt att fullgöra en tung plikt eller pålagt oss en försakelse. Det är mer än troligt, att vi voro i misshumör under utförandet. Ingen entusiasm, ja, inte en gång någon tro på att vi handlade rätt och klokt kom till vår hjälp, och vad vi väntade oss för oss själva av den goda handlingen var inte annat än fortsatt jämmer och elände. Men så, helt hastigt, märkte vi hur hjärtat gjorde ett språng av glädje, hur det började röra sig så lätt som en dansande, och en fullkomlig tillfredsställelse uppfyllde hela vår varelse. Genom ett under kände vi oss höjda över vårt vanliga, alldagliga jag, vi erforo en absolut likgiltighet för alla obehag, ja, vi voro övertygade, att från och med denna stund skulle vi gå oberörda genom världen, ingenting skulle kunna rubba den stilla, högtidliga glädje, som fyllde oss.

Någonting i den vägen var det, som hade kommit över Charlotte, medan hon åt sin frukost. Olyckskänslorna, vreden, hämnden, den sårade stoltheten, den försmådda kärleken, allt var trängt åt sidan för det stora jubel, som hennes själ kände över att hon hade uppoffrat sig för den älskade.

I detta ögonblick fanns ingenting annat inom henne än mild kärleksfullhet och ömt förstående. Hon fann alla människor beundransvärda. Hon kunde bara inte älska dem tillräckligt.

Hon satt och såg på prosten Forsius, som var en liten, torr gubbe med kal hjässa, rakad haka, en ofantlig panna och små pigga ögon. Han liknade mera en universitetsprofessor än en präst, och han hade också verkligen utbildat sig till vetenskapsman. Han var född på sjuttonhundratalet, då man ännu svärmade för Linné, han hade ägnat sig åt naturkunnighet samt hade just hunnit att bli professor i botanik i Lund, då han blev kallad till kyrkoherde i Korskyrka. Församlingen hade nämligen sedan åratal tillbaka skötts av präster med namnet Forsius. Den hade gått från far till son som ett fideikommiss, och eftersom botanikprofessorn Petrus Forsius hade varit den siste av namnet, hade man bett och trugat honom att åtaga sig själavården och lämna blommorna åt sitt öde.

Allt det där hade Charlotte vetat länge, men hon tyckte sig aldrig förr ha förstått vilket offer det måste ha varit för den gamle att överge sitt älsklingsstudium. Det hade visserligen blivit en mycket bra prost av honom. Han hade så många förträffliga prästmäns blod i sina ådror, att han skötte sitt ämbete som något självfallet och medfött. Men av många små tecken trodde sig Charlotte märka, att han ännu sörjde över att inte ha fått stanna på den rätta platsen, att inte ha fått göra sin rätta livsgärning.

Nu, sedan han hade fått en adjunkt, såg man den sjuttiofemårige gubben återta sina botaniska studier, vandra omkring för att insamla växter, klistra upp dem och ordna med sitt herbarium. Men han lät dock inte socknen alldeles gå vind för våg. Framför allt var han mycket noga med att hålla fred, att inte låta missämja insmyga sig och förbittra sinnena, utan genast borttaga orsaken till ofriden. Det var därför, som han hade tagit illa vid sig över det bryska svar, som hon i går hade gett Schagerström. Men i går hade Charlotte varit en annan. Då hade hon bara funnit den gamle rädd och onödigt ängslig. Nu förstod hon honom på ett helt annat sätt.

Och prostinnan...

Charlotte vände blickarna mot den gamla frun, som var storväxt och knotig, utan minsta spår till något behagligt i sitt yttre. Håret, som inte ville bli grått, fastän hon var nästan lika gammal som mannen, bar hon benat i pannan och nerkammat över öronen, sedan försvann det under en svart tyllmössa. Det skylde en god del av ansiktet, och Charlotte antog nästan, att det skedde med beräkning, ty prostinnan hade inte mycket vackert att visa. Hon tyckte kanske, att det var nog, att man fick betrakta hennes ögon, som liknade två runda pepparkorn, hennes trubbiga näsa med de uppspärrade näsborrarna, hennes ögonbryn, som bara voro ett par små tofsar, hennes breda mun och stora kindknotor.

Hon såg sträng ut, men om hon verkligen höll en smula efter sitt husfolk, så var hon dock värst mot sig själv. Hon unnade sig aldrig någon vila. Man brukade säga i socknen, att det inte var någon lätt sak att vara kropp åt prostinnan Forsius. Hon var visst inte nöjd med att sitta stilla i en soffa med ett broderi eller en virkning, nej, riktiga grovsysslor skulle det vara, för att hon skulle känna sig belåten. I hela sitt liv hade hon aldrig företagit sig något så onyttigt som att läsa en roman eller klinka på ett klaver.

Charlotte, som kanske ibland hade funnit henne alldeles onödigt arbetsgirig, kunde denna morgon inte beundra henne nog. Var det inte vackert att aldrig spara sig, utan vara outtröttligt verksam ända in i höga ålderdomen? Var det inte vackert att vilja ha det rent och ordentligt in i den minsta vrå, att egentligen inte begära något annat av livet än att få arbeta?

Och dessutom var hon ju långt ifrån tråkig. En sådan blick hon hade för allt, som var lustigt, och en sådan förmåga att säga lustiga saker, som kommo folk att ligga dubbla av skratt!

Prostinnan hade fortsatt att tala med Karl-Artur om fru Sundler. Han hade berättat, att han hade sökt upp henne, därför att hon var dotter till en gammal vän i familjen, Malvina Spaak.

»Ja visst, ja visst», sade prostinnan, som kände till hela Värmland och framför allt alla dem, som hade dugt något till i hushållsväg. »Malvina Spaak var en duktig och reell människa.»

Karl-Artur frågade om hon inte tyckte, att dottern var likaså förträfflig som modern.

»Jag vill inte säga annat, än att hon sköter sitt hus», sade prostinnan, »men jag är rädd, att hon är litet bortkollrad.»

»Bortkollrad?» upprepade Karl-Artur i en frågande ton.

»Ja visst, bortkollrad. Det är ingen, som tycker om henne, och därför har jag försökt tala litet vid henne, och vet Karl-Artur vad hon sade till mig en gång, då hon skulle ta avsked? Jo, så här sade hon och vände på ögonen: ’När tant ser något silvermoln med guldkanter, så tänk på mig!’ Ja, det sade hon. Vad kunde hon mena med det?»

När prostinnan berättade detta, började det rycka kring munnen. Det var ju så oemotståndligt komiskt, att någon klok människa kunde få den idén att be henne, Regina Forsius, titta efter moln med guldkanter.

Hon gjorde sitt yttersta för att hålla skrattet tillbaka. Hon hade satt sig i sinnet att vara sträng och allvarlig under hela frukosten. Charlotte såg hur hon kämpade. Det var en hård strid, men rätt som det var, kom hela ansiktet i rörelse. Ögonen drogo ihop sig, näsborrarna spände ut sig, munnen drogs isär, och så kom äntligen skrattet. Hela ansiktet grimaserade, och kroppen gjorde de lustigaste rörelser.

Och nu måste alla skratta med, det var inte möjligt annat. Egentligen, tänkte Charlotte, behövde man bara se prostinnan Forsius skratta för att tycka om henne.

Man kunde inte längre märka, att hon var ful. Man måste känna sig tacksam mot den, som hade så mycken lustighet inombords.

II.

Strax efter frukosten, så snart som Karl-Artur hade lämnat matsalen, talade prostinnan om för Charlotte, att prosten hade beslutat avlägga visit på Stora Sjötorp denna förmiddag. Fastän den unga flickan alltjämt befann sig i samma tillstånd av hänryckning, erfor hon dock därvid en svag känsla av oro. Skulle inte detta bekräfta Karl-Arturs misstankar? Men hon lugnade sig genast. Hon levde ju uppe bland skyarna. Vad som tilldrog sig här nere på jorden hade egentligen bra litet att betyda.

Redan klockan halv elva körde den stora heltäckarn fram. Prosten Forsius åkte naturligtvis inte med spann, men hans gråvita norrbaggar med svarta manar och svansar, hans ståtliga kusk, som med mycken värdighet uppbar det svarta livréet, behövde minsann inte skämmas för sig. Sanningen att säga, kunde man inte finna något annat fel på prostgårdsekipaget, än att hästarna voro något för feta. Prosten var alldeles för rädd om dem. Det hade också kostat på att ta ut dem i dag. Om det hade gått an, skulle han mycket hellre ha åkt i väg i en enspännare.

Prostinnan och Charlotte voro denna förmiddag bjudna på elvakaffe till apotekar Gråbergs fru, som firade sin namnsdag, och som vägen till Stora Sjötorp gick förbi kyrkbyn, fingo de sitta upp i vagnen och åka ett stycke. Då de körde ut genom grinden, vände sig Charlotte till prosten, som om något plötsligen hade runnit henne i hågen.

»Brukspatron Schagerström skickade mig en bukett vackra rosor i morse, innan onkel och tant ännu var uppstigna. Om onkel så tycker, så kunde ju onkel säga honom ett par ord till tack.»

Man kan tänka sig de gamla människornas förvåning och glädje. Detta var verkligen en stor lättnad. Det skulle inte uppstå någon ofrid i socknen. Schagerström var inte stött, såsom han förvisso hade haft rätt att vara.

»Och det säger du först nu!» sade prostinnan. »Du är då mer än besynnerlig.»

I alla fall var hon högst förtjust, frågade hur buketten hade kommit till prostgården, om den var vackert bunden, om det möjligen hade funnits en biljett instucken mellan blommorna och allt möjligt i den vägen.

Prosten endast nickade åt Charlotte och lovade, att han skulle framföra hälsningen. På samma gång rätade han upp sig. Han tycktes verkligen ha kommit ifrån ett stort bekymmer.

Charlotte undrade om hon nu igen hade gjort något oförsiktigt. Men hon kunde denna morgon inte finna ro, förrän alla människor voro nöjda, såvitt det på henne ankom. Hon kände ett oändligt behov att uppoffra sig för andras lycka.

Vagnen stannade, just där bygatan vek av från stora landsvägen, och fruntimmerna stego ur. Det var i själva verket nästan samma plats, där Karl-Artur dagen förut hade mött den vackra dalkullan.

Charlotte brukade alltid vid sina besök i kyrkbyn stanna just här för att beundra den vackra utsikten. Den lilla sjön, som utgjorde medelpunkten i landskapet, syntes bättre här än ifrån prostgården, vilken, det kunde inte förnekas, låg litet flackt. Härifrån kunde man överse alla stränderna, som voro ganska omväxlande. På västra sidan, där de nu befunno sig, utbredde sig släta åkrar, och att här rådde en stor fruktbarhet, kunde man förstå av de många spridda byarna. Åt norr hade man prostgården, som även den omgavs av jämna och välskötta åkerfält, men borta i nordost vidtog en trakt, beväxt med lövskogar. En älv dundrade fram där med en skummande fors, och mellan träden skymtade svarta tak och höga skorstenar. Där nere lågo två ansenliga järnbruk, som ännu mera än åkrar och skogar bidrogo till traktens rikedom. Såg man åt söder åter, mötte man idel karghet. Där reste sig låga höjder med en tät skogbeklädnad. Samma anblick erbjöd också den östra stranden. Denna sidan av sjön skulle ha sett tung och enformig ut, om det inte en gång hade fallit en rik brukspatron in att resa en herrgård uppe på höjdsluttningen mitt i skogen. Den vita byggnaden, som stack upp ur granskogen, tog sig utomordentligt bra ut. Genom skickliga anordningar av parkträden hade en egendomlig synvilla åstadkommits. Man tyckte, att den såg ut som ett riktigt slott med murar och sidotorn. Detta ställe var pärlan i alltsammans. Man skulle inte för något pris ha velat sakna det på sin plats.

Charlotte, som levde i en annan värld, bestod varken sjön eller den vackra herrgården ett enda ögonkast. I stället var det den gamla prostinnan, som annars inte var den, som frågade mycket efter vackra naturskådespel, som blev stående och överblickade landskapet.

»Stanna bara ett ögonblick!» sade hon. »Titta litet på Berghamra! Tänk, att man påstår, att Stora Sjötorp skall vara ännu mycket större och vackrare! Ja, vet du vad? Om jag visste, att någon, som jag hölle av, bodde på ett sådant där stort ställe, skulle det göra mig riktigt lycklig.»

Mer sade hon inte, men hon stod och runkade på huvudet och knäppte ihop de gamla, rynkiga händerna nästan i tillbedjan.

Charlotte, som mycket väl förstod meningen, svarade rappt. »Ja visst, det måtte vara härligt att bo där borta i granskogen, dit ingen människa kommer. Det är annat än att bo vid stora stråkvägen, som vi gör i prostgården.»

Varpå prostinnan, som nog tyckte om att se människor färdas fram och tillbaka på vägen, hotade henne med fingret.

»Ja-ja, du!»

Därmed tog hon Charlottes arm och vandrade framåt den trevliga bygatan, som från början till slut var omgiven av stora, nästan herrgårdsaktiga byggnader. Några småkojor syntes endast vid dess början. Om där annars funnos några, lågo de undanträngda uppåt skogsåsen och syntes inte från själva gatan. Den gamla stavkyrkan med sitt höga torn, som stack upp i luften som en syl, tingshuset, sockenstugan, den stora, livliga gästgivargården, doktorsbostaden, domarens hus, som stod något tillbakadraget från gatan, ett par stora bondgårdar och apoteksbyggnaden, som låg i slutet av gatan och liksom stängde av den, allt detta vittnade inte endast om att Korskyrka var en rik trakt, utan visade därjämte, att man följde med sin tid, att man inte var dådlös och efterbliven.

Men då prostinnan och Charlotte nu i bästa sämja vandrade framåt gatan, tackade de sin Gud för att de inte voro nödsakade att bo här, där man hade grannar åt alla håll, där man inte kunde sticka näsan utom dörren, utan att alla människor visste om det och undrade vart man skulle gå. Så snart de voro hitkomna, längtade de efter prostgården, som låg för sig själv och där man var sin egen herre. De sade, att de inte skulle finna sig väl till mods, förrän de voro på hemväg igen och sågo de tjockstammiga prostgårdslindarna skymta på avstånd.

Äntligen trädde de inom dörrarna till apoteket. De tycktes ha kommit något sent. Då de gingo uppför den knarrande trätrappan till övervåningen, hörde de pratet över sina huvuden som surret från en bikupa.

»I dag är de riktigt i tagen», sade prostinnan. »Hör, vad de går på! Det måtte ha hänt något.»

Charlotte stannade mitt i trappan. Det hade inte ett ögonblick fallit henne in, att Schagerströms frieri, den uppslagna förlovningen och Karl-Arturs förlovning med dalkullan redan skulle vara ett allmänt samtalsämne, men nu började hon frukta, att det just var allt detta, som man avhandlade så ivrigt och högröstat.

»Det är den välsignade organistfrun, som har varit ute och skvallrat», tänkte hon. »Det var just en skön förtrogen, som Karl-Artur skaffade sig.»

Men inte ett ögonblick funderade hon på att vända om. Att gå ur vägen för en hop skvallersystrar skulle ju inte ha kommit i fråga även under vanliga förhållanden, så mycket mindre då denna förmiddag, då hon var fullkomligt känslolös för allt, vad tadel hette.

Det blev alldeles stilla i det stora rummet, där de namnsdagsfirande damerna höllo till, då de nya gästerna anlände. Endast en gammal fru, som mycket ivrigt höll på att förklara något för sin granne och satt med pekfingret högt upplyftat, utropade ännu:

»Ett mer, syster lilla! Vad hände inte häromdagen!»

Alla människorna sågo förlägna ut. Man hade nog inte väntat, att fruntimmerna från prostgården skulle infinna sig.

Apotekarfrun skyndade emellertid välkomnande emot dem, och prostinnan Forsius, som ingenting visste om allt det, som Charlotte och Karl-Artur hade ställt till, kände sig fullkomligt obesvärad, fastän hon nog märkte, att någonting var på tok. Så gammal hon var, var hon mjuk i knäna som en dansös, och hon gjorde nu först en stor reverens för hela sällskapet. Sedan gick hon omkring och hälsade på var och en särskild under ständigt nigande. Charlotte, som tyckte sig mötas av ett illa dolt ogillande, följde i hennes spår. Hennes nigningar voro betydligt mindre djupa än prostinnans, men med denna var ju i alla fall ingen tävlan möjlig.

Den unga flickan märkte snart, att alla undveko henne. Då hon hade fått sin kopp kaffe och tagit plats vid ett av fönsterborden, kom ingen och satte sig på den lediga stolen mittemot. På samma sätt gick det, då kaffet var drucket och virkningar och broderier plockades fram ur redikyler och pirater. Hon fick sitta där ensam, utan att någon tycktes märka, att hon ens fanns till.

Runtomkring henne sutto grupper av damer, som stucko huvudena samman, så att spetsarna och krusen på deras stora tyllmössor trasslade sig samman. Alla sänkte rösterna för att inte höras av henne, dock uppfattade hon gång på gång deras ivriga: »Ett mer, syster lilla, ett mer! Vad hände inte häromdagen!»

Nu berättade de alltså för varandra, att hon först hade sagt nej till Schagerström, men att hon sedan hade ångrat sig och helt illistigt ställt till med ett gräl med fästmannen, för att han i häftigheten skulle bryta förlovningen. Så finurligt uttänkt! All blamen skulle falla på honom. Om henne skulle ingen kunna säga, att hon hade gett en fattig karl på båten för att få bli fru på Stora Sjötorp. Och hela den fina planen skulle ha lyckats, hon skulle ha undsluppit allt tadel, om inte organistfrun hade gissat ut hennes onda avsikter.

Charlotte satt där helt stilla och lyssnade till sorlet. Inte ett ögonblick föll det henne in, att hon kunde resa sig upp och försvara sig. Extasen, vari hon hade befunnit sig hela dagen, hade nått sin höjdpunkt. Hon kände ingen smärta, hon vandrade på skyarna högt över allt jordiskt.

Hela detta giftiga surr skulle ju ha vänt sig mot Karl-Artur, om inte hon hade skyddat honom. Annars skulle det ha hörts från alla hörn: »Ett mer, syster lilla! Har syster hört? Unge Ekenstedt har brutit med sin fästmö. Ett mer, ett mer! Han har sprungit ut på vägen för att fria till den första han mötte. Ett mer, ett mer! Tycker syster, att en sådan man kan stanna som präst i Korskyrka? Ett mer, ett mer! Vad skall biskopen säga?»

Hon var glad, att det var henne, som det gick ut över.

Medan Charlotte satt ensam och fyllde sin själ med hänförelse över att hon skyddade Karl-Artur, kom en blek och mager liten fru fram till henne.

Det var hennes syster, Marie-Louise Löwensköld, som var gift med doktor Romelius. Hon hade sex barn och en supig man, hon var tio år äldre än Charlotte, och det hade aldrig rått någon vidare förtrolighet mellan dem.

Hon gjorde inga frågor, satte sig bara mittemot Charlotte och stickade på en barnstrumpa. Men hon hade en mycket bestämd min omkring munnen. Man såg, att hon visste vad hon gjorde, då hon tog platsen vid fönsterbordet.

Där sutto de båda systrarna. De urskilde beständigt detta samma: »Ett mer, syster lilla!»

Om en stund märkte de, att fru Sundler satt och viskade med prostinnan Forsius.

»Nu får tant Regina veta det», sade systern.

Charlotte reste sig halvvägs, men hon ångrade sig genast och blev sittande som förut.

»Hör, Marie-Louise», sade hon om en stund, »hur var det med den där Malvina Spaak? Var det inte någon slags spådom, någon förutsägelse?»

»Minsann tror jag inte, att du har rätt», sade systern, »men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, jag heller. Det var något olycksöde, som skulle drabba Löwensköldarna.»

»Kanske du kunde ta reda på hur det förhöll sig?» frågade Charlotte.

»Naturligtvis. Jag skall ha det uppskrivet någonstans. Men det angick i alla fall inte oss, utan bara Löwensköldarna från Hedeby.»

»Tack!» sade Charlotte, och åter föll tystnaden över dem.

Om en stund tycktes emellertid doktorinnan Romelius förlora tålamodet vid allt detta förtal, som surrade genom rummet. Hon böjde sig fram mot Charlotte.

»Jag förstår hur det är», viskade hon. »Du tiger för Karl-Arturs skull. Jag skulle nog kunna tala om för dem hur alltsammans hänger ihop.»

»Tyst för all del!» kom det i högsta förskräckelse från Charlotte. »Vad betyder det hur det går med mig? Karl-Artur har så stora gåvor.»

Systern förstod henne genast. Hon älskade sin man, fastän han alltsedan deras giftermål hade gjort henne olycklig med sitt superi. Hon väntade ännu på att han skulle upprätta sig och bli till ett under i läkarväg.

Då namnsdagskalaset äntligen var slut och damerna togo avsked, var det den tjocka organistfrun, som i förstugan passade på att hjälpa prostinnan med mantiljen och som knöt hattbanden åt henne.

Charlotte, som annars alltid förbehöll sig rätten att hjälpa sin gamla vän, stod och såg på litet blek, men utan att säga något. När de hade kommit ut på bygatan, var det återigen organistfrun, som skyndade fram och bjöd prostinnan armen. Charlotte fick nöja sig med att gå bredvid.

Fru Sundler prövade hennes tålamod mer än någon annan, men hon visste ju, att hon skulle bli av med henne, då de hade hunnit till hennes bostad i början av gatan.

Men då de väl hade kommit så långt, frågade fru Sundler om hon inte kunde få följa med ända fram till prostgården. Det gjorde henne så gott med litet rörelse efter det långa stillasittandet.

Prostinnan gjorde ingen invändning, och de fortsatte som förut. Charlotte sade inte heller någonting. Hon bara tog ut stegen litet längre, så att hon kom en smula före de andra och slapp att höra organistfruns oljiga och släpiga röst.