←  Strandberg, C. W. A.
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Childe Harold vid Waterloo
Strinnholm, A. M.  →


[ 87 ]

CHILDE HAROLD VID WATERLOO.

(Childe Harold’s Pilgrimage III, 17-41.)




 Halt! På ett kejsarväldes mull du trampar!
 Ett jordskalf myllade sitt byte der!
 Men står då ingen bildstod der och stampar
 Ej en kolonn, som någon inskrift bär?
 Nej. Desto enklare moralen är.
 Rör ej vid platsen, utan låt den vara!
 Den röda skuren gödslat åkern här —
 Men, kungaskapande triumfdag, svara:
Ha vi ej vunnit mer af dig, än detta bara?

 Och Harold stod vid detta benhus stilla,
 Det bistra Waterloo, Frankrikes graf.
 Hur dock en enda timme kan förspilla
 Den makt, det rygte, som en lefnad gaf!
 Der plöjde Örnen rymdens vida haf,
 Men blodig klo han hårdt i marken tryckte
 För pilen som en verldsdel tryckte af,
 Och detta högmod, som man mättadt tyckte,
Slogs nu i samma jern som verlden sönderryckte.

 Det var förtjent. Och Frankrike må tugga
 Sitt betsel; men är verlden mera fri?

[ 88 ]

 Var det mot en tyrann vi skulle hugga
 Och så ett rof för småtyranner bli?
 Och skall ett nyupplappadt slafveri
 Stå qvar som ett af våra dars belåten?
 Och vi, som lejonet ha nedlagt, vi
 För ulfven krypa? och för furstesäten?
Nej, pröfva först förrän du hurrar så förmäten!
 
 I så fall vi så lagom jubla böre.
 Då grät skön jungfrun mången fåfäng tår
 För folkens blomma, som låg bruten före
 Europas vingårdstrampare; och år
 Af träldom fåfängt gått, och skräck, och sår,
 Och fåfängt verlden brutit fångenskapen.
 Triumfen först sitt rätta värde får
 När man med myrthen lindar sina vapen,
Som det Harmodius drog ur skidan mot Satrapen.

 Det gick ett sorl igenom natten mäktigt
 Och Brüssel samlat allt hvad fagert än
 Och ridderligt der fanns. Lampskenet präktigt
 På vackra qvinnor föll och tappra män.
 Och tusen hjertan klappade. Och se’n
 När dansmusiken genom salen fördes
 Gick kärleksposten blick från blick igen,
 Och sorlet som en bröllopsringning hördes —
Men tyst! det låter som begrafningsklockor rördes.

 Men hör ni ej? — Åh, det var vindens sus —
 Der skramlade en vagn på gatan bara.
 Låt spela upp tills dager varder ljus
 Och afbryt ej der fröjd och ungdomsskara
 Lättfotade i kapp med tiden fara!
 Nu dånar det igen från fjerran stråt,
 Som om man hörde himlens skyar svara,

[ 89 ]

 Det kommer olycksbådande häråt!
Till vapen — ha — det är — kanonens helsningslåt!

 Men i en fönsterbåge fram i salen
 Satt Braunschweigs hertig aningstung. Han var
 Den förste hvilken hörde dödschoralen,
 Ty döden ett profetiskt öra har.
 Han fick ett misstrons löje blott till svar,
 Men tog ej miste om den klang, som sträckte
 En gång på blodig bår hans egen far
 Och nu till blodig hämd hans klinga väckte
Och, som han ryckte fram, hans egen bana stäckte.

 Och hit och dit det blef ett spring, ett träget,
 Man grät, man skalf af ångest och förtret,
 Och kinder hvitnade, som nyss förläget
 I purpur blossat för en artighet.
 Ifrån hvarandra man sig hastigt slet
 (Det kan få unga hjertan till att brista)
 För att ej göra om det mer; hvem vet
 Om icke detta afsked är det sista
Och morgonen har släckt hvad natten tändt som gnista?

 Så stiger man till häst i största fart.
 Sqvadroner sluta hop och vagnar skramla
 Och rycka upp i sina linier snart;
 Kanonskott, knall på knall, i fjerran ramla
 Och trumslag veteranerna församla
 Långt innan morgonstjernan uppe är;
 Och borgersmän, de unga som de gamla,
 I gatuhörnen trängas här och der
Och hviska bleknande: «vi ha dem redan här!»

[ 90 ]

 
 Och «Cameron stånda upp», det ljudligt klang,
 Det härrop, som på Albyns kullar hördes,
 Och det som sjelfva saxaren betvang.
 Af pibrochs gälla driller natten stördes
 Och med det väder som i pipan fördes
 Så svällde också dessa höglandsmän
 Af dödsförakt, som de ha ärft inbördes,
 Som tusenåra minnen alstra än
Der Evans stolta namn, och Donalds, gå igen.
 
 Ardennerskogen vaggar sina grenar
 I grönska öfver dem, och tårdränkt ser
 (Om sorg med liflösheten sig förenar)
 De tappra, som ej återvända mer.
 De innan qvälln likt gräset trampats ner,
 Som de nu stå på, — men som ställt sin kupa,
 Härnäst den grönskar, öfver dem och fler
 Som nu i striden vältra hufvudstupa
Liksom en ström, och snart förmultna i det djupa.

 De svärmat lustigt dagen om — och ystert
 Fick qvällen fart bland Evas hulda slägt;
 Men redan midnatt slog allarm, och dystert
 Kom morgon tågande i vapendrägt.
 Så stormar dagen bland kanonrök käckt,
 Som, när den glesnar och reträtt man ropar,
 Skall visa marken med en mull betäckt
 Som sjelf får myllas — häst och karl i hopar
Och vän och fiende i samma röda gropar.

 Från bättre harpor deras drapa klingat,
 Men en jag ur det ädla hvimlet tar,
 Hvad dels vår egen skyldskap har betingat,
 Och dels den orätt, som jag gjort hans far,

[ 91 ]

 Men ännu mer den goda klang det har,
 Ett namn som hans. Der dödar slogo neder
 Och striden, tappre Howard! hetast var
 Fann knappt en kula bland de glesa leder
Ett bröst mer rikt än ditt på mandom, tro och heder.

 Jag vet dem som för dig ha gråtit blod:
 Hvad hjelpte det, om än jag tårar hade?
 Men när i skuggan af det träd jag stod,
 Som grönskar der ditt sista ord du sade,
 Och såg hur dagen löftesrik belade
 Det vida fält med äring tusenfallt,
 Hur våren kom med hacka och med spade
 Och fågelskrik, så såg jag deråt kallt,
Ty det var något mer jag sökte framförallt.

 Jag sökte dig, och tusen, hvilkas slägt
 Nu mot ett tomrum sina armar sträcka
 Och skulle tacka Gud ifall en flägt
 Af glömska komme för att allt betäcka.
 Om en basun skall deras kära väcka,
 Får det bli domens — rygtets är för svag,
 Och äran svalkar, men förmår ej släcka
 En feberväntan, gäckad dag från dag,
Och sjelfva Pantheon är och blir — en sarkofag.

 I vemod sorgen löser sig på slutet.
 Ett träd går ut, men har en seg natur,
 Ett skrof kan vara flott med rodret brutet,
 Och sina fogar lossnar bjelken ur,
 Men skräpar qvar; en sönderfallen mur
 Står, äfven utan tinnar, qvar omsider,
 Och fången blir en del utaf sin bur,
 Ja! sjelfva dagen utan solsken skrider,
Så brister hjertat — men har lif ännu, och svider.

[ 92 ]

 
 Liksom ett krossadt spegelglas, som gifver
 En enda bild i tusen exemplar,
 Dess fler, ju flera skärfvor som det blifver,
 Och ändock samma bild i en och hvar —
 Så lefver hjertat i fragmenter qvar
 Och evigt samma sveda innerymmer,
 Det intet blod och ingen värme har,
 Men tvinar mot den natt, som långsamt skymmer,
Fast ingen ser dess strid, och tunga, och bekymmer.

 Det är som grämelsen förlänte krafter,
 Men giftets lifskraft, — liksom roten ger,
 Då den är frisk, åt döda grenar safter.
 Om döden komme med sin ro, hvad mer!
 Men sorgens frukter uppehålla er:
 Så kännas Döda Hafvets äpplen svala,
 Fast det är aska som man sväljer ner.
 Och dock, om lifvet mäts på glädjens skala,
Och timmar tas till år — hvem kan om sexti tala.?

 Psalmisten täljde våra dagars längd,
 Och rundlig är den tid han tyckes lemna;
 Men, Waterloo! din ödesdigra ängd
 Var mera njugg, och visste talet jemna.
 Dig skola millioner tungor nämna
 Och öfver barnens läppar skall det gå:
 »Här, der en verld drog svärdet, för att hämna
 Sin ära, fäktade vårt folk också!»
Och det är minnesvärdt och skall i längd bestå.

 Här sjönk den störst var, men ej sämst, bland män,
 Han, som en evig motsats var invändigt,
 Än rufvande på storverk blott, och än

[ 95 ]

 På lappristing. Extrem i allting ständigt!
 Du skulle, om du tyglat dig behändigt,
 För alltid, eller aldrig, egt din thron,
 Ty du på vågspel steg — och föll eländigt;
 Du tar dig än en imperatorston
Som funnes maktens blixt ännu hos din person.

 Du jordens segerherre och dess fånge,
 Ditt namn är än Europa till en skräck
 Och gjorde ej så mycket larm hos månge
 Som nu, då du har sjunkit till en gäck
 För den förgudning, som på hvarje fläck
 Kröp för ditt öfvermod och för ditt snille
 Till dess du hädisk reste dig, och fräck,
 Och i förslappade monarkers gille
Tog skepelse af Gud och gjorde hvad du ville.

 Dvärg eller rese — än i vapen mot
 En verld, och än från allt i stånd att springa,
 Än trampande på kronor med din fot,
 Och än i stånd att lejd och lif betinga, —
 Du kunde hela folk till lydnad bringa,
 Men ej ditt egensinne; du var qvick
 Att genomskåda andra, och betvinga,
 Men ej dig sjelf, och såg ej der du gick
Att högmod går för fall i nästa ögonblick.

 Men lyckans vexling du förstod att skyla
 Med denna sinnesstyrka, som man må
 Ge namn af vishet, högmod, eller kyla,
 Men som ett bittert piller är ändå
 För vederdelomän. De trängde på
 För att få se dig svigta, men då log du,
 Lugn som en solig himmel, och en blå;
 Att lyckan svek sitt söndagsbarn, fördrog du,
Och stormen, som bröt in, på raka skuldror tog du.

[ 96 ]

 
 Mer klok än förr, på höjden af din makt,
 Då du lät visa, i dig sjelf betagen,
 För meningar och menniskor förakt.
 Du skulle hyst det, men du blef bedragen
 Af ditt begär att lägga det i dagen
 Och stöta dem som du till redskap fått
 Till dess du blef med samma verktyg slagen.
 Det är en lumpen jord i stort och smått,
Och knappast omak värd: det har du nu förstått.

 Om, lik ett torn, du haft att stå och falla
 Allena, skulle detta ditt förakt
 Hjelpt dig att bjuda spetsen åt dem alla;
 Men meningarna lyfte dig till makt
 Och blind beundran var din kejsarvakt.
 Det var kung Philips son du skulle spela
 Och ej (förrän du purpurn från dig lagt)
 Med en Diogenes principer dela,
Ty jorden är för stor till tunna i det hela.