David Copperfield/Del II/Kapitel 20

←  Underrättelser

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Martha

Ett husligt kapitel  →

TJUGONDE KAPITLET.
Martha.

Vi hade nu kommit in i Westminster. Vi hade vänt om för att följa efter henne, emedan vi hade fått se henne, då hon kom gående emot oss, och Westminster Abbey var den punkt, där hon hade lämnat de stora gatornas ljus och buller. Hon skyndade så fort framåt, då hon icke längre hejdades av de båda strömmar av fotgängare, som gingo till och ifrån bron, att vi till följd härav och genom det försprång, som hon hade framför oss, då hon vek av, befunno oss på den trånga, utmed Themsen löpande gatan vid Millbank innan vi hunno fatt henne. I detta ögonblick gick hon tvärs över gatan, liksom för att undvika de steg, som hon hörde strax bakom sig, och skyndade ännu hastigare framåt, utan att se sig om.

En skymt av floden genom ett mörkt valv, där några kärror hade blivit skjutna in för natten, tycktes hejda mina steg. Jag vidrörde min följeslagare utan att yttra ett ord, och vi avstodo båda från att gå efter henne tvärs över gatan, utan följde henne på gatans motsatta sida och höllo oss så sakta som möjligt i skuggan från husen, men dock helt nära henne.

Vid ändan av denna lågt liggande gata stod och står ännu, då jag skriver detta, en liten ruskig träbyggnad, sannolikt en gammal utdömd färjstuga. Den ligger just vid den punkt där stengatan upphör och vägen börjar gå mellan en rad hus och floden. Så snart hon hade hunnit dit och fick se vattnet, stannade hon, som om hon hade kommit till sin bestämmelseort, och gick strax därpå långsamt framåt längs flodstranden och såg oavvänt på vattnet.

Under hela vägen hit hade jag trott att hon gick till något hus, ja, jag hade till och med hyst en dunkel förhoppning om att detta hus på ett eller annat sätt möjligen kunde stå i förbindelse med den försvunna flickan, men den där mörka glimten av floden genom valvet hade instinktlikt förberett mig på att hon icke skulle komma att gå längre.

Denna trakt var vid den tiden ödslig och på aftonen mera tryckande, dyster och enslig än någonstädes i London. Det fanns varken kajer eller hus på den ödsliga vägsträckan till det stora fängelset med de nakna murarna. Ett smutsigt dike avsatte sin gyttja på fängelsets murar. Strävt gräs och frodiga buskväxter betäckte hela den kärraktiga trakten. På ett håll stodo ruttnande skelett av hus, som vid en ogynnsam tidpunkt hade blivit påbörjade, men sedan aldrig fullbordade. På ett annat var marken betäckt med rostiga järnvidunder: gamla ångpannor, hjul, knän, rör, ugnar, skovlar, ankare, dykarklockor, väderkvarnsvingar och Gud vet allt vad för sällsamma föremål, som blivit samlade av någon spekulant och lågo där i stoftet, varunder de, sedan de till följd av sin egen tyngd hade sjunkit ned i den av regn uppblötta marken, sågo ut som om de förgäves sökte dölja sig. Bullret och eldskenet från åtskilliga maskinverkstäder utmed floden uppsteg i kvällens mörker för att störa allting, med undantag av den tunga och obrutna rök, som strömmade ut ur deras skorstenar. Gyttjiga gropar och stigar, som slingrade sig fram mellan gamla träpålar — vilka voro överdragna med en sjuklig substans, som liknade gröna hårtestar, varjämte lappar av det sista årets plakat, som utlovade belöning för tillrättaskaffandet av liken efter drunknade, fladdrade för vinden uppe på dem — förde genom slam och dy ned till den punkt, där vattnet nu stod vid ebb. Det gick en sägen om att en av de gropar, där liken blevo nedkastade, då den stora pesten rasade, skulle finnas där i närheten, och förödelsens styggelse tycktes verkligen därifrån ha utbrett sig över hela platsen. Eller också såg det ut som om den sä småningom hade kommit i detta sjukliga upplösningstillstånd genom översvämningar av orenligheter från den med sådana uppfyllda floden.

Som om hon själv varit en del av den bottensats, som floden hade vräkt upp och kvarlämnat till förruttnelse, vandrade flickan, som vi hade följt, ned till flodstranden och stod mitt i detta nattstycke, ensam och tyst, med blickarna fästa på vattnet.

Några båtar och pråmar, som sutto fast i dyn, gjorde att vi kunde komma på några få alnars avstånd från henne utan att bli sedda. Jag gav nu mr Peggotty ett tecken att stanna där han var och trädde fram ur skuggan för att tala med henne. Icke utan bävan närmade jag mig den ensliga gestalten, ty detta dystra mål för hennes bestämda vandring och det sätt, varpå hon stod nästan inne i den grottlika skuggan från Järnbron och betraktade de brutna ljusstrålar som avspeglade sig på den starka strömmen, väckte en fasa inom mig.

Jag tror att hon talade för sig själv. Jag är säker om att hon, ehuru hon helt och hållet stod försjunken i stirrandet på vattnet, hade kastat schalen av sina axlar och lindat händerna in i den på ett omedvetet, förvirrat sätt, snarare som en sömngångerska än som en vaken människa. Jag vet och kan aldrig glömma, att det låg något i hennes vilda sätt, som nästan övertygade mig om att hon skulle försvinna milt för mina ögon, till dess jag hade ett säkert tag om hennes arm.

Och i samma ögonblick sade jag: »Martha!»

Hon uppgav ett gällt skri och sökte med en sådan styrka slita sig lös, att jag knappast tror att jag skulle kunnat hålla henne ensam. Men en starkare hand än min lade sig på henne, och då hon slog upp sina förskräckta ögon och såg vem det var, gjorde hon endast en enda ansträngning till och sjönk ned emellan oss. Vi buro henne bort från vattnet till ett ställe, där det låg några torra stenar, och lade henne där, gråtande och kvidande. Kort därefter satte hon sig upp bland stenarna, höll om sitt arma huvud med båda händerna och ropade lidelsefullt:

»O, strömmen! O, strömmen!»

»Tyst, tyst!» sade jag. »Lugna er!»

Men hon upprepade ständigt samma ord, ropande: »O, strömmen!» om och om igen.

»Jag vet att den är lik mig!» utbrast hon. »Jag vet att jag tillhör den. Jag vet att den är det naturliga sällskapet för en sådan som jag! Den kommer från landsbygden, där den en gång var ren och oskyldig — och smyger sig, smutsig och eländig, fram genom de ohyggliga gatorna och går, liksom mitt liv, bort till ett stort hav, som ständigt är upprört — och jag känner att jag måste följa med den.»

Jag har aldrig känt vad förtvivlan är; endast tonen i dessa ord lärde mig det.

»Jag kan inte hålla mig borta härifrån. Jag kan inte glömma den. Den följer mig dag och natt. Den är det enda i världen som jag passar för och som passar för mig. O, den förfärliga floden!»

I detta ögonblick genomfor mig den tanken, att jag, medan min följeslagare stod och såg på henne utan att tala eller röra sig, skulle kunnat läsa hans systerdotters historia på hans ansikte, även om jag på förhand icke hade känt den. Jag har aldrig, varken på någon tavla eller i det verkliga livet, sett fasa och medlidande så uttrycksfullt blandade med varandra. Han skälvde som om han varit nära att falla, och hans hand — jag rörde vid den med min egen, ty hans utseende skrämde mig — var kall som ett liks.

»Hon är alldeles utom sig», viskade jag till honom. »Hon kommer snart att tala på annat sätt.»

Jag vet icke vad han ville svara. Han gjorde några rörelser med läpparna och tycktes tro, att han hade talat, men han hade endast pekat på henne med sin utsträckta hand.

Hon fick nu ett nytt anfall av gråt, varunder hon åter gömde sitt ansikte bland stenarna och låg framför oss, en bild av förkrosselse och undergång. Som jag visste att detta tillstånd måste upphöra innan vi kunde tala med henne med något hopp om framgång, vågade jag hålla honom tillbaka, då han ville resa upp henne, och vi blevo stående tysta, till dess hon blev lugnare.

»Martha», sade jag nu, i det jag lutade mig ned och hjälpte henne att resa sig upp — hon tycktes nämligen vilja resa sig upp i avsikt att avlägsna sig; men hon var för svag därtill och lutade sig mot en båt — »Martha, vet ni vem det är som är med mig?»

Hon svarade med svag stämma: »Ja.»

»Vet ni, att vi i afton ha följt efter er ett långt stycke?»

Hon skakade på huvudet. Hon såg varken på honom eller mig, utan stod i en nedböjd ställning, hållande hatten och schalen i den ena handen, utan att tyckas veta av det, medan hon tryckte den andra, knutna handen mot sin panna.

»Har ni nu sansat er tillräckligt», frågade jag, »för att kunna tala om det ämne, vilket — jag hoppas att himlen skall minnas det! — så livligt intresserade er den snöiga aftonen?»

Hon bröt nu åter ut i snyftningar och framstammade några osammanhängande tacksägelser för att jag icke hade drivit henne bort från dörren.

»Jag vill inte säga något till mitt försvar», sade hon efter ett kort uppehåll. Jag är dålig och förtappad; jag har inte det ringaste hopp; men säg honom» — hon hade ryggat tillbaka från honom — »så framt ni inte föraktar mig för mycket för att göra dot, att jag aldrig på något sätt varit skuld till hans olycka.»

»Den har aldrig blivit er tillräknad», svarade jag i samma djupt allvarliga ton som hon.

»Om jag inte misstar mig», fortfor hon med skälvande röst, »var det ni som kom in i köket den där aftonen då hon visade sig så medlidsam emot mig, var så mild och god emot mig och inte skydde mig så som alla de andra, utan hjälpte mig så välvilligt? Var det ni, sir?»

»Ja, det var det», svarade jag.

»Jag hade för länge sedan legat i floden», sade hon och stirrade på den med ett förfärligt uttryck, »om jag hade haft någon synd mot henne på mitt samvete. Jag skulle inte kunnat låta bli att störta mig i den, om jag inte hade varit fri från varje andel däri!»

»Orsaken till hennes flykt är alltför väl bekant», sade jag. »Vi äro fullt övertygade, ja, vi veta, att ni är fri från varje andel i den.»

»Ack, jag skulle ha kunnat bli mycket bättre genom henne, om jag haft ett bättre hjärta!» utbrast flickan med den bittraste ånger, »ty hon var alltid så god emot mig! Hon sade aldrig ett enda ord till mig, som inte var vänligt eller rätt. Är det väl troligt att jag skulle vilja göra henne till vad jag själv är, då jag så väl vet vad jag är? Då jag hade förlorat allt, som gör livet kärt, var den bittraste av alla tankar den, att jag för alltid var skild från henne.»

Mr Peggotty, som stod med nedslagna ögon och med ena handen stödd mot relingen av båten, satte sin lediga hand framför sitt ansikte.

»Och när jag av några från vår stad fick höra vad som hade hänt före den där snöiga aftonen», utbrast Martha, »var den bittraste av alla mina tankar den, att folk skulle komma ihåg att hon en gång hade sällskapat med mig och säga att jag hade förlett henne, ehuru jag — himlen är mitt vittne därtill! — gärna skulle velat dö, om jag därigenom hade kunnat återköpa hennes goda namn och rykte.»

Som hon så länge hade varit ovan vid varje självbehärskning, var den bittra smärtan av hennes samvetskval och förtvivlan så mycket förfärligare.

»Att ha dött skulle inte ha varit något, nej, Jag skulle ha velat leva!» ropade hon. »Jag skulle velat leva på de usla gatorna till dess jag blivit gammal, jag skulle velat vandra avskydd omkring i mörkret och sett dagen bryta fram över de spöklika husraderna och erinrat mig hur samma sol en gång brukade skina in i mitt rum och väcka mig — ja, till och med det skulle jag velat göra för att rädda henne!»

Hon sjönk ned bland stenarna, tog några av dem i vardera handen och kramade dem, som om hon velat krossa dem. Hon vred sig oupphörligt i någon ny ställning, sträckte ut armarna så att de stodo alldeles styva och stela, slingrade ihop dem framför sitt ansikte, som om hon velat från sina ögon utestänga den smula dager som fanns och sänkte huvudet, som om det nedtyngdes av olidliga minnen.

»Vad ska jag göra?» sade hon, medan hon så kämpade med sin förtvivlan. »Hur kan jag fortfara att vara vad jag är, en förbannelse för mig själv och en skam för envar med vilken jag kommer i beröring?» Plötsligt vände hon sig om till min följeslagare och ropade: »Trampa på mig, döda mig! Då hon var er stolthet, skulle ni tyckt att jag förnärmat henne, om jag endast vidrört henne på gatan med min klänning. Ni kan inte — hur skulle ni väl kunna det! — tro en enda stavelse av det som kommer över mina läppar. Det skulle vara en evig skam för er, även nu, om hon och jag växlade ett enda ord. Jag klagar inte. Jag säger inte, att hon och jag äro lika — jag vet att det är ett långt, långt avstånd oss emellan. Jag säger endast att jag, trots hela mitt brott och all min uselhet, är tacksam mot henne av hela min själ och älskar henne. Ack, tro inte, att den förmåga jag haft, att älska någonting, helt och hållet gått förlorad! Stöt mig bort, så som hela världen gör, döda mig därför att jag är den jag är, men tro inte detta om mig!»

Medan hon ställde denna bön till honom, betraktade han henne med en förvirrad och tankspridd blick, och då hon tystnade, reste han milt upp henne och sade:

»Martha, Gud förbjude att jag skulle döma dig; jag bör minst av alla göra det, min flicka! Du känner inte hälften av den förändring, som under tidens lopp försiggått med mig, om du. kan tro något sådant. Nej!» — här tystnade han för ett ögonblick och fortfor sedan: »Du vet inte varför den här herrn och jag ha önskat tala med dig. Du vet inte vad vi ha för handen. Hör nu på mig!»

Hans inflytande på henne var fullständigt. Hon stod rysande framför honom, som om hon fruktat att möta hans ögon, men hennes lidelsefulla sorg var alldeles nedtystad och stum.

»Om du hörde», sade mr Peggotty, »vad som försiggick mellan master Davy och mig den där aftonen, då det snöade så starkt, så vet du också, att jag varit vida omkring för att söka efter min kära systerdotter — min kära systerdotter», upprepade han med fasthet, »ty hon är mig mycket kärare nu, Martha, än hon någonsin förr var det.»

Hon satte händerna för ansiktet, men blev för övrigt lugn och stilla.

»Jag har hört henne berätta», sade mr Peggotty, »att du tidigt blev fader- och moderlös, utan att det var någon som kunde eller ville taga dig till sig som eget barn. Du kan kanske föreställa dig, att du, om du hade haft en sådan vän, med tiden skulle kommit att hålla av honom, och att min systerdotter var liksom en dotter för mig.»

Då hon stod och skälvde utan att säga ett ord, svepte han omsorgsfullt schalen omkring henne, sedan han för detta ändamål hade tagit upp den från marken.

»Och därför vet jag», sade han, »både att hon skulle följa mig till världens yttersta ända, om hon en gång väl finge återse mig, och att hon skulle fly till världens yttersta ända för alt slippa att få se mig. Ty ehuru hon inte har något skäl att tvivla på min kärlek till henne och inte heller gör det — och inte heller gör det», upprepade han med lugn övertygelse om sanningen av vad han sade, »så träder likväl blygseln emellan oss och skiljer oss åt.»

I vartenda av hans enkla, gripande ord läste jag ett nytt vittnesbörd om att han hade tänkt över detta ämne från varje synpunkt det erbjöd.

»Enligt vår, det vill säga master Davys och min tanke», fortfor han, »ska hon sannolikt förr eller senare styra sin ensliga gång till London. Vi tro — master Davy och jag och vi alla — att du är lika oskyldig till allt, som hänt henne, som det barn som ännu inte blivit fött. Du sade, att hon hade varit vänlig och god och kärleksfull emot dig. Gud signe henne, det vet jag att hon var! Det vet jag att hon var mot alla. Du är tackgam emot henne och älskar henne. Hjälp oss därför nu, så gott du kan, med att få rätt på henne, och himlen ska belöna dig därför!»

Hon såg på honom hastigt och för första gången, som om hon icke varit säker på vad han hade yttrat.

»Vill ni lita på mig?» frågade hon med sakta, förvånad röst.

»Ja, fullkomligt!» sade mr Peggotty.

»Vill ni tillåta mig att tala med henne, om jag någonsin skulle finna rätt på henne; att hysa henne, om jag har någon bostad att dela med henne, och att sedan, henne ovetande, komma till er och föra er till henne?» frågade hon hastigt.

Vi svarade bägge på en gång: »Ja!»

Hon lyfte sina ögon mot himlen och bedyrade högtidligt att hon nitiskt och troget skulle ägna sig åt detta värv; att hon aldrig skulle vackla i det, aldrig låta avleda sig från det och aldrig avstå ifrån det, så länge det fanns minsta skymt av hopp. Om hon icke höll sitt löfte, måtte då det mål, som hon nu hade för sitt liv och som band henne vid något som icke var ont, då det övergåve henne, lämna henne, om möjligt, ännu mera övergiven och förtvivlad än hon denna afton hade varit vid flodstranden, och måtte då all, både mänsklig och gudomlig hjälp svika henne!

Hennes röst var knappast mera hörbar än hennes andedräkt, och hon vände sig icke till oss, utan sade detta till den nattliga himlen och stod därefter orörligt stilla och såg på det dystra vattnet.

Vi ansågo nu lämpligt att meddela henne allt vad vi visste, vilket jag omständligt berättade henne. Hon hörde mycket uppmärksamt på och med ett ansikte, som ofta förändrades, men dock bibehöll samma prägel i alla dess olika uttryck. Hennes ögon fylldes då och då av tårar, men hon kvävde dem åter. Det tycktes som om hennes stämning blivit en helt annan, och som om hon icke kunnat vara alltför lugn.

Då hon hade blivit underrättad om allt, frågade hon var hon skulle kunna träffa oss, om det bleve nödvändigt. Under en matt flämtande gatlykta skrev jag upp våra adresser på ett blad i min plånbok, vilket jag rev ur och gav henne och som hon gömde vid sitt stackars bröst. Då jag frågade henne, var hon bodde, svarade hon efter ett kort dröjsmål, att hon aldrig bodde länge på ett ställe, varför det vore bäst att vi inte finge veta det.

Då mr Peggotty nu i viskande ton föreslog vad som redan hade fallit mig in, tog jag upp min börs, men var icke i stånd att förmå henne att taga emot penningarna eller lova att hon skulle göra det en annan gång. Jag föreställde henne, att mr Peggotty i sin ställning icke kunde sägas vara fattig, och att tanken på att hon skulle åtaga sig detta letande, utan att ha annat än sina egna hjälpkällor att räkna på, var oss obehaglig. Men hon var obeveklig. I detta enda avseende var hans makt över henne icke större än min. Hon tackade honom hjärtligt, men stod icke att övertala.

»Jag kan kanske få arbete; åtminstone ska jag försöka det», sade hon.

»Men tag åtminstone emot någon hjälp till dess ni försökt det», svarade jag.

»Det jag har lovat skulle jag inte kunna göra för penningar», sade hon. »Jag skulle inte kunna taga emot dem, även om jag vore på väg att svälta ihjäl. Att ge mig penningar, skulle vara detsamma som att undandraga mig ert förtroende, beröva mig det mål, ni skänkt mig, fråntaga mig det enda, som med visshet kan rädda mig från floden.»

»I den store domarens namn, inför vilken vi alla en gång skola mötas», sade jag, »ber jag er avstå från denna förfärliga tanke! Vi kunna alla göra något gott, om vi vilja.»

Hon darrade, hennes läppar skälvde och hennes ansikte blev blekare, då hon svarade:

»Det har kanske blivit inlagt i edra hjärtan, att ni skulle rädda en eländig varelse, för att hon skulle kunna ångra sig. Jag fruktar att tänka därpå; det synes mig alltför djärvt. Om jag kunde uträtta något gott, skulle jag kanske börja att hoppas, ty ännu har det inte kommit annat än ont av mina gärningar. Mitt usla liv ska för första gången på lång tid åter vara tryggt i mina händer, eftersom jag genom er fått något att leva för. Jag vet inte mera och kan inte säga mera.»

Hon kvävde åter de tårar som hade börjat att flyta, sträckte fram sin skälvande hand och rörde vid mr Peggotty, som om det funnits någon läkande kraft hos honom, och avlägsnade sig därefter utåt den ensliga vägen. Hon hade varit sjuk, sannolikt en längre tid. Nu, då jag fick tillfälle att närmare giva akt på henne, märkte jag att hon var blek och utmärglad och att hennes insjunkna ögon talade om umbäranden och lidanden.

Vi följde efter henne ett kort stycke, eftersom vår väg gick åt samma håll, till dess vi kommo tillbaka till de upplysta och folkrika gatorna. Jag hyste ett så obetingat förtroende till hennes försäkran, att jag frågade mr Peggotty, om det icke möjligen kunde se ut som om vi misstrodde henne, ifall vi längre följde efter henne. Som han var av samma tanke och lika övertygad om hennes uppriktighet, läto vi henne gå sin egen väg och gingo själva framåt Highgate. Han följde mig ett gott stycke, och då vi skildes åt med en bön för den lyckliga utgången av detta nya försök, röjde sig ett nytt och tankfullt medlidande hos honom, vilket jag ej hade svårt att förklara.

Det var midnatt, då jag kom hem. Jag hade redan nått min egen port och stod och lyssnade efter St. Paulskyrkans djupa klocka, vars klang jag tyckte mig kunna urskilja bland alla de många andra klockornas slag, då jag plötsligt blev helt förvånad över att se att porten till min tants hus stod öppen och att ett matt sken i förstugan lyste ut på vägen.

I den tanken att min tant hade fått ett anfall av sin gamla förskräckelse och kanske stod där och betraktade skenet av någon inbillad eldsvåda i fjärran, gick jag fram för att tala med henne, men såg nu till min stora överraskning, att en karl stod i hennes trädgård.

Han hade ett glas och en butelj i handen och skulle just till att dricka. Jag stannade hastigt i skuggan av de lummiga träden där utanför, ty månen hade gått upp, ehuru den var fördunklad av moln, och jag kände nu igen samma karl, som jag en gång hade ansett för en fantasi av mr Dick och som jag och min tant en gång hade mött på Londons gator.

Han både åt och drack och tycktes äta med glupsk aptit och betrakta huset med nyfikna blickar, som om han nu såg det för första gången. Sedan han hade lutat sig ned för att sätta buteljen på marken, såg han upp till fönstren och såg sig omkring, ehuru med ett otåligt uttryck, som om han längtat att komma bort därifrån.

Ljuset i förstugan förmörkades ett ögonblick, och min tant kom ut. Hon var upprörd och stoppade pengar i handen på honom; jag hörde mynten klinga.

»Vad ska jag göra med det här?» frågade han.

»Jag kan inte undvara mera», svarade hon.

»Då kan jag inte gå», sade han. »Se där! Ni kan ta tillbaks dem.»

»Du dåliga människa», svarade min tant med stark sinnesrörelse, »hur kan du behandla mig så? Men varför gör jag en sådan fråga? Det är därför att du vet hur svag jag är. Kan jag väl göra något annat för att för alltid befria mig från dina besök, än låta det gå dig efter som du förtjänat?»

»Nå, varför gör ni det inte då?» sade han.

»Och det kan du fråga mig om!» svarade min tant. »Vilket hjärta du måste ha!»

Han stod och skramlade buttert med pengarna och skakade på huvudet, till dess han slutligen sade:

»Det här är således allt som ni ämnar ge mig?»

»Det är allt vad jag kan ge dig», sade min tant. »Du vet att jag haft förluster och är fattigare än jag förr var. Det har jag sagt dig. Nu då du fått det, varför vill du nu bereda mig smärta genom att visa dig ännu längre för mina ögon och låta mig se vad det blivit av dig?»

»Ja, Jag har blivit ruskig nog, ifall det är det ni menar», sade han. »Jag för en ugglas liv.»

»Du har berövat mig större delen av min förmögenhet», sade min tant. »Du tillslöt mitt hjärta för världen under många, många år. Du behandlade mig trolöst, otacksamt och grymt. Gå och ångra det. Lägg inte nya förnärmelser till de många, många du redan tillfogat mig!»

»Ja», sade han, »det där låter allt vackert, det. Nåja, jag får väl hjälpa mig med det här för den här gången.»

Mot hans vilja tycktes min tants förtrytsamma tårar göra honom skamflat, och han gick helt snopen ur trädgården. Med ett par raska steg, som om jag just nu hade anlänt, gick jag emot honom och steg in genom grinden just som han gick ut. I förbifarten sågo vi skarpt och för ingen del vänligt på varandra.

»Tant», sade jag häftigt, »den där karlen har åter skrämt dig. Låt mig tala med honom. Vem är han?»

»Barn», sade min tant och fattade min arm, »kom in och tala inte vid mig under tio minuter.»

Vi slogo oss ned i hennes lilla sal. Min tant drog sig undan bakom den runda, gröna skärm, som var fastskruvad vid ryggen på en stol, och torkade allt emellanåt sina tårar under vid pass en kvarts timmes tid. Därefter trädde hon åter fram och kom och satte sig vid min sida.

»Trot», sade min tant lugnt, »det var min man.»

»Din man, tant! Jag trodde att han var död.»

»Han är död för mig, men dock vid liv!» sade min tant.

Jag satt där helt överraskad.

»Betsey Trotwood ser inte ut som om hon skulle vara särdeles tillgänglig för den ömma lidelsen», fortfor hon helt lugnt, »men det var en tid, då hon av hela sin själ trodde på denne man — då hon älskade honom, Trot, och det rätt mycket — då det inte fanns ett enda bevis på kärlek och tacksamhet, som hon inte skulle velat giva honom. Han vedergällde henne med att förstöra hennes förmögenhet och nästan krossa hennes hjärta. Därför har hon en gång för alla gömt detta slags känslosamhet i en grav, fyllt igen den och klappat till den.»

»Min kära, goda tant!»

»Jag behandlade honom ädelmodigt», fortfor min tant, i det hon enligt sin vana lade sin hand utanpå min. »Efter denna långa tids förlopp, Trot, tror jag mig kunna säga, att jag behandlade honom ädelmodigt. Han hade varit så grym emot mig, att jag lätt skulle kunnat utverka en skilsmässa på fördelaktiga villkor för mig själv, men det gjorde jag inte. Han förstörde snart allt vad jag hade givit honom, sjönk allt djupare och djupare, gifte sig med en annan, tror jag, och blev en äventyrare, en spelare och bedragare. Du ser själv vad han nu är. Men han var en vacker karl, då jag gifte mig med honom», sade min tant med en genklang av sin forna stolthet och beundran i sin ton, »och jag min toka trodde honom vara själva hedern!»

Hon gav min hand en tryckning och skakade på huvudet.

»Nu är han intet, mindre än intet för mig, Trot. Men hellre än att se honom straffad för hans förbrytelser, vilket han skulle bli, om han dreve omkring här i landet, ger jag honom mera pengar än jag har råd till för att han ska begiva sig av, då han någon gång visar sig. Jag var en fjolla, då jag gifte mig med honom, och jag är så till vida en oförbätterlig fjolla, som jag, till följd av vad jag fordom ansåg honom för, inte ens kan tåla att se denna skugga av min tomma inbillning bli hårt behandlad. Ty jag menade det så allvarsamt, Trot, som en kvinna någonsin menat.»

Min tant avslutade ämnet med en djup suck och slätade sin klänning.

»Seså, min vän», sade hon, »nu känner du början mitten, slutet och alltsammans. Vi båda skola aldrig mera tala därom med varandra, och du kommer naturligtvis heller aldrig att tala med någon annan härom. Detta är min stolliga, fjolliga historia, och den vilja vi behålla för oss själva, Trot!»