David Copperfield/Del II/Kapitel 19

←  Mr Dick uppfyller min tants spådom

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Underrättelser

Martha  →

NITTONDE KAPITLET.
Underrättelser.

Om jag får lita på mitt klena minne för data, måste jag ha varit gift ett år eller så vid pass, då jag en afton, då jag återvände från en enslig promenad och tänkte på den bok jag då hade under arbete — ty min framgång hade jämnt ökats med min jämna flit och jag höll nu på att skriva min första roman — kom förbi mrs Steerforths hus. Jag hade ofta kommit där förbi under min vistelse i grannskapet, ehuru aldrig då jag kunde välja en annan väg. Men hur det nu bar till, så hände det stundom, att det icke var lätt att finna någon annan, utan att göra en lång omväg, och sålunda hade jag tämligen ofta kommit denna väg.

Jag hade aldrig gjort mer än kastat en blick på huset, i det jag med hastiga steg hade gått det förbi. Det hade ständigt haft ett dystert och ödsligt utseende. Intet av de bästa rummen låg utåt vägen, och de små, gammalmodiga fönstren med sina klumpiga karmar, som aldrig under några omständigheter togo sig glada och trevliga ut, sågo högst bedrövliga ut, då de, såsom nu, voro stängda och jalusierna alltid nedfällda. Över en liten stenlagd gård ledde en täckt gång fram till en gångport, som aldrig begagnades, och där fanns ett runt trappfönster, som icke passade i stycke med de övriga och som var det enda som icke förmörkades av en jalusi men likväl hade samma dystra och ödsliga utseende. Jag minns icke att jag någonsin såg ett ljus i hela huset. Om jag, utan att närmare känna förhållandena, endast av en händelse hade kommit där förbi, skulle jag förmodligen ha antagit, att någon barnlös person låg lik därinne. Om jag hade varit nog lycklig att icke känna till stället, men ofta sett det i detta o förändrade tillstånd, är jag säker om att jag skulle ha roat min fantasi med många fyndiga funderingar.

Så som det nu var, tänkte jag så litet som möjligt därpå, men min själ kunde icke gå förbi det och lämna det, såsom min kropp gjorde, och det väckte vanligen en lång rad grubblerier. Då det denna afton visade sig för mig i samband med barndomsminnen och fantasibilder från en senare tid, med vålnaderna av halvt uppfyllda förhoppningar och de svävande skuggorna av dunkelt skönjda och uppfattade missräkningar, den blandning av dröm och verklighet, som sammanhängde med det varav mina tankar nyss förut hade varit upptagna, tycktes det även mer än vanligt tilltvinga sig min uppmärksamhet. Jag försjönk i djupa tankar medan jag gick vidare, till dess en röst tätt invid mig kom mig att rycka till.

Det var en kvinnoröst. Det dröjde icke länge förrän jag erinrade mig mrs Steerforths lilla huspiga, som förr gick med blåa band i sin mössa. Nu hade hon, förmodligen för att lämpa sig efter husets förändrade karaktär, tagit bort dem och bar nu en eller ett par tröstlösa bandrosor av en stadgad brun färg.

»Vill ni inte vara god och stiga in och tala med miss Dartle?»

»Har miss Dartle skickat er efter mig?» frågade jag.

»Nej, inte i afton, men det kan vara detsamma. Miss Dartle såg er gå förbi för ett par aftnar sedan, och därför skulle jag sitta i trappan med min sömnad och se efter när ni åter gick förbi och be er gå in och tala med henne.»

Jag vände om och frågade under vägen min följeslagerska, hur mrs Steerforth mådde, varpå hon svarade, att det var bara dåligt med hennes fru, som för det mesta höll sig inne på sitt rum.

Då vi kommo fram till byggningen, blev jag visad in i trädgården till miss Dartle och måste själv underrätta henne om min ankomst. Hon satt på en bänk vid ena ändan av ett slags terrass, varifrån man kunde överskåda den stora staden. Det var en dyster afton, ett blekgrått ljus låg utbrett över himlavalvet, och då jag såg den i töcken höljda staden, där ett och annat större föremål här och där dök upp i den dunkla belysningen, förekom det mig som om denna omgivning icke illa stämde överens med denna passionerade kvinnas karaktär.

I det jag närmade mig, blev hon mig varse och reste sig ett ögonblick för att taga emot mig. Jag tyckte att hon nu var ännu blekare och magrare än då jag sist hade sett henne, men de blixtrande ögonen voro ännu klarare och ärret ännu tydligare.

Vårt möte var icke hjärtligt. Vi skildes sista gången åt i vrede, och på hennes ansikte låg ett uttryck av förakt, som hon icke bemödade sig att dölja.

»Jag hör att ni önskar tala med mig, miss Dartle», sade jag, i det jag stannade bredvid henne med handen mot ryggstödet på bänken och avböjde den åtbörd varmed hon uppmanade mig att taga plats.

»Om ni vill ha den godheten», sade hon. »Har den där flickan blivit funnen?»

»Nej.»

»Och likväl har hon rymt sin väg.»

Jag såg hennes tunna läppar skälva medan hon såg på mig, som om de längtade att få överhopa henne med förebråelser.

»Rymt sin väg!» upprepade jag.

»Ja, från honom!» sade hon med ett leende. »Om hon inte blivit funnen, blir hon det kanske aldrig. Kanske hon är död!»

Den övermodiga grymhet, varmed hon mötte min blick, har jag aldrig sett uttryckt i något annat ansikte.

»Att önska henne vara död», svarade jag, »är kanske det bästa någon av hennes kön kan önska henne. Det gläder mig att tiden har mildrat er så pass, miss Dartle.»

Hon nedlät sig icke att svara på detta yttrande, utan vände sig emot mig med ännu en föraktfull blick och sade:

»Denna förträffliga och högst förorättade unga dams vänner äro även edra vänner. Ni är deras riddare och försvarar deras rättigheter. Önskar ni veta vad man vet om henne?»

»Ja», svarade jag.

Hon reste sig upp med ett olycksbådande småleende, gick några steg fram mot en järnekshäck, som stod strax bredvid och skilde gräsplanen från köksträdgården, och sade med höjd röst: »Kom hit!» som om hon hade ropat på ett orent djur.

»Jag förmodar att ni på detta ställe underlåter alla demonstrationer av ridderlighet eller hämndlystnad, mr Copperfield?» sade hon och såg över axeln på mig med samma uttryck.

Jag böjde huvudet utan att fatta vad hon menade, och hon sade åter: »Kom hit!» och vände tillbaka, ledsagad av den aktningsvärde mr Littimer, som med oförminskad aktningsvärdhet bugade sig för mig och ställde sig bakom henne. Det uttryck av skadeglad gratie och segerfröjd, varmed hon lutade sig tillbaka mot bänken mellan oss och såg på mig och vari det, eget nog, på samma gång låg någonting kvinnligt och tilldragande, kunde ha anstått en av dessa blodtörstiga prinsessor, som man läser om i sagorna.

»Seså!» sade hon i befallande ton, utan att se på honom, men med fingret på ärret, vilket i detta ögonblick pulserade kanske mera av njutning än av smärta, »tala nu om för mr Copperfield hur det gick till vid den där flykten.»

»Mr James och jag, madame…»

»Vänd er inte till mig!» inföll hon med rynkad panna.

»Mr James och jag, sir…»

»Och inte heller till mig!» sade jag.

»Utan att låta sig bringas ur fattningen tillkännagav mr Littimer med en lätt bugning, att vår vilja var hans lag, och började åter:

»Mr James och jag ha varit utomlands med det där unga fruntimret, allt ifrån det hon lämnade Yarmouth under mr James' beskydd. Vi ha varit på en mängd olika ställen och sett många främmande länder. Vi ha varit i Frankrike, Schweiz, Italien, kort sagt, nästan överallt.»

Han såg på ryggstödet till bänken, som om han vände sig till detta, och spelade sakta på det med sina händer, som om han anslagit strängarna på ett stumt piano.

»Mr James tycktes ha fäst sig ovanligt mycket vid den unga damen och var under lång tid mycket stadigare än jag någonsin förr hade sett honom under hela den tid jag varit i hans tjänst. Den unga damen var mycket läraktig och talade snart språken, och man skulle inte kunnat känna igen lantflickan i henne. Överallt dit vi kommo märkte jag att hon blev mycket beundrad.»

Miss Dartle lade handen på sin sida. Jag såg honom spegla bort till henne och le i mjugg.

»Ja, hon blev särdeles mycket beundrad. Om det kom sig av hennes klädsel, eller av luftens och solens inverkan, eller av att man fjäsade så mycket för henne, eller av någon annan orsak, kan jag inte säga, men säkert är, att hon ådrog sig allmän uppmärksamhet.»

Här gjorde han ett kort uppehåll. Hennes blickar flögo rastlöst över det vidsträckta landskapet och hon bet sig i underläppen för att hejda sin upproriska tunga.

Mr Littimer tog nu händerna från bänkens ryggstöd, lade den ena av dem inuti den andra och stödde sig på ena benet, varefter han med nedslagna ögon och sitt aktningsvärda huvud en smula framsträckt och något lutat åt sidan fortsatte sin berättelse.

»Så fortgick det någon tid, till dess den unga damen allt emellanåt började bli dyster och förstämd och trötta mr James med sitt dåliga lynne, och nu fingo sakerna ett annat utseende. Den gamla oron fick åter makt med mr James. Ju oroligare han blev, desto värre blev det med henne, och jag måste tillstå, att jag för min del hade en ganska svår pers att utstå med dem båda. Emelertid lappades det, som hade gått sönder, flerfaldiga gånger ihop igen. och förhållandet dem emellan fortfor det hela taget längre än någon skulle ha trott.»

I det miss Dartle åter drog sina blickar tillbaka från deras utflykt, riktade hon dem åter på mig med samma uttryck som förut. Sedan mr Littimer hade harsklat sig bakom sin hand med en aktningsvärd, torr hosta, bytte han om ben och fortfor:

»Till slut och sedan många hårda ord och tillvitelser hade fällts å ömse sidor, begav sig mr James en morgon bort från Neapels grannskap, där vi hade hyrt en villa (ty den unga damen tyckte alltid så mycket om sjön), i det han föregav, att han skulle komma tillbaka om ett par dagar, och ålade mig att yppa för henne, att han för båda parternas bästa hade» — här gjorde den torra hostan ett avbrott — »hade rest sin väg. Men jag får säga, att mr James verkligen uppförde sig mycket honnett; ty han föreslog att den unga damen skulle gifta sig med en mycket respektabel person, som var fullt villig att överse med vad som passerat och minst lika god som någon som den unga damen kunnat göra anspråk på under vanliga förhållanden, eftersom hennes anhöriga voro mycket simpelt folk.»

Han bytte åter om ben och fuktade sina läppar. Jag var övertygad om att den skurken talade om sig själv, och jag såg min övertygelse avspegla sig i miss Dartles ansikte.

»Detta hade jag sålunda fått i uppdrag att meddela. Jag ville gärna göra allt för att hjälpa mr James ur hans förlägenhet och återställa sämjan mellan honom och en kärleksfull mor, som hade lidit så mycket för hans skull, och därför åtog jag mig att uträtta detta ärende. Men då jag hade berättat för det unga fruntimret, att han hade rest, gick hennes häftighet över alla gränser; hon blev alldeles vild och måste hållas med våld, ty eljest skulle hon ha krossat huvudet mot marmorgolvet, såframt hon inte hade fått fatt i en kniv eller kommit ned till stranden.»

Miss Dartle, som lutade sig tillbaka mot bänken, medan skadeglädjen lyste i hennes ögon, tycktes så att säga smeka varje ord som gick över den gemena varelsens läppar.

»Men då jag kom till den senare delen av uppdraget», sade mr Littimer och gnuggade oroligt sina händer, »och som man kunde tycka att hon åtminstone borde ha uppskattat som en vänlig avsikt, visade sig den unga damen i sin rätta dager. Jag har aldrig sett en våldsammare människa. Hennes uppförande var i förvånande grad dåligt. Hon hade inte mera tacksamhet, känsla, tålamod eller förnuft än en stock eller en sten. Om jag inte hade varit på min vakt, är jag övertygad att hon skulle velat se mitt blod.»

»Jag hyser så mycket bättre tankar om henne för detta», sade jag förtrytsamt.

Mr Littimer böjde sitt huvud, som om han velat säga: »Verkligen, sir? Men ni är bra ung, sir» och fortsatte sin berättelse.

»Det var, kort sagt, nödvändigt att under en lång tid avlägsna från henne allt, varmed hon kunde ha gjort sig själv eller andra skada, och att hålla henne inspärrad. Icke desto mindre kom hon ut en natt, bröt sönder en fönsterlucka, som jag själv hade spikat till, klättrade ned för en vinstock, som var uppfäst på väggen utanför fönstret, och har sedan, så vitt jag vet, varken blivit sedd eller hörd.»

»Hon är kanske död!» sade miss Dartle med ett leende, som om hon kunde ha sparkat den olyckliga flickans lik.

»Hon har kanske dränkt sig, miss», sade mr Littimer, begagnande sig av det svepskäl, han nu erhöll, till att vända sig till en viss person. »Det är mycket möjligt. Eller också har hon kanske fått hjälp av fiskarna och deras hustrur och barn. Som hon tyckte mest om att umgås med simpelt folk, brukade hon ofta språka med dem nere vid stranden, miss Dartle, och sitta vid deras båtar. Jag har sett henne göra det hela dagen, då mr James var borta. Mr James blev mycket ond, då han en gång fick veta, att hon hade berättat barnen, att hon var en fiskares dotter och att hon i sitt eget land för lång tid tillbaka hade sprungit omkring på stranden liksom de.»

O, Emili! Olvckliga skönhet! Huru den reste sig framför mig, bilden av henne, sittande där vid den fjärran stranden bland barn, som liknade henne medan hon själv var oskyldig, lyssnande till späda röster, sådana som kunnat kalla henne mor, om hon varit en fattig mans maka, och till havets väldiga stämma med dess: »Aldrig mer!»

»Då det blev klart att ingenting mera var att göra, miss Dartle…»

»Förbjöd jag er inte att tala till mig?» inföll hon med kallt förakt.

»Ni talade till mig, miss», svarade han. »Jag ber om ursäkt. Men det är min plikt att lyda.»

»Så uppfyll er plikt», sade hon. »Gör slut på den där historien och avlägsna er!»

»Då det blev klart», återtog han med en obeskrivligt aktningsvärd min och en ödmjuk bugning, »att det var omöjligt att återfinna henne, begav jag mig till mr James, till det ställe, dit jag enligt avtal skulle skriva till honom, och underrättade honom om vad som hade hänt. Det kom till en ordväxling oss emellan, och jag fann att min värdighet bjöd mig att lämna honom. Jag kunde tåla och har tålt mycket av mr James; men han förolämpade mig allt för djupt. Som jag kände den olyckliga oenigheten mellan honom och hans mor och som jag lätt kunde föreställa mig hennes ångest, tog jag mig friheten att återvända till England och berätta…»

»För pengar, som jag gav honom», sade miss Dartle till mig.

»Mycket riktigt, madame — och berätta vad jag visste. Jag vet inte», sade mr Littimer sedan han funderat ett ögonblick, »att det är något mera. Jag är för närvarande utan anställning och skulle vara glad åt att få en anständig plats.»

Miss Dartle såg på mig, som om hon ville fråga om det annars var något som jag önskade veta, och som verkligen något hade fallit mig in, sade jag till svar:

»Jag skulle önska att veta av denna — människa», jag kunde icke förmå mig att använda ett välvilligare uttryck, »om man har uppsnappat ett brev, som blev skrivet till henne hemifrån, eller om han tror att hon fått det.»

Han förblev tyst och lugn, fäste sina ögon på marken och satte noggrant spetsen av varje finger på högra handen mot spetsen av varje finger på den vänstra. Miss Dartle vände föraktfullt sitt huvud emot honom.

»Ursäkta, miss», sade han, uppvaknande ur sin tankspriddhet, »men hur underdånig och lydig jag än är mot er, så känner jag likväl min ställning, ehuru jag endast är en tjänare. Mr Copperfield och ni, miss, äro två olika personer. Om mr Copperfield önskar få veta något av mig, måste jag tillåta mig att erinra mr Copperfield om att han kan göra mig en fråga. Jag måste taga min person i akt.»

Efter en kort strid med mig själv vände jag min blick emot honom och sade:

»Ni har hört min fråga. Anse den ställd till er, om ni så vill. Vad svarar ni?»

»Sir», sade han, i det han än skilde och än åter förenade sina fingerspetsar, »mitt svar måste bli begränsat, eftersom det är skillnad på att yppa det, som mr James har anförtrott mig, för hans mor och att yppa det för er. Jag anser det inte sannolikt att mr James kan ha velat uppmuntra mottagandet av brev, som lätt kunde öka en misstämning, men längre skulle jag önska att slippa gå.»

»Är det ingenting mera?» frågade mig miss Dartle.

Jag antydde att jag icke hade något mera att säga. »Undantagandes», tillade jag, då jag såg honom avlägsna sig, »att jag inser den där karlens andel i denna skamliga sak och att jag, eftersom jag ämnar därom underrätta den hederlige man, som varit henne i fars ställe alltifrån hennes barndom, vill råda honom att inte visa sig alltför mycket ute på allmänna ställen.»

Han hade stannat i samma ögonblick som jag började och lyssnade på sitt vanliga lugna sätt.

»Jag tackar er, sir, men ni torde kanske ursäkta, att jag säger, att det varken finns slavar eller slavfogdar här i landet och att folk här inte ha lov att själva taga lagen om hand. Om de göra det, tror jag att det är förenat med större fara för dem själva än för andra. Följaktligen är jag alls inte rädd för att gå vart jag behagar, sir.»

Med dessa ord bugade han sig artigt för mig och därefter för miss Dartle och avlägsnade sig genom den valvgång i häcken, genom vilken han hade kommit. Miss Dartle och jag sågo en stund tigande på varandra, och hennes sätt var alldeles detsamma som då hon hade ropat på karlen.

»Han säger vidare», sade hon med en långsam krökning på läppen, »att hans herre, efter vad han har hört, seglar längs med spanska kusten och, sedan han slutat därmed, vidare ämnar tillfredsställa sin lust för sjölivet, till dess han tröttnar därvid. Men detta är av föga intresse för er. Mellan dessa två stolta varelser, modern och sonen, är svalget större än någonsin, och det är föga hopp om att det någonsin skall kunna fyllas, ty de ha alldeles samma sinnelag, och tiden gör dem endast mera hårdnackade och befallande. Detta är inte heller av något intresse för er, men det tjänar till att inleda det jag ämnar säga. Den djävul, som ni gör till en ängel, jag menar den där simpla slynan, han drog upp ur dyn», fortfor hon, med sina svarta ögon fästa på mig och sina passionerade fingrar utsträckta, »lever måhända —ty jag tror att somliga simpla ting äro seglivade. Om så är, torde ni önska att en så dyrbar pärla blir funnen och tillvaratagen. Detsamma önska även vi, på det att han inte åter genom någon slump måtte bli hennes rov. Så till vida ha vi samma syfte, och därför har jag, som skulle vilja tillfoga henne allt ont, som en så gemen varelse är i stånd att känna, skickat efter er för att ni skulle få höra vad ni nu hört.»

Av förändringen i hennes ansikte märkte jag att någon närmade sig bakom mig. Det var mrs Steerforth, som räckte mig handen, kallare än fordom och med ännu mera avmätt värdighet, men på samma gång — jag såg det, och det rörde mig — med ett outplånligt minne av min forna kärlek till hennes son. Hon hade blivit betydligt förändrad. Hennes ståtliga gestalt var icke på långt när så rak, hennes vackra ansikte var djupt fårat och hennes hår nästan vitt. Men då hon satt där på trädgårdsbänken, var hon ännu vacker, och jag kände mycket väl det klara öga med dess stolta blick, som hade varit en ljuspunkt i mina drömmar i skolan.

»Vet mr Copperfield alltsammans, Rosa?»

»Ja.»

»Och har han själv hört Littimer?»

»Ja, och jag har sagt honom varför ni önskade det.»

»Det var snällt av dig. Jag har fört en kort brevväxling med er forne vän», sade hon vänd till mig, »men den har inte fört honom till insikt om hans sonliga plikt. Jag har därför intet annat syfte med detta än det som Rosa har sagt. Om min son genom denna åtgärd, som möjligen kan lända till tröst åt den hederlige man, som ni förde hit (och som det gör mig ont om — mera kan jag inte säga), kan bli skyddad för att åter falla i en listig fiendes garn, så är det väl.»

Hon rätade upp sig och satt och såg långt framför sig.

»Madame», sade jag aktningsfullt, »jag förstår er. Jag försäkrar, att det inte är någon fara för att jag på något sätt ska misstyda edra bevekelsegrunder, men som jag alltifrån min barndom känt denna förorättade familj, måste jag säga till och med er, att om ni tror annat än att den så djupt förfördelade flickan inte blivit grymt bedragen och inte skulle hellre vilja lida döden hundra gånger, än taga emot en dryck vatten ur er sons hand, så svävar ni i en förfärlig villfarelse.»

»Tyst, Rosa, tyst!» sade mrs Steerforth, då miss Dartle ville taga till orda. »Det betyder ingenting. Må så vara. Ni är ju gift, efter vad jag hört sägas?»

Jag svarade, att jag hade varit gift någon tid.

»Och det går er väl? Jag hör så litet i min ensamhet, men det likväl, att ni börjar förvärva er ett namn.»

»Jag har varit mycket lycklig», svarade jag, »och har sett mitt namn nämnt med ett visst beröm.»

»Er mor lever ju inte?» fortfor hon i mildare ton.

»Nej, det gör hon inte.»

»Det är skada. Hon skulle ha varit stolt över er. God afton!»

Jag fattade den hand, som hon räckte mig med en min av värdighet och okuvlig stolthet, och den låg så lugn i min, som om frid och ro hade rått i hennes själ. Det tycktes som om hennes stolthet kunde sakta själva pulsens slag och för hennes ansikte draga den slöja av lugn, genom vilken hon nu satt och såg rakt framför sig i fjärran.

Då jag gick bort ifrån dem längs utmed terrassen, kunde jag icke undgå att märka hur orörliga de sutto och stirrade på utsikten, och hur luften tjocknade och mörknade omkring dem. Här och där syntes några tidiga lyktor glimma i den avlägsna staden, och vid synkretsens östliga rand dröjde ännu en blekgrå dager. Men från större delen av den breda, mellanliggande dalen höjde sig en dimma, likt ett hav, och då den blandade sig med mörkret, såg det ut som om det sig upptornande vattnet ville omringa dem. Jag har goda skäl att erinra mig detta och tänka därpå med bävan, ty innan jag återsåg dessa två, hade ett stormigt hav stigit upp ända till deras fötter.

Vid närmare övervägande av det jag sålunda hade erfarit, fann jag det riktigast att meddela det åt mr Peggotty och begav mig därför den följande aftonen till London för att söka upp honom. Han vandrade ständigt omkring från det ena stället till det andra, alltid i det enda syftet att återfinna sin systerdotter, men uppehöll sig likväl oftare i London än på något annat ställe. Mången, mången gång hade jag vid denna tid sett honom i mörka natten vandra genom gatorna och bland de få, som voro ute så sent, söka den, som han fruktade att finna.

Han hade sin bostad ovanpå den lilla hökarboden vid Hungerford-torget, vilken jag mer än en gång haft tillfälle att omnämna och varifrån han för första gången drog ut i sitt barmhärtiga ärende. Dit ställde jag nu mina steg, och genom att fråga mig för hos husfolket fick jag veta, att han ännu icke hade gått ut och att jag skulle träffa honom där uppe.

Han satt och läste vid ett fönster, i vilket han hade några blomkrukor. Rummet var nätt och ordentligt, och jag såg genast att det hölls färdigt till hennes mottagande, och att han aldrig gick ut utan den tro, att han möjligen skulle föra henne med sig hem. Han hade icke hört min knackning på dörren och såg icke upp från sin bok förrän jag lade min hand på hans axel.

»Master Davy! Tack sir! Hjärtligt tack för detta besök. Sätt er, ni är innerligt välkommen, sir!»

»Mr Peggotty», sade jag och satte mig nå den stol han sköt fram åt mig, »vänta inte mycket, men jag har fått underrättelser.»

Han lade sin hand på ett nervöst sätt över sin mun och bleknade, medan hans ögon stodo fästa på mina. »De ge inte någon upplysning om var hon är, men hon är inte hos honom.»

Han satte sig ned, såg oavvänt på mig och lyssnade under djup tystnad till allt vad jag hade att berätta. Jag erinrar mig mycket väl den känsla av värdighet, ja, även av skönhet, som det tåliga allvaret i hans ansikte ingav mig, då han, sedan han småningom flyttat sina ögon från mina, satt och såg ned och lutade sin panna mot handen. Han tycktes endast följa hennes gestalt genom berättelsen och låta varje annan glida förbi, som om den varit ett intet.

Då jag hade slutat, höll han handen för ansiktet och fortfor att tiga. Jag tittade under tiden en liten stund ut genom fönstret och sysslade med blommorna.

»Vad är er tanke härom, master Davy?» frågade han slutligen.

»Jag tror att hon lever», svarade jag.

»Ja, Gud vet. Den första stöten var kanske för stark, och i sitt hjärtas vildhet…! Det där blå vattnet talte hon alltid om. Månne hon tänkt därpå i så många år, därför att det slutligen skulle bli hennes grav?»

Han sade detta grubblande, i en låg, bävande ton och gick ett slag över golvet.

»Och likväl, mr Davy», tillade han, »har jag varit så säker om att hon lever; både sovande och vaken har jag varit övertygad att jag skulle återfinna henne, och den tron har till den grad stärkt mig och hållit mig uppe, att jag inte tror att jag kan ha misstagit mig. Nej, Emili lever!»

Han lade handen hårt mot bordet och hans solbrända ansikte fick ett bestämt uttryck.

»Min systerdotter Emili lever, sir!» sade han bestämt. »Jag vet inte hur det kommer sig, men det är som om någon sade mig, att hon lever.»

Han såg nästan inspirerad ut, då han yttrade detta. Jag väntade några ögonblick, till dess han kunde skänka mig sin odelade uppmärksamhet, och förklarade honom därefter det försiktighetsmått, jag den föregående aftonen hade tänkt vara klokast att iakttaga.

»Hör nu, min kära vän…» började jag.

»Tack, sir, tack för er godhet!» sade han och fattade om min hand med båda sina.

»Om hon skulle begiva sig till London, vilket är sannolikt — ty var skulle hon väl dölja sig så lätt som i denna ofantliga stad, och vad annat kunde hon väl önska, än att dölja sig, om hon inte beger sig hem?»

»Och hon går inte hem», inföll han och skakade sorgset sitt huvud. »Om hon hade kunnat det av egen drift, vore det en möjlighet, men inte som det nu är.»

»Om hon kommer hit», sade jag, »tror jag att här finns en person, som lättare än någon annan i världen skall kunna upptäcka henne. Kommer ni ihåg — bär med själsstyrka vad jag ämnar säga er, tänk på ert stora mål — kommer ni ihåg Martha?»

»Från vår stad?»

Jag behövde icke något annat svar än uttrycket i hans ansikte.

»Vet ni att hon är i London?»

»Jag har sett henne ute på gatorna», svarade han med en rysning.

»Men ni vet inte», fortfor jag, »att Emili med Hams tillhjälp visade henne en välgärning långt innan hon flydde hemifrån. Och ni vet inte heller, att hon den där aftonen, då vi hade träffats och talade med varandra inne i värdshuset, stod utanför dörren och lyssnade.»

»Den aftonen då det snöade så starkt, master Davy?» sade han i förvånad ton.

»Ja, just den. Jag har inte sett henne sedan dess. Sedan jag hade tagit avsked av er, gick jag tillbaka för att tala med henne, men hon syntes nu icke längre till. Jag ville då, alldeles som nu, ogärna tala med er om henne, men hon är den person jag menar och med vilken jag tror att vi böra sätta oss i förbindelse. Förstår ni mig?»

»Alltför väl, sir», svarade han. Vi hade sänkt våra röster nästan ända till en viskning och fortforo att tala i denna ton.

»Ni säger, att ni har sett henne. Tror ni att ni kan få rätt på henne? Jag skulle icke kunna det annat än genom en slump.»

»Jag tror mig veta var jag bör söka henne, master Davy.»

»Det är mörkt. Skulle vi inte, eftersom vi nu äro tillsammans, gå ut och se om vi kunna få sikte på henne i afton?»

Han samtyckte och gjorde sig i ordning att följa med. Utan att synas lägga märke till vad han företog sig, såg jag hur omsorgsfullt han ordnade det lilla rummet, ställde fram ett ljus med nödiga elddon för att tända det, bäddade sängen och slutligen tog en av hennes klänningar — jag erinrade mig ha sett henne gå med den — fram ur en låda, där den låg prydligt hoplagd tillika med några andra klädesplagg samt en hatt, som han lade på en stol. Han häntydde lika litet som jag på dessa kläder. De hade utan tvivel legat mången afton och väntat på henne.

»Det var en tid, master Davy», sade han, när vi hade kommit ned, »då jag inte ansåg den där Martha för stort bättre än stoftet under min Emilis fötter. Gud förlåte mig min synd — nu är det annorlunda.»

Under vägen gjorde jag honom frågor rörande Ham, dels för att hålla samtalet i gång och dels för att tillfredsställa min nyfikenhet, och han svarade med nästan samma ord som förut, att Ham var alldeles densamme som förr: »han arbetade och trälade, utan att fråga efter sitt liv, men knotade aldrig och var avhållen av alla.»

Jag frågade honom vad han trodde om Hams sinnesstämning gentemot upphovet till deras olyckor; om han trodde den vara farlig och vad han till exempel trodde att Ham skulle göra, ifall Steerforth och han någonsin skulle träffas.

»Ja, det vet jag inte», svarade han. »Jag har ofta tänkt på den saken, men kan inte komma på det klara med den.»

Jag erinrade honom om den där morgonen efter hennes avresa, då vi alla tre voro nere vid stranden.

»Kommer ni ihåg», frågade jag, »huru långt han såg bort över havet och talade om ’slutet’?»

»Ja, det kommer jag mycket väl ihåg», svarade han.

»Och vad tror ni han menade därmed?»

»Jag har mången gång gjort mig samma fråga, master Davy», sade han, »men har aldrig kunnat besvara den. Och det är en märkvärdig sak, och det är, att ehuru han är så god och vänlig, kan jag ändå inte på något sätt förmå mig att utforska hans mening i det fallet. Han har aldrig sagt ett ord till mig, som inte var så riktigt och rätt som det borde vara, och det är inte heller troligt att han skulle göra det nu, men det är långt ifrån grunt vatten i hans sinne, där de där tankarna ligga, sir. Det är djupt, sir, och jag kan inte se till botten där.»

»Ni har rätt», sade jag, »och det har stundom gjort mig orolig.»

»Ja, mig med, master Davy», svarade han, »och det till och med mera än hans oförvägna sätt, ehuru båda delarna komma sig av den där förändringen hos honom. Jag vet inte om han under några förhållanden skulle vilja bära hand på honom, men bäst vore det om de aldrig råkades.»

Vi hade genom Temple Bar kommit in i city. Som vi nu icke vidare talade med varandra, överlämnade han sig, medan han gick vid min sida, åt det enda målet för sitt uppoffrande liv och vandrade framåt med denna tysta sammanträngning av alla sina tankar, som skulle ha gjort honom till en ensling mitt i en folkmassa. Då vi icke voro långt ifrån Blackfriarsbron, vände han sig åt sidan och pekade på en ensam kvinnogestalt, som gick framåt på motsatta sidan av gatan. Jag märkte genast att det var den person vi sökte.

Vi gingo över gatan och närmade oss redan kvinnan, då det föll mig in, att hon möjligen skulle vara mera benägen att hysa ett kvinnligt deltagande för den försvunna flickan, om vi tilltalade henne på ett lugnare ställe, längre bort från folkvimlet, där vi skulle vara mindre bemärkta. Jag föreslog därför min följeslagare, att vi ännu icke skulle tilltala henne, utan gå efter henne, i det jag på samma gång leddes av en dunkel önskan att få veta vart hon ämnade sig.

Då han höll med mig därom, följde vi henne på något avstånd, utan att förlora henne ur sikte, men aktade oss likväl för att komma henne alltför nära. eftersom hon ofta såg sig om. En gång stannade hon för att höra på några kringvandrande musikanter. och då stannade även vi.

Hon gick ett gott stycke, men vi följde efter. Av det sätt varpå hon valde sin väg, var det tydligt att hon ämnade sig till något bestämt ställe, och såväl detta som den omständigheten att hon höll sig på de livligaste gatorna samt kanske även det egendomligt lockande i att så där hemlighetsfullt följa efter någon förmådde mig att hålla fast vid min första föresats. Slutligen tog hon av in på en ödslig och mörk gata, där bullret och vimlet upphörde. Nu sade jag: »Låtom oss nu tala till henne», och därmed ökade vi farten och följde efter henne.