David Copperfield/Del II/Kapitel 18

←  Vårt hushåll

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Mr Dick uppfyller min tants spådom

Underrättelser  →

ADERTONDE KAPITLET.
Mr Dick uppfyller min tants spådom.

Det var nu någon tid sedan jag hade lämnat doktorn, men som jag bodde i hans grannskap, såg jag honom ofta, och vi hade alla varit några gånger hos honom på middag och till te. Den gamla soldaten hade för alltid inkvarterat sig under doktorns tak och var precis densamma som alltid, och samma odödliga fjärilar fladdrade över hennes mössa.

I likhet med åtskilliga andra mödrar, som jag känt under min levnadsbana, tyckte mrs Markleham vida mera om nöjen och förströelser än hennes dotter gjorde Hon behövde mycken förströelse och föregav, såsom en slipad gammal soldat, att hon uppoffrade sig för sitt barn, ehuru hon endast tänkte på att tillfredsställa sina egna tycken. Doktorns önskan, att Annie skulle roa sig, föll därför denna förträffliga mor fullkomligt i smaken, och hon gillade obetingat hans välvilliga omtanke.

Jag betvivlar alldeles icke, att hon sonderade doktorns sår utan att veta det. Utan någon elak avsikt, endast till följd av ett visst moget lättsinne och själviskhet, som icke alltid äro förenliga med de framskridna åren, tror jag att hon styrkte honom i hans fruktan för att han var ett tvång för sin unga hustru och att det icke fanns någon besläktad känsla dem emellan, genom att så starkt prisa hans avsikt att lätta hennes livs börda.

»Goda själ», sade hon en gång till honom, då jag var närvarande, »ni vet, att det utan tvivel skulle vara bra ledsamt för Annie att ständigt vara instängd här.»

Doktorn nickade bifall.

»Då hon kommer till sin mors ålder», fortfor mrs Markleham och fläktade med solfjädern, »blir det en annan sak. Mig skulle man kunna inspärra i ett fängelse, och jag skulle aldrig fråga efter att komma ut, om det endast funnes gott sällskap och jag kunde få mig en robbert whist. Men jag är inte Annie, och Annie är inte jag.»

»Mycket sant, mycket sant!» sade doktorn.

»Ni är den allra bästa människa — nej, ursäkta», ty doktorn gjorde en avvärjande rörelse, »jag måste säga er i ansiktet vad jag alltid säger på er bak, att ni är den allra bästa människa, men ni har naturligtvis inte samma idéer och tycken som Annie, eller hur?»

»Nej», sade doktorn i sorgsen ton.

»Nej, naturligtvis», fortfor den gamla soldaten. »Där är nu till exempel ert lexikon. Vilket nyttigt och nödvändigt verk är inte ett lexikon! Ordens betydelse! Utan doktor Johnson eller någon annan av samma slag, hade vi kanske ännu inte kunnat skilja mellan en bränntång och en säng. Men kan man väl begära att ett lexikon — i synnerhet då det är under arbete — ska kunna intressera Annie?»

Doktorn skakade på huvudet.

»Och därför är det», sade mrs Markleham och slog honom på axeln med sin hopslagna solfjäder, »som jag så högligen gillar den omtanke ni visar. Den visar, att ni inte liksom så många andra äldre personer begär ett gammalt huvud på unga axlar. Ni har studerat Annies karaktär och förstår den. Det är detta jag finner så vackert!»

Själva doktor Strongs lugna och tålmodiga ansikte tycktes mig uttrycka en viss liten känsla av smärta under hemsökelsen av dessa artigheter.

»Därför, min bästa doktor», sade den gamla soldaten och gav honom åtskilliga vänskapliga smällar, »står jag vid varje tid och stund helt och hållet till ert förfogande. Jag ska med nöje följa Annie på teatrar, konserter, utställningar, kort sagt, vart som helst, och ni ska aldrig se mig tröttna. Plikten, min bäste doktor, måste gå framför allt annat här i världen!»

Och hon höll ord. Hon var en av dessa människor som kunna uthärda en hel hop nöjen, och hennes uthållighet vacklade aldrig. Hon fick aldrig fatt i tidningen (med vilken hon slog sig ned i den mjukaste länstolen i huset, där hon tillbragte två timmar varje dag med att läsa den från början till slut genom en lornjett) utan att hitta på något, som hon var säker om att det skulle roa Annie att se. Förgäves försäkrade Annie, att hon var utledsen vid dylika saker. Hennes mor invände ständigt: »Nej, kära Annie, nu talar du mot din övertygelse, och det är inte vackert av dig att på sådant sätt återgälda doktorns godhet.»

Detta sades som oftast i doktorns närvaro och tycktes för Annie utgöra det huvudsakligaste skälet att upphöra med sina invändningar, ifall hon hade gjort några sådana. Men i allmänhet underkastade hon sig moderns vilja utan några sådana och gick vart den gamla soldaten ville.

Det hände numera endast sällan att mt Maldon följde dem. Stundom blevo min tant och Dora bjudna att följa med och antogo bjudningen. Stundom blev Dora ensam bjuden. Det hade varit en tid, då jag ogärna skulle ha sett henne följa med, men ett närmare övervägande av det som den där aftonen hade tilldragit sig i doktorns rum hade framkallat en förändring i min uppfattning: jag trodde att doktorn hade rätt och hyste icke några svårare misstankar.

Min tant gnuggade stundom sin näsa, då vi händelsevis voro ensamma, och sade att hon icke kunde bli klok på saken, hon önskade, att de vore lyckligare, hon trodde icke att vår militäriska vän (så kallade hon ständigt den gamla soldaten) gjorde saken det ringaste bättre. Min tant uttalade vidare den åsikt, att »om vår militäriska vän ville klippa av sina fjärilar och skänka dem åt skorstensfejarna på deras majfest,^[1] skulle detta åtminstone se ut som en början till en smula förstånd å hennes sida.

Men framför allt litade hon på mr Dick. Denne man hade tydligen en idé i sitt huvud, sade hon, och om han endast kunde hålla fast den i en vrå av sitt huvud, vilket just var det som föll sig svårt för honom, skulle han säkert komma att utmärka sig på något utomordentligt sätt.

Okunnig om denna förutsägelse, fortfor mr Dick att intaga precis samma ställning i förhållandet till doktorn och mrs Strong. Han tycktes varken gå framåt eller skrida tillbaka, utan, likt ett hus, ha satt sig på sin ursprungliga grundval, och jag måste bekänna, att min tro på att han någonsin skulle komma i rörelse igen icke var så värst mycket starkare, än om han verkligen varit ett hus.

Men en afton, då jag redan hade varit gift i flera månader, stack mr Dick in huvudet i salen, där jag satt ensam och skrev (Dora hade nämligen gått ut med min tant för att dricka te hos de små kanariefåglarna) och sade med en betydelsefull hostning:

»Jag kan väl inte få tala med dig en stund, Trotwood, utan att störa dig?»

»Jo visst, mr Dick», svarade jag. »Stig in!»

»Trotwood», sade mr Dick och lade fingret på näsan, sedan han hade tryckt min hand, »innan jag sätter mig skulle jag gärna vilja göra en anmärkning. Du känner ju din tant.»

»Något litet», svarade jag.

»Hon är det underbaraste fruntimmer i världen.»

Efter detta meddelande, som han sköt ur sig som om han hade varit laddad med det, satte sig mr Dick med större allvar än vanligt och såg på mig.

»Hör nu, min gosse», sade mr Dick, »jag skulle gärna vilja göra dig en fråga.»

»Så många ni vill», svarade jag.

»Vad anser ni mig för, sir» frågade mr Dick och lade armarna i kors.

»För en god gammal vän», svarade jag.

»Tack, Trotwood», sade mr Dick leende och lutade sig högst förnöjd framåt för att trycka min hand. »Men», fortfor han och antog åter sin allvarliga min, »vad anser du mig för i det här avseendet?» och med dessa ord pekade han på sin panna.

Jag var något tveksam om vad jag skulle svara, men han hjälpte mig med ett enda ord.

»Svag?» frågade mr Dick.

»Ja», svarade jag tveksamt. »Något.»

»Alldeles!» utbrast mr Dick, som tycktes bli alldeles förtjust över mitt svar. »Ser du, Trotwood, det kommer sig därav att man tog bekymren ur du vet nog vilkens huvud och satte dem du vet nog var, och så —» mr Dick snodde sina händer flera gånger hastigt om varandra, förde dem därefter tillsammans och rullade dem åter omkring, för att uttrycka förvirring. »Vid det där tillfället gick det så där med mig, inte sant?»

Jag nickade åt honom och han nickade tillbaka åt mig.

»Kort sagt, min gosse», sade mr Dick, sänkande sin röst till en viskning, »jag är svagsint.»

Jag hade velat göra invändningar mot denna slutsats, men han hejdade mig.

»Jo, det är jag! Hon påstår att jag inte är det, hon vill inte höra talas om det, men jag är det. Jag vet att jag är det. Om hon inte hade stått vid min sida som en vän, sir, skulle jag ha blivit inspärrad och fört ett sorgligt liv i många år. Men jag ska sörja för henne! Jag använder inte ett öre av renskrivningspengarna. Jag gömmer dem i en sparbössa. Jag har gjort mitt testamente och lämnar henne alltsammans. Hon ska bli rik — förnäm!»

Mr Dick tog upp sin näsduk och torkade sina ögon; därpå vek han mycket omsorgsfullt ihop den igen, slätade den mellan sina händer, stoppade den i fickan och tycktes lägga min tant åsido på samma fång.

»Du är nu en lärd man, Trotwood», sade mr Dick. »Du vet vad doktorn är för en lärd och stor man. Du vet vilken ära han alltid visat mig. Han är inte stolt i sin visdom. utan ödmjuk och nedlåtande — nedlåtande även mot stackars Dick, som är svagsint och inte vet någonting. Jag har sänt hans namn på en papperslapp utefter tåget upp till draken, då den stod högt i sky, bland lärkorna. Draken blev glad över att få det, sir, och himlen blev klarare därav.»

Jag gjorde honom ytterligt belåten, då jag med innerlig övertygelse sade, att doktorn förtjänade all vår vänskap och högaktning.

»Och hans vackra hustru är en stjärna», sade mr Dick, »en strålande stjärna. Jag har sett henne stråla, sir. Men», här flyttade han sin stol närmare och lade sin ena hand på mitt knä, »moln, sir, moln!»

Jag visade mitt deltagande i den bedrövelse, hans ansikte uttryckte, genom att låta mitt eget antaga samma uttryck och genom att skaka på huvudet.

»Vad är det för moln?» frågade mr Dick.

Han såg ivrigt in i mina ögon och tycktes längta så mycket efter att förstå, att jag bemödade mig att svara honom långsamt och tydligt, som om jag hade inlåtit mig i en förklaring med ett barn.

»Det finns någon olycklig tvedräkt dem emellan», svarade jag. »Det finns någon sorglig orsak till söndring. Det är en hemlighet. Kanske är det något som är oskiljaktigt från deras olikhet i ålder; kanske har det uppstått av så gott som ingenting.»

Mr Dick, som beledsagade varje mening med en tankfull nick, teg, då jag hade talat till slut, och satt och grubblade, med ögonen vända mot mitt ansikte och med händerna på mitt knä.

»Doktorn är väl inte ond på henne, Trotwood?» frågade han efter en stunds förlopp.

»Nej, han är henne innerligt tillgiven.»

»Då har jag det, min gosse!» utbrast mr Dick.

Den plötsliga förtjusning, varmed han slog mig på knäet och lade sig tillbaka i länstolen, med ögonbrynen så högt uppdragna som det var honom möjligt, bragte mig på den tanken, att han var mera förvirrad i huvudet än vanligt. Han blev emellertid lika plötsligt allvarlig igen, lutade sig åter framåt och sade, sedan han vördnadsfullt tagit fram näsduken, som om denna verkligen hade varit min tant:

»Det underbaraste fruntimmer i världen, Trotwood! Varför har hon inte gjort något för att klarera det?»

»Det är en alltför ömtålig och grannlaga sak att blanda sig i», svarade jag.

»Lärd man», sade mr Dick och vidrörde mig med sitt finger. »Varför har kan inte gjort något?»

»Av samma orsak», svarade jag.

»Då har jag det, min gosse!» sade mr Dick och ställde sig framför mig ännu mera förtjust än förut, nickade och slog sig upprepade gånger för bröstet, till dess man kunnat tro att han nästan hade nickat och slagit själen ur kroppen på sig.

»En stackare med svagt huvud, sir», sade mr Dick, »en enfaldig, svagsint varelse — er ödmjuke tjänare, sir!» — ännu ett slag för bröstet — »kan kanske göra vad underbara människor inte kunna. Jag ska föra dem tillsammans, min gosse. Jag ska försöka det. De skola inte gräla på mig. De skola inte ha något att invända mot mig. De skola inte bry sig om vad jag gör, ifall det är orätt. Jag är bara mr Dick. Och vem bryr sig om Dick? Dick är ingenting. Bah!» tillade han med en kort, föraktlig blåsning, som om han velat blåsa bort sig själv.

Det var lyckligt att han hade kommit så långt med sin hemlighet, ty nu hörde vi åkdonet, som förde min tant och Dora hem, stanna vid den lilla trädgårdsporten.

»Inte ett ord, min gosse!» fortfor han viskande. »Skjut hela skulden på Dick — på den fjolliga Dick — den tokiga Dick. Jag har en tid bortåt tänkt, sir, att jag skulle komma underfund med det, och nu har jag det. Efter vad jag nu fått veta, så har jag det. Allt klart!»

Mr Dick sade icke ett ord mera om saken, men under hela den följande halvtimmen gjorde han sig (till min tants stora förvåning och förskräckelse) till en verklig telegraf, i det han med alla slags tecken och miner ålade mig att iakttaga tystnad.

Till min överraskning hörde jag under två eller tre veckor icke mera därom, ehurnu jag var högst nyfiken att få veta utgången av hans bemödande, helst som jag hade upptäckt en glimt av sunt förstånd — jag vill icke säga av gott hjärta, ty därpå gav han dagliga bevis — i den slutsats, vartill han hade kommit. Slutligen började jag tro, att han i sitt häftiga och orediga själstillstånd antingen hade glömt sin plan eller också helt och hållet avstått därifrån.

En vacker afton, då Dora icke hade lust att gå ut, företogo tant och jag en promenad till doktorns. Det var på hösten, då inga parlamentsdebatter fördärvade aftonluften, och jag erinrar mig hur löven doftade alldeles som i vår trädgård i Blunderstone, då vi trampade det under våra fötter, och att den gamla olyckliga känslan tycktes fara förbi på den suckande vinden.

Det var skymning då vi kommo fram. Mrs Strong hade nyss lämnat trädgården, där mr Dick ännu gick av och an med sin kniv och hjälpte trädgårdsmästaren att vässa några störar. Doktorn hade främmande i sitt arbetsrum, men den främmande skulle snart gå, sade mrs Strong och bad oss stanna kvar. Vi följde henne in i salongen och togo plats vid fönstret i skumrasket. Vid besök av sådana gamla vänner och grannar som vi voro alla ceremonier bortlagda.

Vi hade icke suttit där många minuter förrän mrs Markleham, som alltid visade en beskäftig brådska, kom sättandes in och sade helt andlöst:

»Kors i Herrans namn, Annie, att du inte sade mig att det var någon där inne i doktorns arbetsrum!»

»Men, kära mamma», svarade hon lugnt, »hur kunde jag veta, att mamma önskade få upplysning därom?»

»Önskade få upplysning!» sade mrs Markleham och sjönk ned på soffan. »Jag har då väl aldrig blivit mera bestört i hela mitt liv.»

»Du har då således varit där inne, mamma?» frågade Annie.

»Om jag varit där inne!» utbrast hon med starkt eftertryck. »Jo men, har jag så! Jag överraskade den hederliga människan — ni kunna föreställa er mina känslor, miss Trotwood och David — just som han höll på att sätta upp sitt testamente.»

Hennes dotter vände sig hastigt om från fönstret.

»Ja, min kära Annie», upprepade mrs Markleham, i det hon bredde ut tidningen i sitt knä som en bordduk och slätade den med sina händer, »just som han höll på att sätta upp sin sista vilja. Vilken omtänksamhet och kärlek av den hederliga människan! Jag måste berätta hur det gick till. Jag måste verkligen, för att göra rättvisa åt den ängeln — ty det är han — tala om hur det gick till. Ni vet kanske, miss Trotwood, att det aldrig tändes ljus här i huset innan man bokstavligen stirrat ögonen ur huvudet på sig med att läsa tidningen, och att det inte finns en enda stol här i huset, varpå man kan vad jag kallar läsa en tidning, undantagandes där inne i arbetsrummet. Detta förde mig till nämnda rum, där jag såg ljus. Jag öppnade dörren, och där inne hos doktorn fick jag nu se två herrar, tydligen jurister, och de stodo alla tre omkring bordet, den käre doktorn med en penna i handen. ’Detta uttalar således helt enkelt’, sade doktorn — min bästa Annie, hör noga på dessa ord — ’detta uttalar således helt enkelt, mina herrar, det förtroende jag hyser till mrs Strong och överlåter obetingat alltsammans åt henne?’ En av herrar jurister svarade nu: ’Och överlåter obetingat alltsammans åt henne.’ Varpå jag med en mors naturliga känslor utropade: ’Kors i Herrans namn! Herrarna torde ursäkta!’ snavade på tröskeln och skyndade min väg genom lilla koridoren, där skafferiet är.»

Mrs Strong öppnade glasdörren och gick ut på veranan, där hon stödde sig mot en pelare.

»Men är det inte stärkande, miss Trotwood, är det inte stärkande, David», sade mrs Markleham, i det hon mekaniskt följde henne med ögonen, »att se en person vid doktor Strongs ålder ha nog kraft att företaga sig sådana saker? Det visar endast hur rätt jag hade. Då doktor Strong avlade ett mycket smickrande besök hos mig och gjorde henne till föremål för en förklaring och ett anbud, sade jag till Annie: ’Kära barn, det lider enligt min tanke intet tvivel, att doktor Strong i avseende på betryggandet av din framtid kommer att göra mera än han förbinder sig till.’»

Här ringde klockan, och vi hörde de främmande skrapa med fötterna i det de gingo.

»Nu är det säkert gjort», sade den gamla soldaten sedan hon lyssnat. »Den hederliga människan har tecknat under och satt sitt sigill på, och hans sinne är lugnat. Det kan det också med skäl vara. Vilket hjärta han har! Kära Annie, jag går in i arbetsrummet med min tidning, ty utan tidningar är jag en stackare. Miss Trotwood, David, kom och följ med in till doktorn!»

Jag märkte, att medan vi följde henne dit in stod mr Dick i en mörk vrå av rummet och fällde igen sin kniv och att min tant häftigt gned sin näsa, för att på detta sätt giva en mild avledning åt sin förtrytelse över vår militäriska vän, men vem som kom först in i arbetsrummet, eller hur mrs Markleham ögonblickligen tog plats i sin länstol, eller hur min tant och jag kommo att stå bredvid varandra vid dörren (såframt det icke var därför att hennes ögon voro skarpare än mina och hon höll mig tillbaka), har jag glömt, om jag någonsin vetat det Men det vet jag, att vi, innan doktorn såg oss, sågo honom sitta vid sitt bord med de folianter, som utgjorde hans glädje, och stödja sitt huvud mot handen, och att vi i samma ögonblick sågo mrs Strong sväva in blek och darrande, stödd på mr Dicks arm. Sin andra hand lade hon på doktorns arm, varvid han såg upp med en tankspridd blick, och i det doktorn vände på huvudet, sjönk hans hustru ned på knä vid hans fötter, sträckte bönfal lande upp sina händer och fäste på hans ansikte denna minnesvärda blick, som jag aldrig kan förgäta. Vid denna syn tappade mrs Markleham tidningen och stirrade mera lik ett gallionshuvud ämnat åt ett skepp kallat »Förvåningen», än något annat jag kan tänka mig.

Blidheten i doktorns sätt och överraskning, den värdighet, som blandade sig med hans hustrus bönfallande ställning, mr Dicks vänliga iver samt det allvar, varmed min tant sade för sig själv: »Den karlen tokig!» (på ett triumferande sätt häntydande på det elände varifrån hon hade räddat honom), ser och hör jag snarare än jag minns det nu, då jag skriver därom.

»Doktor!» sade mr Dick. »Vad är det som är i olag? Se hit!»

»Annie!» utbrast doktorn. »Inte vid mina fötter, min vän!»

»Jo», sade hon. »Jag ber och bönfaller, att ingen måtte lämna rummet. O, min make och far, bryt denna långvariga tystnad. Låt oss båda veta vad det är som trängt sig emellan oss!»

Mrs Markleham, som under tiden hade fått sitt mål igen och tycktes svälla av familjestolthet och moderlig harm, ropade nu:

»Stig genast upp, Annie, och vanära inte envar som hör till din familj, genom att på detta sätt förödmjuka dig, såframt du inte vill att jag på stället ska förlora förståndet!»

»Mamma», svarade Annie, »spill inte dina ord på mig; jag vädjar nu till min man, och till och med du är här ingenting för mig.»

»Ingenting!» ropade mrs Markleham. »Jag ingenting! Flickan har förlorat förståndet. För all del, skaffa mig ett glas vatten!»

Jag hade min uppmärksamhet alltför mycket fäst på doktorn och hans hustru för att akta på denna uppmaning, som icke heller gjorde intryck på någon annan, och mrs Markleham fick pusta, stirra och vifta på sig så mycket hon ville.

»Annie, min vän», sade doktorn och slöt henne ömt i sin famn, »om under tidens lopp en oundviklig förändring uppstått i vårt äktenskapliga samliv, så är skulden därtill inte din, utan min allena. Ingen förändring har försiggått med min kärlek, beundran och aktning. Jag önskar göra dig lycklig och älskar och ärar dig uppriktigt. Stig upp, Annie, stig upp!»

Men hon steg icke upp. Sedan hon ett ögonblick sett upp på honom, sjönk hon ännu närmare intill honom, lade sin arm över hans knä, lutade huvudet emot den och sade:

»Om jag har någon vän här, som kan tala ett ord för mig eller min man i denna sak; om jag har någon vän här, som kan giva ett uttryck åt den misstanke mitt hjärta stundom tillviskat mig; om jag har någon vän här, som ärar min man eller någonsin hyst deltagande för mig och som vet någonting, lika mycket vad, som möjligen kan leda till ett närmande oss emellan, så ber jag denne vän tala!»

En djup tystnad uppstod. Efter ett par minuters pinsam tvekan bröt jag tystnaden.

»Mrs Strong», sade jag, »jag vet någonting, som doktor Strong allvarligt bett mig förtiga och som jag dolt ända till i afton. Men jag tror att det ögonblick nu är inne, då det skulle vara missförstådd ordhållighet och finkänslighet att längre dölja det, och då er uppmaning löser mig från det tvång han pålagt mig.»

Hon vände sitt ansikte mot mig för ett ögonblick och jag visste att jag var på den rätta stråten. Jag skulle icke kunnat motstå den bön, som låg i detta ansikte, även om den försäkran, det gav mig, hade varit mindre övertygande.

»Vår framtids lugn och frid», sade hon, »vila kanske i edra händer. Jag litar förtröstansfullt på er, att ni inte döljer något. Jag vet förut, att intet, som ni eller någon annan kan säga, ska visa mig min makes ädla hjärta i någon annan dager än en enda. Hur mycket jag än möjligen kan synas er drabbas, så fråga inte efter det. Jag ska sedan svara för mig själv, inför honom och för Gud.»

Efter en så enträgen uppmaning vände jag mig icke till doktorn med anhållan om hans tillstånd, utan berättade, utan att i något annat avseende avvika från sanningen, än att jag i någon mån mildrade Uriah Heeps grovhet, rent ut allt som den där aftonen hade tilldragit sig i detta samma rum. Mrs Marklehams stirrande blickar under hela min berättelse och de gälla, skarpa utrop, varmed hon stundom avbröt den, trotsa all beskrivning.

Då jag hade talat till slut, teg Annie några ögonblick och höll huvudet nedlutat så som jag beskrivit det. Därefter fattade hon doktorns hand (han satt ännu i samma ställning som då vi trädde in i rummet), tryckte den till sitt bröst och kysste den. Mr Dick reste henne sakta upp, och då hon började tala, stod hon och stödde sig på honom och såg ned på sin man, från vilken hon icke vände sina ögon.

»Allt, som har bott i min själ, sedan jag blev gift», sade hon med en dämpad, ödmjuk, öm röst, »vill jag uppenbara för dig. Sedan jag fått veta vad jag nu vet, skulle jag inte kunna leva, om jag förtege något.»

»Nej, Annie», sade doktorn milt, »jag har aldrig tvivlat på dig, mitt kära barn. Det behövs sannerligen inte, min vän.»

»Jo, det är högst nödvändigt», svarade hon i samma ton, »att jag öppnar hela mitt hjärta inför den förkroppsligade högsintheten och sanningen, inför den man, vilken jag, det bedyrar jag vid allt vad heligt är, år för år och dag för dag allt högre har älskat och vördat!»

»Sannerligen», inföll här mrs Markleham, »om jag har den ringaste urskillning…»

(Men det har du inte, din slammertacka!» anmärkte min tant i en förtrytsam viskning.)

»Så måste jag anhålla att få anmärka, att allt ingående i detaljer är alldeles överflödigt.»

»Om den saken, mamma, kan ingen annan döma än min man», sade Annie utan att taga sina ögon från hans ansikte, »och han ska höra mig. Om jag säger något, som möjligen kan vålla dig smärta, mamma, så förlåt mig. Jag har själv först lidit smärta, och det både ofta och länge.»

»Nå, det måtte jag säga!» sade mrs Markleham och drog djupt efter andan.

»Redan då jag var mycket ung, endast ett barn, voro mina första kunskapsbegrepp oskiljaktiga från en tålmodig vän och lärare — en vän till min avlidne far — vilken alltid var mig kär. Ingenting av vad jag vet kan jag tänka på, utan att tänka på honom. Han nedlade i min själ dess första skatter och tryckte sin prägel på dem alla. Jag tror att jag aldrig skulle kunnat ha den nytta av dem, som jag haft, om jag hade fått dem av andra händer.»

»Hon räknar sin mor för rakt ingenting!» utbrast mrs Markleham.

»Nej, mamma», sade Annie, »men jag ställer honom på den plats som tillhör honom. Jag måste göra det. Medan jag växte upp, intog han ännu alltjämt samma plats. Jag kände mig stolt över hans deltagande och djupt, ömt, tacksamt fäst vid honom. Jag såg upp till honom så som jag nu knappast kan beskriva — såsom till en far, en vägledare, ett väsen, vars bifall var för mig av helt annat värde än varje annans, såsom till en man, på vilken jag kunde förtrösta och förlita mig, om jag än misstrott hela den övriga världen. Du vet, mamma, hur ung och oerfaren jag var, då du helt plötsligt framställde honom för mig som en friare.»

»Den saken har jag väl femtio gånger berättat för varenda en här!» sade mrs Markleham.

(»Så håll då, för Guds skull, din tunga och tala inte vidare om det!» mumlade min tant.)

»Det var en så stor förändring; det förekom mig i början som om det varit en så stor förlust jag hade lidit», fortfor Annie, alltjämt med samma ton och blick, »att jag kände mig orolig och bedrövad. Jag var en helt ung flicka, och då en så stor förändring skedde i det förhållande, vari jag så länge hade stått till honom, tror jag att jag blev bedrövad. Men ingenting kunde åter ha gjort honom till vad han förr hade varit för mig, och jag kände mig stolt över att han ansåg mig värdig att bliva hans maka, och så blevo vi gifta.»

»I St. Alphages kyrka i Canterbury», anmärkte mrs Markleham.

(»Fördöme den kvinnan! Kan hon då omöjligen hålla sin mun?» sade min tant.)

»Jag tänkte aldrig», fortfor Annie med en litet starkare rodnad, »på de jordiska fördelar, min man kunde skänka mig. Mitt unga hjärta hade i sin hyllning inte någon plats åt några dylika lumpna bevekelsegrunder. Mamma, förlåt mig, om jag säger, att det var du, som först hos mig väckte den föreställningen, att någon skulle kunna förorätta mig och honom med en så grym misstanke.»

»Jag!» utropade mrs Markleham.

(»Ja, just du!» yttrade min tant. »Du kan inte vifta bort det, min militäriska vän!»)

»Detta var den första sorgen i mitt nya liv», sade Annie. »Detta var den första anledningen till varje olyckligt ögonblick jag upplevat. Dessa ögonblick ha på den senare tiden varit flera än jag kan säga, men inte, min högsinte och ädelmodige make, av det skäl, som du tror, ty mitt hjärta gömmer inte en tanke, ett minne eller en förhoppning, som någon makt skulle kunna skilja från dig.»

Hon slog upp ögonen, knäppte händerna och såg så skön och sannfärdig ut, tyckte jag, som någon ängel. Från detta ögonblick såg doktorn lika oavvänt på henne, som hon på honom. Därefter fortfor hon:

»Mamma är oskyldig till att någonsin ha påyrkat min förbindelse med dig av egennytta, och hennes avsikter ha i allo varit tadelfria, det är jag säker om, men då jag såg hur många obilliga anspråk, som gjordes på dig i mitt namn, från håll där intet berättigat anspråk fanns; hur man ockrade på dig i mitt namn; hur ädelmodig du var och hur mr Wickfield, vilken ditt väl låg så mycket om hjärtat, förargade sig över detta beteende, då vaknade hos mig, såsom en oförtjänt vanära, i vilken jag tvang dig att deltaga, det första medvetandet om att jag var utsatt för den låga misstanken, att min ömhet var köpt och såld till dig. Jag kan inte säga dig, mamma kan inte föreställa sig vad det var att alltid ha sinnet nedtryckt av denna farhåga och oro och dock i mitt innersta hjärta veta med mig, att jag på min bröllopsdag satte kronan på hela mitt livs kärlek och vördnad.» ”

»Jo, det är tacken man får», utbrast mrs Markleham gråtande, »för att man sörjer för sin familj. Jag önskar att jag vore en turk!»

(»Ja, jag vånne du vore det — och hemma i ditt land igen!» sade min tant.)

»Det var vid den tiden som mamma så varmt antog sig kusin Maldons sak. Jag hade tyckt om honom», hon talade sakta, men utan minsta tvekan, »tyckte mycket om honom. Vi hade som barn lekt fästman och fästmö. Om inte omständigheterna hade tagit en annan vändning, hade jag kanske inbillat mig, att jag verkligen älskade honom, hade kanske gift mig med honom och blivit djupt olycklig, ty det ges ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tänkesätt och böjelser.»

Till och med under det att jag med den största uppmärksamhet hörde på det följande, grubblade jag över dessa ord, som om de hade haft någon sällsam tillämplighet på mig, som jag ej kunde fatta. »Det finns ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tankar och syften.» — Ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tankar och syften!

»Mellan honom och mig finnes ingenting gemensamt, fortfor Annie, »det har jag för länge sedan insett. Om jag inte hade min make att tacka för annat, i stället för att jag nu har honom att tacka för så mycket, så skulle jag dock alltid tacka honom för att han räddat mig från att lyssna till mitt ouppfostrade hjärtas missledande röst.»

Hon stod orörlig framför doktorn och talade med ett allvar, som trängde in i djupet av mitt hjärta, men hennes röst var lika lugn som förut.

»Medan han väntade på att bli föremål för din frikostighet, som så frikostigt slösades på honom för min skull, och medan jag sörjde över att synas på detta sätt köpslå med min kärlek, tyckte jag att det skulle ha anstått honom bättre om han själv hade brutit sin bana. Jag tyckte att jag, om jag hade varit i hans ställe, skulle ha försökt detta, hur mycken ansträngning det än kunde ha kostat mig. Men jag hyste likväl inte några dåliga tankar om honom förrän den där aftonen då han reste till Ostindien. Den aftonen upptäckte jag, att han hade ett falskt och otacksamt hjärta. Jag fattade nu den dubbla betydelsen i de forskande blickar med vilka mr Wickfield förföljde mig. Jag såg nu för första gången den svarta misstanke, som förmörkade mitt liv.»

»Misstanke, Annie?» sade doktorn. »Nej, nej, nej!»

»I din själ, min make, fanns ingen sådan, det vet jag», svarade hon. »Och då jag den där aftonen kom till dig för att avkasta hela min börda av blygsel och sorg och visste att jag måste omtala att under ditt tak en av mina släktingar, vars välgörare du för min skull varit, hade talat ord till mig som aldrig hade bort fällas, även om jag varit den svaga och fala usling, för vilken han ansåg mig, då vände sig mitt hjärta med vämjelse bort från den vanära, som denna bekännelse redan i sig innebar. Den dog på mina läppar och har från denna stund och tills nu inte kommit över dem.»

Mrs Markleham lutade sig med en kort kvidan tillbaka i sin länstol och gömde sig bakom sin solfjäder, som om hon aldrig mera ämnade komma fram.

»Sedan denna tid har jag aldrig, undantagandes i din närvaro, växlat ett ord med honom, och även då endast då det varit nödvändigt för att undvika denna förklaring. År ha förflutit sedan han av mig fick höra vilken hans ställning här var. Den välvilja, varmed du i hemlighet sörjde för hans framgång i livet och sedan yppade för mig för att glädja och överraska mig, har — du kan tro mig! — endast ännu mera ökat sorgen och bördan av min hemlighet.»

Trots allt vad doktorn gjorde för att hindra det, sjönk hon sakta ned vid hans fötter, såg upp till honom med tårfyllda ögon och sade:

»Tala inte till mig ännu! Låt mig ännu säga några ord! Vare sig att jag har rätt eller orätt, så tror jag att jag skulle handla på samma sätt, om detta behövde göras om igen. Du kan inte föreställa dig vad det var att vara fäst vid dig med alla dessa gamla kärleksband och att finna att någon kunde vara nog hård att tro, att jag hade sålt mitt hjärtas uppriktighet och att allt, som omgav mig, bekräftade en sådan tro. Jag var ung och hade ingen rådgivare. Mellan mamma och mig var ett stort svalg i allt som rörde dig. Om jag drog mig tillbaka i mig själv för att dölja den missaktning för vilken jag hade varit utsatt, så kom sig detta därav att jag värderade dig så högt och önskade så innerligt, att du även skulle värdera mig!»

»Annie, mitt rena hjärta, min älskade flicka!» sade doktorn.

»Ännu några få ord! Jag tänkte ofta, att det var så många bland vilka du hade kunnat välja dig en maka och som inte skulle ha vållat dig så många bekymmer och obehag och som skulle ha gjort ditt hem till ett värdigare hem. Jag fruktade, att det skulle ha varit bättre om jag hade fortfarit att vara din lärjunge, snart sagt ditt barn. Jag fruktade att jag alltför litet passade för din lärdom och din vishet. Om allt detta, den gång då jag stod i begrepp att avlägga den där bekännelsen, förmådde mig att draga mig tillbaka inom mig själv (såsom jag verkligen gjorde), så var skälet alltjämt det, att jag värderade dig så högt och hoppades, att även du en dag skulle värdera mig.»

»Den dagen randades för länge sedan, älskade Annie», sade doktorn, »och på den kan endast följa en enda lång natt.»

»Ännu ett ord! Det var sedan min avsikt, min fasta, orubbliga avsikt att bära hela bördan av kännedomen om den persons ovärdighet, mot vilken du hade varit så god. Och hör nu mitt sista ord, dyraste och bäste bland vänner! Orsaken till den senaste förändringen hos dig, vilken jag sett med så mycken smärta och sorg och som jag än härlett från min gamla fruktan och än från förmodanden, som kommo sanningen närmare, har blivit mig klar i afton, och genom en slump har jag även erfarit omfånget av ditt ädla förtroende till mig, till och med under detta missförstånd. Jag kan inte vänta eller hoppas, att något slags kärlek och vördnad från min sida någonsin skola göra mig värdig ditt oskattbara förtroende, men med det jag nu vet kan jag höja mina ögon upp till detta kära anlete, som jag ärar som en faders, älskar som en makes och som i min barndom var mig heligt som en väns, och högtidligt försäkra, att jag aldrig, ens i mina obetydligaste tankar, förnärmat dig och aldrig vacklat i den kärlek och trohet jag är dig skyldig!»

Hon slingrade sina armar kring doktorns hals, och han lutade sitt huvud över henne, blandande sitt gråa hår med hennes mörkbruna flätor.

»O, slut dig till mitt hjärta, min make! Stöt mig aldrig ifrån dig! Tänk aldrig, tala aldrig om någon olikhet oss emellan, ty det finns ingen sådan, undantagades i alla mina många ofullkomligheter. Med varje år, som flytt, har jag insett detta allt bättre och bättre, allteftersom jag aktat dig högre och högre. O, tag mig till ditt hjärta, min make, ty min kärlek var grundad på en klippa, och den är beståndande!»

Under den tystnad, som nu följde, skred min tant högtidligt och utan ringaste brådska fram till mr Dick, slöt honom i sin famn och gav honom en smällande kyss. Och för hans anseendes skull var det lyckligt att hon så gjorde, ty jag märkte tydligt, att han just i samma ögonblick lagade sig till att ställa sig på ett ben, såsom ett lämpligt sätt att uttrycka sin förtjusning.

»Ni är en märkvärdig man, Dick!» sade min tant med ett uttryck av obetingat gillande, »och ge er aldrig ut för någonting annat, ty jag vet det bättre.»

Med dessa ord ryckte min tant honom i armen och nickade, och så smögo vi oss alla tre ut ur rummet och avlägsnade oss.

»Det där var i alla händelser en lagom duvning åt vår militäriska vän», sade min tant på hemvägen. »Jag skulle sova bättre på detta, även om det inte vore någonting annat att vara glad över.»

»Jag fruktar att hon blev alldeles överväldigad», sade mr Dick medlidsamt.

»Vad för slag! Har ni någonsin sett en krokodil överväldigad?» frågade min tant.

»Jag tror inte att jag någonsin sett en krokodil», genmälde mr Dick i mild ton.

»Ingenting skulle ha råkat i olag, om inte det där gamla kräket hade varit», sade min tant med starkt eftertryck. »Det vore högst önskvärt, om vissa mödrar ville låta sina döttrar sköta sig själva efter deras bröllop. De tyckas tro, att den enda vedergällning, som kan givas dem för att de fött en olycklig flickunge till världen — alldeles som om hon bett eller önskat att komma till världen! — vore full frihet att pina och plåga henne ut därifrån igen. Men vad tänker du på, Trot?»

Jag tänkte på allt som hade blivit sagt. Mina tankar dröjde ännu vid några av de uttryck som hade fällts. »Ingen skiljaktighet mellan äkta makar kan jämföras med bristande överensstämmelse i tankar och syften.» »Mitt ouppfostrade hjärtas missledande röst» »Min kärlek var grundad på en klippa.» — Men vi voro nu hemma; de nedtrampade löven lågo under våra fötter och höstvinden blåste.

1. Londons skorstensfejare plägade förr tåga genom gatorna i en komisk festprocession den första maj. Se vidare härom i Dickens' skiss: The First of May.