David Copperfield/Del II/Kapitel 17

←  Ännu en återblick

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Vårt hushåll

Mr Dick uppfyller min tants spådom  →

SJUTTONDE KAPITLET.
Vårt hushåll.

De var ett egendomligt sakernas tillstånd, då jag, sedan smekmånaden gått förbi och brudtärnorna rest hem, fann mig sitta i mitt eget lilla hem tillsammans med Dora, så att säga alldeles sysslolös i fråga om den förtjusande gamla sysselsättningen att kurtisera.

Det tycktes mig vara någonting så utomordentligt att ständigt ha Dora hos mig. Det låg någonting så oförklarligt uti att icke behöva gå ut för att få se henne, att icke ha någon anledning att pina och plåga mig själv för hennes skull, att icke behöva skriva till henne eller uppgöra planer och uttänka tillfällen att få vara tillsammans med henne. Då jag stundom om aftonen slog upp ögonen från mitt skriveri och såg henne sitta mitt emot mig, kunde jag lägga mig tillbaka i min länstol och tänka på hur underligt det var att vi, såsom något som fölle av sig självt och icke rörde någon annan, sutto här allena med varandra; att all vår förlovningstids romantik var lagd på hyllan för att rosta och höljas med damm samt att vi hädanefter icke behövde behaga någon annan än varandra hela livet igenom.

Då någon långvarig diskussion förekom i underhuset och jag måste stanna länge ute, förekom det mig, då jag gick hem, så underligt att tänka att Dora var hemma. Det var i början så besynnerligt då hon smög sig ned till mig för att språka med mig medan jag intog min kvällsvard; det var någonting så sällsamt att med visshet veta att hon lade upp sitt hår i papiljotter och en rent av förvånande händelse att se henne göra det!

Jag betvivlar att ett par unga fåglar kunde ha förstått sig mindre på att sköta ett hushåll, än jag och min vackra Dora gjorde. Vi hade naturligtvis en jungfru, och hon hushållade åt oss. Jag hyser ännu en hemlig misstanke om att hon måste ha varit en förklädd dotter till mrs Crupp, så förskräckligt mycket obehag hade vi med Mary Anne!

Hennes tillnamn var Mönster, och då vi togo henne i vår tjänst, beskrevos för oss hennes förtjänster såsom endast svagt uttryckta i hennes namn. Hon hade en orlovssedel så lång som en proklamation och förstod sig enligt detta dokument på alla i ett hushåll förekommande göromål, som jag någonsin hade hört talas om och på en hel hop saker varom jag aldrig hade hört talas. Hon var ett fruntimmer i sin ålders blomma, hade ett strängt ansikte och led (i synnerhet på armarna) av ett slags ständig mässling eller elakartat utslag. Hon hade en kusin vid livgardet, som hade så långa ben att han liknade en annans eftermiddagsskugga. Hans släptröja var lika mycket för kort för honom som han var för lång för vår bostad. Han gjorde hela det lilla huset mindre än det hade behövt vara, så oproportionerligt stor var han i förhållande därtill. Dessutom voro väggarna tämligen tunna, och varje gång han tillbragte aftonen i vårt hem, kunde vi märka det, därigenom att ett oupphörligt mummel hördes från köket.

Vår skatt hade betyg på nykterhet och ärlighet, och jag antager därför, att hon haft ett anfall av svindel, då vi en gång hittade henne under spiseln, och att de felande teskedarna måste skrivas på sopåkarens räkning.

Emellertid tyngde hon förfärligt på våra sinnen. Vi kände vår brist på erfarenhet och voro ur stånd att hjälpa oss själva, så att vi skulle ha varit helt och hållet överlämnade åt hennes barmhärtighet, ifall hon hade haft någon, men hon var en hjärtlös kvinna och hade icke någon sådan. Hon var även skuld till vår första lilla tvist.

»Hör nu, min älskling», sade jag en dag till Dora, »tror du att Mary Anne har något begrepp om tiden?»

»Varför frågar du det, Doady?» svarade Dora och såg helt oskyldigt upp från sin ritning.

»Därför att klockan nu är fem, min ängel, och vi skulle ha ätit vår middag klockan fyra.»

Dora kastade en bedrövad blick på klockan och yttrade en förmodan om att den gick för fort.

»Tvärtom, min söta vän», svarade jag och såg på min klocka, »den går några minuter för sent.»

Min lilla hustru kom och satte sig i mitt knä för att smeka mig till att vara lugn och drog med sin blyertspenna ett streck mitt utefter näsan på mig, men detta mättade mig icke, hur trevligt det än kunde vara.

»Tror du inte, min söta Dora», sade jag, »att det vore bäst att du gjorde Mary Anne några föreställningar?»

»Ack nej! Jag kan inte, Doady!» sade Dora.

»Och varför inte, min älskling?» frågade jag.

»Å, därför att jag är en sådan liten enfaldig gås och hon vet att jag är det», svarade Dora.

Jag fann denna uppfattning så oförenlig med varje tanke på att tillrättavisa Mary Anne, att jag surmulnade en smula.

»Fy, sådana fula rynkor i min stygga gosses panna!» sade Dora, och som hon ännu satt i mitt knä, ritade hon nu upp dem med sin blyertspenna, som hon vätte med sina rosenröda läppar för att få den att göra mörkare streck, och arbetade med ett så komiskt uttryck av ivrig flit, att jag mot min vilja måste le.

»Se det var ett snällt barn!» sade Dora. »Att skratta klär hans ansikte mycket bättre.»

»Men, min söta vän…» började jag.

»Nej, se så!» ropade Dora med en kyss, »var nu inte ett styggt Blåskägg! Var inte allvarsam!»

»Min lilla snälla hustru, vi måste väl ändå någon gång vara allvarsamma», sade jag. »Kom och sätt dig på den här stolen bredvid mig. Ge mig blyertspennan! Se så, låt oss nu tala förnuftigt med varandra. Du förstår nog, min älskling» — ack, vad det var för en täck liten hand att hålla i sin, och vilken vacker liten vigselring att betrakta! — »du förstår nog, min älskling, att det inte är så särdeles behagligt att gå ut utan att ha fått middag — eller hur?»

»Ne-ej!» viskade Dora.

»Men så du darrar, min söta vän!»

»Det är därför att jag vet att du ämnar gräla på mig!» utbrast Dora i klagande ton.

»Mitt söta barn, Jag ämnar bara tala förstånd med dig!»

»Ja, men att tala förstånd är ännu värre än att gräla!» ropade Dora helt förtvivlad. »Jag gifte mig inte för att du skulle tala förstånd med mig. Om det var din mening att tala förstånd med en sådan stackars liten varelse som jag, så borde du ha sagt mig det, du grymma gosse!»

Jag försökte att lugna Dora, men hon vände bort huvudet, skakade lockarna från den ena sidan till den andra och sade: »Du grymma, grymma gosse!» så många gånger, att jag verkligen icke rätt visste vad jag skulle göra. I min ovisshet gick jag därför några slag fram och tillbaka på golvet och satte mig därefter åter ned bredvid henne.

»Älskade Dora!»

»Nej, Jag är inte din älskade Dora. Du ångrar att du gift dig med mig, annars skulle du inte tala förstånd med mig!» svarade Dora.

Av denna ogrundade och orimliga beskyllning kände jag mig till den grad förnärmad, att jag fick mod att bli allvarsam.

»Hör nu, min egen Dora», sade jag, »nu är du mycket barnslig och talar dårskaper. Jag är övertygad, att du kommer ihåg, att jag i går var tvungen att gå ut innan halva middagen var förbi, och att jag i förrgår blev riktigt illamående, därför att jag i största hast måste kasta i mig några bitar kalvstek, som ännu var halvrå. I dag får jag inte någon mat alls — och jag vill knappast nämna hur länge vi fingo vänta på frukosten, utom att tevattnet inte var varmt, när det äntligen kom in. Jag säger det inte för att göra dig förebråelser, min söta vän, men det är inte behagligt.»

»Ack, du grymma, grymma gosse, att säga att jag är en obehaglig hustru!» utbrast Dora.

»Men, min söta Dora, det vet du nog att jag aldrig sagt!»

»Du sade, att jag inte var behaglig!» sade Dora.

»Jag sade att hushållningen inte var behaglig.»

»Ja, det är ju ett och detsamma!» utbrast Dora och trodde det tydligen även, ty hon grät bitterligen.

Jag gick nu åter ett par varv fram och tillbaka i rummet, full av kärlek till min söta lilla hustru och så plågad av självförebråelser, att jag kände mig frestad att köra huvudet mot dörren. Jag satte mig därefter åter ned och sade:

»Jag gör dig inte några förebråelser, Dora. Vi ha båda mycket att lära. Jag söker endast visa dig, min söta vän, att du måste — att du verkligen måste» (jag var fast besluten att icke giva efter i denna punkt) »vänja dig vid att hålla uppsikt över Mary Anne och att även själv något litet lägga hand vid verket både för din och min skull.»

»Det förvånar mig verkligen, att du kan tala så otacksamt!» snyftade Dora. »Gick jag kanske inte, då du häromdagen sade, att du skulle vilja ha litet fisk, själv ut, ett långt, långt stycke, och köpte den för att göra dig en överraskning?»

»Jo, och det var mycket snällt och vackert gjort av dig, min egen älskling», svarade jag. »Jag kände mig också så tacksam därför, att jag inte för något pris skulle velat tala om att du köpte en lax, som var alldeles för stor för två personer, eller om att den kostade ett pund och sex shillings, vilket var mer än vi hade råd till.»

»Men du tyckte så mycket om den», snyftade Dora, »och sade att jag var din lilla älskling.»

»Ja, det upprepar jag och ska upprepa det tusen gånger!» svarade jag.

Men jag hade sårat Doras milda lilla hjärta, och hon ville icke låta trösta sig. Hon var så rörande med sina tårar och snyftningar, att jag kände mig till mods som om jag hade sagt jag vet icke vad för att förnärma henne. Jag var emellertid tvungen att skynda ut, måste stanna länge ute och kände hela kvällen sådana samvetsagg, att jag var riktigt olycklig. Jag kände mig som en mördare och förföljdes av en dunkel känsla av att jag hade begått en svår synd.

Klockan var två eller tre på natten, då jag kom hem. Min tant var hos oss och satt uppe och väntade på mig.

»Har någonting hänt, tant?» frågade jag förskräckt.

»Nej bevars, kära Trot!» sade hon. »Sitt ned. Liten Blomma har varit litet nedslagen, och jag har hållit henne sällskap. Det är alltsammans.»

Jag lutade huvudet mot handen och kände mig mera sorgsen och bedrövad, medan jag satt och stirrade in i kaminen, än jag skulle ha ansett möjligt så kort efter uppfyllandet av mina käraste förhoppningar. Medan jag satt så och tänkte, mötte händelsevis mina ögon min tants, som vilade på mitt ansikte. Det låg ett sorgset uttryck i dem, men detta försvann ögonblickligen.

»Jag försäkrar, tant», sade jag, »att jag hela kvällen varit riktigt olycklig vid tanken på att Dora var det, men jag hade ingen annan avsikt än att tala ömt och kärleksfullt med henne om vårt hushåll.»

Min tant nickade uppmuntrande och sade:

»Du måste ha tålamod, Trot.»

»Naturligtvis. Himlen vet, att det inte är min avsikt att vara oresonlig, tant!»

»Nej, nej», svarade min tant, »men Liten Blomma är en mycket ömtålig liten blomma, och vinden måste handskas varligt med henne.»

Jag tackade i mitt hjärta min goda tant för hennes ömhet mot min hustru, och jag är övertygad att hon visste det.

»Tror du inte, tant», sade jag, sedan jag åter hade stirrat en stund in i elden, »att du då och då skulle kunna ge Dora några goda råd till vårt gemensamma bästa?»

»Trot», svarade min tant med en viss sinnesrörelse, »det får du inte be mig om.»

Hennes ton var så allvarlig, att jag såg upp helt förvånad.

»Jag ser tillbaka på mitt förflutna liv, barn», sade min tant, »och tänker på några, som nu vila i sina gravar och med vilka jag hade kunnat leva på bättre fot. Om jag strängt bedömt andras misstag i äktenskap, så kommer sig kanske detta av att jag haft bittra skäl att strängt bedöma mitt eget. Men detta vilja vi lämna åt glömskan. Jag har i många Herrans år varit en tråkig, bråkig och besynnerlig varelse. Jag är det ännu och ska alltid bli det. Men du och jag ha gjort varandra litet gott — åtminstone har du gjort mig gott, och jag vill inte all någon oenighet ska uppstå oss emellan.»

»Oenighet mellan oss!» utbrast jag.

»Barn, barn!» sade min tant och slätade sin klänning, »ingen profet skulle kunna förutsäga bur snart detta kunde ske, eller hur olycklig jag kunde göra vår lilla blommna, om jag blandade mig i någonting. Jag vill att vår älskling ska hålla av mig och vara glad som en fjäril. Kom ihåg ditt eget hem under det där andra äktenskapet och gör aldrig henne eller mig den oförrätt på vilken du nyss syftade.»

Jag insåg genast att min tant hade rätt och fattade hela vidden av hennes ädelmodiga känsla för min älskade hustru.

»Det här är ju bara i början, Trot», fortfor hon, »och Rom byggdes inte på en dag eller ett år. Du har gjort ditt eget fria val» — jag tyckte att ett moln för ett ögonblick gick över hennes ansikte — »och du har valt en mycket söt och öm varelse. Det är din plikt och även din glädje — det vet jag — tro inte att jag håller någon föreläsning för dig — att bedöma henne, liksom du valde henne, efter de egenskaper hon har och inte efter dem som hon möjligen inte har. De senare bör du utveckla hos henne, om du kan. Och kan du det inte, barn» — här gned min tant sig på näsan — »så måste du vänja dig vid att undvara dem. Men kom ihåg, min vän, att er framtid beror på er själva. Ingen kan hjälpa er; ingen kan skapa den, utom ni själva. Sådant är äktenskapet, Trot, och Gud välsigne er båda, så visst som ni i detta äro som ett par barn i villande skog.»

Min tant sade detta i en munter ton och gav mig en kyss såsom bekräftelse på välsignelsen.

»Nu», fortfor hon, »ska du tända min lilla lykta och följa mig genom trädgården hem till mitt lilla dockskåp» — ty åt detta håll stodo våra bostäder i förbindelse med varandra. — »Hälsa Liten Blomma från Betsey Trotwood, när du kommer tillbaka hem, och vad du än må göra, Trot, så tänk aldrig på att sätta upp Betsey till en fågelskrämma, ty så sant jag någonsin sett henne i en spegel, så är hon tillräckligt ful och tillräckligt långskranglig redan så som hon nu är!»

Med dessa ord knöt min tant in sitt huvud i en näsduk, med vilken hon vid dylika tillfällen plägade förvandla det till ett knyte, och därefter följde jag henne hem. Medan hon stod i sin trädgård och höll upp den lilla lyktan för att lysa mig tillbaka, tyckte jag åter, att den min, med vilken hon betraktade mig, hade ett sorgset uttryck; men jag var alltför mycket upptagen med att grubbla över vad hon hade sagt och alltför djupt genomträngd — i själva verket för första gången — av den övertygelse, att Dora och jag verkligen själva måste skapa oss vår framtid, och att ingen kunde hjälpa oss därmed, för att fästa någon synnerlig uppmärksamhet därvid.

Nu, då jag var ensam, kom Dora smygande ned i sina små tofflor för att möta mig och grät på min axel och sade, att jag hade varit hårdhjärtad och att hon hade varit stygg, och jag tror, att jag sade ungefär detsamma, och så gjorde vi upp saken och kommo överens om att vår första lilla tvist skulle bli den sista och att vi aldrig mera skulle ha någon sådan, om vi än levde i hundra år.

Nästa husliga prövning, för vilken vi voro utsatta, var skärselden med tjänstfolket. Mary Annes kusin deserterade ned i vår kolkällare och hämtades till vår stora överraskning upp därur av en avdelning av hans vapenbröder, som förde honom, belagd med handbojor, bort med sig i en procession, som höljde vår gård med skam och vanära. Detta gav mig kraft att avlägsna Mary Anne, vilken, sedan hon fått sin lön, gick sin väg så stilla och beskedligt, att jag kände mig helt förvånad däröver, ända till dess jag kom underfund med hur det stod till med teskedarna och med åtskilliga småsummor, för vilka hon i mitt namn och utan mitt bemyndigande hade tagit på kredit hos krämarna i grannskapet. Efter en mellantid med mrs Kedgerbury — den äldsta invånaren i Kentish Town, skulle jag tro, som gick i hus som hjälphustru, men var för svag för att verkställa sina idéer rörande denna konst — upptäckte vi ännu en skatt, som var den hyggligaste och beskedligaste kvinnovarelse i världen, men som hade satt sig i sinnet att hon skulle falla antingen upp eller ned i kökstrappan med brickan och nästan ständigt dök in i salen med teattiraljen, alldeles som i ett bad. Då de förstörelser, som denna olyckliga varelse förorsakade, gjorde hennes avskedande till en nödvändighet, avlöstes hon (med mellantider av mrs Kedgerbury) av en lång rad oduglingar, vilken rad avslutades av en ung person med ett gentilt yttre, som begav sig till Greenwichs marknad i Doras hatt. Efter henne kan jag icke erinra mig annat än en följd av jämn, likartad natur.

Varenda en, med vilken vi hade något att skaffa, tycktes bedraga oss. Vårt inträde i en butik var en signal åt de skadade varorna att genast komma fram. Om vi köpte en hummer, var den full av vatten. Allt vårt kött var segt, och på vårt bröd fanns knappast ett tecken till skorpa. För att komma underfund med den regel, enligt vilken en stek bör stekas för att bli mör utan att bli uppbränd, studerade jag själv kokboken och läste där, att steken skulle stå på elden en kvart för varje mark och möjligen en kvart därutöver. Men ett sällsamt öde fogade så, att regeln aldrig slog in och att vi aldrig kunde hitta någon medelväg mellan råhet och förbränning.

Jag hade skäl att tro, att dessa misslyckade försök ådrogo oss vida större omkostnader än om vi hade firat en rad av fester. Då jag såg igenom kontraböckerna, förekom det mig att vi hade kunnat belägga bottenvåningen med ett smörgolv, till ett sådant omfång steg vår förbrukning av denna vara. Jag vet icke huruvida tullverkets räkenskaper vid denna tid visade någon tillökning i efterfrågan av peppar, men om icke vår konsumtion inverkade på marknaden, antager jag att åtskilliga familjer samtidigt måste ha avsagt sig bruket av denna krydda. Och det mest underbara av alltsammans var, att vi detta oaktat aldrig hade någonting i huset. Att tvätterskan pantsatte våra kläder och i ett tillstånd av rusig ånger kom för att bedja om ursäkt, är något som jag förmodar har hänt litet var, något som även gäller om skorstenselden, distriktsprutans oduglighet och uppsyningsmannens mened. Men såsom en för oss egendomlig otur är jag benägen att anse den omständigheten, att vi kommo att städja en piga med smak för starka drycker, som ökade vår porterräkning i värdshuset med sådana oförklarliga poster som »ett kvarter rompunsch (mrs C.)», »ett halvkvarter genever med kryddnejlikor (mrs C.)», »ett glas rom med pepparmynta (mrs C.)» — varvid parenteserna alltid skulle betyda Dora, vilken, såsom det vid en närmare undersökning visade sig, antogs ha inmundigat alla dessa förfriskningar.

En av våra första bedrifter i hushållsväg var en liten middag för Traddles, vilken jag mötte i staden och bad följa mig ut på eftermiddagen. Han samtyckte gärna, och jag skrev till Dora för att underrätta henne om att jag ämnade taga honom med mig hem till middagen. Vädret var vackert, och under vägen var min husliga sällhet föremålet för vårt samtal. Traddles var alldeles uppfylld därav och sade, att då han tänkte sig ett sådant hem, där Sofi väntade på honom och höll allting i ordning åt honom, kunde han icke föreställa sig att någonting vidare fattades i hans lycka.

Jag skulle icke kunnat önska mig en täckare liten värdinna vid övre ändan av bordet, men däremot skulle jag verkligen önskat mig litet mera utrymme, då vi satte oss till bords. Jag vet icke hur det kom sig, men ehuru vi endast voro två personer, hade vi alltid ont om utrymme, på samma gång som vi likväl alltid hade tillräckligt med rum för att förlägga allting. Jag misstänker att skälet därtill låg däruti att ingenting hade sin bestämda plats, med undantag av Jips pagod, som oföränderligen spärrade huvudpassagen. Vid ifrågravarande tillfälle var Traddles till den grad blockerad av pagoden och gitarrfodralet och Doras blomstermålning och mitt skrivbord, att jag hyste grundade tvivelsmål rörande möjligheten av att han skulle kunna begagna kniv och gaffel, men med sin vanliga godmodighet försäkrade han: »Oceaner av plats, Copperfield! Oceaner, det försäkrar jag!»

Det var ännu en sak, som jag kunde ha önskat, och det var, att Jip aldrig hade blivit uppmuntrad till att promenera på duken medan vi åto. Jag började finna det något oordentligt att han alls skulle befinna sig där, även om han icke hade haft för vana att sätta fötterna i saltet eller det smälta smöret. Denna gång tycktes han tro, att han hade kommit dit enkom för att hålla Traddles på mattan och skällde på min gamle vän och gjorde täta anfall mot hans tallrik med en så oförskräckt ihärdighet, att han kunde sägas ha lagt beslag på hela konversationen.

Som jag emellertid visste hur ömhjärtad min söta Dora var och hur nära hon skulle taga sig den allra ringaste missaktning mot hennes gunstling, låtsade jag som om jag icke märkte någonting. Av samma skäl yttrade jag icke heller ett ord om de på golvet skärmytslande tallrikarna, eller om det mindre städade utseendet hos bordställen, som voro sneda och vinda och sågo ut som om de hade tagit sig ett rus, eller om att Traddles ännu ytterligare blockerades av kringvandrande saladjärer och skålar. Då jag betraktade den framför mig stående fårsteken, innan jag skar den, kunde jag icke låta bli att i tysthet undra över hur det kom sig att våra stekar alltid hade en så besynnerlig form, och om vår slaktare ständigt köpte alla de vanskapliga får som kommo till världen, men jag behöll dessa funderingar för mig själv.

»Vad har du på det där fatet, min söta vän?» sade jag till Dora.

Jag kunde inte begripa varför Dora hade gjort en hel hop små frestande miner åt mig, som om hon ville kyssa mig.

»Ostron, min vän», sade Dora blygt.

»Var det ditt eget påhitt?» sade jag helt förtjust.

»Ja-a, Doady», sade Dora.

»Du kunde inte ha haft ett lyckligare!» utbrast jag och lade ifrån mig förskärarkniven och gaffeln. »Det finns ingenting som Traddles tycker så mycket om!»

»Ja-a, Doady», sade Dora, »och så köpte jag en liten vacker kagge, och karlen sade att de voro mycket goda. Men jag — jag fruktar att det är någonting i olag med dem. De se inte riktiga ut.»

Här skakade Dora på huvndet, och ett par diamanter pärlade i hennes ögon.

»De äro bara öppnade med båda skalen på», sade jag. »Tag av det översta, min ängel.»

»Men det vill inte gå av», sade Dora, i det hon ansträngde sig av alla krafter och såg mycket bedrövad ut.

»Vet du vad, Copperfield», sade Traddles, som helt glatt undersökte fatet, »jag tror att det kommer sig — det är ypperliga ostron, men jag tror, att det kommer sig av — att de aldrig blivit öppnade.»

Ja, de hade aldrig blivit öppnade, och vi hade icke några ostronknivar och skulle icke heller förstått att använda dem, om vi än hade haft dem. Vi sågo därför på ostronen och åto av fåret eller åtminstone så mycket därav som var stekt och kryddade det med kapris. Om jag hade tillåtit det, är jag övertygad att Traddles skulle ha förvandlat sig till en riktig vilde och ätit en tallrik full med rått kött till bevis på hur väl måltiden smakade honom, men då jag icke ville veta av något sådant offer på vänskapens altare, fingo vi i stället litet rökt skinka, emedan det av en lycklig slump fanns sådan i skafferiet

Min stackars lilla hustru hade svävat i en sådan ångest för att jag skulle bli ond och blev så glad då hon såg att jag icke blev det, att den förtret, jag hade kvävt mycket snart försvann, och vi tillbragte en mycket behaglig afton. Medan Traddles och jag drucko ett par glas vin, satt Dora med armen stödd mot min stol och begagnade varje tillfälle till att viska i örat på mig, att det var så snällt av mig, att jag icke var en grym, knarrig gammal gosse. Därefter lagade hon till te åt oss, och det var så behagligt att se henne syssla med teservisen, alldeles som om det varit en dockservis, att jag icke fäste något synnerligt avseende vid dryckens beskaffenhet. Därpå spelade Traddles och jag ett par partier cribbage, och under tiden sjöng Dora för oss till gitarren, så att det förekom mig som om hela vår förlovningstid och hela vårt äktenskap endast varit en ljuv dröm, och den afton, då jag första gången lyssnade till hennes röst, ännu icke vore förbi.

Då Traddles hade gått och jag kom tillbaka, sedan jag hade följt honom ut, ställde min lilla hustru sin stol tätt intill min och satte sig ned vid min sida.

»Jag är så ledsen, så ledsen!» sade hon. »Vill du inte försöka att lära mig, Doady?»

»Jag måste först lära mig själv, Dora», sade jag. »Jag är lika okunnig som du.»

»Ja, men du kan lära dig», svarade hon, »ty du har ett så gott huvud, du!»

»Så du pratar, du lilla toka!» svarade jag.

»Jag önskar», fortfor hon efter en stunds tystnad, »att jag hade fått fara ut på landet under ett helt år och vara hos Agnes!»

Hennes händer lågo sammanknäppta på min axel och hennes haka stödde sig mot den, och hennes blå ögon lågo oavvänt in i mina.

»Varför det?» frågade jag.

»Jag tror att hon kanske kunnat hjälpa mig och att jag hade kunnat lära av henne», sade Dora.

»Allt har sin tid, min älskling. Du bör komma ihåg, att Agnes i många år haft sin far att se om. Till och med då hon ännu var ett barn, var hon den Agnes vi känna», sade jag.

»Vill du kalla mig vid ett namn som jag önskar att du ville ge mig?» frågade Dora utan att ändra ställning.

»Vad är det för ett namn?» frågade jag med ett leende.

»Det är ett dumt namn», svarade hon och skakade sina lockar. »Jag vill heta ditt hustrubarn.»

Jag frågade skrattande mitt hustrubarn vad hon menade med att bli kallad så. Och utan att röra sig på annat sätt än så att den arm, som jag lindat om henne, kanske bragte hennes blå ögon litet närmare mig, svarade hon:

»Jag menar inte, du enfaldiga gosse, att du ska' begagna det namnet i stället för Dora. Jag menar bara att du i dina tankar ska' kalla mig så. Då du är på väg att bli ond på mig, ska' du säga till dig själv: ’Det är bara mitt hustrubarn!’ När jag begår någon stor dumhet, ska du säga: ’Jag har ju länge vetat, att hon inte skulle bli annat än ett hustrubarn!’ Då du finner att jag inte är vad jag gärna skulle vilja vara, men som jag sannolikt aldrig blir, så säg: ’Men mitt hustrubarn älskar mig ändå!’ ty det gör jag verkligen.»

Jag hade icke varit allvarlig emot henne, emedan jag icke förrän nu hade haft någon aning om att hon själv var det. Men med sin kärleksfulla natur blev hon så lycklig över det jag nu av mitt innersta hjärta sade henne, att hennes anlete log innan de glittrande pärlorna i hennes ögon ännu hade hunnit torka. Hon blev också snart riktigt mitt hustrubarn och satte sig ned på golvet framför den kinesiska pagoden och ringde med alla de små klockorna efter varandra för att straffa Jip för att han nyss hade uppfört sig så illa, medan Jip låg i dörren med huvudet utanför, alltför lat för att ens låta reta sig.

Denna Doras vädjan till mig gjorde ett djupt intryck på mig. Jag skådar tillbaka på den tid, varor jag skriver; jag besvärjer den oskyldiga varelse, jag älskade så högt, att träda fram ur det förflutnas dimmor och skuggor och ännu en gång vända sitt milda huvud emot mig, och jag kan ännu försäkra, att detta enda lilla tal ständigt levat i mitt minne. Jag torde möjligen inte ha gjort det bästa möjliga bruk därav, ty jag var då ung och oerfaren, men jag vände aldrig ett dövt öra till de okonstlade orden.

Kort därefter berättade Dora för mig, att hon hade föresatt sig att bli en utmärkt hushållerska. Till följd därav tvättade hon rent sitt plån, formerade sin blyertspenna, köpte en ofantlig räkenskapsbok, sydde omsorgsfullt ihop alla de blad i kokboken, som Jip hade rivit sönder, och gjorde ett förtvivlat försök att »bli god», som hon kallade det. Men siffrorna hade den gamla inrotade vanan — de ville icke gå ihop. Då hon mödosamt hade infört två eller tre artiklar i räkenskapsboken, kunde Jip promenera över sidan, vifta med svansen och sudda ut alltsammans. Hennes eget lilla långfinger på högra handen färgades av bläck ända in till benet, och jag tror att detta var det enda verkliga resultat som ernåddes.

Då jag satt hemma om aftonen och arbetade — ty jag skrev en hel hop och började så småningom att bli känd som författare — kunde jag stundom lägga ifrån mig pennan och se på hur mitt hustrubarn ansträngde sig för att bli god. Först och främst tog hon fram den ofantliga räkenskapsboken och lade den med en tung suck på bordet. Därefter slog hon upp den på det ställe där Jip den föregående aftonen hade glort den oläslig, och kallade på Jip för att förehålla honom hans missgärning. Detta föranledde ett avbrott till förmån för Jip och kanske litet bläck på hans nos såsom straff. Därefter befallde hon Jip att ögonblickligen lägga sig ned på bordet »som lejon» — vilket var en av hans konser, ehuru jag just icke kan säga, att likheten var påfallande — och om han var lydigt stämd, lydde han. Därefter tog hon en penna och började att skriva, men märkte snart, att det var ett hår i den. Så tog hon upp en annan penna och skrev med den, till dess hon märkte att den sprättade. Nu tog hon en tredje penna och bördjae att skriva och sade med låg röst: »Å, det här var en skvalleraktig penna som skall störa Doady!» Och så övergav hon alltsammans såsom ett misslyckat försök och lade bort räkenskapsboken, sedan hon först låtsat som om hon velat krossa lejonet med den.

Eller om hon var vid ett särdeles stadigt och allvarligt lynne, satte hon sig ned med skrivplånet och en liten korg med räkningar och andra dokument, som mera liknade papiljotter än något annat, och sökte att få något resultat av dem. Sedan hon noga hade jämfört dem med varandra och skrivit upp dem på tavlan och plånat ut dem igen och räknat fram och tillbaka på alla fingrarna på vänstra handen, blev hon så förtretad och nedslagen och kunde se så olycklig ut, att det smärtade mig att se hennes klara ansikte förmörkas av moln — och det för min skull! — och jag gick sakta fram till henne och sade:

»Hur är det fatt, Dora?»

Dora slog nu hopplöst upp ögonen och svarade:

»De vilja inte gå ihop. Jag får så ont i huvudet av dem; de vilja inte som jag vill!» Och så sade jag: »Låt oss försöka det tillsammans, Dora. Låt mig visa dig det!»

Och därmed började jag en praktisk förklaring, som hon skänkte djup uppmärksamhet, möjligen i hela fem minuter, men så begynte hon att bli förskräckligt trött och försökte göra saken lättare genom att krusa mitt hår eller se efter hur det klädde mitt ansikte, då hon vek ned mina kragar. Om jag nu helt tyst sökte hämma denna lekfullhet och fortfor, kunde hon, i samma mån som hon blev mera förbryllad, se så rädd och modstulen ut, att minnet av hennes naturliga munterhet, då jag första gången sammanträffade med henne och av att hon var mitt hustrubarn, vände sig förebrående emot mig, och då lade jag ifrån mig blyertspennan och bad henne taga fram gitarren.

Jag hade mycket att göra och många bekymmer, men av samma skäl behöll jag dem för mig själv. Jag är nu långt ifrån säker att jag gjorde rätt däruti, men jag gjorde det för mitt hustrubarns skull. Jag rannsakar mitt innersta och anförtror dess hemligheter, så vitt jag känner dem, åt detta papper. Den gamla olyckliga känslan av att jag förlorat eller saknade någonting hade onekligen en viss plats i mitt hjärta, men icke till den grad att den förbittrade mitt liv. Då jag i vackert väder vandrade ensam och tänkte på dessa sommardagar, då hela luften hade varit uppfylld av min barnsliga hänryckning, saknade jag något i förverkligandet av mina drömmar, men jag tänkte att det var en mildrad strålglans från det förflutna, vilken ingenting skulle kunnat sprida över det närvarande. Jag kunde visserligen någon gång känna, att jag skulle önskat, att min hustru hade kunnat vara min rådgivarinna, att hon hade ägt mera karaktär och kraft, för att därmed stödja och förbättra mig; att hon hade ägt förmåga att fylla den tomhet, som fanns någonstädes hos mig; men jag kände som om detta skulle ha varit en överjordisk fulländning av min lycka, vilken aldrig hade varit mig ämnad eller kunnat äga rum.

Vad åren angår, var jag en mycket ung äkta man och hade icke känt det dämpande inflytandet av andra sorger och erfarenheter än dem som äro upptecknade på dessa blad. Om jag handlade oriktigt i något, och det gjorde jag säkert i mycket, gjorde jag det av missförstådd kärlek och av brist på djupare förstånd. Jag skriver endast den stränga sanningen, och det skulle icke tjäna mig till något att nu utsmycka den.

Sålunda påtog jag mig vårt livs besvär och bekymmer, utan att ha någon som delade dem. Vi levde ungefär som förr vad vår oordentliga hushållning beträffar, men jag hade vant mig därvid och det gladde mig att se, att Dora numera sällan var nedslagen. Hon var munter och upprymd på sitt vanliga, barnsliga sätt, älskade mig ömt och var lycklig med sina gamla små bagateller.

Då riksdagsdebatterna voro tröttande — jag menar till sin längd, icke till sitt innehåll, ty i det senare avseendet voro de sällan annorlunda — och jag kom sent hem, kunde Dora aldrig hålla sig stilla, då hon hörde mina steg, utan kom alltid ned för att taga emot mig. Då mina aftnar icke voro upptagna av det arbete, för vilket jag med så mycken möda hade utbildat mig, och jag satt hemma och skrev, kunde hon sitta helt tyst och stilla bredvid mig, hur sent det än var, och vara så stum, att jag ofta trodde att hon hade somnat. Men då jag vände på huvudet, såg jag som oftast hennes blå ögon se på mig med den stilla uppmärksamhet, som jag förut har nämnt.

»Ack, vilken trött gosse!» sade Dora en kväll, då jag mötte hennes blick, i det jag tillslöt min skrivpulpet.

»Vilken trött flicka!» sade jag. »Detta skulle komma sanningen närmare. En annan gång måste du gå och lägga dig, min lilla vän. Det är alldeles för sent för dig.»

»Nej, jaga mig inte i säng!» bad Dora och kom fram till mig. »Det får du inte göra.»

»Dora!»

Till min förvåning snyftade hon vid min hals.

»Mår du inte väl, är du inte lycklig, min älskling?»

»Jo, jag mår mycket bra och är mycket lycklig!» sade Dora, »men låt mig stanna och se på hur du skriver.»

»Men vad är det väl för syn för ett par sådana klara ögon vid midnatt?» svarade jag.

»Tycker du verkligen att de äro klara?» frågade Dora leende. »Det gläder mig att höra, att de äro det.»

»Lilla fåfänga!» svarade jag.

Men det var icke fåfänga; det var endast oskyldig glädje över min beundran. Detta visste jag mycket väl förrän hon sade mig det.

»Finner du dem vackra, så låt mig stanna uppe och se på när du skriver!» sade Dora. »Tycker du verkligen att de äro vackra?»

»Ja mycket vackra.»

»Så låt mig då stanna uppe och se på hur du skriver!»

»Men jag fruktar att detta icke ska göra dem klarare, Dora.»

»Jo, det ska det, du kloka gosse, ty då ska du inte glömma mig, då du har huvudet fullt av dina tysta tankar. Blir du ond, om jag säger någonting riktigt, riktigt enfaldigt, något mera enfaldigt än vanligt?» frågade Dora i det hon över min axel såg mig in i ansiktet.

»Vad i all världen kan det vara?» frågade jag.

»Låt mig hålla i pennorna», sade Dora. »Jag vill så gärna ha något att göra under de många timmar då du är så flitig. Får jag hålla i pennorna?»

Minnet av hennes täcka glädje, då jag svarade ja, framkallar tårar i mina ögon. Då jag nästa gång satte mig ned att skriva och sedan regelbundet varje gång, satte hon sig på sin gamla plats med en bunt pennor bredvid sig. Hennes triumf över detta hennes deltagaude i mitt arbete och hennes fröjd då jag behövde en ny penna — som jag mycket ofta låtsade att jag behövde — skaffade mig ett nytt medel att roa mitt hustrubarn. Stundom låtsade jag även som om jag ville ha ett par sidor manuskript renskrivna. Då visade sig Dora i all sin härlighet. De förberedelser, hon gjorde till det stora verket, de förkläden hon tog på sig, de handdukar hon lånade från köket för att hålla bläcket borta, den tid hon använde, de oräkneliga uppehåll hon gjorde för att prata med Jip, som om han förstått alltsammans, hennes övertygelse om att hennes arbete var ofullständigt, om hon icke hade satt sitt namn under det, det sätt varpå hon visade mig det, som om det varit en skrivbok som visades för skolmästaren, och så föll mig om halsen, då jag berömde det — allt detta är för mig rörande ämnen, så ringa och enfaldiga de än möjligen kunna förefalla andra.

Kort därefter tog hon nycklarna om hand och gick nu rasslande omkring i huset med hela knippan i en liten korg, som var bunden vid hennes smärta midja. Jag märkte sällan att de ställen, till vilka de hörde, voro stängda eller att de begagnades till annat än till leksaker åt Jip — men Dora var glad, och det gladde mig. Hon var fullt och fast övertygad om att det uträttades en hel hop med att hon på detta sätt låtsade spela matmor, och var lika munter som om vi på skämt hade lekt med ett dockhus.

Sådant var det liv vi fortforo att föra. Dora var knappast mindre öm mot min tant än mot mig och talade ofta med henne om den tid då hon hade fruktat, att hon var »en tvär gammal varelse». Jag såg aldrig min tant mera regelbundet foga sig efter någon. Hon smekte Jip, ehuru Jip aldrig frågade efter det; lyssnade dag ut och dag in till gitarren, ehuru jag fruktar att hon icke hade något sinne för musik; grälade aldrig på jungfrurna, ehuru frestelsen därtill måste ha varit övermåttan stor; gick långa vägar för att köpa en eller annan småsak, som hon hade upptäckt, att Dora saknade, och kom aldrig in genom trädgården och saknade henne i rummet utan att hon ropade utför trappan med en röst som ljöd upplivande genom hela huset:

»Var är Liten Blomma?»