←  TANTE EMERENTIA
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

KATTEN ROSAS DÖD OCH BEGRAVNING
STORFRÄMMANDE  →


[ 98 ]

KATTEN ROSAS DÖD OCH BEGRAVNING

Rosa hade dött och skulle begravas, men detta är nu en hel liten historia.

Det var så att assessorn hade företagit en badresa till västkusten under sommaren. Där satt han vid stranden, pyntad och fin, och snodde runt med tummarna och tittade ut över havet. Han hade alldeles nog av att se på det och kunde egentligen ej begripa, hur någon människa kunde vara så oförlåtligt oförsiktig att någonsin stiga i en båt annat än i trängande nödfall. Men medan han promenerade i badparken och gjorde bekantskaper och genomgick sin kur, sutto Stina Kajsa och Rosa hemma i det gula huset.

Nu hade Rosa hunnit en ganska fram[ 99 ]skriden ålder, och den tid var längesedan försvunnen, då hon i vårlig och ungdomlig yra förlupit huset och Markattans vaktande öga. Hon hade visserligen haft en tillfällig men het och passionerad förbindelse — Stina Kajsa trodde sig bestämt veta, att det var med bagarens katt i det röda huset litet längre upp på gatan — som också på sin tid resulterat i tre små välskapade ungar, vilka utplanterats i omsorgsfullt valda och goda hem i staden, men den tiden var för länge sedan passerad, och Rosa hade hunnit den ålder, då hon skattade lugnet och bekvämligheten högre än allt annat, och likgiltigt och filosofiskt som på ett övervunnet stadium såg ner på ungdomliga tidsfördriv och prestationer, sådana som hon själv i sin ungdom visat sig kapabel av. Nu slickade hon helst sina tassar i kakelugnshörnet i assessorns skrivrum och åhörde tyst och begrundande Stina Kajsas högläsning ur kvällstidningen samt intog med värdighet och utan att förhasta sig sin mjölk ur skålen [ 100 ]som Stina Kajsa ställde på trappan till handkammaren.

Men trots detta lugna, stilla och tillbakadragna levnadssätt, som borde verkat i hög grad konserverande, började Rosa märkbart förändras och hon strök sig allt oftare, liksom sökande skydd hos en högre makt, mot Stina Kajsas vita ullstrumpor under den hemmavävda kjorteln, och följde henne ängsligt med ögonen och lät ofta höra ett jämmerligt och utdraget jamande.

Det var tydligt att inte allt stod rätt till, och när assessorns son kom på besök, var tillståndet så dåligt, att han utan vidare bestämde sig för att göra slut på hennes lidande. Och han höll bara en flaska med eter under hennes skära näsa, och på en mycket kort stund var Rosa befriad från ett liv, som bjudit henne allt vad hon rimligtvis kunnat begära.

Nu var hon alltså död, och Stina Kajsa och fröken Ann Charlotte hjälptes åt att gräva en grop under gullregnsbusken i [ 101 ]trädgården och där begrovo de henne. Men något borde ju ändå utvisa var hennes gravplats var, och fröken Ann’ Charlotte rådgjorde länge och väl med snickar Månsson, som var händig och finurlig med allting. Och Månsson snidade en bild av Rosas huvud, som verkligen blev mycket lik och lyckad, och den blev nedsatt på kullen under gullregnsbusken, och nedtill hade Månsson målat denna vers, som fröken Ann’ Charlotte, till Stina Kajsas stora, aldrig stillade, beundran, hade författat:

Här vilar Rosa i sin grav,
se'n hennes skönhet falnat av.
Hon ej på bagarns takås mer
i mars och månsken sig beger.
Mer klok hon var och lika lat
som en hel småstadsmagistrat.
Ej mer av tidningen hon lär.
Hon har fått ro. Hon vilar här.

Det mildrade nu högst väsentligt den smärtsamma förlusten över Rosas bortgång och var en pietetsfull gärd till hennes minne. Och när assessorn med alla [ 102 ]sina kappsäckar och resschatullet slutligen kom inskramlande med diligensen en månljus och varm augustikväll genom tullen, mötte honom Stina Kajsa och majoren och fröken Ann’ Charlotte och meddelade honom den sorgliga nyheten.

Men när de så kommit hem väntade assessorn en stor överraskning. Ty fröken Ann’ Charlotte ville att hans hemkomst och Rosas gravöl skulle firas, och hon hade haft madam Månsson, som gick omkring i alla bättre hus och lagade till kalaser, hos sig, och hon hade gjort sitt bästa med sina finaste à la dauber och gräddkakor. Och där sutto nu tante Emerentia i sin svarta sidenklädning och sin tyllnegligé och Angélique med den finaste guldbroschen i halsen och den magre rådmannen och stärbhusnotarien. Och Stina Kajsa hade gräddat sina finaste pösmunkar och av gammal vana hällt litet mjölk i skålen på handkammartrappan åt Rosa, och gråtit ett slag i förklädessnibben, när hon erinrat sig att det nu vore obehövligt.

[ 103 ]Assessorn berättade om sin resa och séjour omständligt och i minsta detalj. Han hade träffat skalden v. Braun på båten och haft sällskap med honom, men han hade varit rätt sur och vresig förresten. Och baden hade gjort honom gott, men besvärligt och tråkigt i längden blev det. Han hade träffat en del människor också, som de andra kände till och det blev ett frågande och berättande.

Men efter supén tågade man ner i trädgården till kaffet, piporna och punschen. Assessorn märkte ingenting av Rosas grav där den doldes av skuggorna kring busken. Han kände sig så nöjd och belåten att vara hemma igen efter den långa resan. Kvällen var ljum och ljus. Augustimånen stod full och rund och tittade in över planket på det bänkade laget, där infallen och skämten flögo och fladdrade. Sandgångarna lågo så vita och ljusa och på gräsmattorna glittrade daggen. Assessorn hade visst alldeles glömt Rosa, men fröken Ann’ Charlotte satt och gottade sig [ 104 ]på förhand åt överraskningen. Skulle farbror då ingenting märka? Men till sist kunde hon icke vänta längre, utan bad att få visa honom hur blommorna vuxit och trädgården ansats medan han varit borta.

Jo, så upptäckte han då äntligen Rosas grav. Har man nånsin sett, sade han, och måste gå runt och titta på den från alla håll. Det stockade sig i halsen av rörelse, och ögat myste av förnöjsamhet och medan alla flockade sig runt omkring, ställde sig fröken Ann’ Charlotte mitt i månskenet vid gullregnsbusken och deklamerade högtidligt patetiskt:

Här vilar Rosa i sin grav,
sen hennes skönhet falnat av.
Hon ej på bagarns takås mer
i mars och månsken sig beger.
Mer klok hon var och lika lat
som en hel småstadsmagistrat.
Ej mer av tidningen hon lär.
Hon har fått ro. Hon vilar här.

Det funno nu alla vara så övermåttan lustigt och bra skrivet och till och med [ 105 ]den långe rådmannen sväljde utan minsta bitterhet den lilla slängen åt magistraten. Han var nu också i botten så godmodig, och fröken Ann’ Charlottes rim voro ju så välmenta och oförargliga. Det tyckte visst också månen, ty den syntes le allt vänligare och flödade ner allt sitt bleka och darrande ljus över den röda uthuslängan, över trädgårdens alla blommor och träd och glittrande gräsmattor, men mest över den lilla gruppen borta vid gullregnsbusken över Rosas grav.