De tre gracerna/Kapitel 08

←  Hos Schröderheims

De tre gracerna av Carl Forsstrand I Sergels umgänge

Tillägg  →

I Sergels umgänge.

SEDAN Johan Tobias Sergel på våren eller sommaren år 1779 återkommit till Stockholm från sin långvariga vistelse utomlands, där han hade grundlagt sitt anseende som en af sin tids största konstnärer, dröjde det ej länge förrän han intog en af de främsta platserna bland de märkliga och originella män, hvarpå det gustavianska tidehvarfvet var så rikt. Jämte hans konstnärliga produktion och genealiska, impulsiva personlighet bidrogo härtill hans vänsälla väsen, gästfrihet och sällskaplighet, som ingalunda voro begränsade till konstnärskamraterna utan förde honom i nära beröring med äfven andra samhällskretsar, aristokratiska såväl som borgerliga. Studiet af hans privata lif och förhållanden erbjuder sålunda mycket af intresse för kännedomen både om hans egen personlighet och om umgängeslifvet i Stockholm under de tre sista gustavianska decennierna, och det har också varit föremål för biografers och konsthistorikers lifiga uppmärksamhet och skänkt material till intressanta och värdefulla skildringar.^[1]

Emellertid finnes ett och annat att tillägga, särskildt från lokala och biografiska synpunkter, som torde kunna påräkna intresse såsom bidrag till kunskapen om den Sergelska umgängeskretsen under de första lustren efter hans återkomst till fosterlandet.

Den berömde konstnären var som bekant son af en från Nordtyskland till Stockholm under kung Fredriks tid inkommen guldbroderare vid namn Christoffer Sergell (namnet skrefs efter sonens adlande med blott ett l) och hans likaledes från Tyskland bördiga maka Elisabeth Zwyrner. Guldbroderiet var på den tiden med de högre samhällsklassernas behof af praktfulla dräkter ett lönande yrke, och mäster Christoffer torde ha haft både förmögna och inflytelserika kunder — bland andra nämnas presidenten Erland Broman och börsmatadorerna Plomgren —, ty han erhöll titeln »hofbrodör» och efterlämnade ett välbergadt bo, bland hvars tillgångar märktes huset n:o 13 i kvarteret Gropen, d. v. s. motsvarande nu huset n:o 9 vid Malmskillnadsgatan och sålunda ej beläget i någon grop utan på Brunkebergsåsen, på höjden mellan Klara och Jakobs församlingar. Det var i detta hus, hvilket ägdes af arfvingarna gemensamt, som Johan Tobias tog sin bostad efter hemkomsten från utlandet, och han bodde där enligt mantalslängden för 1780 tillsammans med sina systrar, Maria Sophia och Anna Sibylla, änkor den förra efter grosshandlaren Daniel Zachau, den senare efter vinskänken Johan Valentin Howe, samt den sistnämndas dotter Regina Elisabeth, följande år gift med medaljgravören C. G. Fehrman. Förteckningen upptager vidare fröken Hedvig Wilhelmina Lindsfelt, som var dotter till en häradshöfding Lindsfelt och hans maka, f. von Segebaden, och inom kort gifte sig med borgmästaren i Sigtuna Bellander, samt en ung italienare Louigi (Lodovico) Domiani Grossi, som var Sergels elev och medhjälpare i ateliern och antagligen af honom kallats från sitt soliga hemland, men ej stannade länge i Stockholm, där hans heta blod förledde honom till ett och annat snedsprång.

Längre fram tycks Sergel ha blifvit ensam ägare af fädernehuset (han nämnes som sådan i 1790 års mantalslängd), men omkring år 1786 inflyttade han i den för hans räkning inredda boställsvåningen vid Rännarebanan (i kv. Beridarebanan, som nu upptages af saluhallen vid Hötorget, Nya Elementarskolans hus m. fl. byggnader), där han äfven hade sin atelier, begränsad af en stor trädgård. Enligt Akrels karta år 1802 var nämligen tomten endast bebyggd åt nuvarande Sergelgatan (f. d. Östra Beridarebansgatan) och i öfrigt upptagen af planteringar, sannolikt enligt bruket i gamla Stockholm omgifna af plank. Här hade sålunda Sergel sin rymliga och trefliga, af en mängd konstföremål, böcker m. m. uppfyllda bostad, om hvars inredning och utstyrsel intresserade hänvisas till Göthes efter bouppteckningen lämnade utförliga skildringar. Enligt mantalslängden 1790 skattade han för 12 dubbla och 2 mindre fönster, ett rum med sidenmöbler, 2 st. hästar och 1 guldur, ett skatteföremål, som äfven finnes antecknadt för husjungfrun Anna Hallström. Den öfriga tjänstepersonalen utgjordes af 2 pigor, betjänten Daniel Wanström och gårdsdrängen Lars Ringström. Bland grannarna i närheten må nämnas arkiatern Abraham Bäck, den berömde läkaren, men i öfrigt tycks trakten mest ha bebotts af handtverkare, småhandlare och annat godt folk, som dock nog med intresse iakttogo den populäre konstnärens kommande och gående och framför allt åkande, ty Sergel, som var rätt korpulent, färdades ofta i sitt ekipage, hvarom han själf efterlämnat drastiska teckningar, samt de många förnäma och märkvärdiga gästerna i hans hem och atelier.

»Sergel ägde nämligen», skrifver Göthe, »vidsträckta bekantskaper i Stockholmsvärlden, detta redan på grund af de många, inemot 100, porträtt, som han utförde under Gustaf III:s tid. Köpmansfolk såsom kommerserådet Arfvedsson och hans fru, lärde män och präster, som Wallqvist och T. Bergman, skalder och litteratörer som Rosenstein, Kellgren, Gjörwell och Bellman, teaterfolk som mamsellerna Eckerman och Stading, bildkonstnärer som G. Lundberg, E. Martin och dansken K. Höijer, utländska diplomater som ryske fursten Galitzin, danske grefven Reventlow och hans grefvinna samt spanske chevaliern de Moreno, och framför allt svenska herrar och damer ur societeten, korteligen en stor del af den mer bemärkta gustavianska världen defilerade i en lång och långsam rad genom ateliern vid Rännarebanan. Många af dessa porträtterade personer voro eller blefvo hans personliga umgängesvänner.»

Om de sistnämnda erhåller man en mycket liffull föreställning i de talrika, oftast karikerade Sergelska

handteckningarna på nationalmuseum. Konstnären har i dem framställt sina vänner, liksom ofta sig själf, i situationer och förhållanden, som slående belysa sanningen af minnestecknarens ord, »att när han slog sig riktigt lös, kunde han vara spelande kvick, humoristisk, jovialisk, burlesk ända till öfverdåd: det fauniska lynnet trädde ohejdadt i dagen, hvilket icke väjde för någon grofkornighet, och som låg i hans som i hans tids sinne.» — Skärskådar man sällskapet närmare, så kan man uppdela detsamma i flera skilda kategorier, representerande olika samhällsklasser och yrken, men dock uppträdande i broderlig förening och sämja. Trots alla ståndskrankor och allt etikettstvång kännetecknades nämligen det gustavianska umgängeslifvet af stor otvungenhet och förtrolighet, i synnerhet i kretsar, där snillet och den andliga öfverlägsenheten förde spiran. Här ofvan har påpekats, hur Schröderheim, den höge och konungen närstående ämbetsmannen, kanske bäst trifdes och hade flera bland sina närmaste vänner i borgerliga kretsar. Så var ock fallet med Sergel, hvilken umgicks lika intimt med excellenser och rikets herrar som med medlemmar af Stockholms borgerskap, med näringsidkare o. s. v. Enda villkoret var att de voro begåfvade på hufvudets och hjärtats vägnar, men äfven på magens, ty kulinariska och bachanaliska strapatser voro ingalunda främmande för de Sergelska samkvämen, och själf var Sergel ingen kostföraktare utan tvärtom både gourmand och gourmet.

Bland Sergels diplomatbekanta under de sista åren af Gustaf III:s regering träffas i främsta rummet ryske ambassadören, grefve Otto Magnus Stackelberg, helt visst en af de märkligaste af de märkliga individer, som på den tiden bildade den diplomatiska kåren i Stockholm. Schröderheim, som med tillfredsställelse omtalar hans anställning vid svenska hofvet liksom Stedingks i Petersburg, säger, att »hans ålder, roll i Polen, de värf han utfört, hans personliga förbindelse med Potemkin, hans soummission för kungens person, hans assiduité i uppvaktningar och attentioner för honom, så mycket mer eclatanta, som de svuro emot hans höghet i allt öfrigt och emot alla andra skapade varelser, gjorde honom allt för tjänlig på sitt ställe», och hertiginnan Charlotte betecknar honom som »en begåfvad men högdragen och slipad man, som förut varit använd i Polen, där han spelat rollen som ett slags vicekonung. Han hitkom ungefär åtta dagar före kungens afresa (till Aachen i maj 1791) och blef behandlad med stor utmärkelse.» — Stackelberg var till sitt yttre tjock och undersätsig och måtte att döma af Sergels dock säkerligen mycket chargerade teckningar, där har än förekommer spelande biljard, än i dryckeslag, än i diplomatlogen å k. teatern o. s. v., ha gjort ett öfvervägande löjligt intryck. Moreno, som också förekommer på den vidfogade bilden, var den förut nämnde chevaliern och hette fullständigt Pantaleon Moreno y Daviz. Född 1758, blef han mot slutet af 1780-talet attacherad vid spanska beskickningen i Stockholm, där han befordrad till minister stannade ända till sin död 1824. Han bodde åtminstone under de senare åren i det gamla Bååt-Stenbockska palatset på Blasieholmen (se sid. 26), var hög svensk frimurare samt »för sin loyauté, sitt älskvärda väsende och sin välgörenhet, hvilken han ofta sträckte öfver sina

tillgångar, aktad och saknad af alla, som honom kände.»^[2] I yngre dagar tillhörde emellertid Moreno de sällskap, där intressena voro andra och mindre allvarliga, hvilket framgår äfven af Sergels, i Göthes bok reproducerade teckning öfver festen på Lilla Nyckelviken den 29 juli 1790. Man ser honom nämligen där tillsammans med den af vin tyngde, slumrande konstnären, polske ministern grefve Georg Potocki och ett par andra diplomater samt balettmästaren Louis Gallodier, Karstens, herr och fru Du Tillet och skådespelaren Joseph Desguillons, d. v. s. en vald samling af Sergels kosmopolitiska umgänge.

En annan pennteckning, som bär påskriften »Hos hofmästaren Gruelle», återger en likartad tillställning, men sällskapet består här hufvudsakligen af svenskar, nämligen, oafsedt Sergel, som ej heller nu uraktlåtit att i sin person antyda gästabudets grundlighet, Oxenstierna, Schröderheim och hofmarskalken, grefve Knut Posse m. fl. »Gruelle» var den som kock hos Gustaf III anställde fransmannen Charles le Griel, som Schröderheim ger den något apokryfiska titeln »direktör af hofekonomien» och skänker stort erkännande som anrättare af utmärkta middagar. Han var med på kungens resa till Italien och blef af påfven dekorerad med orden Gyllene sporren. Oafsedt bekantskapen från denna färd, var det väl hans kulinariska mästerskap, som verkade att Sergel och dennes förnäma vänner hedrade honom och hans maka med sitt umgänge.

Emellanåt måtte det dock ha gått något för hett tilll vare sig samkvämen höllos på Erik Noërs berömda källare vid Tyska brunn, på Mosebacke, Claës på Hörnet eller på något af de många utvärdshusen, ty man finner hur Sergel, hvilken för öfrigt vid framskridnare år led af en plågsam sjukdom (gikt), som fördystrade hans af naturen glada lifsuppfattning, då och då öfvergaf Stockholm och gästade vänner i landsorterna, såsom den nyss nämnde grefve Posse på Svanå, den ryktbare Carl August Ehrensvärd på Dömestorp, frih. J. J. De Geer på det ståtliga Finspong samt, längre fram i tiden, den lärde och originelle Pehr Tham på Dagsnäs, m. fl. Under dessa färder ledsagades han ibland af sin gode vän grosshandlaren Johan Schön, en af Stockholms förmögnaste och anseddaste köpmän och bankirer och, att döma efter Sergels teckningar, lika jovialisk och utrustad med ungefär samma eloquentia corporis som han. Schön, som tillhörde en under frihetstiden från Tyskland till Stockholm inflyttad släkt, bodde på 1780-talet vid Södermalmstorg, men blef sedan ägare af ett af husen vid Skeppsbron (n:o 28), hvilket ända till helt nyligen varit i hans ättlingars ägo och därigenom bildade ett enastående undantag, i det att i öfrigt intet enda af husen i Skeppsbroraden vid 1900-talets ingång befunnos i samma familjs ägo, som innehade dem vid början af 1800-talet och under det gustavianska tidehvarfvet.

Af Sergels nyss nämnda vänner och bekanta på landet, hvilka dock under längre eller kortare tider uppehöllo sig i Stockholm, stannar intresset särskildt vid herrskapet på Finspong: den konstintresserade och äfven konstutöfvande baron Jean Jacques De Geer och hans maka Fredrika Aurora Taube. Med gemensamma intressen fästad vid det präktiga godsets och slottets ägare, hvilken beklädde höga hofposter och var hedersledamot af konstakademien, tillhörde Sergel de talrika beundrare, som ägnade hans vackra och älskvärda maka sin hyllning. Aurora Taube, en af det gustavianska hofvets mest uppmärksammade och firade

skönheter, var också en dam i Sergels stil, såsom framgår af bland andra anteckningar följande karakteristik af Ristell: »Hon är en mycket elegant dam. Behaget i hennes figur och hennes förbindliga väsen hafva alltid förvärfvat henne en skara beundrare. Man misstänker, att flera af dem icke suckat förgäfves; och i detta förtalets tidehvarf anses en dylik misstanke nästan alltid som ett intygadt faktum. Hon uppträder vid hofvet reguliert hvarje vinter; och bland de nya bekantskaper, som ej kunna undgå att där presentera sig, inbjudas de angenämaste till hennes magnifika landtslott, som, liknande Armidas ryktbara palats, jämte sin skönhet också är misstänkt att förena samma lockelser.»

Ett synnerligen intressant och upplysande vittnesbörd om den storartade gästfrihet, som utöfvades på Finspong, och om de många märkliga herrar och damer, som där voro baron De Geers och hans vackra och extravaganta makas gäster, finnes bevaradt i Philoteca Finspongensis, ett af tre små kvartvolymer bestående album med autografer, ofta förenade med minnesspråk, verser o. s. v.^[3] I den första volymen, som börjar med året 1783 och sträcker sig mot slutet af 1790-talet, passerar sålunda den gustavianska världen revy, och bland de talrika autografskrifvarne träffas medlemmar af kungahuset, nämligen hertig Carl, hvilken till sitt namn fogat ett frimurarekors, hertiginnan Charlotte, Gustaf IV Adolf och hans unga drottning, och vidare ett stort antal personer ur den högsta societeten och ur Finspongsherrskapets litterära och konstnärliga umgänge o. s. v. Tidehvarfvets mest uppmärksammade och firade skönheter, Ulla och Augusta Fersen, Marianne Koskull och Sophie Hagman m. fl., omväxla med märkliga främlingar, såsom markis de Miromesnil och sir W. Sidney Smith, medlemmar af diplomatiska kåren med engelske ministern sir Thomas Wroughton i spetsen med rikets dignitärer och höga ämbetsmän, såsom furst Hessenstein, Reuterholm, riksrådet grefve Rosen, Samuel af Ugglas, Mathias Rosenblad, snillen som Ehrensvärd och Nils von Rosenstein med hofmännen Carl Bonde och Claës Rålamb, kinesen Isay-Cham-Yum eller A-Fock med Gjörwell, Carl Stenborg och Elisabeth Olin, o. s. v. Skalderna företrädas af bland andra Gyllenborg och Oxenstierna, och den sistnämnde har tecknat sitt namn under följande vackra hyllning åt stället och värdinnan:

En dag beredd att fly från jorden
Flög Glädjen öfver Finspångs trakt,
Och vid dess syn till tjusning bragt
Är här Behagens fånge vorden.

Sergels namnteckning anträffas den 18 juli 1787, och år 17905 har han lämnat en ritning, föreställande »Spa-vatten-sällskapet vid Finspång». Han var emellertid där äfven somrarna 1794, 1796, 1798 och 1800 och sannolikt också 1791 och då tillsammans med vännen Schön, hvilken den 28 juni gaf luft åt sina känslor i följande kväde:

Om Finspång uti rågat mått
Jag kunde säga mycket gådt,
Men som i denna bok ej skrifvas bör
Hvad namn kan få af complimenter,
Så har jag vist mig föresatt
Att aldrig skrifva hvad jag tänker.

Jämte albumet finnas andra och betydelsefullare minnen af Sergels förbindelse med Finspong och dess ägare. Göthe omtalar sålunda flera teckningar af hans hand, förvarade å Nationalmuseum och på Löfstad i Östergötland och återgifvande familjescener, landskap med figurer o. s. v., och i Finspongs park finnes än i dag det Aurora-tempel, som baron De Geer lät uppföra, väl till sin makas ära, och hvartill Sergel säges ha uppgjort planen. Det prydes med tre af honom modellerade och sedan i järn gjutna medaljonger af friherrinnan och af hennes bägge döttrar, hvilka också hette Aurora. Porträttmedaljongen af friherrinnan träffas äfven på den längre bort i parken öfver henne uppresta minnesstenen, som bär följande för tiden typiska inskrift:

Åt minnet

af

AURORA TAUBE

som förskönade Finspong

förde sällheten i sitt hus

glädjen i sällskapskretsarna

hugsvalelse och tröst i armodets koja

af

Tacksamma Barn

som i skuggan af de lunder

Hon vårdat

njuta frukten af

de välsignelser

Hon beredt.

Dessa minnesmärken, skrifver en af slottets skildrare^[4], frammanar för inbillningen det gustavianska tidehvarfvets muntra Finspongslif med snillrika och lefnadsglada gäster sådana som Johan Tobias Sergel, samlade kring den älskvärda, kanske alltför älskvärda Aurora.

På Finspong sammanträffade Sergel med Per Hörberg, den genealiske »bondmålaren», som här under hans ledning utförde några stora freskomålningar i trädgårdens orangeribyggnad. De två märkliga männen voro för öfrigt bekanta från Stockholm, där Hörberg under förra delen af 1780-talet i Sergel hade funnit en intresserad och förstående gynnare, men knappast kunde räknas till hans intimare konstnärsumgänge. Detta utgjordes nämligen af tidehvarfvets mest uppmärksammade och några trappsteg högre upp på den sociala rangskalan stående mästare inom skilda grenar af de sköna konsterna: Elias Martin, Niklas Lafrensen d. y., Per Hilleström, den skicklige medaljgravören Nils Georgii, Louis Masreliez, Per Krafft, Deprez, Jakob Gillberg, Pilo, Säfvenbom, Lars Bolander m. fl. Af dessa voro några Sergels nära grannar: Krafft i n:o 40 0. 41 i kv. Fyrmörsaren (nu n:o 17 Hamngatan, hörnet af Malmskillnadsgatan), Masreliez i n:o 26 o. 27 i kv. Adam och Eva (nu n:o 26 Drottninggatan och n:o 6 V. Beridarebansgatan eller Slöjdgatan och sålunda alldeles intill Sergels bostad), och Georgii bodde i sitt eget hus vid Klara Östra Kyrkogata, Pilo i sin boställsvåning i konstakademiens hus, Martin vid Regeringsgatan o. s. v.

Bland Sergels pennteckningar träffas flera, som lämna en föreställning om det glada lifvet i hans konstnärsumgänge, och fastän åtskilliga ibland dem säkerligen äro mycket öfverdrifna och återgifva scener, som väl knappast utspelades i verkligheten, kan man ej betvifla, att den bachanaliska yran emellanåt antog burleska och våldsamma former.

Ett af de mest drastiska exemplen härpå utgöres af en teckning, som är synnerligen rolig, men hvars realism tyvärr ej medger dess återgifvande i tryck. Det är Elias Martin, som är hufvudpersonen vid en middag, som Deprez den 27 oktober år 1791 hos madame Duquenoix gaf för den tyske skulptören Gottfried Schadow. Hela middagssällskapet befinner sig i ett mycket upprymdt tillstånd, och det fruktansvärda illamående, som drabbat Martin, gör verkligen skäl för den af Sergel å teckningen skrifna benämningen: »explosion Bachique.» Madame Duquenoix, hos hvilken tillställningen ägde rum, var en af de många damer af fransk nationalitet, som tillhörde den gustavianska teatervärlden och med hvilka Sergel hade förbindelser. Hennes dotter, som år 1774 anställdes som sekunddansös vid k. teatern och afled 1789, var gift med hofkapellisten Jean Pierre Deland (son till den förut nämnde kammartjänaren) i hans första gifte, och antagligen förestod madame Rosalie »Dukenå», såsom hon benämnes i mantalslängden för 1790, mågens hus sedan han blifvit änkling, kanske äfven dessförinnan. Deland och hon bodde nämligen i huset n:o 69 i kv. Trollhättan (nu n:o 36 Norra Smedjegatan), och troligtvis var det där som Elias Martin exploderade och Schadow sannolikt hvarken för första eller sista gången fick en föreställning om det Sergelska umgängeslifvets uppsluppenhet och grundlighet särskildt i afseende på våtvarorna.

---

1. Utom hufvudverket, G. Göthes här ofvan i berättelsen om Ulla Fersen åberopade bok, må erinras om C. R. Nybloms »Johan Tobias Sergel, Sveriges förnämsta konstnärssnille», samt J. Kruses text till den under utgifning varande praktpublikationen af Sergels teckningar i Nationalmuseum; m. fl.
2. Ur dödsrunan i Stockholms Tidning d. 2 juni 1824.
3. Albumet förvarades länge på Finspong och öfvergick sedan genom arf till släkten Gyldenstolpe. Det försåldes sedermera på bokauktionen efter kammarherren, grefve Nils Gyldenstolpe, men förvärfvades några år senare af nuvarande ägaren, brukspatron Axel Ekman, hvilken är son af grundaren af Finspongs nya blomstringstid, bruksägaren Carl Ekman, samt disponent för Finspongs styckebruk, men numera ej bosatt där utan på Mogård och i Stockholm.
4. A. L. Romdahl i Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början; h 6.