De tre musketörerna/Kapitel 11
| ← Kapitel 10. En råttfälla i sjuttonde seklet |
|
Kapitel 12. George Villiers, hertig av Buckingham → |
11.
INTRIGEN KNYTER SIG
När d'Artagnan kom ut efter sitt besök hos herr de Tréville, valde han en lång omväg för att bege sig hem och gick försänkt i djupa tankar.
Vad tänkte han på, då han på detta sätt avvek från sin väg och gick och betraktade himmelens stjärnor, än suckande, än småleende?
Han tänkte på fru Bonacieux. För en blivande musketör var den unga kvinnan nästan idealet för ett kärleksförhållande. Vacker, omgiven av något visst mystiskt, invigd i nästan alla hovets hemligheter, som kastade så mycket förtjusande, allvarsfull värdighet över hennes älskliga drag, var hon därtill misstänkt för att icke vara otillgänglig för ömma känslor, något som utgör en oemotståndlig lockelse för nybörjare i kärlek; därtill kom att d'Artagnan hade befriat henne ur händerna på dessa uslingar, som ville visitera och misshandla henne, och denna viktiga tjänst hade mellan henne och honom framkallat en av dessa känslor av tacksamhet, som så lätt antaga en ömmare karaktär.
D'Artagnan såg redan — så snabbt flyga drömmarna på fantasiens vingar — ett bud från den unga kvinnan komma med en biljett om ett möte, med en guldkedja eller en diamant. Vi ha redan sagt, att de unga adelsmännen utan att behöva blygas kunde mottaga penninggåvor av sin konung; låtom oss tillägga, att i detta de lätta sedernas tidevarv de icke hyste större skrupler i fråga om presenter av sina älskarinnor och att dessa nästan alltid lämnade dem dyrbara och varaktiga suvenirer, som om de med gedigenheten av sina skänker velat motverka förgängligheten av deras känslor.
Man gjorde på den tiden sin lycka med kvinnans tillhjälp, gick kjortelvägen, och det utan att rodna. De kvinnor, som endast voro vackra, gåvo sin skönhet, och därav kommer troligen det gamla ordspråket, att »den vackraste flicka i världen kan icke giva mer än hon har». De, som voro rika, gåvo dessutom en del av sina pengar, och man skulle kunna anföra en hel hop hjältar från denna galanteriets tidsålder, som varken skulle vunnit sina sporrar först och sina fältslag sedan utan den mer eller mindre späckade börs, som deras älskarinnor stoppat i deras sadelfickor.
D'Artagnan ägde ingenting, och hans lantliga försynthet, denna lätta fernissa, flyktig som blomdoft, fin som persikans fjun, hade småningom blivit bortblåst av de föga renläriga råd, som de tre musketörerna gåvo sin vän. Enligt den tidens sällsamma åsikt ansåg d'Artagnan sig i Paris, såsom i fält, och detta varken mer eller mindre än om han varit i Flandern: där spanjoren, här kvinnan. På båda hållen fanns det en fiende att besegra, brandskatter att utkräva.
Men, låtom oss erkänna det, för ögonblicket drevs d'Artagnan av en ädlare och oegennyttigare känsla. Krämaren hade sagt honom, att han var rik; den unga mannen kunde gissa, att med en så beskedlig stackare till man som herr Bonacieux måste hustrun vara den, som hade nyckeln till kassakistan. Men allt detta hade icke det minsta bidragit till den känsla anblicken av fru Bonacieux väckte hos honom, och egennyttan hade nästan förblivit främmande för den gryende kärlek, som följde av denna bekantskap. Vi säga nästan, ty tanken på att en ung kvinna, vacker, behagfull, begåvad, på samma gång är rik, försvagar på intet sätt denna nyvaknade kärlek, utan tvärtom stärker den.
Välståndet skapar en mängd aristokratiska fina behov och nycker, som väl anstå skönheten. En fin vit strumpa, en sidenklädning, en spetshalsduk, en vacker sko på foten, ett fräscht band i håret göra visserligen icke en ful kvinna vacker, men de göra en vacker kvinna ännu vackrare, för att nu icke tala om händerna, som vinna på alla dessa småsaker; händerna, i synnerhet hos kvinnan, ha behov av att vara sysslolösa för att förbli vackra.
Dessutom var d'Artagnan, såsom läsaren väl vet, emedan vi icke fördolt hans förmögenhetsvillkor, icke någon miljonär; han hoppades visserligen bli det en dag, men den tid han själv utsatte för denna lyckliga ändring var ännu tämligen avlägsen. Till dess, vilken plåga att se en älskad kvinna önska sig dessa tusen småsaker, i vilka kvinnorna sätta sin lycka, och icke kunna skänka henne dem! Om kvinnan är rik, men icke älskaren, kan hon åtminstone själv skaffa sig vad han icke kan skaffa henne; och ehuru det i allmänhet är med sin mans pengar hon bereder sig denna njutning, är det dock sällan han, som får uppbära tacken därför.
Under avvaktan på att få bli den ömmaste älskare var d'Artagnan tills vidare den hängivnaste vän. Mitt i alla sina förälskade planer på krämarens hustru glömde han icke sina kamrater. Den vackra fru Bonacieux var en kvinna att promenera med på slätten vid Saint-Denis eller marknaden i Saint-Germain i sällskap med Athos, Porthos och Aramis, för vilka d'Artagnan skulle vara stolt att få visa en sådan erövring. Och sedan, då man promenerat länge, blir man hungrig; d'Artagnan hade kommit underfund med det på senaste tiden. Man skulle då ha en av dessa förtjusande små middagar, vid vilka man trycker å ena sidan en väns hand, å den andra sin älskarinnas fot. Och, dessutom i bekymmersamma stunder och riktigt svåra fall skulle d'Artagnan bli sina vänners räddare.
Men herr Bonacieux då, som d'Artagnan hade överlämnat i rättstjänarnas händer, i det han högt förnekade honom och sakta lovade att rädda honom? Vi måste tillstå för våra läsare, att d'Artagnan icke ägnade honom minsta tanke, eller, om han gjorde det, så var det endast för att göra den betraktelsen, att krämaren hade det bra där han var, sak samma var man burat in honom. Kärleken är den mest själviska av alla passioner.
Emellertid bedja vi våra läsare lugna sig: om nu d'Artagnan glömde sin värd eller låtsade glömma honom, under förevändning att han icke visste, vart man fört honom, så skola därför icke vi glömma honom, och vi veta var han finns. Men för ögonblicket göra vi som den förälskade gaskognaren och återkomma längre fram till den värda krämaren.
Fördjupad i tankar på sin framtida kärlekslycka, talande till himlen och småleende mot stjärnorna, gick d'Artagnan uppför gatan Cherce-Midi eller Chasse-Midi, som man på den tiden kallade den. Som han befann sig i den stadsdel, där Aramis bodde, kom han på den tanken att göra sin vän ett besök för att förklara, varför han skickat Planchet till honom med uppmaning att genast skynda till råttfällan. Och om nu Aramis varit hemma, då Planchet kom, hade han säkert genast skyndat till Rue des Fossoyeurs och då han där icke träffade någon utom möjligen sina två kamrater, hade nog ingen av dem kunnat fatta, vad allt detta ville säga. Allt detta bråk och besvär tarvade således en förklaring, enligt vad d'Artagnan högt sade för sig själv.
Men tyst tänkte han, att det även skulle bli ett utmärkt tillfälle att få tala om den vackra lilla fru Bonacieux, av vilken hans sinne, om icke hans hjärta, redan var uppfyllt. Det är icke av en första kärlek, man får begära tystlåtenhet; denna första kärlek åtföljdes av så mycken släde, att den måste ge sig luft för att icke kväva en.
Paris hade under ett par timmars tid legat försänkt i dunkel, och gatorna började bli folktomma. Klockan slog elva i alla kyrktorn i Fauborg-Saint-Germain; vädret var milt. D'Artagnan följde en gränd, belägen på den plats, där nu Rue d'Assas går fram, och inandades de balamiska dofter, som av vinden fördes från Rue Vaugirard och som kommo från de av kvällsdaggen och nattbrisen uppfriskade trädgårdarna. På avstånd hördes, ehuru dämpade av tjocka fönsterluckor, dryckesvisorna från några enstaka krogar på slätten. Vid grändens slut tog d'Artagnan av åt vänster. Det hus, där Aramis bodde, låg mellan gatorna Cassette och Servandoni.
D'Artagnan hade just paserat Casettegatan och kände redan igen porten till sin väns hus, där det låg inbäddat i en tät dunge av sykomor och klematis, som bildade en yvig krans kring byggnaden, då han tyckte sig se något liknande en skugga komma från Servandonigatan. Detta något var insvept i en kappa, och d'Artagnan trodde först att det var en man; men på den korta växten, den osäkra gången och de besvärade stegen kände han snart igen en kvinna. Dessutom, som om hon icke varit fullt säker på det hus hon sökte, lyfte hon upp blicken för att finna sig till rätta, stannade, vände om och kom tillbaka igen. D'Artagnans nyfikenhet var väckt.
»Om jag skulle gå och erbjuda henne mina tjänster!» tänkte han. »På gången ser man, att hon är ung, kanske är hon även vacker. Ja, alldeles säkert! Men en kvinna, som driver omkring på gatorna vid en sådan timme, kan knappast vara ute för något annat än att söka sin älskare. För tusan! Om jag skulle komma och störa deras möte, det vore ett dåligt sätt att formera bekantskap!»
Emellertid gick den unga kvinnan framåt, räknande husen och fönstren. Det var för resten varken tidsödande eller svårt. Det fanns endast tre hus vid denna del av gatan och två fönster, som vette åt gatan; det ena tillhörde en paviljong parallell med den Aramis bebodde, den andra var Aramis’ eget.
»För tusan!» tänkte d'Artagnan, som kom ihåg teologie doktorns nièce; »det vore lustigt om den där försenade lilla duvan letade efter vår väns bostad! Ja, min själ, det ser verkligen så ut! Å, min kära Aramis, den här gången ska jag allt komma på det klara med saken!»
Och i det d'Artagnan kröp ihop så mycket han kunde, gömde han sig på den mörkaste sidan av gatan vid en stenbänk, som stod inne i en nisch.
Den unga kvinnan fortfor att gå framåt; vi säga unga, ty utom den lätta gången, som förrått henne, lät hon nu höra en liten hostning, som angav en ungdomligt frisk röst. D'Artagnan antog, att denna hostning var en signal.
Emellertid, vare sig man svarat på denna hostning med ett liknande tecken, som gjort slut på den sökande nattvandrerskans tveksamhet, eller hon utan främmande hjälp känt igen att hon nu var framme vid målet, nog av, hon gick beslutsamt fram till Aramis’ fönsterlucka och knackade tre slag med lika långt mellanrum.
»Det är mycket riktigt Aramis det gäller!» mumlade d'Aragnan. »Åh, herr skrymtare, det är på det sättet du studerar teologi!»
De tre knackningarna hade knappt hunnit göras, förrän den inre fönsterluckan öppnades och ett ljussken syntes genom rutan.
»Åhå», tänkte lyssnaren, icke vid dörrar, utan vid fönster, »besöket var väntat! Nu kommer fönstret att öppnas och damen att klättra in! Mycket bra!»
Men till d'Artagnans stora förvåning förblev luckan stängd; ljusskenet, som synts ett ögonblick, försvann och allt var lika mörkt som förut.
D'Artagnan tänkte, att detta icke kunde räcka länge, och fortfor att spärra upp ögon och öron.
Han hade rätt, efter några sekunder hördes två korta knackningar inifrån. Den unga kvinnan på gatan svarade med en enda knackning, och fönstret halvöppnades. Man kan lätt tänka sig, att d'Artagnan spejade och lyssnade girigt.
Olyckligtvis hade ljuset flyttats in i ett annat rum. Men den unga mannens ögon hade nu hunnit vänja sig vid mörkret; dessutom ha gaskognarnas ögon, efter vad man påstår, samma förmåga som kattens att kunna se i mörker.
Alltså såg d'Artagnan, att den unga kvinnan ur fickan tog upp ett vitt föremål, som hon hastigt vek upp och som antog formen av en näsduk. När den väl var uppvikt, visade hon på ena hörnet för den innanför varande.
Detta erinrade d'Artagnan om den näsduk han funnit vid fru Bonacieux’ fötter, vilken återigen påmint honom om den Aramis satt foten på.
Vad tusan kunde då den där näsduken ha att betyda?
Från sitt gömställe kunde icke d'Artagnan se Aramis’ ansikte — han hyste nämligen icke minsta tvivel om att det var hans vän, som inifrån rummet samtalade med damen utanför; nyfikenheten kom honom så att glömma försiktigheten, och begagnande sig av att näsdukens betraktande tycktes alldeles upptaga de båda personerna i fråga, lämnade han sitt gömställe, och hastigt som blixten men med ljudlösa steg skyndade han att trycka sig in i ett hörn av muren, därifrån han obehindrat kunde se in i Aramis’ boning.
När han väl kommit dit, var d'Artagnan nära att uppge ett rop av överraskning: det var icke Aramis, som talade med den nattliga besökerskan, det var en kvinna. Men om än d'Artagnan såg tillräckligt tydligt för att uppfatta formen på hennes kläder, kunde han icke urskilja anletsdragen.
I samma ögonblick drog kvinnan i rummet ur fickan upp en annan näsduk och bytte ut den mot den man uppvisat henne. Därpå växlades några ord mellan de båda kvinnorna. Till sist stängdes fönstret; den utanför fönstret stående kvinnan vände sig om och gick förbi d'Artagnan på fyra stegs avstånd, i det hon drog ned kapuschongen på sin kappa; men detta försiktighetsmått kom för sent, d'Artagnan hade redan känt igen fru Bonacieux.
Fru Bonacieux! Misstanken, att det var hon, hade redan uppstigit hos honom, då hon tog upp näsduken ur fickan; men var det väl sannolikt, att fru Bonacieux, som hade skickat efter herr de La Porte för att låta honom följa sig till Louvren, drev omkring ensam på Paris’ gator klockan halv tolv på natten med risk att bli bortförd ännu en gång?
Det måste således gälla en mycket viktig affär, och vilken är den framför alla andra viktiga affären för en kvinna på tjugufem år? Kärleken!
Men var det för sin räkning eller för någon annans hon utsatte sig för dylika äventyr? Se där de frågor den unga mannen gjorde sig själv, med sitt hjärta redan pinat av svartsjukans onda ande varken mer eller mindre, än om han varit en erkänd älskare.
Det fanns för övrigt ett mycket enkelt medel att förvissa sig om vart fru Bonacieux var på väg, och det var att följa henne; detta medel var så enkelt, att d'Artagnan tillgrep det helt naturligt som av instinkt.
Men vid anblicken av den unga mannen, som steg fram från muren som en staty ur sin nisch, och vid ljudet av de steg, hon hörde bakom sig, uppgav fru Bonacieux ett lätt skrik och tog till flykten.
D'Artagnan sprang efter henne. Det var ingen svår sak för honom att hinna upp en kvinna, som hindrades av sin kappa, och han hann mycket riktigt upp henne, innan hon hunnit tredjedelen av den gata hon kastat sig in på. Den stackars kvinnan var uppgiven, icke av trötthet, men av förskräckelse, och när d'Artagnan lade handen på hennes axel, sjönk hon ned på ett knä och utropade med kvävd röst:
»Döda mig, om ni vill, men ni får ingenting veta!»
D'Artagnan reste upp henne, i det han lade armen kring hennes liv; men då han av hennes tyngd märkte, att hon var nära att förlora medvetandet, skyndade han att lugna henne med försäkringar om sin tillgivenhet. Dessa försäkringar betydde intet för fru Bonacieux, ty sådana kunna göras, trots de värsta avsikter i världen; men rösten gjorde allt. Den unga kvinnan tyckte sig känna igen klangen av denna röst; hon slog upp ögonen, kastade en blick på mannen, som förorsakat henne så mycken förskräckelse, och då hon därvid kände igen d'Artagnan, uppgav hon ett rop av glädje.
»O, det är ni!» sade hon. »Min gud, jag tackar dig!»
»Ja, det är jag», sade d'Artagnan, »som himlen sänt att vaka över er.»
»Var det i den avsikten som ni förföljde mig?» frågade den unga kvinnan med ett leende fullt av koketteri, i det hennes skämtsamma lynne tog överhand, sedan all fruktan försvunnit, i samma ögonblick hon kände igen en vän i den hon tagit för en fiende.
»Nej», svarade d'Artagnan, »nej, jag tillstår det! Det var en ren slump, som förde mig i er väg; jag såg ett fruntimmer knacka på fönstret hos en av mina vänner…»
»En av edra vänner?» avbröt fru Bonacieux.
»Ja visst! Aramis är en av mina bästa vänner.»
»Aramis!» Vad är det för en?»
»Seså! Vill ni inbilla mig, att ni inte känner Aramis?»
»Det är första gången jag hör det namnet.»
»Det är således första gången ni kommer till det här huset också?»
»Alldeles säkert.»
»Och ni visste inte, att det beboddes av en ung man?»
»Nej!»
»Av en musketör?»
»Inte minsta kännedom hade jag om det.»
»Det var således inte honom ni kom för att söka?»
»På intet sätt. Dessutom såg ni väl själv, att den person jag talade med var ett fruntimmer!»
»Det är sant, men det fruntimret är en väninna till Aramis.»
»Det är en sak jag inte känner till.»
»Eftersom hon bor hos honom.»
»Det har jag inte med att göra.»
»Men vem är hon då?»
»Åh, den hemligheten tillhör inte mig!»
»Min bästa fru Bonacieux, ni är förtjusande, men på samma gång är ni den mest hemlighetsfulla kvinna i världen.»
»Förlorar jag kanske något på det?»
»Nej, tvärtom, ni är tillbedjansvärd!»
»Nå, bjud mig då armen.»
»Ofantligt gärna. Och nu?»
»Nu kanske ni vill vara så god och följa mig.»
»Vart då?»
»Dit jag går.»
»Och vart går ni då?»
»Det får ni se, eftersom vi skiljas vid porten.»
»Skall jag vänta på er?»
»Det behövs inte.»
»Går ni tillbaka ensam?»
»Kanske och kanske inte.»
»Men den person, som kommer att följa er sedan, är det en karl eller ett fruntimmer?»
»Det vet jag inte ännu.»
»Men jag skall nog ta reda på det, jag!»
»På vad sätt då?»
»Jag väntar på er för att se, när ni går därifrån.»
»I så fall — adjö!»
»Varför det?»
»Jag behöver er inte längre.»
»Men ni har ju bett mig…»
»Om en ädlings bistånd, ja — inte om en spions övervakande.»
»Ordet är väl starkt!»
»Vad kallar man dem, som följa folk mot deras vilja?»
»Ogrannlaga.»
»Ordet är alldeles för milt.»
»Nåväl, fru Bonacieux, jag ser att man måste göra allt vad ni vill!»
»Varför beröva er själv förtjänsten att göra det utan alla invändningar?»
»Är det då ingen förtjänst att ångra sig?»
»Och ni ångrar er verkligen?»
»Jag vet inte rätt själv, men vad jag vet är, att jag lovar att göra allt vad ni vill, bara ni låter mig följa er dit ni går.»
»Och ni lämnar mig sedan?»
»Ja.»
»Utan att spionera på mig, när jag kommer ut?»
»Ja.»
»På heder?»
»På min adelsmannaära!»
»Tag då min arm och låt oss gå!»
D'Artagnan bjöd fru Bonacieux armen och hon hängde sig fast vid den, halvt skämtsamt, halvt darrande, och snart kommo de fram till Rue de La Harpe. Väl ditkommen syntes den unga kvinnan tveka, liksom hon redan gjort på Rue Vaugirard. Emellertid tycktes hon på vissa tecken känna igen en port, och i det hon gick fram till den, sade hon:
»Och nu, herr d'Artagnan, är jag framme. Tusen tack för äran av ert sällskap, som räddat mig från alla de faror, jag kunnat bli utsatt för, om jag varit ensam. Men nu är ögonblicket inne att hålla ert ord, jag är vid mitt mål.»
»Och ni har ingenting att frukta, när ni vänder om igen?»
»Jag har ingenting annat att frukta än möjligen tjuvar.»
»Är det då ingenting.»
»Vad kunde de väl ta av mig? Jag har inte minsta slant på mig.»
»Ni glömmer den där vackra broderade näsduken med vapnet.»
»Vilken näsduk?»
»Den jag hittade vid edra fötter och som jag stoppade i er ficka.»
»Tyst då, tyst, olycklige!» utropade den unga kvinnan, Vill ni störta mig i fördärvet?»
»Där ser ni, att det ännu finns faror för er, då ett enda ord kan komma er att darra, och då ni tillstår, att ni skulle vara förlorad, om någon hörde det ordet. Seså, fru Bonacieux», utbrast d'Artagnan, i det han fattade hennes hand och såg på henne med en glödande blick, »var mera ädelmodig än så, anförtro er åt mig! Har ni då inte läst i min blick, att mitt hjärta är fullt av hängivenhet och sympati för er?»
»Ack jo», svarade fru Bonacieux, »begär därför gärna att få veta mina egna hemligheter, och jag skall yppa dem för er; men med andras däremot är det en helt annan sak.»
»Gott», sade d'Artagnan, »jag skall nog veta att utforska dem ändå. Eftersom dessa hemligheter kunna ha inflytande på ert liv, så måste de bli mina.»
»Akta er väl för det!» utropade den unga kvinnan med ett allvar, som kom d'Artagnan att rysa mot sin vilja. »För Guds skull, blanda er inte i något, som rör mig, och försök inte att hjälpa mig i vad jag förehar, jag fordrar det i namn av det intresse jag inger er, den tjänst ni gjort mig och som jag aldrig skall glömma! Tro hellre på vad jag nu säger er. Befatta er inte längre med mig, jag finns inte mera till för er, låt det vara som om ni aldrig sett mig.»
»Och är det meningen att Aramis skall göra på samma sätt som jag?» frågade d'Artagnan stucken.
»Det är nu två eller tre gånger som ni uttalat det namnet, och ändå har jag sagt er, att jag inte känner honom.»
»Jaså, ni känner inte den person, vars fönsterlucka ni kommer och knackar på? Seså, min fru! Ni anser mig alldeles för lättrogen.»
»Bekänn att det är för att få mig att tala, som ni hittat på den här historien och uppfunnit den där personen.»
»Jag hittar inte på någonting, jag uppfinner ingenting — jag säger rena sanningen.»
»Och ni påstår således, att en av edra vänner bor i det där huset?»
»Jag påstår och upprepar för tredje gången, att i det där huset bor en av mina vänner och att den vännen är Aramis.»
»Allt det där kommer nog att förklaras längre fram», mumlade den unga kvinnan; »men var nu tyst därmed!»
»Om ni kunde läsa i mitt hjärta, om det låge blottat för er», sade d'Artagnan, »så skulle ni där finna så mycken nyfikenhet, att ni skulle hysa förbarmande med mig, och så mycken kärlek, att ni ögonblickligen skulle tillfredsställa min nyfikenhet. Man har ingenting att frukta av dem, som älska en!»
»Ni talar bra hastigt om kärlek!» sade den unga kvinnan och skakade på huvudet.
»Det är därför att kärleken kommit till mig hastigt och för första gången och därför att jag inte är tjugu år ännu.»
Den unga kvinnan betraktade honom förstulet.
»Hör på och ni skall finna, att jag redan är på spåren», sade d'Artagnan. »För tre månader sedan var jag nära att få en duell med Aramis för en näsduks skull, som var alldeles lik den ni visade nyss för den där kvinnan inne i hans rum, en näsduk märkt på samma sätt, det är jag säker på.»
»Ni tröttar alldeles ut mig med alla dessa frågor, det måste jag säga!» sade den unga damen.
»Men ni, som är så klok och försiktig, betänk om ni skulle bli gripen och den där näsduken träffades hos er, skulle ni inte då bli komprometterad genom den?»
»Varför det? Initialerna äro ju mina egna: C. B., Constance Bonacieux.»
»Ja, eller Camille de Bois-Tracy.»
»Tyst, ännu en gång, var tyst! Om inte de faror jag är utsatt för kunna återhålla er, så tänk åtminstone på de faror ni själv kan råka ut för!»
»Jag?»
»Ja, just ni. Ni riskerar livet genom att känna mig.»
»I så fall lämnar jag er inte mera.»
»I himlens namn, vid er krigarära, er ridderlighet som adelsman», bönföll den unga kvinnan med knäppta händer, »besvär jag er: gå er väg! Hör, klockan slår tolv, det är den timme man väntar mig!»
»Min fru», sade den unga mannen och bugade sig, »den som ber mig på detta sätt, kan jag ingenting neka — var lugn, jag går!»
»Och ni följer mig inte, spionerar inte?»
»Jag går genast hem till mig.»
»Å, jag visste väl att ni var en ädel ung man!» utbrast fru Bonacieux, i det hon räckte honom ena handen och lade den andra på klappen till en liten port, gömd i muren.
D'Artagnan fattade handen, som räcktes honom, och kysste den varmt.
»Ack, jag skulle hellre velat att jag aldrig sett er!» utbrast han med den naiva brutalitet, som kvinnorna ofta föredraga framför sökta artigheter, emedan den blottar tankens inre och bevisar känslans seger över förståndet.
»Nåväl», återtog den unga kvinnan med nästan smekande röst och tryckande d'Artagnans hand, som icke hade släppt hennes, »jag vill inte tala som ni, ty vad som är förlorat i dag, behöver inte vara det för framtiden. Vem vet om inte, då jag en dag känner mig fri, jag kommer att tillfredsställa er nyfikenhet?»
»Och gör ni samma löfte i fråga om min kärlek?» utbrast d'Artagnan utom sig av glädje.
»Åh, därvidlag förbinder jag mig inte till något! Det kommer att bero på de känslor ni kan lyckas väcka hos mig.»
»Det vill med andra ord säga att för närvarande…»
»För närvarande har jag inte hunnit längre än till tacksamheten.»
»Ack, ni är för mycket hänförande», sade d'Artagnan sorgset, »och ni missbrukar min kärlek!»
»Nej, jag begagnar mig av ert ädelmod, det är alltsammans. Men tro mig, vissa människor finna varandra alltid till sist.»
»Ack, ni gör mig till den lyckligaste människa i världen! Glöm inte den här aftonen och glöm inte ert löfte!»
»Var lugn, på rätt tid och ställe skall jag påminna mig allt. Men gå nu, för guds skull gå! Man väntade mig precis klockan tolv och jag kommer för sent.»
»Fem minuter bara.»
»Ja, men i vissa fall kunna fem minuter vara fem sekel.»
»Ja, när man älskar.»
»Nå, hur kan ni veta, att jag inte har att göra med en som är kär?»
»Det är en man, som väntar er?» utropade d'Artagnan — »en man!»
»Seså, börjar ni nu igen?» sade fru Bonacieux med ett halvt småleende, som icke var fritt från en viss otålighet.
»Nej, nej, jag går, jag skyndar! Jag tror på er, jag vill visa min hängivenhet i allt, om också denna hängivenhet skulle vara en dumhet. Farväl, min fru, farväl!»
Och liksom han känt sig icke äga styrka att skiljas från den hand, som han höll i sin, annat än på ett våldsamt sätt, avlägsnade han sig springande, under det fru Bonacieux, liksom nyss förut på fönsterluckan, slog tre sakta och avmätta slag på porten; kommen till gathörnet, vände d'Artagnan sig om: porten hade öppnats och stängts igen, den vackra krämarfrun var försvunnen.
D'Artagnan fortsatte sin väg; han hade givit sitt ord att icke spionera på fru Bonacieux, och om än hennes liv hade berott av det ställe, dit hon begav sig, eller på den person, som sedan skulle följa henne, så skulle d'Artagnan ändå gått hem till sig, eftersom han lovat att göra det. Fem minuter därefter var han på Rue des Fossoyeurs.
»Stackars Athos», sade han, »han kan väl omöjligt förstå vad allt det här vill säga! Förmodligen har han somnat, medan han suttit och väntat på mig, eller också har han vänt om hem och där fått veta, att ett fruntimmer varit hos honom. Ett fruntimmer hos Athos! Nå, än sen då, det var ju ett hos Aramis också! Allt det här är högst besynnerligt, och jag är bra nyfiken att se hur det kommer att sluta.»
»Illa, herre, mycket illa!» äng en röst, som den unga mannen kände igen som Planchet; ty under det han talade högt för sig själv, som mycket tankfulla människor bruka göra, hade han kommit in i gången, längst bort i vilken trappan till hans rum var belägen.
»Vad, illa? Vad menar du, ditt nöt?» frågade d'Artagnan. »Vad har då hänt?»
»Alla möjliga olyckor!»
»Vilka då?»
»Först och främst har herr Athos blivit arresterad.»
»Arresterad! Athos! Varför?»
»Man träffade honom i ert rum, och man tog honom för er.»
»Och av vilka blev han arresterad?»
»Av stadsvakten, som tillkallats av de där svartklädda karlarna ni slog på flykten.»
»Men varför uppgav han inte sitt namn? Varför sade han dem inte, att han var främmande för hela saken?»
»Det aktade han sig väl för, herre; tvärtom kom han fram till mig och viskade: ’Det är din herre, som nu behöver vara fri, och inte jag, eftersom han vet allt och jag ingenting. Man kommer att tro honom häktad, och han får då tid på sig; om tre dagar talar jag om vem jag är, och man blir tvungen att släppa ut mig!’»
»Bravo, Athos, ädla hjärta!» mumlade d'Artagnan. »Jag känner igen dig på det där. Nå, och vad gjorde stadsvakten?»
»Fyra man förde bort honom, jag vet inte vart, till Bastiljen eller For-l'Evêque; två stannade kvar med svartrockarna, som snokade överallt och lade beslag på alla papper. De två återstående höllo under tiden vakt vid porten, och när allt var uträttat, gick patrasket sin väg och lämnade huset tomt och alla dörrar på vid gavel.»
»Och Porthos och Aramis?»
»Dem träffade jag inte hemma, de ha inte kommit.»
»Men de kunna komma vilket ögonblick som helst, ty du lät väl hälsa dem att jag väntade på dem.»
»Ja, herre.»
»Nåväl, stanna du kvar, utan att vika härifrån ett ögonblick, och komma de, så tala om för dem, vad som hänt mig och bed dem vänta mig på värdshuset Pomme de-Pin; här kunde det vara farligt, huset kan vara omgivet av spioner. Jag skyndar till herr de Tréville och underrättar honom om allt det här och sedan söker jag upp dem på värdshuset.»
»Som herrn befaller!» sade Planchet.
»Men du stannar kvar, och var inte rädd!» sade d'Artagnan och vände om för att intala sin betjänt mod.
»Var lugn, herre», sade Planchet, »ni känner mig inte ännu! Jag är modig bara jag kommer mig för med det; det är bara det att jag får lov att först komma riktigt i farten; dessutom är jag från Picardie.»
»Det är således överenskommet», sade d'Artagnan, »du låter hellre döda dig än du överger din post?»
»Ja, herre, det finns ingenting, som jag inte gör för att bevisa er min tillgivenhet.»
»Gott», tänkte d'Artagnan, »det ser ut som om min metod att uppfostra den där gossen varit riktigt god — det skall jag komma ihåg till en annan gång!»
Och med hela snabbheten hos sina ben, som dock voro något trötta av dagens myckna springande, styrde d'Artagnan kosan till Rue de Colombier.
Herr de Tréville var icke hemma i sitt hotell; hans kompani var på vakt i Louvren och han var där med sitt kompani.
D'Artagnan måste laga att han fick träffa herr de Tréville; det var av vikt att denne fick veta vad som tilldrog sig. Alltså beslöt d'Artagnan att försöka komma in i Louvren; hans uniform såsom tillhörande herr Desessarts’ gardeskompani borde vara lika god som en passersedel.
Han gick således utför Rue des Petits-Augustins och uppför kajen för att gå över Pont-Neuf. Han hade ett ögonblick tänkt att fara över på färjan; men då han kom ned till stranden och händelsevis stack ned handen i fickan, märkte han, att han icke hade några pengar att betala överfarten med.
Då han hunnit mittför Rue Guénégaud, såg han två personer tillsammans komma ut från Rue Dauphine; deras figurer och gång väckte hans uppmärksamhet.
Av de två personerna var den ena en man och den andra en kvinna. Kvinnan hade samma växt som fru Bonacieux, mannen var till sin hållning förvillande lik Aramis. Dessutom bar kvinnan den där svarta kappan, som d'Artagnan ännu i tankarna kunde se avteckna sig mot fönstret på Rue Vaugirard och mot porten på Rue La Harpe. Och ännu mer, mannen bar musketöruniform!
Kvinnans kapuschong var neddragen, mannen höll näsduken för ansiktet, båda två voro således angelägna om att icke bli igenkända.
De gingo över bron; detta var även d'Artagnans väg, eftersom han ämnade sig till Louvren; han följde efter dem.
D'Artagnan hade icke tagit tjugu steg, förrän han var övertygad om att denna kvinna var fru Bonacieux och att mannen var Aramis. Han kände i samma ögonblick alla svartsjukans misstankar rasa i sitt hjärta.
Han var i dubbelt mått bedragen, av sin vän och av den kvinna han redan älskade varmt. Fru Bonacieux hade svurit de dyraste eder, att hon icke kände Aramis, och en kvarts timme efter det hon svurit honom detta, återfann han henne arm i arm med Aramis!
D'Artagnan tänkte icke ett ögonblick på att han kände den vackra krämarfrun först sedan tre timmar tillbaka, att hon icke var skyldig honom något annat än litet tacksamhet för att han befriat henne från rättstjänarna, som ville föra bort henne igen, och att hon icke lovat honom något. Han ansåg sig som en förolämpad älskare, bedragen, hållen som en narr; vreden jagade blodet åt huvudet på honom, han beslöt att skaffa sig ljus i saken.
Den unga kvinnan och hennes följeslagare märkte, att någon följde efter dem, och fördubblade sina steg. Även d Artagnan skyndade på, gick om dem och kom sedan tillbaka rakt emot dem, i samma ögonblick som de befunno sig mittför La Samaritaine, upplyst av en lykta, som kastade sitt sken över hela denna del av bron.
D'Artagnan stannade framför dem och de framför honom.
»Vad vill ni, min herre?» frågade musketören, i det han tog ett steg tillbaka, med en främmande brytning, som bevisade d'Artagnan, att han misstagit sig åtminstone i den ena av sina gissningar.
»Det är inte Aramis!» utropade han.
»Nej, det är inte Aramis, och på ert utrop kan jag höra, att ni tagit mig för en annan, varför jag även ursäktar er.»
»Ni ursäktar mig!» skrek d'Artagnan.
»Ja», svarade den okände. »Låt mig därför passera, eftersom det inte är med mig ni har att göra.»
»Ni har rätt, min herre», sade d'Artagnan, »det är inte med er jag har att göra, det är med damen här.»
»Med denna dam? Ni känner ju henne inte», sade främlingen.
»Ni misstar er, jag känner henne.»
»Åh», utbrast fru Bonacieux i en ton av förebråelse, »jag hade ert hedersord som soldat och adelsman, och jag trodde mig kunna lita på det!»
»Och ni, min fru», sade d'Artagnan förvirrad, »ni hade lovat mig…»
»Tag min arm, madame, och låt oss fortsätta vår väg, sade främlingen.
Men d'Artagnan, förvirrad, slagen, utom sig över allt vad han hörde och såg, stannade orörlig och med korslagda armar framför musketören och fru Bonacieux.
Musketören tog två steg framåt och sköt undan d'Artagnan med handen.
D'Artagnan tog ett språng tillbaka och drog värjan. I samma ögonblick och blixtsnabbt drog den okände sin.
»För guds skull, mylord!» utropade fru Bonacieux, kastade sig mellan de stridande och tog med båda händerna om klingorna.
»Mylord?» utbrast d'Artagnan, och ett ljus gick plötsligt upp för honom. »Mylord? Förlåt, skulle ni möjligen vara…»
»Mylord, hertigen av Buckingham!» sade fru Bonacieux halvhögt. »Och nu står det er fritt att fördärva oss alla.»
»Mylord — min fru — förlåt — jag ber tusen gånger om förlåtelse! Men det förhåller sig så, att jag älskar henne och jag var svartsjuk; ni vet vad det vill säga att älska, mylord, förlåt mig därför och säg mig hur jag skall kunna ge mitt liv för ers nåd!»
»Ni är en präktig ung man», sade Buckingham, i det han räckte d'Artagnan handen, som denne vördnadsfullt tryckte; ni tillbjuder mig edra tjänster, och jag antar ert anbud. Följ oss på tjugu stegs avstånd till Louvren, och om någon spionerar på oss, så döda honom!»
D'Artagnan stack sin dragna värja under armen, lät fru Bonacieux och hertigen gå tjugu steg förut och följde dem, färdig att bokstavligen åtlyda det uppdrag han fått av Karl I:s av England nobla och eleganta minister.
Men lyckligtvis fick icke den unga hedersvakten tillfälle att ge hertigen detta bevis på sin hängivenhet; den unga kvinnan och den vackre musketören gingo in i Louvren genom Echelleporten utan att på något sätt ha blivit oroade.
D'Artagnan å sin sida begav sig genast till värdshuset Pomme-de-Pin, där han träffade Porthos och Aramis, som väntade på honom.
Men utan att ge dem någon annan förklaring av det besvär han gjort dem, sade han dem endast, att han ensam klarerat den sak, för vilken han ett ögonblick trott sig behöva deras bistånd.
Och nu, då vi äro i full fart med vår berättelse, låta vi de tre vännerna gå hem var och en till sitt och följa i stället hertigen av Buckingham och hans ledsagerska genom Louvrens irrgångar.