De tre musketörerna/Kapitel 17
17.
MAKARNA BONACIEUX
Det var andra gången kardinalen talade med konungen om de där diamanterna; denna envishet slog konungen, och han började tro, att det låg någon hemlighet under den.
Mer än en gång hade konungen blivit förödmjukad av kardinalen, vars polis, om den än icke var lika fullkomlig som nutidens, likväl var utmärkt och bättre underrättad än han själv om vad som tilldrog sig i hans eget hus. Han hoppades således att under ett samtal med sin gemål få något ljus i saken och att sedan inför hans eminens kunna komma med någon hemlighet, som vare sig kardinalen kände eller icke kände till den, i båda fallen skulle höja honom ansenligt i hans ministers ögon.
Han gick alltså för att träffa drottningen, och sin vana trogen började han samtalet med nya hotelser mot hennes omgivning. Anna av Österrike satt med sänkt huvud och lät hans ordflöde strömma, i förhoppning att det skulle stanna någon gång, men det var just vad Ludvig icke ville; han ville ha i gång ett samtal, ur vilket något ljus kunde framspringa, övertygad som han var, att kardinalen hade någon baktanke och för hans räkning stämplade någon av dessa förfärliga överraskningar, som kardinalen var en sådan mästare i att ställa till. Han vann även mycket riktigt till sist sitt mål genom sina envisa anklagelser.
»Men, sire», utbrast slutligen Anna av Österrike, trött på dessa svävande angrepp, »ni säger mig inte allt vad ni har på hjärtat. Vad har jag då gjort? Vilket brott har jag väl begått. Det är inte möjligt, att ers majestät ställer till allt detta väsen för ett brev, som jag skrivit till min bror?»
Konungen i sin tur attackerad på ett så direkt sätt, visste icke vad han skulle svara; han tänkte, att nu var rätta ögonblicket att uttala den önskan, som han eljest icke bort yttra förrän dagen före festen.
»Madame», sade han majestätiskt, »det blir inom kort en bal på stadshuset; jag väntar, att ni för att hedra vår präktiga magistrat, infinner er där i stor hovdräkt och framför allt prydd med de diamanter jag skänkte er på er namnsdag. Där har ni mitt svar.»
Svaret var förkrossande. Drottningen trodde, att hennes gemål visste allt och att kardinalen hade förmått honom att på detta sätt gå och förställa sig under en hel veckas tid och icke låtsa om någonting, vilket för övrigt överensstämde med hans egen karaktär. Hon blev förfärligt blek, hon stödde mot en konsol sin beundransvärt vackra hand, som denna gång liknade en hand av vax, och betraktade konungen med förskrämda blickar, svarade hon icke ett enda ord.
»Ni hör, madame», sade konungen, som njöt av denna förvirring i hela dess vidd, men utan en aning om orsaken, »ni hör?»
»Ja, sire, jag hör», stammade drottningen.
»Ni infinner er således på balen?»
»Ja»,
»Med edra diamantägiljetter.»
»Ja.»
Drottningens blekhet tilltog om möjligt ännu mera; konungen märkte det och njöt därav med denna kalla grymhet, som utgjorde en av de fula sidorna i hans karaktär.
»Det är således överenskommet», sade konungen, »och det var allt vad jag hade att säga er.»
»Men vilken dag blir den där balen?» frågade drottningen.
Ludvig kände instinktmässigt, att han icke borde besvara denna fråga, som drottningen framställt med nästan döende röst.
»Den blir mycket snart», svarade han, »men jag kommer inte precis ihåg dagen; jag skall fråga kardinalen.»
»Det är således kardinalen, som vidtalat er om den där festen?» utbrast drottningen.
»Ja», svarade konungen förvånad; »men varför denna fråga?»
»Och det är han, som bett er anmoda mig om att uppträda där med de där dimanterna?»
»Ja, det vill säga…»
»Det är. han, sire, det är han!»
»Nåväl, vad betyder det, om det är han eller jag? Ligger det något i den saken?»
»Nej, sire.»
»Således kommer ni?»
»Ja, sire.»
»Det är bra», sade konungen, i det han gick, »jag räknar därpå.»
Drottningen gjorde en djup nigning, mindre av etikett än därför att knäna sviktade under henne.
Konungen avlägsnade sig förtjust.
»Jag är förlorad», mumlade drottningen, »jag är förlorad! Kardinalen vet allt, det är han, som skjuter framför sig konungen, som ännu ingenting vet men snart kommer att få veta allt. Jag är förlorad! O, min Gud, min Gud, min Gud!»
Hon kastade sig på knä på en kudde och låg där försänkt i bön, döljande ansiktet i sina darrande händer.
Hennes belägenhet var i sanning förtvivlad. Buckingham hade återvänt till London, hertiginnan de Chevreuse var i Tours. Strängare bevakad än någonsin, kände drottningen inom sig, att någon av hennes hovdamer förrådde henne, utan att hon kunde säga vilken. La Porte kunde icke lämna Louvren, hon hade icke en själ i världen att förtro sig åt.
Och inför denna olycka, som hotade henne, och vid tanken på sin fullkomligt övergivna belägenhet brast hon ut i snyftningar.
»Kan jag då inte vara ers majestät till någon tjänst?» hördes plötsligt en röst full av mildhet och deltagande.
Drottningen vände sig hastigt om, ty hon kunde icke misstaga sig på uttrycket i denna röst: det måste vara en vän, som talade så.
Och verkligen, i en av dörrarna, som ledde till drottningens rum, visade sig nu den vackra fru Bonacieux; hon hade varit sysselsatt med att ordna drottningens klänningar och linne, då konungen kom in; hon hade icke kunnat komma ut därifrån och hört allt.
Drottningen skrek till högt, då hon såg sig överraskad, ty i sin förvirring kände hon icke genast igen den unga kvinnan, som genom La Porte blivit anställd i hennes tjänst.
»O, frukta ingenting, ers majestät», sade den unga kvinnan, i det hon knäppte ihop händerna och själv föll i gråt över drottningens ångest. »Jag tillhör ers majestät med kropp och själ, och hur lågt jag än står under ers majestät och hur obemärkt än min ställning är, tror jag mig ha funnit en utväg att befria min drottning ur hennes pinsamma belägenhet.»
»Ni, o himmel, ni!» utbrast drottningen. »Men se mig i ansiktet, jag är förrådd på alla håll — kan jag lita på er?»
»Ack, ers majestät», utropade den unga kvinnan och föll på knä, »vid min själs salighet, jag är beredd att dö för ers majestät.»
Detta utrop kom direkt från hjärtat, och man kunde lika litet misstaga sig på det som på det första.
»Ja, fortfor fru Bonacieux, »här finns förrädare, men jag svär vid den heliga jungfrun, att ingen är ers majestät mera tillgiven än jag. De där diamanterna, som konungen vill se ers majestät bära, dem har ni givit åt hertigen av Buckingham, är det inte så? De förvarades i ett litet skrin av rosenträ, som han bar under armen? Misstar jag mig, eller var det inte så?»
»Ack, min Gud, min Gud!» mumlade drottningen och hennes tänder skallrade av förskräckelse.
»Nåväl», fortfor fru Bonacieux, »man måste skaffa igen diamanterna.»
»Ja, ack ja», utropade drottningen, men på vad sätt, hur skall det gå till?»
»Man måste skicka någon till hertigen.»
»Men vilken — vilken? Vem skall jag kunna anförtro mig åt?»
»Hav förtroende till mig, ers majestät, visa mig den äran, min drottning, och jag skall nog finna den som uträttar det.»
»Men man måste skriva.»
»Ja, ja, det är alldeles nödvändigt. Två ord av ers majestäts hand och ert enskilda sigill.»
»Men dessa två ord innebära domen över mig själv, det är skilsmässa, det är landsflykt, det är…»
»Ja, om de falla i usla händer. Men jag ansvarar för, att dessa två ord skola komma fram till sin adress.»
»Ack, min Gud, måste jag då lägga mitt rykte, min heder, mitt liv i edra händer?»
»Ja, ja, ers majestät, och jag skall rädda allt.»
»Men på vad sätt? Säg mig det åtminstone!»
»Min man återfick friheten för ett par dagar sedan; jag har ännu inte haft tid att återse honom. Det är en bra och hederlig man, som varken bär hat eller kärlek till någon. Han skall göra allt vad jag vill, han skall resa på en tillsägelse från mig, utan att veta, vad han för med sig, och han skall lämna fram ers majestäts brev, utan att ens veta att det är från ers majestät, till den angivna adressen.»
Drottningen fattade, hänförd av sin varma passionerade tacksamhet, den unga kvinnans båda händer, betraktade henne liksom för att läsa i djupet av hennes hjärta, och då hon icke upptäckte något annat än ärlighet och uppriktighet i hennes vackra ögon, omfamnade hon henne ömt.
»Gör det», utropade hon, »och du skall ha räddat mitt liv och min heder!»
»O, överskatta inte den lilla tjänst jag får den lyckan att kunna göra ers majestät, som endast är offer för trolösa komplotter!»
»Det är sant, det är sant, mitt barn du har rätt.»
»Giv mig därför detta brev, ers majestät, tiden flyr!»
Drottningen skyndade fram till ett litet bord, varpå fanns papper och skrivtyg; hon skrev två rader, förseglade brevet med sitt eget signet och gav det åt fru Bonacieux.
»Men», sade drottningen, »vi glömma en mycket viktig sak.»
»Vilken då?»
»Pengarna.»
Fru Bonacieux rodnade.
»Ja, det är sant», sade hon, »och jag måste tillstå för ers majestät, att min man…»
»Att din man inte har några, vill du säga?»
»Jo, ers majestät, nog har han, men han är mycket snål, det är just hans förnämsta fel. Men ers majestät må inte oroa sig över den saken, vi ska nog hitta på någon utväg.»
»Tyvärr har jag inte heller några», sade drottningen,
(De, som läst fru de Mottevilles memoarer, skola icke förvånas över detta svar.) »Men vänta!»
Och drottningen skyndade bort till sitt juvelskrin.
»Här», sade hon, »är en ring av mycket högt värde, efter vad man sagt mig; det är en gåva av min broder, konungen av Spanien, den tillhör mig och jag kan göra med den vad jag vill. Tag den och förvandla den till pengar, och laga att din man reser.»
»Inom en timme skall ers majestät vara åtlydd.»
»Du ser adressen», tillade drottningen och talade så sakta, att det knappast hördes: »Till hans nåd hertigen av Buckingham, London.»
»Brevet skall lämnas i hans egna händer.»
»Du ädelmodiga barn!» utropade Anna av Österrike.
Fru Bonacieux kysste drottningens händer, gömde brevet i barmen och försvann lätt som en fågel.
Tio minuter därefter var hon hemma hos sig. Som hon uppgivit för drottningen, hade hon icke sett sin man, sedan han återfått friheten, och hon var alldeles okunnig om den förändring han undergått med avseende på kardinalen, en förändring som ytterligare stärkts genom två eller tre besök av greve de Rochefort, som blivit Bonacieux’ bästa vän och utan alltför stor svårighet lyckats inbilla honom, att ingen brottslig avsikt varit orsaken till hans hustrus bortförande, utan att det endast varit ett politiskt försiktighetsmått.
Hon träffade herr Bonacieux ensam hemma; den stackars mannen hade den största möda i världen att åter bringa litet ordning i huset, där han funnit möblerna så gott som sönderslagna och skåpen nästan tomma; ty rättvisan hör icke till de tre saker, om vilka konung Salomo säger, att de icke lämna minsta spår efter sig. Vad pigan beträffar, så hade hon tagit till flykten, då hennes husbonde arresterades; förskräckelsen hade till den grad fått makt med den stackars flickan, att hon i ett sträck gått från Paris till Bourgogne, hennes födelseprovins.
Den värda krämaren hade, genast han var hemma igen, låtit underrätta sin hustru om sin lyckliga återkomst, och hans hustru hade svarat med att lyckönska honom till hans befrielse och säga honom, att så fort hon kunde få ett ögonblicks ledighet, skulle hon genast komma och hälsa på honom.
Detta ögonblick lät vänta på sig fem dagar, vilket under vanliga förhållanden skulle synts herr Bonacieux en tämligen lång väntan; men han hade i det besök, som han gjort hos kardinalen, och i de besök, som Rochefort gjort honom, fått ett vidsträckt ämne för funderingar, och som man vet, går tiden aldrig fortare, än då man sitter och funderar på något.
Och det så mycket mera som herr Bonacieux’ funderingar voro idel rosenfärgade. Rochefort kallade honom sin vän, sin kära Bonacieux och upphörde icke att försäkra honom, att kardinalen satte det största värde på honom. Krämaren såg sig redan på god väg att vinna utmärkelser och en lysande bana.
Även fru Bonacieux hade haft sina funderingar, men, det måste medgivas, allt annat än ärelystna; mot hennes vilja hade hennes tankar oupphörligt återvänt till den vackra unga mannen, som var så tapper och syntes så förälskad. Gift vid aderton års ålder med herr Bonacieux och ständigt levande bland hans vänner, som just icke voro skapade att ingiva några ömmare känslor, i synnerhet icke hos en ung kvinna med ett hjärta vida mera upphöjt än hennes samhällsställning, hade fru Bonacieux förblivit känslolös för vanliga simpla förförelsekonster; men adelskapet gjorde i synnerhet på denna tid stort intryck på borgarklassen, och d'Artagnan var adelsman; dessutom bar han gardesuniform, som efter musketöruniformen var den av damerna mest beundrade. Han var, vi upprepa det, ung, äventyrslysten; han talade om könet som en man som älskar och längtar att bli älskad, allt egenskaper som mer än väl kunde förvrida ett tjugutreårigt huvud, och fru Bonacieux hade just uppnått denna livets lyckligaste ålder.
Ehuru de båda makarna icke sett varandra på över åtta dagar och ehuru under denna tid ganska viktiga händelser tilldragit sig, som rörde dem och deras förhållande till varandra, möttes de dock med en viss tankspriddhet; men icke desto mindre visade herr Bonacieux verklig glädje och gick emot sin hustru med öppna armar.
Fru Bonacieux höll fram sin panna att kyssas.
»Låt oss nu sitta ned och språka litet», sade hon.
»Vafalls?» sade Bonacieux förvånad.
»Jo, min vän, jag har en sak av största vikt att tala med dig om.»
»Verkligen? Det har jag också, jag har några mycket allvarliga frågor att göra dig. Förklara mig en smula ditt bortförande, om jag får be.»
»Det är för tillfället alls inte fråga om den saken», sade fru Bonacieux.
»Vad är det då fråga om? Min fångenskap kanske?»
»Jag fick veta den samma dag, men som du inte gjort dig skyldig till något brott eller deltagit i några intriger och inte kände till någonting, som kunnat kompromettera vare sig dig själv eller någon annan, fäste jag inte större vikt vid den saken än vad den förtjänade.»
»Du tycks taga saken lätt, du!» sade Bonacieux, sårad av den brist på deltagande hans hustru visade. »Vet du, att jag ett helt dygn var inkastad i en fängelsehåla på Bastiljen?»
»Ett dygn går ju snart, låt oss därför hoppa över din fångenskap och återkomma till vad som fört mig hit till dig.»
»Vad för slag! Det som fört dig hit? Var det då inte längtan att få återse din man, som du varit skild från i åtta dar?» frågade krämaren mycket stött.
»Det är först och främst det och sedan en annan sak.»
»Och det är?»
»En sak av allra största vikt och på vilken kanske hela vår framtida lycka beror.»
»Vår lycka har fått ett helt annat utseende, sedan jag sist såg er, fru Bonacieux, och det skulle inte förvåna mig, om jag några månader härefter väckte en hel del folks avund.»
»Ja, i synnerhet om du vill följa de föreskrifter jag nu ämnar ge dig.»
»Mig?»
»Ja, just dig. Det är fråga om att göra en god och helig handling och på samma gång förtjäna mycket pengar.»
Fru Bonacieux visste, då hon talade med sin man om pengar, att detta just var att taga honom från hans svaga sida.
Men en man, även om han endast är krämare, är icke längre densamme, då han under tio minuters tid samtalat med en kardinal Richelieu.
»Mycket pengar att förtjäna!», sade Bonacieux och sköt ut läpparna.
»Ja, mycket.»
»Hur mycket ungefär?»
»Tusen pistoler kanhända.»
»Vad du har att begära av mig är således mycket viktigt.»
»Ja.»
»Vad skulle jag då göra?»
»Du skall ögonblickligen resa med ett brev, som jag lämnar dig och som du på inga villkor får låta beröva dig, utan lämna fram det i rätta händer.»
»Och vart skall jag resa?»
»Till London.»
»Till London? Jag? Du skämtar bara, jag har inga affärer i London.»
»Men andra ha behov av att du far dit.»
»Vad är det för andra? Jag vill bara upplysa dig om, att jag inte längre uträttar någonting blint, utan att jag vill veta, inte blott vad jag utsätter mig för, utan även för vilkens skull det sker.»
»En högt uppsatt person skickar dig och en högt uppsatt person väntar dig. Belöningen kommer att överstiga dina förväntningar — det är allt vad jag nu kan säga dig.»
»Intriger igen, aldrig annat än intriger! Tackar så mycket! Jag misstror nu allt sådant där, herr kardinalen har givit mig åtskilliga upplysningar i den vägen.»
»Kardinalen!» utropade fru Bonacieux. »Du har träffat kardinalen?»
»Han har låtit kalla mig», svarade krämaren stolt.
»Och du hörsammade hans kallelse, du obetänksamme?»
»Jag får tillstå, att jag inte hade något val, eftersom jag befann mig mellan två vaktknektar. Vidare måste jag erkänna, att som jag då inte kände hans eminens ännu, skulle jag varit mycket förtjust, om jag kunnat slippa att göra det där besöket.»
»Han har således behandlat dig illa, hotat dig kanske?»
»Nej, han har räckt mig handen och kallat mig sin vän — hör ni, min fru? — sin vän! Jag är en vän till den stora kardinalen!»
»Den stora kardinalen!»
»Skulle ni kanske vilja bestrida honom den titeln, min fru?»
»Jag bestrider honom ingenting, men jag vill bara säga dig, att en ministers gunst är en högst vansklig sak och att man skall vara bra dåraktig för att lita på den. Det finns en makt över hans, en makt som inte beror av en människas nyck eller utgången av en sak, och det är till den makten man bör sätt sin lit.»
»Det är mycket ledsamt, min fru, men jag känner inte någon annan makt än den stora mans, som jag har den äran att tjäna.»
»Du tjänar kardinalen?»
»Jaha, min fru, och som hans tjänare tillåter jag inte, att ni blandar er i komplotter mot statens säkerhet och att ni tjänar en kvinnas intriger, som inte är fransyska utan har en spanjorskas hjärta. Lyckligtvis ha vi den stora kardinalen, hans skarpa blick övervakar allt och tränger till själarnas djup.»
Bonacieux endast upprepade här ord för ord en fras, som han hört av greve de Rochefort; men den stackars kvinnan, som räknat på sin man och ansvarat för honom inför drottningen, darrade icke desto mindre både över den fara, i vilken hon varit nära att störta sig, och den hjälplöshet, vari hon befann sig. Med kännedom om sin mans svaghet och framför allt hans snikenhet misströstade hon dock icke alldeles om att kunna vinna honom för sina planer.
»Åh, du är således kardinalist!» utropade hon. »Du tjänar deras parti, som misshandla din hustru och skymfa din drottning!»
»De enskilda intressena betyda intet mot de allmänna; jag håller med dem, som vilja rädda staten», sade Bonacieux med mycken kläm.
Det var ännu en av Rocheforts fraser, som han kom ihåg och fann lämplig att använda.
»Men vet du även vad den där staten är, som du talar om?» sade fru Bonacieux med en axelryckning. »Nöj du dig med att vara en borgare helt rätt och slätt utan alla förnumstiga statsspekulationer och vänd dig åt det håll, som erbjuder dig de största fördelarna.»
»He he!» sade Bonacieux och slog på en bukig påse, som gav ifrån sig ett klingande ljud. Vad säger du om det här, du som predikar så bra?»
»Varifrån komma de där pengarna?»
»Gissar du inte det?»
»Från kardinalen?»
»Från honom och från min vän greve de Rochefort.»
»Greve de Rochefort! Men det var ju han, som förde bort mig.»
»Mycket möjligt.»
»Och den karlen tar du emot pengar utav?»
»Har du inte själv sagt, att det där bortrövandet var en helt och hållet politisk sak?»
»Jo, men det hade till ändamål att få mig att förråda min härskarinna, att genom tortyr avtvinga mig bekännelser, som kunnat blottställa min höga drottnings heder och kanske hennes liv.»
»Min fru», svarade Bonacieux, »er höga drottning är en trolös spanjorska, och vad kardinalen gör, är rätt gjort.»
»Min herre», sade den unga kvinnan, »jag visste, att ni var feg, girig och dum, men jag visste inte, att ni var nedrig!»
»Min fru», sade Bonacieux, som aldrig förr sett sin hustru ond och som bävade för det husliga ovädret, »vad är det ni säger?»
»Jag säger, att du är en usling!» fortfor fru Bonacieux, som såg, att hon återvann en viss makt över sin man. »Jaså, du gör i politik, du, och kardinalistisk till på köpet? Jaså, du säljer dig för pengar med kropp och själ åt avgrundsanden!»
»Nej, men åt kardinalen.»
»Det är sak samma», utbrast den unga kvinnan, »den som säger Richelieu, säger Satan!»
»Tyst då, tyst, man kunde höra dig!»
»Ja, du har rätt, och jag skulle få blygas över din låghet!»
»Men vad är det då du begär av mig? Låt höra!»
»Jag har ju redan sagt dig det: att du reser på ögonblicket, att du redligt fullgör det uppdrag jag gör dig den äran att anförtro dig, och på det villkoret glömmer och förlåter jag allt, ja ännu mer» — hon räckte honom handen — »jag skänker dig åter min vänskap.»
Bonacieux var feg och snål, men han älskade sin hustru, och han kände sig rörd. En femtio års man kan icke länge vara ond på en tjugutre års kvinna. Fru Bonacieux såg, att han tvekade.
»Nå, har du bestämt dig!» frågade hon.
»Men, min kära vän, betänk då en smula vad det är du begär av mig. London ligger långt från Paris, mycket långt, och så är kanske det där uppdraget inte utan sina faror.»
»Vad gör det, om du undviker dem!»
»Nej, vet du, min vän», sade krämaren, »jag säger nej, alldeles bestämt. Jag är rädd för intriger. Jag har sett Bastiljen på nära håll, jag! Brrr! Den är ohygglig, den där Bastiljen, bara jag tänker på den, går det rysning över mig. Man hotade mig med tortyr. Vet du vad tortyr vill säga? Träkilar, som man bänder ut benen med, tills knotorna krossas. Nej, jag far bestämt inte. Men för tusan, varför far du inte själv? Ty sannerligen tror jag inte, att jag hittills misstagit mig på din person — jag tror, att du är en karl, och det en av de allra värsta ändå!»
»Och du, du är en kvinna, en eländig kvinna, dum och förfäad. Jaså, du är rädd? Nåväl, om du inte genast reser, så låter jag arrestera dig på drottningens befallning, och jag låter sätta in dig på den där Bastiljen, som du är så rädd för.»
Bonacieux började tänka efter på fullt allvar; han vägde noga i sin hjärna kardinalens vrede mot drottningens och fann, att kardinalens hade en ofantlig övervikt.
»Nå, låt arrestera mig på drottningens befallning», sade han, »men då är det jag som vänder mig till hans eminens och ber honom sätta Bonacieux på fri fot.»
Fru Bonacieux insåg nu äntligen, att hon hade gått för långt, och hon blev förskräckt över sin oförsiktighet. Hon betraktade ett ögonblick med bävan detta dumma ansikte med sin okuvliga envishet liksom hos dårarna, när de hysa fruktan.
»Nåja, må så vara», sade hon, »det kan ju hända, att du har rätt — ni män förstå er bättre på politiken än vi kvinnor, och i synnerhet du, min vän, som har haft tillfälle att tala med kardinalen. Men i alla fall är det bra ledsamt», tillade hon, »att min man, på vars tillgivenhet jag trodde mig kunna räkna, behandlar mig så där ovänligt och inte vill göra mig till viljes i fråga om ett infall.»
»Det är därför att dina infall kunna gå för långt», svarade Bonacieux triumferande, »och jag misstror dem.»
»Nåja, det får väl vara då», sade den unga kvinnan suckande» nu tala vi inte längre om saken.»
»Om du åtminstone ville säga mig vad jag skulle göra i London», återtog Bonacieux, som nu något sent erinrade sig, att Rochefort uppmanat honom att söka utforska sin hustrus hemligheter.
sDet är onödigt, att du får veta det», sade fru Bonacieux, som nu återhölls av en instinktiv misstro; »det var bara fråga om en småsak, sådana som fruntimren tycka om, ett inköp som man skulle kunnat förtjäna rätt mycket på.»
Men ju förbehållsammare den unga kvinnan blev, desto mera tänkte Bonacieux, att hemligheten, som hon icke ville yppa för honom, var av vikt. Han beslöt därför att genast skynda till greve de Rochefort och tala om för honom, att drottningen sökte efter en säker person, som hon kunde skicka till London i ett ärende.
»Förlåt, om jag lämnar dig, min kära vän», sade han, »men som jag inte visste, att du skulle komma och hälsa på mig, så har jag stämt möte med en av mina vänner; jag är tillbaka på ögonblicket, och om du bara vill vänta på mig några minuter, tills jag fått tala med min vän, så kommer jag och följer dig till Louvren, då det i alla fall börjar bli sent.»
»Tack, min herre», svarade fru Bonacieux, »men ni är verkligen inte tapper nog att kunna vara mig till någon nytta, så att jag går nog ensam tillbaka till Louvren.»
»Som ni vill, fru Bonacieux», svarade för detta krämaren. »Får jag träffa er snart igen?»
»Antagligen; i nästa vecka hoppas jag, att min tjänst skall lämna mig litet frihet, och jag kommer då hit igen för att bringa en smula reda i våra saker, som måste vara i ett tämligen oordnat skick.»
»Det är bra, jag väntar dig. Du är väl inte ond på mig?»
»Jag? Inte det minsta.»
»Adjö då! Vi träffas igen.»
»Adjö!»
Bonacieux kysste sin hustrus hand och skyndade bort.
»Kan man tänka sig», sade fru Bonacieux för sig själv, då mannen stängt porten till gatan och hon befann sig ensam, »det fattades bara att den idioten skulle gå och bli kardinalist! Och jag som ansvarat för honom hos drottningen, jag som lovat min stackars härskarinna… Ack, min gud, min gud! Hon kommer att ta mig för en av dessa usla varelser, som slottet vimlar av och som man anställt hos henne för att spionera på henne. Åh, min kära herr Bonacieux, jag har aldrig älskat er särdeles varmt, hädanefter hatar jag er, och jag ger mitt ord på att det här skall ni få betala!»
I samma ögonblick hon uttalade dessa ord, kom en bultning i taket henne att lyfta upp huvudet, och en röst, som trängde genom bräderna, ropade:
»Bästa fru Bonacieux, öppna lilla dörren åt portgången, så kommer jag genast ned till er!»