De tre musketörerna/Kapitel 59
| ← Kapitel 58. Flykten |
|
Kapitel 60. I Frankrike → |
59.
VAD SOM HÄNDE I PORTSMOUTH DEN 23 AUGUSTI 1628
Felton tog avsked av mylady såsom en bror, som tänker göra en enkel promenad, tar avsked av sin syster, med en kyss på handen.
Hela hans person tycktes vara i sitt vanliga lugna tillstånd, endast att hans ögon lyste med ovanlig glans, liksom ett återsken av feber; hans panna var ännu blekare än vanligt, tänderna voro sammanbitna, orden framsades i en kort, avhuggen ton, som vittnade att något dystert rörde sig inom honom.
Så länge han var i båten, som förde honom i land, satt han med ansiktet vänt mot mylady, som stående på däck följde honom med blicken. Båda kunde vara tämligen säkra om att icke bli förföljda; man kom aldrig in i myladys rum före klockan nio på morgonen, och det behövdes tre timmar för att komma från slottet till London.
Felton steg i land, klättrade uppför sluttningen till den branta strandklippan, hälsade mylady ännu en gång och tog vägen mot staden.
När han gått hundra steg och vägen bar utför, kunde han icke längre se något annat än masttoppen av fartyget.
Han skyndade nu utan alla vidare uppehåll i riktning mot Portsmouth, vars torn och hus han såg stiga upp i morgontöcknet framför sig på omkring en halv mils avstånd.
Utanför Portsmouth var havet betäckt av skepp, vilkas master som en skog av popplar, avlövade av vintern, syntes gunga för vinden.
Under sin hastiga marsch gick Felton igenom allt vad tvenne års strängt grubbel och en långvarig vistelse bland puritanerna ingivit honom av sanna eller falska anklagelser mot Jakob VI:s och Karl I:s gunstling.
Då han jämförde denne ministers offentliga brott, hans uppseendeväckande, europeiska brott, om uttrycket tillåtes, med de enskilda och okända brott, för vilka mylady anklagat honom, fann Felton, att den brottsligaste av de två personer, som Buckingham förenade hos sig, var den, vars liv var obekant för allmänheten. Ty Feltons sällsamma, nyvaknade, brinnande kärlek lät honom skåda lady Winters skändliga, uppdiktade anklagelser på samma sätt, som man genom ett förstoringsglas ser i skepnaden av vidunder atomer, i verkligheten omärkliga i jämförelse med en myra.
Hans hastiga gång upptände ännu mera hans blod; tanken på att han lämnade bakom sig, utsatt för en fruktansvärd hämnd, den kvinna, som han älskade eller, snarare, som han tillbad som ett helgon, den utståndna själsspänningen, den närvarande tröttheten, allt bidrog att ännu mera upphetsa hans själ utöver mänskliga känslor.
Han gick in i Portsmouth vid åttatiden på morgonen; hela befolkningen var på benen, trumman gick på gatorna och i hamnen, trupperna, som skulle inskeppas, marscherade ned mot stranden.
Felton anlände till Amiralitetspalatset, höljd av damm och drypande av svett; hans vanligen så bleka ansikte var purpurrött av ansträngning och vrede. Skiltvakten ville hindra honom att komma in, men Felton kallade på anföraren för vakten, och i det han tog upp ur fickan det brev han medförde, sade han:
»Ett angeläget meddelande från lord Winter!»
Vid lord Winters namn och då man visste, att han var en av hertigens förtrognaste, gav vaktbefälhavaren order att låta Felton passera, så mycket mera som han ju bar sjöofficersuniform.
Felton rusade in i palatset.
I samma ögonblick han gick in i vestibulen, kom även en annan man in dit, dammig och andtruten, efter att vid porten ha lämnat en posthäst, som, när han stannade, sjönk ned på knä av trötthet.
Felton och den andre vände sig samtidigt till Patrick, hertigens förtrogna kammartjänare. Felton nämnde lord Winter, den okände ville icke nämna något namn och sade, att han endast inför hertigen själv kunde ge sig tillkänna. Båda envisades att få slippa in först.
Patrick, som visste, att lord Winter stod både i tjänste- och vänskapsförhållande till hertigen, gav företräde åt den, som kom i hans namn. Den andre måste vänta, och det var lätt att se, hur han inom sig förbannade detta dröjsmål.
Kammartjänaren lät Felton gå genom en stor sal, i vilken deputationen från La Rochelle väntade, anförd av prinsen av Soubise, och förde honom in i ett kabinett, där Buckingham, nyss uppstigen ur badet, fullbordade sin klädsel, vilken han nu som alltid ägnade en utomordentlig omsorg.
»Löjtnant Felton», anmälde Patrick, »från lord Winter.»
»Från lord Winter!» upprepade Buckingham. »Låt honom komma in.»
Felton gick in. I detta ögonblick kastade Buckingham ifrån sig på en kanapé en dyrbar, guldbroderad nattrock för att i stället taga på sig en blå sammetströja med rika pärlstickerier.
»Varför kommer inte lorden själv?» frågade Buckingham; »jag väntade honom i dag på morgonen.»
»Han har uppdragit åt mig att säga ers nåd», svarade Felton, »att han mycket beklagade att inte kunna ha den äran, men att han var hindrad av den vakt han måste hålla på slottet.»
»Ja, ja», sade Buckingham, »jag vet, han har en fånge.»
»Det är just om denna fånge, som jag önskade tala med ers nåd», sade Felton.
»Nåväl, så tala!»
»Vad jag har att säga, kan endast höras av ers nåd.»
»Lämna oss, Patrick», sade Buckingham, »men inte längre bort än att du hör ringklockan; jag kommer genast att ringa på dig.»
Patrick gick ut.
»Nu äro vi ensamma», sade Buckingham, »tala!»
»Mylord», sade Felton, »lord Winter skrev till er häromdagen för att be er underteckna en deporteringsorder för en ung kvinna vid namn Charlotte Backson.
»Ja, ock jag svarade honom, att han skulle skicka den eller komma hit med den själv, så skulle jag skriva under den.»
»Här är den.»
»Giv hit!» sade hertigen.
Och i det han tog papperet ur Feltons hand, kastade han en hastig blick på det. När han såg, att det var det rätta, lade han det på bordet, tog en penna och beredde sig att skriva under.
»Förlåt», sade Felton, i det han hejdade hertigen, »men vet ers nåd, att Charlotte Backson inte är den unga kvinnans rätta namn?»
»Ja, jag vet det», sade hertigen och doppade pennan i bläckhornet.
»Således känner ers nåd hennes rätta namn?» frågade Felton snävt.
»Ja, jag känner det.»
Hertigen förde pennan till papperet. Felton bleknade.
»Och fast ers nåd känner det rätta namnet», genmälde Felton, »skriver ni ändå under?»
»Ja visst», sade Buckingham, »och hellre två gånger än en.»
»Jag kan icke tro», fortfor Felton med en röst, som blev alltmera kort och avhuggen, »att ers nåd vet, att det är fråga om lady Winter.»
»Jag vet det mycket väl, men det förvånar mig, att ni vet det.»
»Och ers nåd kan utan samvetskval skriva under den där ordern?»
Buckingham betraktade den unga mannen högdraget:
»Vet ni, min herre», sade han, »det är bra besynnerliga frågor ni gör mig, och jag är alltför god, som besvarar dem.»
»Besvara dem, ers nåd», sade Felton, »saken är allvarligare, än ni kanske tror.»
Buckingham tänkte, att den unga mannen, eftersom han kom för lord Winters räkning, även talade i dennes namn, och han lugnade sig därför.
»Utan minsta samvetskval», sade han, »och lorden vet lika väl som jag, att lady Winter är en stor brottsling och att det nästan är en nåd att låta henne slippa undan med deportation.»
Hertigen satte pennan på papperet.
»Ni skall icke skriva under denna order!» sade Felton, i det han tog ett steg mot hertigen.
»Inte skriva under den!» sade Buckingham. »Och varför?»
»Därför att ni skall gå till er själv och göra rättvisa åt mylady.»
»Man skulle göra henne rättvisa, om man skickade henne till Tyburn», sade Buckingham; »mylady är en gemen brottsling.»
»Ers nåd, mylady är en ängel, det vet ni mycket väl, och jag begär, att ni ger henne fri.»
»Vad nu då», utropade Buckingham, »är ni galen, som talar på det sättet till mig?»
»Ursäkta mig, ers nåd, jag talar som jag kan. Jag söker lägga band på mig. Emellertid, ers nåd, tänk på vad ni ämnar göra och akta er att gå för långt!»
»Vad behagas?… Gud förlåte mig», skrek Buckingham, tror jag inte, att han hotar mig!»
»Nej, ers nåd, ännu ber jag er, och vill endast tillägga: en vattendroppe är nog för att komma det fulla kärlet att rinna över, ett obetydligt fel kan nedkalla straffet över ett huvud, som hittills blivit skonat trots så många brott!»
»Löjtnant Felton», sade Buckingham, »ni lämnar ögonblickligen detta rum och går i arrest!»
»Ni måste höra mig till slut! Ni har förfört denna unga kvinna, ni har skymfat, skändat henne, gottgör edra förbrytelser mot henne, låt henne i frihet begiva sig bort, och jag skall icke fordra mera av er.»
»Ni skall icke fordra?» sade Buckingham, i det han betraktade Felton med förvåning och lade tonvikt på varje stavelse i de fyra ord han uttalade.
»Ers nåd», fortfor Felton, allt mera upphetsad, i samma mån han talade, »akta er! Hela England är uttröttat på edra orättfärdiga handlingar. Ni har missbrukat den kungliga makten, som ni nästan usurperat, ni är en fasa för både Gud och människor. Gud skall sedan straffa er, men jag skall straffa er redan i dag!»
»Nej, det här går för långt!» utropade Buckingham och tog ett steg mot dörren.
Felton stängde vägen för honom.
»Jag bönfaller ödmjukt hos er», sade han, »underteckna lady Winters frigivningsorder, betänk, att det är en kvinna ni vanärat!»
»Gå er väg, herre», sade Buckingham, »eller kallar jag hit mitt folk och låter slå er i bojor!»
»Ni kallar ingen hit!» sade Felton, i det han kastade sig mellan hertigen och ringklockan, som stod på ett litet bord inlagt med silver. »Akta er, ni är nu i Guds våld!»
»I djävulens, menar ni väl!» utropade Buckingham och höjde rösten för att tillkalla folk, utan att likväl direkt ropa.
»Skriv under, mylord! Återgiv lady Winter friheten!» sade Felton och sköt ett papper åt hertigen.
»Med våld? Skämtar ni? Hör hit, Patrick!»
»Skriv under, mylord!»
»Aldrig!»
»Aldrig?»
»Hitåt!» ropade hertigen och skyndade fram till sin värja.
Men Felton gav honom icke tid att draga den; han höll uppslagen innanför rocken den kniv, med vilken mylady sårat sig, och med ett språng var han över hertigen.
I detta ögonblick kom Patrick in ropande:
»Ers nåd, ett brev från Frankrike!»
»Från Frankrike?» utropade Buckingham, glömmande allt vid tanken på, från vem detta brev kom.
Felton begagnade sig av detta ögonblick för att stöta kniven ända till skaftet i hertigens sida.
»Åh, förrädare!» utropade Buckingham, »du har dödat mig?»
»Mord, mord!» skrek Patrick.
Felton såg sig omkring efter en utväg till flykt, och seende dörren fri, störtade han ut i rummet bredvid, där, som vi nyss sagt, deputationen från La Rochelle väntade, sprang genom rummet och rusade mot trappan; men på översta trappsteget mötte han lord Winter, som, då han såg honom blek och förstörd, blodig på handen och i ansiktet, grep honom i strupen och utropade:
»Jag visste det! Jag anade det! En minut för sent! Åh, jag olycklige!»
Felton gjorde icke något motstånd, och lord Winter överlämnade honom åt vakten, som under avvaktan på vidare order förde honom ut på en liten terass med utsikt åt havet, varpå lorden rusade in i Buckinghams kabinett.
Vid det skrik, som hertigen uppgav, och vid Patricks rop på hjälp skyndade sig mannen, som Felton träffat i anmälningsrummet, in i kabinettet. Han fann hertigen liggande på en soffa och sökande att hämma blodet från såret med sin krampaktiga hand.
»La Porte!» sade hertigen med döende röst. »La Porte, kommer ni från henne?»
»Ja, monseigneur», svarade Annas av Österrike trogna släpbärare, »men för sent måhända.»
»Tyst, La Porte, man kunde höra er! Patrick, släpp inte in någon! O, jag skall då inte få veta vad hon vill säga mig… o, min Gud… jag dör!»
Hertigen förlorade medvetandet.
Emellertid hade lord Winter, deputationens medlemmar, officerare och betjäning hos Buckingham trängt in i rummet; överallt hördes rop av förtvivlan. Nyheten, som uppfyllde palatset med klagan och suckan, trängde snart ut och spred sig över staden.
Ett kanonskott förkunnade, att något nytt och oväntat hade inträffat.
Lord Winter slet sitt hår i förtvivlan.
»En minut för sent», utropade han, »en minut för sent! O, min Gud, min Gud, vilken olycka!»
Man hade kommit klockan sju på morgonen och underrättat honom, att en repstege hängde ned från ett av slottsfönstren; han hade genast skyndat till myladys rum, hade funnit det tomt, fönstret öppet och gallren affilade, hade då påmint sig den muntliga varning d'Artagnan låtit meddela honom genom sin utskickade, hade fruktat det värsta för hertigens liv, och skyndande ned till stallet hade han icke givit sig tid att låta sadla en häst utan hoppat upp på den första han fick tag i, hade ridit till staden i sporrsträck, kastat sig av hästen på palatsets gård, rusat uppför trappan och, som vi redan omtalat, på översta trappsteget mött Felton.
Emellertid var hertigen icke död, han återkom till medvetande, slog upp ögonen, och alla de närvarande började åter hoppas.
»Mina herrar», sade han, »lämna mig ensam med Patrick och La Porte. Åh, det är du, Winter! Du skickade mig i morse en besynnerlig galning till budbärare, se bara hur han tilltygat mig!»
»O», utropade lord Winter, »aldrig, aldrig kommer jag att kunna trösta mig över detta!»
»Det vore orätt av dig, min kära Winter», sade Buckingham och räckte honom handen, »jag känner ingen människa, som förtjänar att sörjas av en annan under hela hans liv. Men lämna oss nu, är du snäll.»
Lorden gick ut, snyftande.
Inne i kabinettet funnos nu inga andra än den sårade hertigen, La Porte och Patrick.
Man hade skickat bud efter en läkare, men icke genast kunnat träffa honom.
»Ni skall leva, mylord, ni skall leva!» upprepade Annas av Österrike trogna tjänare på knä framför hertigens soffa.
»Vad skriver hon till mig?» frågade Buckingham med svag röst, häftigt blödande och behärskande sina grymma plågor för att kunna tala om den han älskade. »Läs upp hennes brev för mig.»
»Ack, ers nåd!» sade La Porte.
»Lyd, La Porte! Ser ni inte, att jag har ingen tid att förlora?»
La Porte bröt sigillet och höll pergamentet för hertigens ögon, men Buckingham sökte förgäves urskilja det skrivna.
»Läs då», sade han, »läs då! Jag ser inte längre. Läs då, ty snart kan jag inte heller höra, och jag dör utan att få veta, vad hon skrivit till mig.»
La Porte gjorde inga flera svårigheter och läste:
- »Mylord!
Jag besvär er, vid allt vad jag, ända sedan jag lärde känna er, fått lida genom er och för er skull, om mitt lugn ligger er om hjärtat, att avbryta de stora rustningar, som ni gör mot Frankrike, och att göra slut på ett krig, vars synliga orsak man högt säger vara religionen, men vars dolda orsak man viskande förklarar vara er kärlek till mig. Detta krig kan icke blott medföra svåra konflikter för Frankrike och England, utan även över er själv, mylord, draga olyckor, över vilka jag aldrig skulle trösta mig.
Vaka över ert liv, som man hotar och som skall vara mig kärt från det ögonblick, då jag icke nödgas i er se en fiende.
Eder tillgivna
Anna.»
Buckingham uppbjöd all den livskraft, som ännu återstod honom, för att höra på denna uppläsning; när den var slut, frågade han, som om han i detta brev funnit en grym missräkning:
»Har ni då ingenting annat att säga mig muntligt, La Porte?»
»Jo, ers nåd! Drottningen har bett mig säga er, att ni måste vara rädd om er, ty hon har fått veta, att man vill mörda er.»
»Och det är allt, allt?» svarade Buckingham otåligt.
»Hon bad mig även säga, att hon fortfarande älskar er.»
»Åh», sade Buckingham, »prisad vare Gud! Min död blir då inte för henne en främlings!»
La Porte smälte i tårar.
»Patrick», sade hertigen, »låt mig få skrinet, som diamantägiljetterna lågo i.»
Patrick bar fram det begärda, som La Porte kände igen såsom en gång tillhörande drottningen.
»Och så luktdynan av vitt siden med hennes namnchiffer broderat i pärlor.»
Patrick lydde som förut.
»Se här, La Porte», sade Buckingham, »de enda minnen jag har av henne. Det är skrinet och dessa två brev. Ni skall lämna dem tillbaka till hennes majestät; och som ett sista minne av mig», han såg sig omkring efter något värdefullt föremål — »skall ni tillägga…»
Han sökte ännu, men hans av döden förmörkade blick mötte ingenting annat än den ur Feltons hand fallna kniven, som ännu rykte av det röda blodet på klingan.
»Och ni skall tillägga den här kniven», sade han och tryckte La Portes hand.
Han förmådde ännu lägga ned dynan i bottnen av skrinet och lät även kniven falla ned dit, i det han gjorde ett tecken åt La Porte, att han icke längre kunde tala; därpå, i ett sista krampanfall, som han denna gång icke hade haft kraft att bekämpa, gled han från soffan ned på golvet.
Patrick uppgav ett högt rop.
Buckingham försökte att småle ännu en gång, men döden hejdade hans tanke, som stannade kvar avtryckt på hans panna som en sista kärlekskyss.
I detta ögonblick kom hertigens läkare in helt bestört; han hade redan gått ombord på amiralsskeppet, så att man måste hämta honom där.
Han gick fram till hertigen, fattade hans hand, behöll den ett ögonblick i sin och släppte den åter.
»Här finns ingen hjälp», sade han, »han är död.»
»Död, död!» utropade Patrick.
Vid detta rop kommo alla åter in i rummet, överallt rådde endast bestörtning och villervalla.
Så fort lord Winter sett Buckingham draga sin sista suck, skyndade han till Felton, som fortfarande bevakades av soldaterna ute på palatsets terrass.
»Usling», sade han till den unga mannen, som efter Buckinghams död återfått ett lugn och en kallblodighet, som icke mera skulle överge honom, »vad har du gjort?»
»Jag har hämnats mig själv.»
»Dig själv!» sade lorden. »Säg hällre att du varit ett verktyg åt denna fördömda kvinna. Men jag svär, att detta brott skall vara hennes sista!»
»Jag förstår inte vad ers härlighet menar och jag är okunnig om, vem det är ni talar om. Jag har dödat hertigen av Buckingham därför, att han två gånger avslagit er anhållan om min befordran till kapten — jag har straffat honom för hans orättvisa, det är alltsammans.»
Winter, stum av häpnad, stod och'såg på, hur soldaterna bundo Felton, och visste icke, vad han skulle tänka om en sådan känslolöshet.
En sak kastade dock ett moln på Feltons klara panna. Vid varje buller han hörde trodde den naiva puritanen sig känna igen myladys gång och röst, där hon kom för att kasta sig i hans armar, anklaga sig själv och gå under med honom.
Plötsligt ryckte han till, hans blick fäste sig vid en mörk punkt ute på havet, av vilket man hade en fullkomligt fri överblick från terrassen, där han befann sig; med sjömannens örnblick hade han i det föremål, som en annan endast skulle tagit för en på vågen gungande fiskmås, känt igen seglet på fartyget, som nu styrde kurs på den franska kusten.
Han bleknade, förde handen till sitt hjärta, som var nära att brista, och förstod hela sveket.
»En sista ynnest, ers härlighet!» sade han.
»Vilken då?» frågade denne.
»Säg mig, vad klockan är.»
»Lorden tog upp sitt ur.
»Hon fattas tio minuter i nio», sade han.
Mylady hade framflyttat sin avfärd en och en halv timme; så snart hon hört kanonskottet, som förkunnade den ödesdigra händelsen, hade hon givit order att lyfta ankar.
Nu seglade fartyget fram under en blå himmel långt bort från kusten.
»Gud har så velat!» sade Felton med fanatikerns undergivenhet, men likväl utan att kunna slita blicken från denna farkost, på vars däck han förmodligen ännu tyckte sig urskilja den vita skepnaden av henne, för vilken han snart skulle offra sitt liv.
Lord Winter följde hans blick, prövade orsaken till hans smärta och gissade allt.
»Lid först straffet ensam, eländige», sade lord Winter till Felton, som lät sig släpas bort med blicken fortfarande vänd mot havet, »men jag svär vid min högt älskade broders minne, att din medbrottsling icke skall undkomma!»
Felton sänkte huvudet utan att yttra ett enda ord.
Lord Winter åter skyndade utför trappan och begav sig ned i hamnen.