Den Nya och Fullständiga Kok-Boken/Copior af några utländska Matmödrars Portrait

←  Wälment Råd til en Hushållerska i et rikt och förnämt Kök
Den Nya och Fullständiga Kok-Boken
av Anna Maria Rückerschöld

Copior af några utländska Matmödrars Portrait
Rätter af Nötkött  →


[ 17 ]

Copior
Af några Utländska Matmödrars Portraiter.

Pelagia är en Dame, som från ungdomen aldrig blifwit anförd til alfwarsamma sysslor, ty kom hon också aldeles okunnig in i Hushållsståndet i sit tjugonde år, har icke heller sedan efter flera års förlopp winnlagt sig om en i hennes tycke så litet betydande wetenskap. Frågas nu: Huru står det til i hennes hus? swaras: At hon wäl är en herrskande Fru, som fordrar mycken aktning af sit folk, dundrar, swär och befaller, men alt i kors och i twärs. Hela förmiddagen förloras i bara bagateller; Kokerskan påminner förgäfwes om matsedeln; hårda ord och wänta, blir Fruns dagliga swar. Ändteligen trugar den stackaren sig til underrättelse; är då tilgång på snarkokta rätter går det någorlunda an; men i annat fall, får Hushållet wänta på måltiden både länge och wäl, til hwars utdrägt det heter at den senfärdiga Kokerskan är skulden, Pelagia är altid den sista i sängen; klockan 12 är hon ännu wid sin toilette, spegeln blir aldrig nog rådfrågad om coeffuren, och kroppsprydnaden bortröfwar all hennes omtanke. Med et ord: Pelagia är en högst oduglig Matmoder, mannens skada, barnens olycka, och hela husets plåga.

[ 18 ]Marcelina älskar Lecture, hon har förskaffat sig et godt förråd på böcker. NB. för sit nöje och tidsfördrif skul; ty läste Marcelina til sin uplysning, wore hon en bättre Hushållerska än hon är. Hon har aldrig någon utstakad tid til sit studerande, emedan hon ej kan läsa sig mätt; och när hon hela dagen hänger näsan i boken, hwar blir då den oundgängliga waksamheten om hussysslornas jämna gång? Köket lider så mycket mera härwid, som Marcelina icke är så lycklig som Pelagia, at Hon förmår hålla sig en ferm Kokerska, utan nödgas sjelf lägga handen wid matredningen. Huru det nu tilgår i hennes hus är lätt at döma. Om Marcelina så fortfar, läser hon snart sig och sin man husfattige.

Men hwad skal man nu kalla Porphyria? Är hon lättsinnig eller försumlig? Hennes fel är, at hon aldrig förser sit hus i rätt tid med de waror som tilhöra en wäl bestäld hushållning. Ordningen blir ock derefter; Hennes fromme man, som wil dölja hennes fel för andras ögon, bjudet wäl til at hjelpa saken så godt han förstår; men hwar dag blir honom en ny pröfwo-tid, då han sjelf, äfwen hindrad af ämbets-sysslor, ej kan hafwa ögonen på alt. När måltiden skal tillagas, fattas än det oundgängeliga smöret. än et annat; när bordet skal dukas fattas brödet, saltet, med mera. Porphyria måste derföre skicka ut i granngårdarne at låna, litet här och litet där; och som [ 19 ]det altid drager ut på långbänken med återbetalningen, äro hennes pigor föga välkomna der de anmäla sig. Får huset et par oförmodade gäster til bords, då blir stormen lös. Stackars hennes man! han drager et tungt ok, och önskar hjerteligen, at aldrig någon Porphyria kommit i hans hus.

Euphemia är et qwickt Fruntimer, förstår tämligen wäl att ställa til i sit hus, men hennes gränslösa nyfikenhet, at få weta huru det tilgår hos grannarne, är henne et stort hinder i ordningen; ty så snart hennes gråhåriga spioner anlända med awisor från granskapet, glömmer Euphemia den mäst angelägna syssla, och innesluter sig med dem i sit kabinett, til des de uttömt sit förråd, och som de swartaste teckningar blifwa bäst betalte, underlåta icke desse målare at öfwerstryka den klaraste sanning med lögnens pensel. Euphemia wisar deremot sin erkänsla med många wigtiga knyten, ehuru hennes fattige anhörige aldrig wåga af henne begära en kaka bröd til sin hungers stillande. Måtte Euphemias likar wara få ibland Fruntimren, och måtte de mer granska egna fel än andras, så blifwa de goda Hustrur och kloka Hushållerskor!

Balbina är en rustande Dame, alting flyger ur hennes händer, och knapt fins hennes make at fort och fermt tilställa et Gästabud. Men monne Balbina derföre utgör sin mans lycka? Nej wisst icke. Han går som en [ 20 ]fruktande slaf i sit eget hus. Gubben är god och from, han låter Balbina i alt få hafwa sin wilja, för at undwika stormwäder. Likwäl upwäcker en ringa ting buller och oredor i huset; swordom och bannor, örfilar och skälsord äro pigornas dag-traktamenter; för minsta ordsak får utseende af et inbördes krig. Frågas då, om Balbina är en så snäll Hushållerska, at brott emot ordentligheten jagar henne i harnesk? Långt derifrån! då wore åtminstone Gubben i den delen lycklig; men ty wärr! hans Balbina har så litet reda på sit hushåll, som på sit eget sinne. Alt går på en träff up och ner; alt från det första til det minsta, witnar om förwända tilställningar. Lycka at Gubben är en Job; alla hans wänner beklaga honom och önska, at himmelen måtte bewara hwar ärlig man ifrån en Balbina.

Arachne är så snäll som fyra; wäfspolen flyger emellan hennes händer som en lärkwinge; spinnrockar, wäfstolar och spolrockar fylla alla wrår, och blekplatsen liknar om sommaren dukade bord. Hwem wil icke önska sig en Arachne, och hwem kan inbilla sig at hennes man är beklaganswärd? Likwäl är han det; ty som kroppen ej allenast behöfwer kläder, utan äfwen annan ryckt, och hans Fru endast fäst sin hog på linklädesskåpet och garderoben, så at hon nästan förgätit all annan hushålls-tilställning, och håller efter sin tanke köksspisen för et bihang, regerar brist, oordningar och osnygghet i hela [ 21 ]huset. Nog får den stackars mannen skjortor; men hans mage far så mycket wärre, då han wid infallande hunger måste snugga sig til några torra bitar, i et illa försedt matskåp. När han calculerar sit hushålls förlust emot sin snälla Hustru och hennes pigors wäfstolar och spinnrockar, ser han med grämelse, at deras handaslögder til slutet föra honom på gäldstugan; huru många gånger önskar han icke, at hon wore lika så snäll hushållerska som wäfwerska, eller at Arachne undgått honom och slagit sig ner på en Fabrik.

Domitilla är af hög börd; men som hon war fattig, giorde hon en rik man af medel- ståndet den äran at emottaga hans hand. Det är sant: wår Domitilla har icke fort med sig annat i boet än sina gamla Anor; men den som wet hwad Anor wil säga, bör icke undra at hon tager sin lilla person i akt. Hennes godtrogne man, som trodde sig för sina penningar hafwa köpt en hjelp, är på wägen at bli halfgalen. Hennes Nåd herrskar både öfwer honom och hans husfolk, alt måste sjungas efter hennes pipa, och på minsta mink måste hennes befallningar lydas, om de woro än så orimliga. Nyligen befallte hon hästarne ifrån plogen til en lustresa, och för en tid sedan tog hon folket ifrån sädes-bärgningen, för at tilställa et stort gästabud som fallit henne i hogen. Hwad skal nu den stackars mannen göra? Han ser sin wissa undergång igenom sin förnäma Fru, och [ 22 ]manar alla sina wänner, at aldrig taga sig Anor i huset, utan råder Skomakaren at blifwa wid sin läst.

Leucopia gjorde deremot sin Man rik. Såsom enda arfwingen til mycket gods, är hon från barndomen ledd med lösa tömmar; derföre känner hon nu som gift ingen annan lag än sin egen wilja. Hennes lilla person fyller hela huset hennes röst ljuder öfwer alt, hennes galna befallningar måste lydas, ty Leucopia inbillar sig at hon styr sit hus med förstånd, ehuru alla hennes tilställningar witna om okunnighet och lättja. Hennes lycklige man äter nu et nådebröd i sit eget hus med bitter sältso; men hwad wil han säga? Han har ju fått det han med så mycken åtrå bugat sig före! Det allena war olyckan, at Leucopia, emot hans förmodan, inpackade capricerna och egensinnigheten ihop med hemgiften, när hon flyttade til honom; och som saken stod på den foten, at han icke kunde få det ena utan det andra, måste han taga tålamodet til hjelp, och dagligen njuta sin girighets lön til godo.

Sallopina ägde et wackert utseende, derföre har hon haft den lyckan at blifwa förenad med en hederlig man; hon har mycket klokt föresatt sig at förestå sit hus med all möjelig sparsamhet och idoghet, men som Sallopina är född med et trångt begrep och utan minsta hushålls-kunskap, tager hon saken på galen sida; hennes fromma sinne åtrår at wara sin Man [ 23 ]nyttig, ty griper hon sig an med pigsysslor, ehuru hennes hus hwimlar af tjenstehjon. Sin skyldighet at som rigtig matmoder hafwa et waksamt öga öfwer Ladugårdsskötseln, har hon drifwit til den ytterlighet, at hon nu befattar sig med de smutsigaste göromål. Höns och fyrfota djur hafwa i henne en flitig uppasserska, men deremot hennes man en smutsig och obehaglig kamrat. Står det nu wäl til i den idoga Sallopinas hus? Ack nej! osnygghet och oordningar regera öfwer alt; pigorna, som anse henne för sin jämnlike, lämna alla syssslor ogjorda inom hus, och taga sig alla möjliga friheter. Den stackars mannen är oändeligen bedragen i sin uträkning; då han trodde igenom sin sköna Fru få en prydnad i sit hus, måste han nu när främmande anmäler sig, undangömma sin smutsiga och trasiga hustru, och säga at hon icke är hemma. Sallopina är således med den bästa wilja, genom okunnighet blefwen en hederlig Mans plåga och wanära.

Bigotina är sjelfwa andagten; hennes Cabinet är en rigtig Sacerstia. Hon korsar sig för det minsta svaghets-fel hos sin nästa, och dömmer alla utom sig, til det ewiga plågorummet. Monne icke Bigotinas Man är lycklig, som har en så gudfruktig Hustru? idel välsignelser böra rägna öfwer hans hus, och ordentliga anstalter lysa för allas ögon, men ingen ting mindre. Bigotinas andagts-stunder fordra lång tid, då de äro förtjenande. Och således måste de jordiska göromålen åsidosättas så länge hon behagar, [ 24 ]emedan hon är för korttänkt at förut ställa dem i ordning.

När nu ändteligen Bigotina inträder i sit kök, med några tilgjorda tårar på kinderna, yppar sig många pigfel för hennes ögon, damm, osnyggheter och försummelser som reta hennes fromma sinne til wrede, och den så häftig, at alla hennes inbillningar om saktmodighet och kärlek til nästan förwandla sig i bannor och swordomar. Under detta tumult wisar sig en usling som tigger om en bit bröd at dermed stilla sin hunger, men det gudliga hjertat känner derwid ingen annan rörelse, än at med en hotande mine förbjuda honom sit hus. En stackars Debitor kommer straxt derefter, som fått utmätnings-utslag på sig, och med tårfulla ögon beder för himmelens skul om et litet upskof, emedan hans hustru och barn i annan händelse måste förgås i hunger, och äfwen om någon rabatt i et ochristligt högt interesse. Hwad swar böre wi wänta af den andägtlga Bigotina? Monne icke et sådant, som utmärker kärnan af hennes nitälskan på gudaktighetens wäg? Gå din hund, och betala mig alt hwad du är skyldig, äro de tröstfulla ord, hwarmed hon afspisar sin beträngda nästa. Efter så mycken storm, kors och anfäktning, går hon åter i sit Cabinet at taga någon hwila i Gudi, som hon sjelf behagar kalla sit undangömmande. Imedlertid stadnar hon wid sit fönster, och kastar sina andägtiga ögen öfwer det fördömliga Sodom, som i hennes [ 25 ]mun är stadens högtidsnamn, och tackar innerligen Gud, med sina högst orena läppar, at hon icke är så syndig och brotslig som andra människor! Oaktadt alt detta är Bigotina med all sin förmenta gudsfruktan en willerwalla i sin hushållning, en tung börda för sin i sjelfwa werket fromme man. En Christendoms förstörerska hos sina barn, dem hon i sin twungna nitälskan mera leder från, än til den kärleksrike Skaparen, en plåga för sit husfolk, en förskräckelse för sina så kallade wänner och grannar, hwilkas fel hon aldrig nog kan förstora, och det som ännu är bedröfligare och skadligare: en gifwen orsak til bespottares åtlöje, som föresatt sig at trampa alt heligt under fötterna. En så beskaffad Christendoms-öfning är et rigtigt strömfall på deras qwarn, och i det fallet är Bigotina, med all sin skrymtagtiga andagt, en skadligare lem i samhället än en missdådare.

Prudentia är en rar Dame; hennes trångtänkte man yfwes, ty han tror sig hafwa fått sjelfwa Minerva i famnen. Politiken är hennes hufwudyrke, Europas öden hwälfwer hon på sina fem finger, och under det hennes egen hushålls-styrelse skenar til häckenfjäll, håller hon i rikstömarne med Ministrarne och afgör de subtilaste regerings-ärenden i sin kloka hjärna. Hennes werksamma själ tillåter henne ingen tid at befatta sig med hushålls-sysslor, hon måste ständigt wara omgifwen af raisoneurer, hennes snälla tunga wet sällan af någon hwila, och [ 26 ]hennes wisdom blefwe henne en tung börda, om den icke fick tilfälle at sprida sina strålar til andra. Borde nu icke den wisa, den lärda Prudentias hushållningssätt blifwa en skola för lärgiriga matmödrar; men ware hennes eftersyn långt från dem! I des ställe låtom oss beklaga hennes bedragne man, barn och husfolk. Äfwen den stora olyckan at wara hatad och föraktad af alla. Prudentia tror sig sjelf om mycken klokhet, men när den är utan underbyggnad, blir hon beledd af sine Sällskaps-herrar när de wända henne ryggen. Och ibland sit eget kön, kan hon så mycket mindre wänta sig wänner och beundrare, som hon med et föraktligt ögnakast sjelf anser dem alla för okunniga. Måtte alla hushåll befrias ifrån dylika Prudentior, men deremot blifwa styrda af snälla, kloka, försigtiga och menlösa Matmödrar!

Beningia war fattig på guld, men rik på dygder då hon kom på en mans lott, som hade det gammalmodiga förståndet, at han mera wärderade det senare än det förra. Hon är upwäxt wid en öm moders sida, som meddelat henne sin kunskap, sit hushållswett, sin fromhet och ödmjukhet, då hon ingen annan hemgift hade at gifwa henne. Och Beningias Man wille nu icke bortbyta denna gåfwan för hela werldens skatter. Ordning och snygghet, lugn och frid regera i hennes hus. Beningia är den första uppe och den sista i säng, alla göromål hafwa sin bestämda tid, hon känner icke det [ 27 ]modet at göra dag til natt och natt til dag, hon låter sit folk så mycket häldre njuta hwilotiden efter Naturens ordning, som hon wid dagsarbetet mera räknar på uthwilade lemmar, än dufna och sömniga ögon. Allting sker utan buller, likafullt gå sysslorna fort. Af sit husfolk är hon ansedd som en öm Moder och trogen wän, men det oaktadt, lyda de wid minsta wink hennes befallningar, och swigta aldrig i sina skyldigheters upfyllande. Hwarken swordomar eller slag, skulle hos en okunnig och högfärdig Matmoder förmå dem, at göra det som en wänlig mine af Beningia åstadkommer. Hennes waksamhet sträcker sig til de minsta omständigheter, och om man skal i något skylla henne för wärdslöshet, är det emot hennes egen person, den hon så wanwårdar, at toiletten är et hastwerk och mode-forskningar för henne en obekant sak; Men monne Beningia derföre är wårdslös i sin klädnad? Nej, henes ordentlige Man behöfwer aldrig blygas för hennes hwardags habit, och aldrig grämas för hennes slösaktiga helgdags-prål; behagsjukan har hon icke tid at wårda, ty hon är så girig om sina timar, som en gnidare om sina penningar; hon är dock likafullt sällskapslik, och upoffrar gerna några stunder til sina wänners nöje. Hennes lycklige Man fruktar aldrig at påföra henne middagsgäster, ty han wet at han med en glad wärdinna fägnar dem bäst. Och huru skulle hon annat än med en fryntlig mine emottaga sin Mans wänner, då hon [ 28 ]icke är willrådig om hwad hon skal fägna dem med? Hennes omtanke lemnar aldrig något tomt rum i förråds kamaren, hon förstår at tilskapa ämnen och at anwända dem rätt i köket. Med et ord: Beningia är en Hushållerska. Men monne derföre hennes Man lider brist på linne, strumpor m. m., som kan tilwerkas inom huset? Nej, hennes huse har dubbel kläder på, efter Salomos utsaga, fast hon ej som Arachne stänger sig inom en enda hushållsgren, och låter de andra förfalla. Med et ord: Beningia är sin Mans ära, husets krona, husfolkets glädje, wännernas frögd, de fattigas hugswalerska, de tröstlösas råd, de betryktas tilflygt, och slutligen elaka grannars afunds föremål. Men monne Beningia blir högmodig öfwer sin lyckliga ställning? Ack nej, hon känner mer än andra sin swaghet, at hon drager all sin styrka, ifrån Den som ser til hennes ringhet, och af nåd förlänat henne werksamhet i sina skyldigheters upfyllande. Måtte en Beningia pryda hwart hus, så wisst som ägtenskap blefwo Paradis på jorden, och alla oseder landförwiste!