←  Mötet
Den eldröda bokstaven
av Nathaniel Hawthorne
Översättare: Tom Wilson

Hester vid nålen
Pearl  →


[ 38 ]

V. Hester vid nålen

Den tid, under vilken Hester Prynne skulle sitta i fängsligt förvar, var nu slut. Hennes fängelsedörr slogs upp, och hon trädde ut i solskenet med en känsla i sitt sårade och kvalda hjärta, som om solen ej vore till för något annat än att uppenbara den eldröda bokstaven på hennes bröst. Kanske låg det mera verklig tortyr i hennes första ensamma steg från fängelsets tröskel än i själva den procession och det skådespel, som nyss ha beskrivits, då hon gjordes till ett allmänt föremål för skam och vanära, och alla människor kallades att vara närvarande och peka finger åt henne. Då hölls hon uppe av en onaturlig nervspänning och av sin karaktärs hela stridbara energi, som satte henne i stånd att vända uppträdet i ett slags dyster triumf. Det var dessutom en särskild och enstaka tilldragelse, som endast skulle hända en gång i hennes liv. Och därför kunde hon för det tillfället slösaktigt uppbjuda all den utomordentliga själsstyrka, som skulle ha räckt till för många lugna år. Själva lagen, som dömde henne — en jätte med stränga drag, men med kraft i sin järnhårda arm att stödja såväl som att förinta — hade hållit henne uppe under hennes vanäras fruktansvärda eldprov.

Men nu, med denna ensliga vandring från fängelseporten, började livets dagliga enahanda, och hon måste antingen bära det med sin naturs vanliga hjälpmedel eller digna under bördan. Hon kunde icke längre låna av framtiden för att hjälpa sig fram genom det närvarandes tunga bekymmer. Morgondagen skulle medföra sin egen prövning, den följande dagen likaså och den därpå följande på samma sätt; var dag sin egen prövning och [ 39 ]ändå densamma, som nu var så outsägligt tung att bära. Dagarna i den avlägsna framtiden skulle mödosamt släpa sig fram och alltjämt bjuda henne samma börda att lyfta upp och bära med sig, men som hon aldrig skulle kunna lämna ifrån sig. Ty dagarna, som lade år till år, skulle endast hopa sitt eländes börda på hennes skam. Hon skulle förlora sin individuella personlighet och bli den allmänna symbolen, på vilken predikanter och moralister skulle peka, och i vilken de kunde levandegöra och förkroppsliga sina framställningar av kvinnans svaghet och syndfulla lidelse. Sålunda skulle de unga och rena läras att se på henne, som bar den eldröda bokstaven flammande på sitt bröst — på henne, barnet av hederliga föräldrar — på henne, modern till ett barn, som en gång skulle bli kvinna — på henne, som en gång hade varit oskyldig — såsom på syndens personifikation, syndens kroppsliga verklighet. Och över hennes grav skulle den vanära hon måste medföra dit bli den enda vården.

Det kan synas underligt, att denna kvinna alltjämt skulle kalla det ställe sitt hem, där hon måste bli en skammens och vanärans förebild. Och dock hade hon hela världen framför sig, utan att genom någon inskränkande bestämmelse i sin dom vara bunden inom den oansenliga och avlägsna puritanska koloniens gränser. Hon var fri att återvända till sitt fädernesland eller vilket annat europeiskt land som helst och där försvinna under andra yttre förhållanden lika fullkomligt som om hon hade övergått till en annan tillvarelseform och hade även den utvägen öppen för sig att uppsöka de dystra och ogenomträngliga skogarna, där det vilda i hennes natur kunde finna frändskap hos ett folk, vars liv och sedvänjor stodo fjärran från den lag, som hade dömt henne.

Men det finns ett ödestvång, en känsla så oemotståndlig och betvingande, att den har kraften av en dom — den känslan, som nästan utan undantag tvingar människan att dröja vid och likt en gengångare hemsöka det ställe, [ 40 ]där någon stor och viktig tilldragelse givit färg åt hennes liv. Och detta desto mera oemotståndligt, ju dystrare färgen är. Hennes synd, hennes vanära voro de rötter, som bundo henne vid denna mark. Det var som om en ny födelse med starkare föreningsband än den första hade förvandlat skogslandet, ännu så ogästvänligt för varje annan pilgrim och vandringsman, till Hester Prynnes vilda och dystra hem, från vilket hon likväl icke förmådde slita sig och där hon måste stanna livet ut.

Alla andra scener på jorden föreföllo henne främmande i jämförelse därmed — till och med den by på landsbygden i England, där hennes lyckliga barndom och oskuldsfulla jungfrulighet ännu tycktes vara i hennes mors förvar, likt hennes för länge sedan avlagda kläder. Bojorna, som bundo henne här, hade länkar av järn och sargade hennes innersta själ, men kunde aldrig slitas.

Kanske var det också en annan känsla, som höll henne kvar på det ställe och på de stigar, som hade varit så ödesdigra för henne — ja, så förhöll det sig utan tvivel, fastän hon gömde hemligheten för sig själv och bleknade varje gång den smög sig ut ur hennes hjärta liksom en orm ur sitt hål. Där dvaldes, där vandrade en människa, med vilken hon ansåg sig sammanlänkad i en förening, som fastän den icke var erkänd på jorden skulle ställa dem tillsammans inför den eviga domens skrank och göra det till deras vigselaltare, ge dem en gemensam framtid som oändlig lön.

Om och om igen hade själafrestaren ingivit Hester denna tanke och skrattat åt den lidelsefulla och förtvivlade glädje, med vilken hon grep den och sedan försökte skjuta den från sig. Hon endast såg tanken i ansiktet och skyndade att stänga in den igen i dess fängelse. Det som hon tvang sig själv att tro, det som hon slutligen klargjorde för sig såsom bevekelsegrunden till att hon stannade i Nya England, var halvt sanning och halvt självbedrägeri. Här, sade hon till sig själv, hade skådeplatsen [ 41 ]för hennes synd varit, och här borde också skådeplatsen för hennes jordiska straff vara. Och så skulle kanhända den dagliga skammens tortyr äntligen luttra hennes själ och skänka henne en annan renhet än den hon hade förlorat, mera helgonlik, därför att den växt fram ur martyrskapet.

Därför flydde icke Hester Prynne. I utkanten av staden, inom halvöns område men icke i omedelbar närhet av någon annan bostad, stod en liten stuga med halmtak. Den hade byggts av någon tidigare nybyggare men övergivits, därför att marken runt omkring var ofruktbar för odling. Dessutom försatte dess jämförelsevis avlägsna läge dess invånare utom kretsen för den sociala verksamhet, som redan utmärkte emigranterna. Den stod på stranden med utsikt över en vik av havet bort mot de skogklädda bergen i väster. En dunge av förkrympta träd, sådana som endast växte på halvön, skymde knappast stugan, men tycktes snarare angiva, att här fanns något, som gärna skulle ha velat vara dolt eller åtminstone borde vara det.

I denna lilla ensliga bostad flyttade Hester in med sitt barn och sina få ägodelar sedan hon fått tillstånd av myndigheterna, som ännu höllo sträng uppsikt över henne. En hemlighetsfull skugga av misstankar kom genast att häfta vid stället. Barn, som voro alltför unga för att förstå varför denna kvinna skulle vara utestängd från människokärlekens krets, brukade smyga sig fram så nära, att de kunde se henne sitta med sin sömnad vid stugans fönster, eller stå i dörren eller arbeta i sin lilla trädgård eller komma gående på stigen, som ledde till staden. Och när de varsnade den eldröda bokstaven på hennes bröst, flydde de sin väg, fyllda av en egendomlig, smittande skräck.

Ensam som Hester var och utan en vän på jorden, som vågade visa sig som sådan, behövde hon likväl icke frukta att lida nöd. Hon ägde en färdighet, som även i ett land som erbjöd henne jämförelsevis ringa tillfälle att utöva [ 42 ]den, dock var tillräcklig att skaffa föda åt henne och hennes lilla barn. Det var hennes skicklighet i handarbeten — då liksom nu nästan det enda, som stod en kvinna till buds. Hon bar på sitt bröst i den egendomligt broderade bokstaven ett prov på sin utsökta och fantasirika skicklighet, vilken konst damerna vid ett hov med glädje skulle ha tagit i anspråk för att lägga mänsklig uppfinningsrikedoms mera förandligade och rika prydnader till vävnadernas siden och guld.

Här i Boston, med den mörka enkelhet som utmärkte puritanernas sätt att klä sig, skulle det kanske bli mindre efterfrågan på de finare alstren av hennes konstfärdighet. Men tidens smak, som fordrade väl utarbetade saker av detta slag, sträckte dock i viss mån sitt inflytande även till dessa stränga nybyggare, som hade kastat bort så många moder, som kunde tyckas svårare att umbära. Offentliga ceremonier, sådana som prästvigningar, installationer av ämbetsmän och allt som kunde skänka majestät åt de former, under vilka en ny styrelse framträdde för folket, lät man med klok beräkning utmärkas av ett ståtligt och väl genomfört ceremoniel, en tung och gedigen ståt.

Breda krås, rikt utsirade uppslag och grant broderade handskar ansågos nödvändiga i det offentliga framträdandet för de män, som fattade maktens tyglar. Och de voro tillåtna även för enskilda, som utmärkte sig för rang eller rikedom, på samma gång som överflödsförordningarna förbjödo det plebejiska ståndet dessa och liknande extravaganser. Även vid begravningar — antingen för att pryda den döda kroppen eller för att genom en mängd symboliska anordningar av svart kläde och snövitt linne uttrycka de efterlevandes sorg — rådde stor efterfrågan på sådana arbeten som Hester Prynne kunde åstadkomma. Barnlinnen — ty på den tiden buro småbarnen praktkläder — erbjödo ännu en möjlighet till arbetsförtjänst.

[ 43 ]Så småningom, och det dröjde icke särdeles länge, blevo Hesters handarbeten vad man skulle kalla moderna. Antingen det var av medlidande för en kvinna med ett så sorgligt öde eller av den osunda nyfikenhet, som ger ett inbillat värde även åt alldagliga och värdelösa saker, eller av någon annan ofattbar anledning, som då liksom nu var tillräcklig att skänka somliga det som andra förgäves efterfikade, eller det var därför att Hester verkligen fyllde ett tomrum — säkert är, att hon hade ständig och ganska väl betalad sysselsättning under så många timmar hon ville ägna åt nålen. Fåfängan fann kanske för gott att späka sig genom att vid ceremonier av pomp och ståt ikläda sig de dräkter, som hade sirats av hennes syndiga händer. Hennes broderier sågos på guvernörens krås, officerarna buro dem på sina skärp och prästen på sin krage; de täckte barnets lilla mössa, de inneslötos för att multna bort i de dödas kistor.

Men man hörde aldrig en enda gång, att hennes skicklighet hade tagits till hjälp för att brodera en vit slöja, som skulle hölja en bruds oskuldsrena rodnad. Detta undantag visade den alltjämt lika obarmhärtiga stränghet, med vilken samhället dömde hennes synd.

Hester sökte ej förvärva någonting utöver medel för sitt uppehälle, som var av det enklaste och mest asketiska slag för hennes egen räkning men gott och rikligt för barnet. Hennes egen dräkt var av grövsta tyg och mörkaste färg, endast med denna enda prydnad, den eldröda bokstaven, som det var hennes dom att bära. Barnets klädsel däremot utmärkte sig för en fantasirik eller kanske rättare sagt fantastisk smak. Detta bidrog avgjort till att höja det luftiga behag, som tidigt började utveckla sig hos den lilla flickan, men som också syntes ha en djupare mening. Om detta skola vi kanske längre fram få tillfälle att säga mera.

Med undantag av de små utgifterna för barnets klädsel använde Hester allt vad hon kunde undvara till att ut[ 44 ]öva välgörenhet, skänkte åt behövande, som voro mindre olyckliga än hon och som icke sällan skymfade den hand, som mättade dem. En stor del av den tid hon kunnat ägna åt inbringande arbete av finare slag använde hon till att förfärdiga grova kläder åt de fattiga. Helt säkert låg det en tanke på botgöring i denna sysselsättning, och lika visst är, att hon bragte ett verkligt offer, då hon ägnade så många timmar åt ett dylikt grovt handarbete.

I hennes natur fanns ett lyxälskande, njutningslystet, orientaliskt drag en smak för det praktfulla, för vilken hon i sitt nuvarande liv icke hade någon annan användning än i detta utsökta arbete. Kvinnor finna ett för det andra könet ofattbart nöje i nålens fina och mödosamma strävan. För Hester Prynne blev det kanske ett sätt att ge uttryck åt och därigenom mildra sitt livs passion. Liksom alla andra fröjder visade hon även denna ifrån sig som en synd. Detta sjukliga begär att sammanblanda samvetsfrågor med oväsentliga saker betecknade måhända, att hennes ånger knappast var verklig och pålitlig, det låg någonting osäkert och svävande, i grund och botten kanske orätt däri.

På detta sätt hade Hester fått en roll att fylla i livet. En kvinna med hennes inneboende karaktärsstyrka och sällsynta förmåga kunde världen icke utan vidare kasta bort, fastän den hade stämplat henne med ett märke, som för ett kvinnohjärta var bittrare att bära än det, som brände på Kains panna. Men trots att hon stod i förbindelse med samhället, kände hon sig aldrig tillhöra det. Varje åtbörd, varje ord och till och med tystnaden hos dem hon kom i beröring med antydde eller stundom uttryckte, att hon var utstött och lika ensam, som om hon hade bebott en annan planet eller stått i kommunikation med den gemensamma naturen genom andra organ och sinnen än den övriga mänskligheten. Hon stod på sidan om andras känslovärld och ändå nära dem, likt en gengångare, som återvänder till den husliga härden, men [ 45 ]icke längre kan göra sig sedd eller känd, icke längre glädjas med familjens glädje eller sörja med dess sorg, och som endast skulle väcka fasa och avsky, om han lyckades lägga sin otillåtna sympati i dagen.

Fasa och avsky tycktes verkligen vara de enda känslor andras hjärtan hade kvar för henne — och dessutom det bittraste förakt. Det var icke en finkänslighetens tidsålder, och fastän hon mycket väl förstod sin ställning och knappast riskerade att glömma den, påmindes hennes känsliga självmedvetande ofta om den genom att man omilt och utan hänsyn vidrörde den ömma punkten. De fattiga, som hon uppsökte för att öva barmhärtighet, smädade ofta den hand, som räcktes för att hjälpa dem. Damer i hög ställning, inom vilkas dörrar hon trädde för sitt arbetes skull, brukade också gjuta droppar av bitterhet i hennes hjärta. Ofta genom den lugna elakhetens alkemi, varmed kvinnorna kunna brygga ett fint gift av de enklaste medel. Ibland också genom ett grövre uttrycksmedel, som föll på den lidande kvinnans bröst liksom ett skarpt slag på ett styggt sår.

Hester hade tuktat sig länge och omsorgsfullt, hon svarade aldrig på dessa angrepp annat än med en djup rodnad, som oemotståndligt steg upp på hennes bleka kinder för att åter sjunka ned i djupet av hennes bröst. Hon var tålig — i sanning en martyr — men hon underlät att bedja för sina fiender. Hon fruktade att välsignelsens ord envist skulle vända sig till en förbannelse trots hennes ansträngningar att förlåta.

Ständigt och på tusen olika sätt kände hon otaliga styng av den pina, som med så raffinerad grymhet hade beretts henne genom denna aldrig försvagade, evigt verksamma dom av den puritanska domstolen. Präster stannade på gatan för att ställa förmaningar till henne, som samlade en ömsom flinande, ömsom hotfull folkhop kring den stackars synderskan. Om hon gick in i en kyrka, förtröstande på att få sin andel av Gud Faders sabbatsle[ 46 ]ende, blev det ofta hennes sorgliga lott att själv bli gjord till föremål för predikan.

Hon lärde sig att frukta barn, ty de hade av sina föräldrar insupit obestämda föreställningar om någonting rysligt hos denna sorgsna kvinna, som tyst gled fram genom staden, utan att någonsin ha något annat sällskap än ett litet barn. Därför läto de henne först gå förbi, men sedan förföljde de henne på avstånd med gälla rop och med ett ord, vars mening de ej rätt förstodo, men som icke blev mindre rysligt för henne därför att det kom från läppar, som jollrade fram det omedvetet. Det syntes henne vittna om att hennes skam var så vida spridd, att hela naturen visste av den. Det kunde ej ha förorsakat henne djupare smärta, om trädens löv hade viskat den dystra historien till varandra — om sommarvinden hade mumlat den — om vinterstormen hade skrikit ut den högt!

En annan egendomlig pina kände hon i blicken från ögon som voro henne obekanta. Då främlingar nyfiket stirrade på den eldröda bokstaven — och aldrig underlät någon att göra det — brände de på nytt in den i Hesters hjärta, så att hon mången gång endast med möda avhöll sig, men dock alltid avhöll sig, från att dölja symbolen med sin hand.

Men å andra sidan beredde henne välkända ögon likaledes sin särskilda pina. Deras kallt stirrande igenkännande var olidligt. Jämt och ständigt erfor sålunda Hester Prynne denna förfärliga ångest, då hon kände ett mänskligt öga vila på tecknet. Den ömma punkten blev aldrig förhårdnad, den tycktes tvärtom bli allt känsligare genom den dagliga tortyren.

Men understundom, kanske endast en gång på flera dagar, ja på flera månader, kunde hon känna en blick — en mänsklig blick — fäst på det skymfliga märket, en blick, som tycktes skänka henne en sekunds lättnad, liksom om hennes ångest halvt delades av en annan. I nästa [ 47 ]ögonblick strömmade den åter in över henne med ännu djupare smärta, ty under den korta tiden hade hon syndat på nytt. Hade Hester syndat ensam?

Hennes fantasi hade rönt ett visst inflytande av hennes livs bittra och ensamma lidande, och hade hon moraliskt och intellektuellt varit vekare lagd, skulle detta inflytande ha varit ännu starkare. Då hon med sina ensliga steg gick till och från i den lilla värld, med vilken hon i det yttre var förenad, föreföll det emellanåt Hester som om den eldröda bokstaven hade givit henne ett nytt sinne; om det var uteslutande inbillning, så var denna i alla fall alltför stark för att hon skulle kunna motstå den.

Hon fasade för tanken, men kunde ändå icke låta bli att tro, att det gav henne vetskap om den dolda synden i andras hjärtan. Hon var skräckslagen över det som på detta sätt uppenbarades för henne. Vad var det? Kunde det vara något annat än försåtliga viskningar av den onda ängeln, som gärna skulle velat övertyga den kämpande kvinnan, som ännu endast halvt var hans offer, att renhetens yttre förklädnad endast var en lögn och att en eldröd bokstav skulle lysa på månget annat bröst än Hester Prynnes om sanningen skulle visas fram överallt? Eller måste hon uppfatta dessa så dunkla men dock så tydliga antydningar som sanning? Bland alla hennes sorgliga erfarenheter fanns ingenting så rysligt och motbjudande som denna känsla. Den förvirrade och upprörde henne genom att vid många tillfällen göra sig kraftigt gällande med vanvördig närgångenhet.

Ibland kunde den röda vanäran på hennes bröst liksom skälva till i sympati, då hon mötte en vördnadsvärd prästman eller överhetsperson, ett mönster av fromhet och rättrådighet, till vilken denna gammaldags vördnadsfulla tidsålder blickade upp liksom till en änglarnas dödlige like. “Vilken ondska är nu i närheten?” kunde då Hester säga till sig själv. Och då hon lyfte upp sina gensträviga gon, fanns det ingen mänsklig varelse inom hennes syn[ 48 ]krets annat än denna jordiska helgongestalt. En annan gång kunde en hemlighetsfull systerkänsla äreförgätet stiga upp inom henne, då hon mötte den fromt barska blicken från någon matrona, som efter vad alla tungor påstodo hade burit kylig snö i sin barm livet igenom. Denna aldrig solbelysta snö i matronans bröst och den brännande skammen i Hesters — vad hade de båda gemensamt? Eller en annan gång kunde det fara liksom en elektrisk stöt genom henne: “Se, Hester, här är en like!” Och då hon såg upp, kunde hon möta en ung flickas ögon, som sneglade skyggt på den eldröda bokstaven och hastigt vändes bort, i det kinderna färgades av en svag, kall rodnad, liksom om hennes renhet på något sätt hade blivit besudlad genom denna korta blick.

Åh, avgrundsande, du vars talisman denna ödesdigra symbol var, ville du icke lämna någonting, varken hos ung eller gammal, som denna stackars synderska kunde få vörda? En sådan förlust av tro är en av syndens sorgligaste följder. Må det tagas som ett bevis på att allt icke var fördärv hos detta beklagansvärda offer för sin egen svaghet och människornas stränga lagar, att Hester Prynne ännu bemödade sig att tro, att ingen av hennes medmänniskor var skyldig såsom hon.

Den stora hopen, som i dessa dystra gamla tider alltid förlänade en sällsam skräck åt det som satte dess fantasi i verksamhet, hade om den eldröda bokstaven en historia, som lätt skulle kunna skrivas ned i form av en skräckinjagande legend. Dessa fåvitska försäkrade att symbolen icke blott och bart var av eldrött kläde, färgat i en jordisk färggryta, utan var rödglödgad av helvetets eld, och att man kunde se den lysa när helst Hester Prynne var ute i mörkret. Och måste vi icke säga, att den brände sig in så djupt i Hesters bröst, att det kanske låg mera sanning i ryktet än vår moderna klentrogenhet kan vara böjd att medge?