Den eldröda bokstaven/Kap 06

←  Hester vid nålen

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Pearl

I guvernörens hall  →

VI. Pearl

Vi ha hittills knappast talat om barnet, denna lilla varelse, vars oskyldiga liv försynen i sitt outgrundliga beslut hade låtit springa upp som en ljuv och odödlig blomma ur en brottslig lidelses yppiga vildmark. Hur underligt föreföll det icke den sorgsna kvinnan, då hon gav akt på hur barnet växte upp och dess skönhet för varje dag blev allt mera strålande, hur det vaknande förståndet göt sitt dallrande solljus över barnets små anletsdrag. Det var hennes Pearl. Ty så hade Hester kallat henne, icke för att ge henne namn efter utseendet, ty detta ägde ingenting av den lugna, vita, fläckfria glans, som en sådan namngivning hade inneburit. Hon kallade barnet Pearl därför att hon var en dyrbar pärla, som Hester köpt för allt vad hon ägde, därför att hon var sin moders enda skatt.

Underligt i sanning! Människorna hade stämplat denna kvinnas synd med en eldröd bokstav, som ägde en så mäktig och olycksalig kraft, att intet mänskligt deltagande kunde nå henne, för så vitt det icke var brottsligt såsom hon. Men Gud skänkte henne, som en omedelbar följd av den synd människorna bestraffade på detta sätt, ett älskligt barn, vars plats var vid detta samma bröst och som för evärdliga tider skulle länka sin mor vid människornas släkte och fortbestånd för att slutligen uppstiga till himmelens salighet!

Och likväl skänkte dessa tankar Hester icke så mycket hopp som fruktan. Hon visste, att hennes gärning hade varit ond, hon kunde därför icke hysa någon förvissning om att dess följder skulle bli goda. Dag för dag följde hon utvecklingen av barnets natur, ständigt rädd att upptäcka en mörk och obändig lynnesart, som skulle överensstämma med den skuld hon hade att tacka för sin tillvaro.

I hennes yttre skönhet fattades förvisso intet. Med sin fullkomliga kroppsbildning, sin styrka och naturliga färdighet i begagnandet av alla de oprövade lemmarna var barnet värdigt att leda sitt ursprung från Edens lustgård, värdigt att ha fått stanna där som en leksak åt änglarna, sedan våra första föräldrar drivits ut därifrån. Hon hade ett medfött behag, vilket icke alltid hör tillsammans med felfri skönhet; hur enkelt hon än var klädd, föreföll det alltid som om just detta vore den dräkt, som bäst passade henne.

Men lilla Pearl gick inte omkring i grova och simpla kläder. Hennes mor köpte alltid åt henne de finaste och bästa tygsorter, som kunde erhållas, och lämnade sin fantasi fritt spelrum vid förfärdigandet och utsmyckningen av de kläder barnet bar, när hon visade sig för människorna. Så ståtlig var den lilla gestalten i denna utstyrsel och så tjusande vackert var Pearls ansikte där det lyste fram ur de granna kläderna, av vilka en mindre fulländad skönhet skulle ha fördunklats, att det stod som en strålkrans kring henne på det mörka stuggolvet. Och likväl var hon lika förtjusande i en tarvlig klänning, som slitits sönder och smutsats ned under de ystra lekarna.

Pearls utseende skiftade oändligt; hos henne fanns en mångfald olika barn, från vildrosfägringen hos det enkla lantbarnet till en liten prinsessas miniatyrståt. Men genom alla dessa skiftningar gick ett drag av lidelsefullhet, en viss djup färgton, som hon aldrig förlorade. Och om hon vid någon av alla dessa skiftningar hade blivit tamare eller blekare, skulle hon därmed ha upphört att vara sig själv — det skulle icke längre ha varit Pearl!

Denna yttre föränderlighet antydde, men kunde endast otillräckligt uttrycka de skiftande dragen i hennes inre liv. Hennes natur tycktes äga djup lika väl som omväxling; men såvida icke Hesters fruktan bedrog henne, tillhörde den ej och kunde icke anpassa sig i den värld, till vilken hon blivit född. Barnet kunde ej fås att foga sig i regler. I och med det hon kom till hade en mäktig lag blivit kränkt, och följden blev en varelse, vars element kanske voro vackra och lysande men i fullkomlig oordning, eller med en ordning som var egendomlig för dem, och i vilken det var svårt eller omöjligt att upptäcka någon omväxling eller något system.

Hester kunde endast förklara barnets karaktär, och även då endast obestämt och ofullständigt, genom att erinra sig vad hon själv hade varit under den betydelsefulla tid, då Pearl insöp sin själ från moderns andliga värld och sitt kroppsliga omhölje från hennes jordiska materia. Moderns lidelsefulla tillstånd hade varit det medium, genom vilket det moraliska livets strålar hade överförts till det ofödda barnet, och hur vita och klara de än ursprungligen varit, hade de likväl antagit de djupa hjärtröda och guldglänsande fläckarna, den stickande glansen, den svarta skuggan och det skarpa ljuset hos detta förmedlande ämne. Framför allt fortplantades alla striderna i Hesters själ vid denna tid på hennes barn. Hon kunde känna igen sin vilda, förtvivlade, trotsiga sinnesstämning, sitt ombytliga lynne och till och med några av de molnbildningar av dyster nedslagenhet, som hade ruvat över hennes hjärta. Nu belystes de av morgonglansen i ett barns sinne, men längre fram på livets dag skulle de kanske urladda sig med storm och virvelvindar.

Familjedisciplinen var vid denna tid långt strängare än nu. Barska miner, skarpa tillrättavisningar, ett flitigt begagnande av riset som rekommenderades av den heliga skrifts auktoritet, tillämpades icke blott för att straffa begångna förseelser utan som en hälsosam levnadsordning för att befordra alla barnsliga dygder. Men Hester Prynne, den ensamma modern till detta enda barn, löpte knappast någon fara att fela genom otillbörlig stränghet. Med sina egna villfarelser och olyckor ständigt i sina tankar sökte hon likväl i god tid att med mild men fast hand leda denna vaknande odödliga själ, som hade anförtrotts i hennes vård.

Men uppgiften översteg hennes förmåga. Sedan hon prövat både leenden och stränga miner och funnit, att ingendera metoden medförde nämnvärda resultat, blev Hester till slut tvungen att helt passivt låta barnet ledas av sina egna impulser. Yttre tvång och band gjorde naturligtvis verkan, så länge de varade. För inflytande av annat slag, antingen det nu vädjade till hennes känslor eller hennes förstånd, visade sig lilla Pearl mottaglig eller inte alltefter den nyck som för ögonblicket behärskade henne.

Medan Pearl ännu var ett barn, fick hennes mor se ett visst egendomligt uttryck i hennes ögon, vilket sade henne, när det skulle vara bortkastad möda att yrka, övertyga eller bedja. Det var ett uttryck så intelligent och likväl oförklarligt, så brådmoget och ibland så elakt, men vanligen åtföljt av översvallande livlighet, att Hester i sådana ögonblick icke kunde låta bli att göra sig den frågan, om Pearl var ett människobarn som alla andra. Hon liknade snarare en luftens ande, som en liten tid lekte sina fantastiska lekar på golvet i en stuga för att därpå fly med ett gäckande leende.

Så snart den blicken kom i hennes livliga, klara, djupsvarta ögon, gav den henne någonting egendomligt avlägset och oåtkomligt. Det var som om hon svävade i luften och kunde försvinna likt ett glimmande ljussken, som kommer, vi veta ej varifrån, och flyr, vi veta ej vart. Då Hester såg detta, måste hon rusa fram till flickan — förfölja den lilla älvan i den flykt hon så oföränderligen tillgrep — för att häftigt sluta henne i sina armar, trycka henne hårt intill sig och kyssa henne ivrigt — icke så mycket av en överflödande kärlek, som för att försäkra sig om att Pearl var kött och blod och icke endast en gäckande vision. Men när hon fångades, gjorde hennes skratt modern ännu tveksammare, fastän det var fullt av munterhet och musik.

Förskräckt i sitt hjärta över denna förvirrande och gäckande trollmakt, som så ofta kom mellan henne och hennes enda skatt, som hon köpt så dyrt och som var hela hennes värld, brast Hester ibland ut i lidelsefull gråt. Då kunde det hända — man kunde aldrig förutse, hur hon skulle taga det — att Pearl rynkade pannan och knöt sin lilla näve och fick ett hårt, missnöjt uttryck över sina små drag. Icke sällan skrattade hon på nytt, och nu högre än förut, liksom om hon icke kunde förstå och fatta mänsklig sorg. Eller också — men detta hände mera sällan — kunde hon få ett våldsamt anfall av förtvivlan, snyfta fram sin kärlek till modern i brutna ord och tycktes vilja bevisa att hon hade ett hjärta genom att själv krossa det.

Men denna stormande ömhet var ingenting att lita på, den försvann lika hastigt som den kom. Grubblande över allt detta kände sig modern som om hon hade frambesvurit en ande men genom någon oriktighet i besvärjelseformen icke lyckats behärska denna nya och oberäkneliga kraft. Hennes enda verkliga lugn var när barnet låg i sin ljuva sömn. Då var hon säker på henne och njöt timmar av stilla, vemodig, förtjusande lycka, till dess lilla Pearl vaknade, kanske med det stygga uttrycket glittrande under de halvöppna ögonlocken.

Hur snart, hur märkvärdigt hastigt kom icke Pearl till den åldern, då hon kunnat vara färdig för annat sällskap än moderns alltid ömma leende och joller! Och vilken lycka skulle det då icke ha varit för Hester Prynne, om hon kunnat få höra hennes klara, kvittrande stämma blanda sig i sorlet av andra barnröster och urskilja sin egen älsklings tonfall under allt stojet och skriket från en skock lekande barn.

Men detta kunde aldrig ske. Pearl var född till att stå utanför barnens värld. Hon, ett ondskans troll, en syndens sinnebild och frukt, hon hade ingen rätt att vara bland kristnade barn. Ingenting var mera egendomligt än den instinkt med vilken barnet tycktes fatta sin ensamhet, ödet som hade dragit en oöverstiglig cirkel kring henne, med ett ord hela sin särställning i förhållande till andra barn. Aldrig, sedan Hester släpptes ut ur fängelset, hade hon visat sig utan henne bland människor. Alltid var Pearl med henne i staden, först buren på hennes armar, sedan trippande bredvid henne, medan hon omslöt hennes pekfinger med sin lilla hand och tog tre eller fyra steg på ett av moderns. Hon såg barnen i kolonien leka på gatornas gräskant eller utanför hemmens dörrar de allvarliga lekar, som den puritanska uppfostran tillstadde: leka att de gingo till kyrkan kanske eller hudflängde kväkare eller togo skalper i en strid med indianer eller skrämde varandra genom att härma häxkonster. Pearl betraktade dem uppmärksamt, men sökte aldrig göra några bekantskaper. Om hon tilltalades, ville hon ej svara. Om barnen skockade sig kring henne som de ibland gjorde, blev Pearl rent av farlig i sitt lillgamla raseri, tog upp stenar för att kasta på dem under gälla, osammanhängande utrop, som kommo hennes mor att darra, därför att de så livligt påminde om en häxas förbannelser på något okänt tungomål.

Sanningen var att de små puritanerna, det mest intoleranta unga släkte som någonsin levat, hade fått en obestämd föreställning om att det hos modern och barnet fanns någonting utländskt, skrämmande och olikt andra människor. Därför föraktade de dem i sina hjärtan och smädade dem icke sällan med sina tungor. Pearl förnam denna känsla och vedergällde den med det bittraste hat, som man kan tänka sig bo i ett barns hjärta.

Dessa utbrott av vilt lynne voro liksom välkomna för modern, voro till och med en tröst för henne; ty de visade åtminstone ett begripligt allvar i sinnet i stället för den fladdrande nyckfullhet, som så ofta skrämde henne i barnets känsloyttringar. Men ändå kände hon sig förskräckt över att häri åter varsna en dunkel reflex av det onda, som hade bott inom henne själv. All denna fientlighet och passion hade Pearl med blodsbandets rätt ärvt ur Hesters hjärta. Mor och dotter stodo tillsammans i samma cirkel av avskildhet från det mänskliga samhället, och i barnets natur syntes samma oroselement fortleva, som hade pinat Hester före Pearls födelse men sedan börjat stillas genom moderskapets förmildrande inflytande.

Hemma, inom och omkring sin mors stuga, behövde Pearl icke sakna en vidsträckt och omväxlande bekantskapskrets. Livets trollformel gick ut från hennes alltid verksamma ande och meddelade sig till tusen föremål, liksom en fackla tänder en låga, var man än anbringar den. De mest osannolika material — en käpp, ett trasbylte, en blomma — blevo dockor för Pearls häxkonst och anpassades i hennes fantasi utan att undergå någon yttre förändring för det drama, som för tillfället upptog scenen i hennes inre värld. Hennes barnröst fick ensam tjäna till att tala med en mängd inbillade personer. Furorna, gamla, mörka och högtidliga med sitt stönande och sitt melankoliska sus, behövde icke undergå stor förvandling för att figurera som puritanernas församlingsföreståndare. Det fulaste ogräset i trädgården var dessas barn, och Pearl slog av och ryckte upp det utan barmhärtighet.

Det var förvånansvärt, i huru många olika former hennes intelligens framträdde även om det var svårt att finna något egentligt sammanhang. Än rusade den upp i vild dans i ett tillstånd av övernaturlig verksamhet, än sjönk den åter ned liksom utmattad av vild livsyra, varpå följde andra yttringar av lika ursinnig energi. Det var som norrskenets fantastiska dans, fladdrande upp och ned. I och för sig voro kanske hennes fantasiverksamhet och hennes tillväxande själs lekfullhet knappast större än hos andra begåvade och livliga barn, om man undantar att Pearl i brist på mänskliga lekkamrater var mera hänvisad till sin egen inbillnings skapelser. Det egendomliga låg i de fientliga känslor, med vilka hon betraktade dessa foster av sitt eget hjärta och sinne. Hon frammanade aldrig en vän utan tycktes alltid så draktänder omkring sig, och av dessa växte upp en skörd av väpnade fiender, mot vilka hon rusade till kamp. Det var outsägligt sorgligt att hos detta unga sinne finna ett ständigt vaket medvetande om en fientlig värld, som hon så energiskt rustade sig att strida emot för att vinna seger i den kamp som stundade. Och vilket djup av sorg det måste vara för en mor, som i sitt eget hjärta kände orsaken!

Hester lät ofta sitt arbete sjunka ned i knät för att se på Pearl, och ur hennes hjärta steg då ett ångestrop, som hon försökte kväva men som likväl banade sig väg över hennes läppar och blev till något mitt emellan ett stönande och en bön: “O, min fader i himmelen — om du ännu är min fader — vad är väl denna varelse, som jag fött till världen!” Och Pearl, som hörde utropet eller på något hemlighetsfullt sätt förnam moderns ångest, vände sitt vackra och livliga lilla ansikte mot modern, log med underligt förstående blick och återtog sin lek.

Ännu en egendomlighet i barnets uppförande återstår att berätta. Det allra första hon givit akt på i livet var icke moderns leende, hon hade icke som andra småbarn besvarat det med den svaga dragning på munnen, som man minns senare, så tveksamt och så ömt resonerar om, huruvida det verkligen var ett leende. Ingalunda — det första Pearl syntes bli varse var den eldröda bokstaven på Hesters bröst! En dag, då modern lutade sig över vaggan, hade barnets ögon fängslats av guldglittret kring bokstaven. Hon sträckte upp sin lilla hand och grep efter den i det hon smålog, nu, utan tvekan med en tydlig glimt i ögonen, som gav hennes ansikte uttrycket hos ett mycket äldre barn. Häftigt upprörd grep Hester Prynne om det rysliga tecknet och försökte instinktivt att slita bort det, så outsägligt pinade henne denna vidröring av Pearls lilla hand, ett uttryck för att hon förstod. Och åter blickade lilla Pearl in i moderns ögon och log, liksom om modern med sin ångestfulla åtbörd endast hade velat leka med henne!

Från den stunden hade Hester aldrig känt ett ögonblicks säkerhet, icke ett ögonblicks stilla lycka i barnets sällskap annat än under dess sömn. Visserligen kunde ibland veckor gå, utan att Pearls blickar en enda gång fästes på den eldröda bokstaven, men så kunde det komma oförberett som ett plötsligt mordhugg, och alltid med det underliga leendet och det egendomliga uttrycket i ögonen.

En gång kom detta lynniga uttryck i barnets ögon medan Hester betraktade sin egen bild i dem, som mödrar tycka om att göra. Plötsligt inbillade hon sig — ty ensamma kvinnor med plågade hjärtan hemsökas av oförklarliga synvillor — att hon såg, icke sitt eget miniatyrporträtt, utan ett annat ansikte i den lilla svarta spegeln i Pearls ögon. Det var ett demoniskt ansikte, fullt av småleende ondska, som dock bar likhet med drag, som hon alltför väl hade känt, fastän de sällan visat ett leende och aldrig präglats av ondska. Det var som om en ond ande hade tagit barnet i besittning och just då gäckande tittat fram. Många gånger efteråt hade Hester plågats av samma villa, fastän mindre häftigt.

En sommareftermiddag, sedan Pearl hade blivit stor nog att springa omkring, roade hon sig med att plocka knippor av vilda blommor och kasta dem en efter en på sin mors bröst. Hon dansade och hoppade som en liten älva, var gång hon träffade den röda bokstaven. Hesters första omedvetna åtbörd hade varit att lägga sina hopknäppta händer över den. Men antingen det nu var av stolthet eller stilla undergivenhet eller därför att hon ville bära denna outsägliga smärta som en botgöring, så motstod hon sin impuls och satt upprätt blek som döden och blickade sorgset in i Pearls vilda ögon. Då slutligen inga blommor återstodo att kasta, stod barnet stilla och såg på Hester, med den lilla skrattande demonen tittande ut ur de svarta ögonens outgrundliga djup.

— Barn, vem är du? utbrast modern.

— Åh, jag är din lilla Pearl! svarade barnet.

Men medan hon sade det, skrattade hon och började dansa av och an med lustiga åtbörder som en liten tomte, vars nästa påhitt kunde bli att flyga upp genom skorstenen.

— Är du verkligen mitt barn? frågade Hester.

Det var icke alldeles utan mening hon ställde frågan, utan för ett ögonblick med verkligt allvar, ty Pearl gjorde ett så egendomligt intryck av att medvetet förstå henne, att hennes mor halvt undrade om hon icke kände till sitt väsens trolska hemlighet och nu kanske skulle avslöja det.

— Ja, jag är lilla Pearl! upprepade barnet och fortfor med sina lustiga upptåg.

— Du är inte mitt barn! Du är inte min Pearl! sade modern halvt på lek. Ty det hände ofta, att en lekfull impuls kom över henne mitt i hennes djupaste smärta. Säg mig då, vem du är och vem som skickat dig hit?

— Säg mig det, mor! sade barnet allvarligt, i det hon kom fram till modern och tryckte sig mot hennes knän. Du skall säga mig det!

— Din himmelske Fader sände dig! svarade Hester Prynne.

Men hon sade det med en tvekan, som icke undgick barnets skarpa öra. Antingen det nu endast var ett av hennes vanliga plötsliga infall eller en ond ande ledde henne, nog av, hon lyfte sitt lilla pekfinger och vidrörde den eldröda bokstaven.

— Han har inte skickat hit mig! ropade hon bestämt. Jag har inte någon himmelsk fader!

— Tyst, Pearl, tyst! svarade modern och undertryckte ett stönande. Han har sänt oss alla till världen. Han har sänt mig också, din mor. Så mycket mera dig då! Varifrån skulle du annars komma, du underliga barn?

— Tala om det för mig, tala om det! upprepade Pearl, nu ej längre allvarsam utan skrattande och dansande över golvet. Det är du som skall tala om det för mig!

Men Hester kunde icke svara på frågan, hon irrade själv i en olycksalig labyrint av tvivel. Hon mindes, leende och rysande på en gång, vad grannarna pratade. När de förgäves sökt utforska vem Pearls far var och funno henne underlig, förklarade de, att hon var av djävulskt ursprung. Ty sådana varelser hade alltsedan de gamla katolska tiderna emellanåt blivit sedda på jorden, dit de kommit genom sina mödrars synd och för att fullborda någon ond och syndig mission. Luther var, enligt vad hans fiender munkarna påstodo, en avkomma av detta helvetessläkte, och Pearl var icke det enda barn, som av Nya Englands puritaner tilldelades ett dylikt olycksbådande ursprung.