←  Pearl
Den eldröda bokstaven
av Nathaniel Hawthorne
Översättare: Tom Wilson

I guvernörens hall
Den lilla älvan och prästen  →


[ 60 ]

VII. I guvernörens hall

Hester Prynne gick en dag till guvernör Bellinghams hus med ett par handskar, som hon hade sytt fransar på och broderat på hans beställning och som skulle bäras vid någon högtidlig statsceremoni. Ty fastän den förutvarande främste styresmannen genom utgången av ett allmänt val hade fått stiga ned ett steg eller två från den högsta rangplatsen, intog han alltjämt en aktad och inflytelserik ställning bland koloniens myndigheter.

Men det var icke endast för att avlämna ett par broderade handskar som Hester Prynne denna dag beslutat sig för att uppsöka en man, som var så mäktig och verksam i koloniens angelägenheter, hon hade också ett annat och långt viktigare skäl. Det hade kommit till hennes kännedom, att några bland de ledande personerna i staden, som hyllade de strängaste principerna i religion och värdslig styrelse, umgingos med planer att taga hennes barn ifrån henne. Om man antog att Pearl såsom redan har framhållits var av djävulskt ursprung, resonerade dessa goda människor icke allt för oförnuftigt när de sade, att ett verkligt kristligt deltagande för moderns själ fordrade, att man undanröjde denna stötesten på hennes stig. Om å andra sidan barnet verkligen skulle kunna tillväxa i religion och moral och ägde möjligheter att få evig frälsning, då skulle det säkerligen så mycket bättre komma i åtnjutande av dessa förmåner, om det finge en klokare och bättre ledning än Hester Prynnes.

Bland dem som ivrade för planen, påstods guvernör Bellingham vara en av de verksammaste. Det kan synas egendomligt och rent av ganska löjligt, att en angelägenhet av detta slag, som nu för tiden icke skulle komma [ 61 ]inför någon högre jurisdiktion än någon av stadens kommunala myndigheter, skulle bli föremål för offentlig diskussion och att statsmän av betydenhet därvid skulle uttala sig för eller mot. Men på denna tid av gammaldags enkelhet blevo frågor av ännu ringare allmänt intresse och vida mindre inneboende vikt än Hester Prynnes och hennes barns välfärd på ett sällsamt sätt hopblandade med lagstiftares överläggningar och statshandlingar. Detta tidsskede stod knappast om ens alls tillbaka för den tid i vår historia, då en tvist rörande äganderätten till en gris icke blott förorsakade en häftig och bitter strid i koloniens lagstiftande församling, utan till och med hade till följd en viktig ändring i själva författningen.

Det var därför med bekymrat hjärta som Hester Prynne anträdde denna vandring — och likväl var hon så djupt medveten om sin egen rätt, att det knappast föreföll henne som en ojämn strid mellan samhället å ena sidan och en kvinna med de naturliga mänskliga medkänslorna till bundsförvanter å den andra. Lilla Pearl var henne naturligtvis följaktig. Hon var nu så gammal, att hon sprang vid moderns sida, och ständigt i rörelse som hon var från morgon till kväll, skulle hon kunnat stå ut med en vida längre vandring än den hon nu skulle göra. Men ändå pockade hon ofta, mera av en nyck än av trötthet, på att bli buren på moderns arm. Snart var hon emellertid lika ivrig att komma på benen igen och hoppade och dansade i väg framför Hester på den gräsbevuxna stigen med många snubblingar och kullerbyttor.

Vi ha redan talat om Pearls blomstrande och näpna skönhet, hennes klara hy, hennes strålande uttrycksfulla ögon och håret, som redan hade en rik brun glans och längre fram skulle bli nästan svart. Det fanns liv och eld i hela hennes väsen, hon bar prägeln av att vara skapad i ett ögonblick av lidelse. I barnets klädsel hade modern givit sin fantasi och sin smak för det praktfulla fritt spelrum. Klänningen var [ 62 ]av karmosinröd sammet, av ett ovanligt snitt och rikt broderad med guld i fantastiskt mönster. Dess starka färger, som skulle ha kommit mindre blomstrande kinder att se bleka och glåmiga ut, passade beundransvärt till Pearls skönhet och gjorde henne till den grannaste och muntraste lilla fjäril, som någonsin fladdrat fram över jorden.

Men det märkvärdigaste med dräkten och hela den lilla uppenbarelsen var, att de osökt och osvikligt påminde om det skammens tecken, som Hester Prynne var dömd att bära på sitt bröst. Det var den eldröda bokstaven i annan utformning, den eldröda bokstaven levandegjord! Liksom om den röda vanäran var så djupt inbränd i hennes hjärna, att alla hennes begrepp antogo dess gestalt, hade modern själv omsorgsfullt utarbetat likheten, slösat många timmar av sjuklig uppfinningsrikedom på att skapa en överensstämmelse mellan föremålet för sin kärlek och sin skulds och sitt lidandes sinnebild. Och för övrigt var ju Pearl bäggedera, därför hade det också lyckats Hester så fullkomligt att låta henne bli en avbild av den eldröda bokstaven.

När de båda vandrarna kommo inom stadens område, sågo puritanernas barn upp från sin lek — eller vad som gällde för lek bland dessa dystra småttingar — och sade allvarligt till varandra:

— Se där går ju kvinnan med den eldröda bokstaven, och där springer bokstavens avbild bredvid henne! Kom och låt oss kasta smuts på dem!

Men Pearl, som var ett oförskräckt barn, rynkade pannan, stampade i marken och skakade sin lilla näve med alla slags hotande åtbörder — och därpå rusade hon plötsligt på fiendehopen och jagade den på flykten. Hon liknade i sin vilda förföljelse av dem en barnsjukdomarnas smittoförande lilla onda ängel, vars uppgift var att bestraffa det uppväxande släktets synder. Därtill skrek hon och hojtade med fruktansvärt stark röst, som [ 63 ]helt säkert kom flyktingarnas hjärtan att bäva. Då segern var vunnen, återvände Pearl helt lugnt till sin mor och blickade småleende upp i hennes ansikte.

Utan vidare äventyr kommo de fram till guvernörens bostad. Det var ett stort trähus, byggt i en stil, varpå man ännu kan få se prov i våra äldre städer — dessa gamla mossbelupna, fallfärdiga hus, som vemodigt ruva över de många sorgliga eller glada, ihågkomna eller förgätna händelser, som ha tilldragit sig i deras dunkla kammare.

Men nu vilade över detta hus nyhetens och ungdomens friskhet, glättigheten strålade ut från de solbelysta fönstren i en människoboning, där döden ännu aldrig hade stigit över tröskeln. Det hade verkligen ett mycket glatt utseende. Husväggarna voro betäckta med ett slags stuck, vari rikligt med glasskärvor hade inblandats, så att när solskenet föll snett över fasaden, glittrade och gnistrade den som om diamanter med fulla händer hade strötts över den. Glansen skulle ha passat Aladdins palats snarare än en gammal allvarlig puritansk guvernörs boning. Vidare var huset dekorerat med underliga och som det tycktes kabbalistiska figurer och diagram, som väl överensstämde med tidens besynnerliga smak. De hade tecknats i stucken när den var nypålagd och hade nu blivit hårda och varaktiga, väntande på eftervärldens beundran.

När Pearl fick se detta glänsande underbara hus, började hon hoppa och dansa och begärde pockande, att allt detta solsken skulle tagas bort från husväggen, så att hon fick leka med det.

— Nej, min lilla Pearl, sade hennes mor. Du får skaffa dig ditt solsken själv, jag har inte något att ge dig!

De gingo fram till porten, som var välvd och på båda sidor flankerad av smala torn eller utsprång från byggnaden, i vilka funnos gallerfönster med träluckor att stänga för med vid behov. Hester Prynne lyfte järnklappen på porten och bultade, varpå en av guvernörens tjä[ 64 ]nare visade sig, en friboren engelsman men nu slav för en tid av sju år. Under denna tid var han sin herres egendom och kunde säljas och köpas lika väl som en oxe eller en möbel. Han bar den blå rock, som var den vanliga dräkten vid denna tid och sedan långt tillbaka på de gamla engelska arvgodsen.

— Är hans nåd guvernör Bellingham hemma? frågade Hester.

— Ja, för visso, svarade tjänaren, stirrande med uppspärrade ögon på den eldröda bokstaven, som han såsom nykomling i landet aldrig förr hade sett. Ja, hans nåd är hemma. Men han har en from präst eller flera hos sig och därjämte en läkare. Ni kan inte få träffa hans nåd nu.

— I alla fall stiger jag in, svarade Hester Prynne, och tjänaren, som kanske av hennes beslutsamma min och den glittrande symbolen på hennes bröst drog den slutsatsen, att hon var en förnäm dam, gjorde inga invändningar.

Hester och lilla Pearl kommo sålunda in i hallen. Guvernör Bellingham hade byggt sitt hus efter mönstret av de stora herrgårdarna i sitt fädernesland, med de många avvikelser, som betingades av byggnadsmaterialets art och olikheterna i klimat och levnadssätt. Här fanns alltså en stor och ganska hög hall, som sträckte sig genom hela huset och utgjorde en medelpunkt, med vilken alla de andra rummen mer eller mindre direkt stodo i förbindelse. I ena änden upplystes det stora rummet genom fönstren i de två tornen, som bildade små skrymslen på ömse sidor om ingångsdörren. I andra änden strömmade ett starkare ljus, som dock delvis dämpades av en gardin, in genom ett av dessa välvda hallfönster, som man får läsa om i gamla böcker och som var försett med en bred, dynbeklädd bänk. Här på dynan låg en foliant, förmodligen en del av Englands krönikor eller någon annan allvarlig litteratur, liksom även vi nu för tiden lägga fram granna böcker på våra förmaksbord som våra tillfälliga gäster kunna bläddra i.

[ 65 ]Möblerna i hallen bestodo av några tunga stolar, vilkas ryggar voro rikt snidade med blomrankor av ek, och vidare av ett bord i samma stil. Allt detta var från Elisabeths tid eller ännu äldre och var familjearv, som guvernören hade flyttat över hit från sitt fädernehem. Till tecken på att den gamla engelska gästfriheten icke hade lämnats kvar i hemlandet stod på bordet en väldig tennstånka, och om Hester och Pearl hade tittat ned i den, hade de på botten kunnat se den fradgande återstoden av starköl, som nyss druckits.

På väggen hängde en rad porträtt, föreställande gångna generationer av den Bellinghamska släkten, somliga i rustning, andra i ett fredligt värvs ståtliga krusade ringkragar och mantlar. Alla kännetecknades av det allvar och den stränghet, som gamla porträtt oföränderligen antaga, liksom om de vore vålnader i stället för bilder av de döda och nu med hårt och ofördragsamt klander blickade ned på de levandes sysselsättningar och fröjder.

Ungefär mitt på ena långväggens ekpanel hängde en rustning, icke liksom porträtten en relik från förfädernas tid, utan av nyaste datum. Den hade nämligen förfärdigats av en skicklig vapensmed i London samma år som guvernör Bellingham flyttade över till Nya England. Rustningen bestod av en stålhjälm, ett harnesk, ett halspansar och benskenor, och därunder hängde ett par stridshandskar och ett svärd. Alltsammans, särskilt hjälmen och bröstharnesket, var så starkt polerat, att det lyste med vit glans och kastade sitt sken över hela golvet.

Denna granna rustning hängde där icke blott och bart till prydnad utan hade burits av guvernören vid mången högtidlig mönstring och på exercisfältet, och dessutom hade den glittrat i spetsen för ett regemente i Pequodkriget. Ty ehuru han var uppfostrad till jurist och van att tala om Bacon, Coke, Noye och Finch som sina yrkeskamrater, hade det nya hemlandets krav gjort Bellingham till soldat lika väl som statsman.

[ 66 ]Lilla Pearl, som var lika förtjust över den blänkande rustningen som hon hade varit över den glittrande och granna husfasaden, stod en god stund och blickade in i bröstplåtens blanka spegel.

— Mor, utropade hon, jag ser dig här! Titta, titta!

Hester såg dit för att göra barnet till viljes, och hon märkte då, att genom den egendomliga verkan av denna konvexa spegel den eldröda bokstaven framställdes i överdrivna, jättelika proportioner, så att den blev det förhärskande i hennes utseende. Det såg ut som om hon var gömd bakom den.

Pearl pekade upp mot en liknande bild i hjälmen och smålog därvid mot modern med det trolska och samtidigt förståndiga uttryck, som var så vanligt i hennes lilla fysionomi. Denna muntert elaka min reflekterades också i spegeln med så grotesk verkan, att Hester Prynne fick en känsla av att det icke kunde vara hennes barns avbild utan ett litet troll, som hade tagit Pearls gestalt.

— Kom Pearl, sade hon och drog barnet därifrån. Kom och titta ut i den vackra trädgården. Där får vi kanske se blommor, som är vackrare än dem vi hittar i skogarna.

Pearl sprang fram till bågfönstret i bortre änden av hallen och såg ut över en trädgårdsgång mellan tätklippta gräsmattor, kantad med några ojämna och mindre lyckade försök till buskage. Men ägaren syntes redan ha såsom hopplöst uppgivit försöket att på denna sidan Atlanten fortplanta den medfödda engelska smaken för trädgårdskonst i en otacksam jordmån och under den hårda kampen för tillvaron.

Där växte, fullt synliga, stora präktiga kålhuvuden, och en pumpa, som var rotfäst längre bort, hade med sina rankor klättrat över den mellanliggande sträckan och lagt ner en av sina jättelika produkter rakt under hallfönstret liksom för att erinra guvernören om att denna väldiga klump av växtguld var den rikaste prydnad som Nya Englands jord kunde erbjuda honom. Men där fun[ 67 ]nos dock några rosenbuskar och ett antal äppelträd, förmodligen avkomlingar av dem, som hade planterats av pastor Blackstone, den förste nybyggaren på halvön, denne halvt mytologiska person, som rider genom våra tidiga annaler sittande på ryggen av en tjur.

Då Pearl fick se rosenbuskarna, började hon gråta och ville icke låta lugna sig.

— Tyst, barn lilla, tyst! sade modern allvarligt. Gråt inte, Pearl! Jag hör röster i trädgården. Guvernören kommer och några andra herrar följer honom.

På trädgårdsgången syntes verkligen några personer, som närmade sig huset. Utan att det minsta bry sig om moderns försök att tysta henne gav Pearl till ett gällt skrik, men tystnade sedan plötsligt, icke därför att hon ville lyda, utan därför att hennes lätt väckta nyfikenhet eggades vid anblicken av dessa nya personer.