Den flygande holländaren/Kap 16
← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
KAP. XVI.
När Monica åter kom till fullt medvetande, låg hon i en liten hydda av palmblad. En ful negerunge satt vid sidan om henne och viftade bort flugorna.
Under två dagar hade stormen tumlat om med timmerflotten, och hennes medvetande hade varit borta. Hon hade i feberfantasier drömt om Filip och om en underbar räddning för dem båda.
Driven av strömmen och vinden hade flotten slutligen kastats upp på östra kusten av Nya Guinea. Den hade upptäckts av några av de infödda, som varit nere vid stranden och letat efter vrakgods.
Monica fick den allra bästa vård av papuaskvinnorna, och här drömde hon en natt, att hennes mor visade henne de hemliga konster hon som barn sett henne utöva. Hon var mycket lycklig över detta och var nu fast besluten att vid första tillfälle pröva deras kraft.
Efter ett par dagar kom det bud från kommendanten på fästningen i Ternate, som var portugis, att Monica skulle föras till honom.
Monica förklarade genom en tolk vem hon var, och kommendanten lovade, att hon med första lägenhet skulle föras till Goa, varifrån hon skulle kunna fortsätta med ett holländskt fartyg.
Kommendanten blev genast våldsamt förälskad i Monica, och hon var snart fullkomligt uttröttad av hans försök till närmande. Hennes längtan att komma bort från platsen blev för var dag större. Äntligen kom det fartyg, som hon skulle medfölja, och kommendanten föll på knä för henne och förklarade sin kärlek samt besvor henne att icke resa utan stanna där och förena sina vidare öden med hans.
Monica svarade försiktigt, ty hon visste att hon var i hans våld. Hon sade, att hon först måste skaffa sig fullständigt visshet om hennes man var död. Hon ville fara till Goa, och om hon där finge bekräftelse på att hon var änka, skulle hon skriva till kommendanten.
Fullt och fast övertygad om att Filip måste ha omkommit nöjde sig kommendanten med denna förklaring och lovade, att om han själv finge bekräftelse på Filips död, skulle han komma till Goa och meddela henne.
En halvtimme senare hade fartyget kommit, och passagerarna började gå i land. Monica lade märke till att det var en präst med i sällskapet. Hon ryckte till utan att veta varför, och då hon mötte prästen fick hon se, att det var pater Seysen. Han hade sänts ut till Goa för att verka vid därvarande inkvisitionsdomstol.
I glädjen över att se ett bekant ansikte och glömsk av de förhållanden, under vilka de skilts, räckte hon honom genast handen.
Pater Seysen tog mycket kallt mot hennes hand.
»Gud välsigne och förlåte dig, min dotter, som jag gjort för länge sedan», sade han med ett leende i ögonvrårna som Monica icke kunde förstå.
Monica erinrade sig plötsligt vad som hänt, och hur förtalet spritts kring prästen för hennes skull. Hon rodnade djupt och skyndade att berätta om skeppsbrottet och vad som sedan hänt.
Pater Seysen sade sig finna det riktigast att följa Monica till Goa, och följande dag avgick fartyget. Monica sade farväl till den förälskade kommendanten, men i detta ögonblick tänkte hon, att det möjligen kunde vara nyttigt att ha denne till vän, om pater Seysen skulle visa sig ha hämnd i sinnet.
De kommo lyckligt och väl genom indiska arkipelagen och seglade över Bengaliska viken.
Ungefär samtidigt med att fartyget närmade sig Goa, landade en liten bräcklig farkost på östranden, där Monicas flotte tidigare anträffats av infödingarna. Det var Filip och Krantz, som av vindarnas nycker snarare än på egna beräkningar förts till denna punkt. De stötte här på infödingar, som förde dem till huvudorten för stammen och överlämnade dem i en av byns största bambuhyddor till en mäktig man, som visade sig vara hövdingen. När han fick höra, att de båda vita männen icke voro portugiser, blev han förtjust och trakterade dem med all den välfägnad hans svarta kokerskor förmådde tillreda.
Det bekräftades här, att Monica räddats och förts till det portugisiska fortet på ön Tidor.
Filip bad hövdingen, att han skulle förhjälpa dem att komma till Tidor, där hans hustru var. Efter några överläggningar föreslog hövdingen, att Filip och Krantz skulle anföra hans folk mot portugiserna, som de uppriktigt hatade, och om fortet erövrades, skulle ju Filip samtidigt kunna befria sin hustru.
Det fanns ingenting annat att göra än att gå in på denna plan, och stammen kallades i vapen, varefter det gjordes stora förberedelser för avresan.
Efter några dagar drog en flotta på fyra fartyg åstad med fyra malmkanoner och ett oräkneligt antal småbåtar för att anfalla fortet på Tidor. Styrkan räknade sju tusen man.
Filip och Krantz landsatte folket under nattens skydd, men genast vid en första rekognoscering fann man, att fortet icke skulle kunna betvingas med dessa fyra kanoner. Det måste göras upp en ny plan.
Mot morgonsidan gjordes första anfallet på följande sätt:
Folket hade hopsamlat stora massor av torra kokos- och palmblad och närmade sig därmed palisaderna, där det medförda materialet antändes. Meningen var, att man på detta sätt skulle bränna sig genom pålverken och sedan storma de inre palisaderna.
Negerkrigarna lade av sig alla ljusa klädesplagg för att ej synas vid eldskenet. Beväpnade med sina kroksablar kröpo de fram så långt de kunde för eldskenet och höllo sig redo för stormningen.
Lågorna slogo högt upp mot skyn, under det att fortets kanoner började spela mot de anfallande. Negrerna stupade i massor, men ständigt ryckte nya skaror fram. Röken började emellertid snart besvära folket i fortet. Ett par av byggnaderna hade fattat eld. Medan portugiserna drogo sig tillbaka från utanverken för att försvara sig i citadellet, stormade negrerna in och sablade ned alla som icke tillräckligt hastigt hunno undan.
Filip och Krantz kröpo försiktigt fram för att taga fortet i närmare betraktande, och de insågo nu att detta anfall icke skulle kunna lyckas. De inre fästningsverken voro uppförda av sten, och massor av kanoner späckade vallarna över varandra.
»Hade vi bara haft stormstegar, skulle det möjligen ha kunnat lyckas», sade Filip och skakade på huvudet.
»Nej, ni kommer aldrig att taga det fortet, Filip van der Deeken», sade en röst bakom honom, och rösten skar som en kniv i Filip.
Det var lotsen Kriften.
Han hade knappt visat sig, förrän ett väldigt brak uppstod. Palisader, stenar och massor av negrer kastades högt upp i luften, och en fruktansvärd panik uppstod bland de anfallande.
Elden hade nått en krutkällare under de yttre palisaderna.
»Se där ja», sade Kriften. »Det går inte alls det…»
Den kolossala förlusten av människoliv, det väldiga dånet och de mot himlen uppflammande eldslågorna skrämde återstoden av negrerna på flykten, och de rusade hals över huvud i vildaste oordning tillbaka till sina båtar på stranden.
Medan Filip och Krantz viskande överlade om vad som vore bäst att göra, hade en avdelning portugiser gjort ett utfall mot de flyende negrerna, och då Filip och hans vän beredde sig att försiktigt draga sig tillbaka stodo de plötsligt ansikte mot ansikte med de återvändande portugiserna. De blevo genast tillfångatagna och förda till kommendanten. All tanke på motstånd skulle ha varit fåfäng inför denna övermakt.
Kommendanten lät förhöra de båda fångarna, och efter en i hast gjord överenskommelse uppgåvo de båda, att de förts som fångar med av negrerna, som tagit dem för portugiser, men att de efter det misslyckade anfallet på fortet lyckats fly.
Kommendanten förklarade att han skulle tänka på dem, och skickade dem under tiden i förvar i en av fästningens celler.
Det fängelse, där Filip och hans vän nu hamnade, var allt annat än behagligt. Det var en kall källare under fortet, och endast en smal liten glugg lämnade luft och ljus åt de inspärrade. Fyra kalla väggar och ett stengolv utgjorde rummets inredning.
Filip, som brann av längtan att höra något om Monica, började tilltala soldaten, som förde ned dem i cellen, med den lilla portugisiska kunskap som han behärskade.
»Får jag fråga min gode vän?» började han.
»Gärna det», svarade soldaten och låste dörren.
De sutto nu där nere ensamma och väntade att soldaten skulle återkomma, men ingen syntes till.
Filip satte sig på golvet och lutade sig mot väggen.
Krantz, som icke var så modfallen, promenerade fram och tillbaka på golvet de fem steg som utrymmet medgav.
»Vet du vad jag kommit att tänka på?» sade Krantz. »Det är inte illa…»
Här sänkte han rösten:
»Vi ha ju alla våra guldmynt kvar, och om de inte plocka dem av oss, kunna vi nog muta någon för den stora summan.»
»Jag tänkte just nu på, att jag mycket hellre är här än i sällskap med det där vidriga kreaturet Kriften, vars blotta åsyn är mig motbjudande.»
»Nå, jag kan inte säga, att jag beundrar kommendanten heller, men vi få nog tillfälle att förnya vår bekantskap med honom i morgon.»
Nyckeln vreds nu om, och en soldat kom in med en kruka vatten och ett stort fat kokt ris. Det var inte samme man som fört dem till cellen, och Filip tilltalade honom.
»Ni har tydligen haft det ganska ansträngande här?» sade Filip.
»Ja, det har vi verkligen. Men ni har inte haft det stort bättre.»
»Nej, vi voro fångar hos negrerna, som trodde att vi voro portugiser.»
»Ja, jag hörde det.»
»Negrerna förlorade visst nära tusen man», försökte Krantz.
»Det gläder mig verkligen», sade soldaten.
»De akta sig nog för att komma igen på en tid», fortsatte Krantz.
»Det tror jag nog.»
»Hade ni många stupade?» frågade Filip, då han märkte att soldaten var pratsam.
»Inte tio man. Det var några av de infödda som förolyckades vid explosionen, men det räknar man ju inte.»
»Ni hade visst en ung europeisk dam här?» frågade Filip ängsligt. »Hon var väl inte bland dem som förolyckades?»
»Nej, nej, ja, jag vet vem ni menar, nej, hon omkom säkert inte.»
»Pedro», ropade nu en röst utanför.
Mannen teg, lade fingret på munnen och låste dörren efter sig.
»Detta är sannerligen en prövning», utbrast Filip.
»Han kommer nog tillbaka», anmärkte Krantz.
»Ja, kanske i morgon, om ens då, men hur skall jag kunna uthärda denna ovisshet.»
»Tyst», sade Krantz, »jag hör steg utanför.»
Åter öppnades dörren och den förste soldaten trädde in:
»Följ med, kommendanten vill tala med er.»
Filip och hans vän efterkommo med glädje denna oväntade uppmaning. De gingo uppför de smala stentrappstegen och fördes in i ett rum, där den portugisiske kommendanten, en torr och benig äldre man, väntade dem.
Kommendanten låg som en liten sultan på en soffa, under det att två negerslavinnor fläktade honom med solfjädrar.
»Var kommer ni egentligen från?» var kommendantens första fråga.
»Vi räddade oss undan då vårt fartyg gick under och blevo tillfångatagna av infödingarna.»
»Ni tillhörde alltså en holländsk ostindiefarare. Vad hade ni för anställning ombord?»
»Vi voro matroser», svarade Krantz.
Han gav Filip en knuff för att förmå honom att instämma.
»Men ni bär vapen», invände kommendanten.
»Ja, vi tjänstgjorde som styrmän under resan», svarade Krantz.
»Fanns det någon kvinna med ombord?»
»Jo, kaptenen hade sin fru med», svarade Filip.
»Vart har hon tagit vägen?»
»Jag vet inte, men sannolikt har hon räddats i land här i närheten.»
»Aha», utbrast kommendanten och såg fundersam ut.
Filip såg otåligt på Krantz, som om han ville ha hans medgivande att tala rent ut.
»Vet ni om kaptenen är levande eller om han omkom?» fortsatte kommendanten.
»Han omkom med all sannolikhet», svarade Krantz.
»Antag nu att jag skulle vilja återge er friheten. Skulle ni då vilja underteckna ett papper att han är död?»
Filip stirrade först på kommendanten och sedan på Krantz.
»Jag kan inte finna, att det skulle vara något farligt att göra det, såvida inte papperet kommer till Holland och vi kunde få obehag av det», sade Krantz långdraget.
»Får jag fråga varför kommendanten önskar ett sådant intyg?» frågade Filip.
»Nej», röt han till svar. »Jag ger ingen annan förklaring än att jag vill ha papperet. Det är anledning nog. Välj! Fängelse eller frihet och hemresa med första fartyg som anlöper platsen.»
»Jag är ganska säker på att han är död», sade Krantz och vägde på orden. »Men om herr kommendanten ville ge oss tillfälle att tänka på saken tills i morgon.»
»Nå gör det då.»
Han gav dem en avfärdande rörelse med handen.
»Vi skola väl inte gå tillbaka till arresten, herr kommendant>», sade Krantz. »Om ni vill att vi skola göra er en tjänst, skall ni väl inte kasta oss ned i den fängelsehålan.»
»Nå, så behåll friheten tills i morgon, men försök inte lämna fästningsområdet», sade kommendanten. »I morgon skall ert öde avgöras.»