Den flygande holländaren/Kap 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
KAP. XVII.
Filip och Krantz tackade kommendanten för hans vänlighet och skyndade ut till fästningsverken.
Det var mörkt, och månen hade ännu inte visat sig. De satte sig på bröstvärnet och gladde sig åt friheten. Men i deras närhet lågo eller stodo soldater och de talade därför mycket försiktigt.
»Vad kan han mena med det, att han vill ha ett intyg på kaptenens död, och varför svarade du som du gjorde?» frågade Filip.
»Du kan vara säker på att jag tänkt noga på den saken. När jag hörde, att din Monica förts hit, ryste jag å dina vägnar över hennes öde. Du kan förstå vad det kan betyda för denne råe tyrann att plötsligt träffa på en europeisk kvinna och därtill en så strålande vacker som din hustru. Du förstår, att kommendanten måste vara intresserad av din död, och därför tyckte jag att vi skulle vara säkrast om vi uppträdde som underordnade.»
»Men var är hon, det är frågan.»
»Om vi bara kunde finna den där medelsamme soldaten, så skulle vi kanske få veta något.»
»Du tror alltså, att Monica är här?» sade Filip.
»Jag är alldeles säker på det.»
När de fortsatt samtalet en stund, kom en person fram till dem och hälsade.
Krantz igenkände genast samme soldat, som de tidigare talat med.
»Godafton, min vän», sade han. »Det är då väl att ni inte behöver låsa in oss.»
»Ja, det förvånade mig att kommendanten var så mild den här gången. Han brukar eljest inte lägga fingrarna emellan.»
»Det är i alla fall mycket vackert här på ön», sade Krantz. »Hur länge har ni varit här?»
»Tretton år i år, och det är jämnt tretton år för mycket. Jag har hustru och barn i Oporto, ja, det vill säga jag hade, men nu vet jag inte ens om de leva.»
»Tänker ni inte resa hem igen?»
»Ingen soldat här kommer hem igen utan att han lyckas rymma.»
»Det är hårt.»
»Hårt», sade soldaten med en liten ironi, »det är för litet sagt. Det är ett bedrägeri.»
»Jag hyser stort medlidande med er», sade Krantz. »Se här, jag har ännu två guldmynt kvar, tag det ena av dem.»
»Och här är ett från mig», sade Filip och räckte honom likaledes en penning.
»Helgonen må bevara er», sade soldaten.
»Ni talade om en ung europeisk kvinna», började Krantz frågande.
»Ja, hon var mycket vacker och kommendanten blev alldeles tokig i henne.»
»Var är hon nu?»
»Hon for till Goa tillsammans med en präst som kände henne, pater Seysen, hette han visst. Det var en holländare, tror jag.»
»Pater Seysen», utropade Filip, men Krantz gav honom en knuff som kom honom att tiga.
»Ni säger att kommendanten var förtjust i henne», sade Krantz.
»Om han var, han var galen, och hade inte pater Seysen kommit, skulle han aldrig ha låtit henne fara, fast hon var gift med en annan.»
»Det var till Goa hon reste?»
»Ja, med ett fartyg som skulle passera där. Hon var nog glad att komma bort. Kommendanten sprang efter henne hela dagen lång, och hon sörjde tydligen över sin man. Vet ni, om hennes man lever?»
»Nej, vi ha ingenting hört om honom.»
»Nå, om han lever hoppas jag för hans skull, att han inte kommer hit, ty skulle kommendanten få honom i sitt våld, så är det förbi med honom. Men nu måste jag gå, om ni vill mig något så kom ihåg, att jag heter Pedro.»
Därmed gick soldaten.
»Nu ha vi i alla fall skaffat oss en vän och fått upplysningar som inte äro så litet värda», sade Krantz.
»Det är mycket viktiga saker vi hört. Monica är alltså i Goa.»
»Jag är säker på att hon är i goda händer.»
»Ja, pater Seysen är en förträfflig man», sade Filip.
»Men nu gäller det att komma härifrån så snart som möjligt. Vi måste underteckna papperet i morgon.»
»Nå ja», sade Filip, som nu sjönk hän i sina egna funderingar.
De satte sig på marken, och lutade mot bröstvärnet somnade de snart in.
På morgonen kom den lille kommendanten slamrande med sin väldiga sabel, som släpade efter honom i ett övermåttan stort gehäng.
Kommendanten befallde dem barskt följa med in i hans bostad. Han frågade om de nu voro villiga att underteckna papperet eller om de ville återvända till fängelset. Krantz svarade, att de voro fullt och fast övertygade om att kaptenen var död, och att de voro redo att underteckna papperet. Kommendanten visade sig nu mycket vänlig, och sedan han låtit hämta skrivmaterial uppsatte han handlingen, som Filip och Krantz undertecknade med ett par av matrosernas namn.
När detta var undanstökat blev kommendanten så förtjust, att han inbjöd de båda att äta frukost med sig.
Under måltiden lovade han, att de säkert skulle komma bort från ön med första lägenhet. Han bad dem också stanna till middag och Krantz gjorde sig särskilt till vän med honom. När de senare sutto och rökte, och kommendanten var på ett förträffligt humör, vågade Krantz fråga varför han så gärna ville ha bevis på att kaptenen var död. Till svar fick han till Filips häpnad veta, att Monica hade samtyckt att gifta sig med honom, om han kunde framlägga ett sådant dokument.
»Det är omöjligt», ropade Filip och for upp.
»Omöjligt, varför det?» utropade kommendanten och såg ond ut.
»Jag skulle också ha sagt, att det är omöjligt», sade Krantz för att rädda situationen, »men om herr kommendanten sett hur den kvinnan svärmade för sin man, skulle också ni funnit det omöjligt. Men se kvinnor…»
»Ja, det var just det jag skulle säga», tillade Filip. »Men det är ju också fullt förklarligt, då man ser er, herr kommendant.»
Blidkad av detta smicker snodde kommendanten sin mustasch och såg mycket viktig ut.
»Ja, vi militärer bruka ju ha framgång hos det täcka könet», sade kommendanten. »Kom nu så skall vi dricka hennes skål. Den sköna Monica van der Deeken må leva!»
»Leve den sköna Monica van der Deeken», instämde Krantz och drack ut sitt glas.
»Men herr kommendant, är ni inte rädd för att hon i Goa kommer att se sig om efter en annan man?» undrade Filip.
»Visst inte. Hon är ju förtjust i mig…»
»Lögn», utbrast Filip.
»Vadfalls? Talar ni till mig?»
»Nej, naturligtvis inte. Det gällde henne… kvinnorna i allmänhet.»
»Nå, då får jag säga, att ni inte känner mig.»
»Nej, han känner inte kvinnorna heller», sade Krantz skämtsamt.
»Nå, då talar vi om något annat.»
När de åter kommo ut från kommendanten påminde Krantz sin vän om att han måste behärska sig så att de inte fördärvade hela saken och åter blevo kastade i fängelse.
Senare lyckades Krantz inbilla kommendanten, att Filip var av en gammal förnäm holländsk släkt som hade nära släktskapsförbindelser med portugisiska adelsfamiljer. Kommendanten, som hade den djupaste vördnad för allt vad adel heter behandlade dem efter detta mycket förekommande. Han trodde tydligen, att han skulle kunna draga fördelar av en så inflytelserik bekantskap.
Några dagar efter detta samtal, då de alla tre sutto till bords, trädde en korpral in, gjorde ställningssteg för kommendanten och meddelade, att en holländsk matros kommit till fortet.
Filip och Krantz blevo båda mycket bleka och fingo en känsla av, att en fara hotade, men de sökte behärska sig och sade ingenting.
Matrosen skulle föras in, och strax därefter trädde över tröskeln deras plågoande Kriften.
Då han såg Filip och Krantz vid bordet utropade han genast:
»Å, kapten van der Deeken och styrman Krantz, det gläder mig att återse er vid så god hälsa.»
»Kapten van der Deeken», utropade kommendanten och sprang upp från sin stol. »Är det möjligt? Jag har alltså blivit dragen vid näsan.»
Han gjorde en paus som för att draga andan, och därefter fortsatte han mera dämpat:
»Korpral, befall hit manskapet, genast… hastigt.»
Filip och Krantz insågo, att det vore lönlöst att neka. De lade armarna i kors och sade inte ett ord.
»Ni ha lurat mig, men ni ha fallit i er egen grop», fortsatte kommendanten. »Jag har det papper som ni undertecknat, och jag kommer också att använda det. Ni är död, kapten, det vet ni. Jag har er underskrift på det, och er hustru kommer att tro det.»
»Hon har nog bara skämtat med er, herr kommendant», sade Filip. »Om hon haft sin fulla frihet, hade hon inte behövt besvära sig med att svara på edra sannolika oförskämdheter.»
»Nå, fortsätt bara. Nu är det i alla fall min tur. Korpral, till fängelset med dessa båda.»
Soldaterna marscherade i väg med de båda fångarna, och Kriften följde efter. När de kommit ett stycke på väg slet Krantz sig lös och gav Kriften ett slag så att han for utför halva fästningsvallen.
»Det där var ett karlatag», ropade Kriften flinande och såg upp efter Krantz.
Det var emellertid ännu en som såg när de fördes ned till fängelsehålan, och det var soldaten Pedro. Av hans blick förstodo de, att de här i alla fall hade en vän att lita på, om det skulle gälla. Men det var också deras enda hopp, då de hörde nycklarna vridas om i den tunga dörren.
»Vad ha vi nu för utsikter att slippa undan denne tyrann?» utbrast Filip modfallen.
»Det ser verkligen dystert ut för tillfället, men det kan nog bli bättre», sade Krantz, som inte lät skrämma sig av en motgång.
Efter en stund fick Krantz en idé.
»Vet du, jag har det», sade han.
»Vad har du?»
»Kanske nyckeln ut ur detta hål. Du vet skatten. Hur mycket kommendanten än tycker om din Monica, så är det dock säkert något som han tycker mera om, och det är pengar.»
Filip fångade genast hans tanke.
»Det är verkligen ett uppslag», sade han.
»Tänka sig den där skurken Kriften», mumlade Krantz mellan tänderna.
Så snart kommendanten lugnat sig något lät han kalla Kriften till sig, men trots allt sökande stod lotsen nu icke att finna. Posterna på vallarna förklarade, att de icke sett honom, och man letade genom hela fästningsområdet utan att finna honom.
Pedro, som hade tillsyn över fångarna, kom nu med bud till kommendanten, att Krantz önskade tala med honom, och denne lät också tillkalla honom.
Krantz sade, att han hade ett viktigt meddelande att göra men att han inte vågade anförtro sig åt kommendanten, förrän han och Filip åter bleve försatta på fri fot.
Kommendanten tvekade, men till sist gick han in på denna begäran.
Filip gick in i ett rum, som anvisades dem, medan kommendanten tog Krantz med in till sig. Den lille löjlige krigsmannen såg ytterst villrådig ut. Han visste nu inte om han blivit lurad av Kriften eller hur saken över huvud taget hängde samman.
Krantz berättade nu följande:
»Ni har delvis blivit förd bakom ljuset av oss, herr kommendant. När vi kommo hit, dolde vi vår verkliga ställning för er. Senare nämnde jag, att min vän har en mycket inflytelserik ställning. Nu skall jag förklara saken ytterligare. Kapten van der Deeken hade med en mycket betydande penningsumma ombord på fartyget, då det förliste. Den var avsedd för en av kyrkorna i Goa, och när skeppet gick under, lyckades han rädda den på flotten. Skatten hade en gång tillhört en rik gnidare i Amsterdam, men efter hans död hade sonen skänkt summan till kyrkan. Skatten nedgrävdes på en ö, och man kunde nu misstänka, att lotsen Kriften skulle leta fram den. Han hade avslöjat dem här tydligen för att kommendanten skulle hålla dem i fängelse, och därigenom skulle han ostörd få tillägna sig skatten.»
»Det lär väl vara värt att undersöka», sade kommendanten. »Jaså, det är verkligen en skatt nedgrävd på en ö, ja, sådant har man ju hört talas om i romanerna. Men han kallade er vän van der Deeken. Han måste ju då vara hennes man.»
Krantz förstod, att kommendanten missuppfattat hans bekännelse och begagnade sig genast av detta.
»Min vän antog van der Deekens namn, sedan den verklige kaptenen gått under», sade han.
»Hade han planer på kaptenens hustru?»
»Jag kan säga, att han stod på en ganska förtrolig fot med henne, redan medan kaptenen levde.»
»Verkligen…»
Kommendanten suckade och bet sig i mustaschen.
»Ämnade han gifta sig med henne?»
»Det kan jag inte svara på, men han antog ju i alla fall hennes mans namn.»
»Nå, vet ni nu var skatten ligger?»
»Nej, det vet endast min vän.»
»Vill ni då säga honom, att jag uppriktigt beklagar vad som inträffat och att jag gärna vill tala med honom i morgon.»
»Det skall jag framföra.»
Kommendanten gick en stund fram och tillbaka i sitt rum och grubblade över vilket sätt som vore det bästa.
När han gjort upp sin plan, som var blodig och grym och gick ut på att alla som medverkade vid skattens framletande skulle röjas ur vägen efteråt, kom Pedro in.
Kommendanten ryckte till, ty han hade gått och talat högt för sig själv och Pedro hade lyssnat.
»När kom du?»
»Just nu, jag blev kallad.»
»Nej, misstag. Gå.»
Pedro hade i alla fall hört nog.