Den flygande holländaren/Kap 19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
KAP. XIX.
När Krantz kom tillbaka till Filip efter sitt besök hos kommendanten berättade han den historia han dukat upp om skatten till kyrkan och vad han sagt om det hemliga gömstället, som endast Filip kände till.
»Han var tydligen idel öra, och mycket intresserad av pengarna, det förstod jag», sade Krantz.
»Men villkoret för att jag skall visa honom skatten är, att vi båda skola vara fria och få resa till Goa.»
»Såvida han inte vill behålla mig här som gisslan», sade Krantz.
»Det kommer jag aldrig att gå in på», försäkrade Filip.
Någon knackade sakta på dörren, och Pedro kom in.
Han såg sig först försiktigt omkring, och började därpå viskande tala:
»Jag har hört allt, och ni måste ordna så att jag får följa med och hämta skatten, eljest äro edra liv inte mycket värda. Nu måste jag gå.»
Pedro skyndade åter ut.
»Vi måste tydligen vara sluga och kloka», sade Krantz.
Följande morgon blevo Filip och Krantz inbjudna till frukost hos kommendanten. Han mottog dem bugande och leende och särskilt överöste han Filip med vänlighet. När de ätit meddelade han sina planer.
»Jag har genomtänkt vad er vän berättat för mig», sade han till Filip, och jag ber först och främst om ursäkt för min häftighet i går. Jag har nu som god katolik bestämt mig för att låta hämta skatten till kyrkan. Ni skall nu taga soldater med er och hämta penningarna och genast föra dem till mig. Sedan skall jag föra över guldet till kyrkan i Goa med första lägenhet. Det kommer att bli ett hedrande mottagande i Goa, då jag talar om för kyrkans myndigheter, att det är ni som skaffat tillrätta denna skatt.»
»Det skall bli min glädje i livet att ha återfört denna summa till kyrkan», sade Filip. »Men när ni säger, att ni ställer soldater till mitt förfogande måste jag fråga, om jag kan lita på dem. Vi äro ju endast två mot så många. Komma de att lyda oss?»
»Med säkerhet. De äro väldisciplinerade. Er vän behöver inte ens följa med. Jag vill gärna behålla honom i sällskap, medan ni är borta.»
»Nej, det går jag inte in på. Vi måste vara tillsammans, eljest går jag inte ett steg efter skatten, om det så skulle kosta mitt liv.»
»Men det är inte den ringaste risk», försäkrade kommendanten och gick fram och tillbaka över golvet.
Just när kommendanten andra gången vände ryggen mot dörren, tittade Pedro in och gav ett tecken med fingret.
»Tag honom med», viskade han och pekade på den lille krigsmannen.
Filip nickade åt Pedro, att han uppfattat.
»För övrigt måste jag säga», sade Filip, »att jag också fordrar, att ni, herr kommendant, följer med själv. Vem garanterar er eljest, att vi någonsin återvända hit med skatten?»
»Men soldaterna?»
»De längta alla hem till Portugal, och guld är alltid vältaligt.»
»Ni har rätt. Jag följer med», sade den lille kommendanten som om han genomskådat en komplott.
»Och när segla vi?» frågade Krantz.
»Ja, varför inte redan i morgon», sade kommendanten.
»Alltså i morgon», instämde Filip.
Allt förbereddes nu för resan, och sedan kommendanten sent på natten gått till vila, kom Pedro in till Filip och Krantz.
»Jag rådde till att taga kommendanten med», sade han.
»Ja, vi följde rådet.»
»Det var klokt. Han hade eljest genast efter vår avresa tänkt segla till Goa och hämta den vackra europeiska damen.»
»Men skatten», invände Krantz, »tänkte han lämna den åt oss?»
»Han har inte ett ögonblick trott, att det fanns någon skatt. Hans instruktion till oss var, att döda er båda två, sedan vi kommit till ön och förgäves letat efter skatten.»
»Men då kunde han ju ha dödat oss genast, om det bara var det han ville?»
»Det skulle han säkert också ha gjort, om inte den där holländske matrosen Kriften varit här och sett er. Han sökte efter honom i hela fästningen för att döda honom, eftersom han inte ville ha något vittne på, att ni varit sedda här, men då man inte kunde finna honom, blev han rädd. Därför skulle mordet ske på ön, och det skulle få skenet av en rättvis hämndeakt från kyrkans sida utförd genom oss soldater, eftersom vi inte funno någon skatt.»
»En sataniskt väl uttänkt plan», sade Filip.
»Nå, om vi nu finna skatten», började Krantz, »hur blir det då?»
»Då kommer han att erbjuda hela summan åt oss, om vi på något sätt kunna röja er två ur vägen.»
»Han tycks vara en omtänksam man», sade Filip med ett leende.
Filip, Krantz och Pedro höllo nu ett långt rådslag, och det sista som därvid yttrades var Pedros ord, då han med tårar i blicken sade:
»Vi skiljas alltså inte förrän i Lissabon.»
På morgonen provianterades fartyget, och i enlighet med sin uppgörelse under natten med Pedro lyckades Filip hos kommendanten utverka, att denne skulle få bestämma vilka soldater som skulle följa med på resan efter skatten. Pedro utvalde tolv man utom en del obeväpnade karlar, som skulle tjänstgöra som grävare, och som dessutom kunde biträda ombord, då de alla tillhört fartyg som under tidernas lopp gått under vid dessa kuster.
På förmiddagen steg kommendanten ombord, vederbörligen saluterad från fästningen och av soldaterna.
När de kommit ur sikte från land, närmade sig Pedro de båda holländarna, som sällskapade på däck med kommendanten. Han gav samtidigt ett tecken till soldaterna, som lågo eller stodo på däcket och gassade sig i solen.
Med ett kraftigt tigersprång kastade sig Pedro över kommendanten, och de andra soldaterna skyndade fram med rep. På ett ögonblick var han bakbunden och låg svärande och sprattlande på däcket.
Soldaterna ville göra processen kort med kommendanten och kasta honom över bord till de väntade hajarna, men Filip lyckades hindra dem, och han övertygade Pedro om, att det svåraste straffet för kommendanten vore att få följa med och med egna ögon se dem fördela skatten mellan sig.
På kvällen nåddes ön, och följande morgon vid soluppgången marscherade skaran in på ön, till den plats vid märkesträdet, där Filip utpekade skatten.
Grävarna arbetade av hjärtans lust under soldaternas spända väntan, och då den första påsen med guldmynt lyftes upp ur jorden, leddes kommendanten fram för att bunden vid trädstammen åse hela förloppet. Påse efter påse med gulddubloner lyftes upp, och då hela skatten blottats, fördelades innehållet bland soldater och grävare lika.
När allt var färdigt löstes kommendantens band, och han släpptes i frihet på ön, berövad alla sina vapen. Därpå seglade fartyget bort för en frisk bris; och styrde kursen mot Goa.
Soldaterna kunde icke finna ord för sin glädje att få komma hem, och de prisade Filip och Krantz samt Pedro, som på detta sätt gjort dem alla till förmögna män. De lovade också Filip att han skulle kunna lita på dem, vad han än ville befalla dem att göra i hans tjänst, och de önskade honom all framgång i hans sökande efter Monica.
Meningen var nu att proviantera fartyget för långresan i Goa under det att Filip och Krantz sökte reda på pater Seysen och Monica, som antogs vara i gott behåll i hans faderliga omvårdnad.
Efter en snabb resa nådde de Goas hamn och flodmynningen, varifrån de genast kunde förmärka, att något ovanligt måste vara å färde i staden. Väldiga massor av infödingar och européer, de förra i brokiga dräkter och de senare i högtidskläder, voro i rörelse på gatorna, och livligast gick, det till kring ett av de största kvarteren, där massorna flockat sig kring en väldig byggnad med en skinande kupol i taket.
Av några engelsmän, som mötte vid hamnen, fingo Filip och Krantz veta, att det under dagen skulle bli en stor högtidlighet i den katolska världen, ja, det vill säga, sade man: Inkvisitionen… Ett kättarbål hade uppförts, och där skulle man bränna sex offer, trollkonor och häxmästare.
En hemsk tanke genomfor Filip, men han slog den från sig lika hastigt. Han skyndade jämte Krantz i land, medan Pedro skulle börja provianteringen för hemresan.
Den förste Filip och Krantz sökte var pater Seysen, men denne stod ingenstädes att finna.