←  Kap. X
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XI. Lord Grenvilles bal.
Kap. XII  →


[ 90 ]

XI.
Lord Grenvilles bal.

Den bal, som brukade givas av dåvarande statssekreteraren för utrikes ärenden — lord Grenville — var årets mest lysande tilldragelse. Ehuru höstsäsongen alldeles nyss tagit sin början, hade envar, som innehade någon ställning, bemödat sig om att vara i London vid denna tid och efter bästa förmåga lysa vid ba­len i fråga.

Hans kungliga höghet prinsen av Wales hade lovat hedra den med sin närvaro. Han ämnade komma direkte från operan. Lord Grenville själv hade åhört de båda första akterna av »Orfevs», innan han beredde sig att mottaga sina gäster.

Klockan tio — en ovanligt sen timme vid denna tid — voro utrikesdepartementets ståtliga salar, som på ett utsökt sätt dekore­rats med exotiska palmer och blommor, överfulla med folk. Ett rum var uteslutande avsett för de dansande, och menuettens spröda, graciösa melodier bildade ett mjukt ackompanjemang till det tal­rika och lysande sällskapets glada prat och skratt.

I ett mindre rum, beläget mitt emot stora trappan, stod den distingerade värden redo att taga emot de inbjudna. Framstå­ende män, vackra kvinnor, ryktbarheter från varje europeiskt land hade redan defilerat förbi honom, hade växlat med honom de sirliga bugningar och nigningar, som tidevarvets extravaganta smak föreskrev, och hade därpå under animerad konversation dragit sig längre inåt danssalen, salongerna eller rummen, avsedda för kortspel.

Ej långt från lord Grenville, lutad mot ett av spelborden, stod Chauvelin i sin oklanderliga svarta aftondräkt och tog en lugn överblick av den lysande församlingen. Han hade observe­rat, att sir Percy och lady Blakeney ännu ej anlänt, och hans skarpa, färglösa ögon blickade hastigt mot dörren för varje gång en ny gäst gjorde sitt inträde.

Han stod tämligen ensam; den revolutionära regeringens i [ 91 ]Frankrike sändebud kunde ej gärna ernå någon popularitet i Eng­land vid en tidpunkt, då ryktena om de gräsliga Septembermor­den, om Skräckregeringen och dess ohyggliga våldsdåd började få allt större spridning på andra sidan Kanalen.

I sin officiella egenskap hade han blivit artigt mottagen av sina engelska kolleger: herr Pitt hade skakat hand med honom, och lord Grenville hade bjudit honom mer än en gång. Men London-societéns mera intima kretsar ignorerade honom helt och hållet; damerna vände honom öppet ryggen, och de män, som ej voro i statstjänst, vägrade att taga honom i hand.

Men Chauvelin var ej den, som bekymrade sig om dessa sällskapslivets små motigheter, vilka han ej tillmätte den minsta betydelse för sin diplomatiska bana. Han var revolutionens sak blint hängiven, han föraktade all klassindelning och han besjäla­des av en brinnande kärlek till sitt land. Dessa känslor i förening gjorde honom betydligt likgiltig för alla de kallduschar han mot­tog i detta dimmiga, högkonservativa, efterblivna England.

Vidare behärskades Chauvelin av en fix idé. Han var fullt och fast övertygad om, att den franske aristokraten var Frankrikes bittraste fiende, och hans käraste önskan skulle ha varit att se dem helt och hållet utrotade. Han var en av dem, som under denna gruvliga Skräckregering varit de första att uttala den sorgligt be­ryktade önskningen, att »aristokraterna måtte allesammans ha blott ett enda huvud, så att det kunde kapas medelst ett enda hugg av fallbilan». Och sålunda betraktade han varje fransk aristokrat, som lyckats undkomma från Frankrike, som ett byte, varpå giljotinen på ett nedrigt sätt bedragits.

Det lider för övrigt intet tvivel, att dessa konungadömet hän­givna emigranter, sedan de väl lyckats komma över gränsen, gjorde sitt bästa för att hetsa upp det övriga Europas indignation mot Frankrike. Planer utan all ända smiddes i England, i Belgien, i Holland, gående ut på att söka förmå någon stormakt att sända trupper till det upproriska Paris, befria konung Ludvig och utan krus hänga de blodtörstiga ledarna av detta missfoster till re­publik.

Vad under därför, om Röda nejlikans romantiska och mys­tiska personlighet var ett föremål för Chauvelins bittra hat! Han [ 92 ]och de unga vildhjärnor han hade under sitt befäl, välförsedda med pengar, utrustade med ett mod, som ej väjde för någonting, i förening med en fabulös listighet, hade lyckats rädda hundratals aristokrater från Frankrike. Nio tiondelar av de emigranter, för vilka det just nu fjäsades vid engelska hovet, hade denne man och hans liga att tacka för sin räddning.

Chauvelin hade svurit sina kamrater i Paris, att han skulle uppspåra denne fräcke engelsmans identitet, locka honom över till Frankrike, och sedan... Chauvelin drog en djup suck av be­låtenhet vid blotta tanken på att se detta gåtfulla huvud falla för giljotinens kniv, lika ledigt som varje annat...

Plötsligt förmärktes stark rörelse i den elegant dekorerade trappan, och allt samtal upphörde för ögonblicket, då major-domus’ röst därnedanför anmälde:

— Hans kungliga höghet prinsen av Wales med uppvakt­ning, sir Percy Blakeney, lady Blakeney.

Lord Grenville gick hastigt till dörren för att mottaga sin högtuppsatte gäst.

Prinsen av Wales, iförd en praktfull hovdräkt av laxfärgad sammet, rikt broderad med guld, trädde in, förande Margaret Blakeney vid armen. Till vänster om honom gick sir Percy, i grannt skimrande, gräddfärgat siden, tillskuret i den extravaganta »incroyable»-stilen. Hans ljusa hår var opudrat, oskattbara spet­sar prydde hans bröst och handleder, och under armen bar han sin flata chapeau bas.

Sedan lord Grenville i vördnadsfullt konventionella ordalag hälsat sin kunglige gäst välkommen, yttrade han:

— Vill ers höghet tillåta mig att presentera herr Chauvelin, franska regeringens ackrediterade sändebud?

Så fort prinsessan gjort sitt inträde, hade Chauvelin tagit ett par steg framåt i avvaktan på denna presentation. Han bugade sig mycket djupt, medan prinsen besvarade hans hälsning med en kort böjning på huvudet.

— Monsieur, sade hans kungliga höghet kallt, vi vilja för­söka glömma den regering, som sänt er, och betrakta er uteslu­tande som vår gäst — en privatman från Frankrike. Som så­dan är ni välkommen, monsieur.

[ 93 ]— Monseigneur! svarade Chauvelin och bugade sig ännu en gång. — Madame! tillade han med en ceremoniös bugning för Marguerite.

— God afton, Chauvelin, sade hon glatt och obesvärat, i det hon räckte honom sin späda hand. — Monsieur och jag äro gamla vänner, ers kungliga höghet.

— I så fall, sade prinsen, denna gång mycket nådigt, är ni dubbelt välkommen, monsieur.

— Det är också någon annan jag ville bedja om tillåtelse att få presentera för ers kungliga höghet, återtog lord Grenville.

— Ah, vem är det? frågade prinsen.

— Madame la comtesse de Tournay de Basserive och hennes familj, som helt nyligen kommit från Frankrike.

— Mycket gärna! — De höra sålunda till de av turen gyn­nade.

Lord Grenville gick för att hämta grevinnan, som satt vid motsatta väggen av salongen.

— Himlen bevare oss! viskade hans kungliga höghet till Marguerite, så snart han fått syn på den gamla damens stela och kantiga gestalt. — Hon ser mycket dygdig och mycket me­lankolisk ut. Och jag måste bekänna, att jag finner dygden högst missklädande för ert täcka kön, madame.

— Det finns ju också åtskilliga av oss — inga namn för all del — som aldrig anlägga den, svarade Marguerite skrattande.

— Madame la comtesse de Tournay de Basserive, sade lord Grenville, presenterande den högborna damen.

— Detta fägnar mig särdeles, madame; min kunglige fader mottager, som ni vet, mycket gärna de av era landsmän, som Frank­rike drivit från sin kust.

— Ers kungliga höghet är alltid så nådig, svarade grevin­nan med klädsam värdighet. Pekande därefter på sin dotter, som blyg höll sig intill modern, sade hon:

— Min dotter Suzanne, monseigneur!

— Ah — förtjusande — förtjusande! sade prinsen. — Tilllåt mig nu, comtesse, att få för er presentera er landsmaninna lady Blakeney, som hedrar oss med sin vänskap. Ni och hon skola ha mycket att säga varandra, därpå är jag säker. Varje landsman till [ 94 ]lady Blakeney är dubbelt välkommen för hennes skull. Hennes vänner äro våra vänner — hennes fiender, Englands fiender.

Marguerites blå ögon hade strålat av skälmaktighet, medan hennes höge gynnare yttrade dessa nådiga ord. Grevinnan de Tournay, som nyligen hade så oförsynt förolämpat henne, fick här en offentlig läxa, som Marguerite ej kunde annat än av hjärtat unna henne.

Men grevinnan, för vilken respekt för kungligheten nästan blivit till en religion, var för väl skolad i hovetikett för att röja minsta tecken till förlägenhet, då de båda damerna gjorde sina djupa reverenser för varandra.

— Hans kungliga höghet är alltid nådig, madame, sade Mar­guerite sedesamt, med skalken glittrande ur de blå ögonen. — Men härvidlag är hans vänliga bemedling nästan överflödig... Jag be­varar ännu i det angenämaste minne ert älskvärda bemötande här­omdagen...

— Vi stackars landsflyktingar, madame, genmälde grevinnan iskallt, visa England vår tacksamhet genom att foga oss efter monseigneurs önskningar.

— Madame! sade Marguerite med ännu en ceremoniös nigning.

— Madame! svarade grevinnan med lika stor värdighet.

Prinsen talade under tiden några nådiga ord med den unge vicomten.

— Det gläder mig att göra er bekantskap, monsieur le vicomte, sade han. — Jag kände er far väl, när han var ambassa­dör i London.

— Ack, monseigneur, svarade den unge mannen, jag var då en helt liten gosse... Äran och nöjet av detta sammanträffande har jag nu vår ädla beskyddare, den Röda nejlikan att tacka för.

— Sch! sade prinsen hastigt och allvarligt.

Han gjorde en liten omärklig åtbörd mot Chauvelin, som under hela denna lilla scen stått ett litet stycke åt sidan, fixerande Marguerite och grevinnan med ett spefullt leende kring de tunna läpparna.

— För all del, monseigneur, sade denne, liksom för att direkt bemöta prinsens uppmaning till försiktighet, var så god och hejda [ 95 ]ej denne unge herres tacksamhetsutbrott! Namnet på den där lilla intressanta blomman är välbekant för mig — och även för Frankrike.

Prinsen betraktade honom skarpt under några ögonblick.

— På min ära, monsieur, sade han, då kanske ni vet mera om vår nationalhjälte än vi själva. — Törhända ni rent av har reda på, vem han är... Se, tillade han, vänd mot de olika grupperna i salongen, damerna lyssna med spänd uppmärksamhet... ni skulle vinna stor popularitet hos det täcka könet, om ni tillfredsställde deras nyfikenhet.

— Åh, monseigneur, sade Chauvelin betydelsefullt, i Frank­rike påstår ryktet, att ers höghet själv kunde, om ni så behagade, lämna den trognaste beskrivningen på denna gåtlika vildblomma.

Han kastade en snabb och skarp blick på Marguerite, me­dan han talade, men hon röjde ingen förlägenhet, och hennes ögon mötte oförfärat hans.

— Åh nej, min bäste! svarade prinsen. — Mina läppar äro förseglade! Och ligans medlemmar vakta noggrannt sin chefs hem­ligheter, så att hans sköna tillbedjarinnor få nöja sig med att dyrka en skugga...

Med stegrad värme, hela tiden dock med bibehållande av sin behagfulla värdighet, fortfor prinsen:

— Här i England behöva vi blott nämna ordet Röda nej­likan för att varje vacker kind skall övergjutas med hänförelsens rodnad. Ingen har sett honom mer än hans trogna närmaste an­hängare. Vi veta ej, huruvida han är lång eller kort, mörk eller ljus, vacker eller oansenlig, men så mycket veta vi, att han är den tappraste ädling i hela världen, och vi känna oss alla ganska stolta, monsieur, då vi betänka, att han är engelsman.

— Ack, monsieur Chauvelin, tillade Marguerite, i det hon fästade en trotsig blick på fransmannens förbindliga, sfinxliknande ansikte, hans kungliga höghet skulle kunna tillägga, att vi se upp till honom som till en av forna tiders hjältar... vi bära hans färg... vi darra för hans skull, när han svävar i fara, och jubla högt med honom i segerns stund.

Chauvelin endast bugade sig artigt såväl för prinsen som för Marguerite; han kände att bägge dessa tal — vardera på sitt sätt [ 96 ]— voro avsedda att uttrycka förakt eller trots. Men den nöjesälskande, flärdfulla fursten, honom såg han ned på, och den vackra kvinnan, som i sitt gyllene hår bar en kvist av små röda blom­mor, sammansatta av diamanter och rubiner — henne hade han i sitt våld, och han hade råd att tiga och avvakta händelsernas ut­veckling.

Ett långdraget gnäggande, godmodigt skratt bröt den tystnad, som plötsligt sänkt sig ned över de församlade.

— Och vi stackars äkta män, hördes den pråligt elegante sir Percys lätt igenkännliga stämma, vi få stå bredvid och se på, me­dan våra damer tillbedja en skugga i stället för vårt eget härliga kött och blod!

Alla brusto ut i skratt — prinsen högljuddare än någon annan. De senaste minuternas något obehagliga spänning löstes på ett vederkvickande sätt, och i nästa ögonblick pratade och skrat­tade alla muntert, medan den brokiga skaran av gäster började röra på sig och skingrade sig i de angränsande salongerna.