Den röda nejlikan/Kapitel 12

←  Kap. XI

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XII. Papperslappen.

Kap. XIII  →

XII.
Papperslappen.

Marguerite led intensivt. Ehuru hon skrattade och pratade, ehuru hon var mera beundrad, mera omgiven och mera firad än någon annan dam på balen, kände hon sig till mods likt en döds­dömd, som lever sin sista dag på jorden.

Hennes nerver befunno sig i ett tillstånd av ytterlig spän­ning, som stegrats tiofalt under den korta vilotimme hon tillbragt i sin mans sällskap, mellan operaföreställningen och balen.

Den hastigt uppflammande strålen av hopp — att hon i den godmodige, tröge sir Percy skulle kunna finna en värdefull vän och rådgivare — hade slocknat lika fort som den tänts, i samma ögonblick som hon befann sig på tu man hand med honom. Samma känsla av medlidsamt förakt, som man erfar för ett djur eller för en trogen tjänare, kom henne att med ett leende vända sig bort från den man, som skulle ha varit hennes moraliska stöd i den svåra konflikt, vari hon befann sig — som skulle ha varit hennes lugnt beräknande rådgivare, när kvinnlig ömsinthet och villrådighet kom henne att vackla mellan kärleken till brodern, som befann sig långt bort och i dödsfara, och fasa för den rysliga tjänst Chauvelin begärt utav henne, i gengäld för att broderns liv skulle skonas.

Där stod han, det moraliska stödet, den klartänkte rådgiva­ren, omgiven av en flock enfaldiga, narraktiga unga sprättar, som just nu upprepade laget runt, med alla tecken till gillande och förtjusning, en fyraradig versstump, som den genialiska hjärnan nyss kläckt fram.

Överallt möttes hon av de dumma orden; folk tycktes knap­past ha någonting annat att tala om, och till och med prinsen hade skrattande frågat henne, huruvida hon tillräckligt uppskattade sin mans senaste diktprov.

— Det tog mig inte längre tid än knytandet av min hals­duk, hade sir Percy skrytsamt förklarat för den omgivande skaran av beundrare.

»De söka’n till sjöss, de söka’n till lands,
fransoserna snoka allastans;
tänk om förargelsen blir deras död,
det har du vållat, nejlika röd!»

Sir Percys nätta dikt hade gjort sin rond genom alla de ly­sande salongerna. Prinsen var förtjust. Han bedyrade, att livet utan Blakeney skulle vara torrt som ökensanden. Därefter tog han honom vid armen och ledde honom till kortrummet, och här vid­tog nu ett hasardspel, som ej slutade i brådkastet.

Sir Percy, vars egentliga intresse ute i umgängeslivet kon­centrerade sig kring spelbordet, tillät vanligen sin hustru att flirta, dansa, roa sig eller ha tråkigt precist efter gottfinnande. Och se­dan han denna afton höljt sig med ära som tillfällighetspoet, hade han lämnat Marguerite omgiven av en skara beundrare av alla åldrar, alla angelägna och villiga att hjälpa henne att glömma, att någonstädes i den rymliga festvåningen det fanns en långbent, trög­tänkt varelse, som varit dum nog att tro, att Europas kvickaste kvinna skulle slå sig till ro som korrekt och sedesam engelsk matrona.

Hennes alltjämt överretade nerver, hennes iver och hennes sinnesrörelse förlänade den vackra Marguerite ett ökat behag; eskor­terad av en hel liten härskara kavaljerer av alla åldrar och de flesta nationaliteter framkallade hon utrop av beundran från nästan alla gäster, då hon passerade förbi.

Hon ville ej unna sig mera tid till eftertanke. Hennes tidi­gare, tämligen bohemartade uppfostran hade givit hennes livsåskåd­ning en viss fatalistisk anstrykning. Hon kände att händelserna komme att skapa sig själva; hon åtminstone förmådde ej påverka deras gång. Av Chauvelin visste hon, att hon ej kunde vänta nå­gon nåd. Han hade satt ett pris på Armands huvud och lämnat åt hennes gottfinnande att betala det eller ej.

Längre fram på aftonen upptäckte hon sir Andrew Ffoulkes och lord Antony Dewhurst, vilka synbarligen nyss anlänt. Hon märkte, att sir Andrew genast styrde kosan på lilla Suzanne de Tournay, och de båda unga lyckades snart finna en fridlyst plats i en av de djupa fönstersmygarna, där de inledde en lång kon­versation, som föreföll mycket innehållsrik och roande å ömse håll.

Båda de unga männen sågo en smula hålögda och schack­matta ut, men de voro iförda oklanderlig aftondräkt, och deras fulländade hovmannasätt röjde ej minsta skymt av fruktan för den hemlighetsfulla katastrof, som de kände låg i luften, hotande dem själva och deras chef.

Att Röda nejlikans liga ej hyste minsta tanke på att uppge sina strävanden hade hon hört av lilla Suzanne själv, som öppet talade om det säkra löfte hon och hennes mor erhållit och som gick ut på att greve de Tournay inom de närmaste få dagarna skulle räddas från Frankrike av ligan. Inom sig undrade hon, medan hon såg sig omkring bland de eleganta och högborna gäs­terna i den briljant upplysta balsalen, vilken av dessa världsmän runtomkring henne, som var den hemlighetsfulla Röda nejlikan och sålunda i sina händer höll trådarna till dessa djärva och sinn­rika intriger, av vilka åter så många människoliv berodde.

Hon betogs av ett brännande begär att lära känna honom. Hon hade ju förut i många månader hört talas om honom och accepterat hans anonymitet, i likhet med alla andra inom hennes kretsar. Men nu längtade hon efter att få veta, vem han var — alldeles oavsett Armand, oavsett Chauvelin, endast för sin egen skull, för den hänförda beundrans skull, som hon alltid hyst för hans tapperhet och hans skarpsinne.

Han var naturligtvis någonstans här på balen, efter som sir Andrew Ffoulkes och lord Dewhurst infunnit sig, tydligen i avsikt att få råka sin chef och måhända erhålla några nya förhållningsorder av honom.

Marguerite såg sig omkring på alla de närvarande, de aristo­kratiska normandiska rasansiktena, den starkt byggde, ljushårige saxaren, den mera fine och stillsamme kelten, och hon undrade, vilken av dem alla, som satt inne med det inflytande, den kraft och den list, att han under sin spira förenat denna samling käcka engelska ädlingar, bland vilka ryktet förmälde, att hans kungliga, höghet själv befann sig.

Kunde det vara sir Andrew Ffoulkes? Nej, säkert inte. Hans milda blå ögon blickade just nu så ömt och längtansfullt efter lilla Suzanne, som av sin stränga mamma leddes bort från den angenäma tête-à-têten. Marguerite iakttog honom tvärs över rum­met, då han slutligen vände bort huvudet med en suck och blev stående ensam och en smula nedslagen, nu när Suzannes lilla näpna gestalt försvunnit i vimlet.

Hon följde honom med blicken, medan han vandrade bortåt dörren, som ledde till ett mindre förmak. Där blev han stående, stödd mot dörrposten, och lät blicken oroligt irra omkring.

Marguerite avskedade med en godtycklig förevändning den kavaljer, som just nu ägnade henne sin hyllning, tog en omväg runt den kompakta massan gäster och närmade sig långsamt fön­sterposten, mot vilken sir Andrew lutade sig. Varför hon ville söka upp honom, kunde hon ej säga; hon drevs måhända av den allsmäktiga slumpen, som så ofta tyckes bestämma över männi­skornas öden.

Plötsligt stannade hon — hennes hjärtas slag tycktes upp­höra, och hennes vidgade, upprörda blick fästes för en sekund vid dörrposten för att sedan åter lika hastigt glida därifrån. Sir An­drew Ffoulkes intog fortfarande samma vårdslösa ställning invid dörrposten, men Marguerite hade tydligt sett, att lord Hastings — en helt ung kavaljer, som var god vän med hennes man och tillhörde prinsens intimaste krets — hade, när han hastigt passe­rade förbi honom, smugglat någonting uti hans hand.

Ännu ett ögonblick stod Marguerite stilla och tvekande — i det nästa hade hon med bekymmerslös min återtagit sin vandring tvärs över salongen och styrde stegen mot dörröppningen, genom vilken nu sir Andrew försvunnit inåt det lilla förmaket.

Lady Blakeney hade plötsligt upphört att finnas till. Nu fanns endast Marguerite S:t Just — Marguerite, som tillbragt sin barndom och tidigare ungdom i sin broder Armands skyddande hägn. Hon hade glömt allting annat, sin rang, sin värdighet, sin hemliga hänförda hjältedyrkan — hon tänkte blott på att Armand svävade i livsfara och att där, ej tio alnar från henne, inne i det lilla förmaket, som nu låg alldeles öde, i sir Andrew Ffoulkes händer troligen fanns den hemlighetsfulla talisman, som skulle kunna rädda hennes brors liv.

Knappa trettio sekunder efter det lord Hastings smugglat detta lilla hemlighetsfulla »något» i sir Andrews hand, stod Mar­guerite inne i det lilla tomma kabinettet. Sir Andrew stod med ryggen mot henne och tätt intill ett bord, varpå brunno fem ljus i en massiv silverkandelaber. Han höll en pappersremsa i handen och var sysselsatt med att genomögna dess innehåll.

Obemärkt smög sig Marguerite alldeles bakom honom; hen­nes mjuka åtsittande klänning, gjorde ej minsta prassel mot den tunga mattan, och hon vågade knappast andas, förrän hon uppnått sitt syftemål... Just som hon kommit bakom honom, såg han sig om och upptäckte henne.

Hon uppgav ett sakta kvidande, strök sig med handen över pannan och viskade matt:

— Hettan därute är oerhörd... Jag fick sådan svindel... Ah...

Hon vacklade som om hon höll på att falla. Sir Andrew återfick hastigt besinningen, skrynklade ihop i handen den lilla biljetten han läst och störtade fram, efter vad det tycktes just lag­om för att hindra henne från att falla.

— Är ni sjuk, lady Blakeney? frågade han helt bekymrad. — Låt mig få —

— Nej, nej, ingenting, avbröt hon hastigt. — Bara en stol — men fort!

Hon sjönk ned i en fåtölj tätt intill bordet, kastade tillbaka huvudet och slöt ögonen.

— Så där ja, mumlade hon, alltjämt med matt röst, svindeln håller på att ge med sig... Bry er inte om mig, sir Andrew, jag försäkrar, att jag redan känner mig något bättre.

I stunder liknande denna lider det intet tvivel — och psy­kologerna påstå det med full bestämdhet — att det inom oss fin­nes ett sinne, som absolut ingenting har att göra med de andra fem. Det är icke så att vi se, det är icke så att vi höra eller vid­röra — vi tyckas göra alla dessa tre ting på en gång.

Marguerite satt där med ögonen skenbart slutna. Sir Andrew befann sig omedelbart bakom henne, och till höger om sig hade hon bordet med den femarmade kandelabern. För sin inre syn hade hon absolut ingenting annat än Armands ansikte. Armand, vilkens liv svävade i den mest överhängande fara och som tyck­tes blicka fram mot henne från en bakgrund, mot vilken dunkelt avtecknade sig parisergatornas böljande folkmassor, de nakna väg­garna inne i Allmänna välfärdsutskottets domsal, med Foucquier-Tinville, allmänna åklagaren, som i franska folkets namn begärde Armands liv... Hon såg den blänkande giljotinen med dess fläc­kiga bila vänta på ett nytt offer... Armand!...

Under några ögonblick rådde andlös tystnad inne i det lilla kabinettet. Från den lysande balsalen utanför ljödo gavottens milda toner, frasandet av dyrbara kläder, pratet och skrattet från många animerade människor likt ett sällsamt ackompanjemang till det drama, som här utspelades.

Sir Andrew hade icke sagt någonting mera. Då var det, som det där sjette, odefinierbara sinnet började verka hos Margu­erite Blakeney. Hon kunde ej se, ty hennes ögon voro slutna, hon kunde ej höra, ty sorlet från balsalen överröstade det sakta prasslet från den lilla pappersremsan, men i alla fall visste hon — som om hon både sett och hört — att sir Andrew just nu förde papperslappen intill en av ljuslågorna.

Just i det ögonblick, då den började fatta eld, öppnade hon ögonen, lyfte handen och drog med två smala fingrar den brin­nande papperslappen ur den unge mannens hand. Därefter blåste hon ut lågan och förde helt lugnt papperet till näsborrarna.

— Så omtänksamt av er, sir Andrew, sade hon muntert. — Det var nog er farmor, som lärde er, att lukten av brännt pap­per är ett utmärkt medel mot svindel.

Hon suckade av belåtenhet och höll stadigt i papperet med sina juvelprydda fingrar — det var ju talismanen, som måhända skulle rädda hennes bror Armands liv. Sir Andrew stirrade på henne, för ögonblicket alltför häpen för att rätt förstå vad som hänt. Han hade blivit så fullständigt överrumplad, att han tyck­tes alldeles ur stånd att fatta det faktum, att av den papperslapp, som den vackra fransyskan höll i sin förtjusande hand, berodde måhända hans väns liv.

Marguerite brast ut i ett klingande skratt.

— Varför stirrar ni på mig så där? sade hon lekfullt. — Jag försäkrar er, att jag känner mig mycket bättre; ert botemedel har visat sig synnerligen verksamt. Ingenting kan jämföras med gamla huskurer... Härinne är så svalt och skönt, tillade hon i lugnare ton, och tonerna från gavotten i balrummet klinga så be­hagligt dämpade.

Hon pratade vidare på det älskvärdaste och mest obesvärade sätt, medan sir Andrew blev het om öronen och ej visste sig nå­gon råd, hur han så fort som möjligt skulle locka papperslappen ur den vackra kvinnans hand. Det började gå runt i hans huvud — han erinrade sig plötsligt hennes nationalitet, och — än värre — han drog sig även till minnes det ohyggliga ryktet beträffande den nuvarande lady Blakeney och markisen de S:t Cyr, vilket dock icke hade vunnit någon tilltro i England, både för sir Percys skull och hennes egen.

— Vad för slag? Står ni ännu där och stirrar och drömmer? sade hon med ett gäckande skratt.

— Ni är högst ogalant, sir Andrew, och nu, när jag rätt tänker på saken, föreföll ni mera överraskad än belåten, då ni nyss fick se mig. Jag tror sannerligen, när allt kommer omkring, att det inte var omtanke för min hälsa, inte heller de goda råd er farmor för länge sedan gav er, som föranledde er att sätta eld på den här papperslappen... Jag håller vad om att det var er kärestas sista grymma epistel ni försökte förstöra. Bekänn nu bara! tillade hon, i det hon lekfullt räckte upp det lilla papperet, inne­håller detta hennes slutliga avsked, eller är det en begäran, att ni ska pussas och bli sams igen...

— Vilketdera det nu må vara, lady Blakeney, sade sir An­drew, som nu återfått fattningen, så är denna lilla biljett obestrid­ligen min, och...

Utan att fråga efter huruvida hans beteende skulle kunna kal­las obelevat gentemot en dam, tog den unge mannen hastigt ett steg framåt och sträckte ut handen efter sin egendom. Men Mar­guerite hade anat vad som komma skulle, och hon var ännu rå­digare och framför allt hänsynslösare än han. Hon var lång och stark; hon tog hastigt ett steg baklänges och slog omkull det lilla runda fantasibordet. Det hade endast ett ben och var tungt be­lastat; det flög med fart överända och den massiva armljusstaken ävenledes.

Hon ropade ängsligt:

— Ljusen, sir Andrew — fort!

Ännu hade föga skada hunnit att ske. Ett par av ljusen hade slocknat, då kandelabern föll omkull, ett par andra hade spru­tat talg på den dyrbara mattan, och en låga hade antänt den lilla kulörta pappersskärm, som skyddat den.

Sir Andrew släckte snabbt och behändigt elden och satte åter upp ljusstaken på bordet. Men han hade dock behövt några se­kunder för att göra detta, och dessa sekunder hade varit nog för Marguerite att hinna kasta en snabb blick på det lilla papperet och förvissa sig om dess innehåll — ett dussin ord med samma förvända handstil, som hon sett förut, och undertecknade med samma »bomärke», den lilla röda, stjärnformiga blomman.

När sir Andrew åter såg på henne, läste han i hennes an­sikte endast bestörtning över det fatala missödet och lättnad över att det avlupit så lindrigt. Den lilla viktiga papperslappen hade fladdrat ned på golvet. Den unge mannen grep den ivrigt, och det oroliga uttrycket vek åter från hans ansikte, då han hårt klämde ihop den mellan sina fingrar.

— Fy skam, sir Andrew, sade Marguerite och skakade le­ende på huvudet åt honom. — Nu sargar ni hjärtat på någon lätt­rörd hertiginna, medan ni samtidigt gör allt för att vinna min lilla Suzannes ömhet. Sannerligen tror jag inte det var den lille kär­leksguden själv, som kom till ert bistånd och hotade hela utrikes­ministeriet med förgörelse genom vådeld — enkom för att jag skulle släppa kärleksbiljetten, innan den hunnit vanhelgas av min ogrannlaga blick. Tänk — bara några sekunder till, och jag hade kunnat komma en oförsiktig hertiginnas hjärtehemligheter på spåren!

— Ni ursäkta mig väl, lady Blakeney, sade sir Andrew, nu lika lugn och behärskad som hon själv, om jag återtar den intres­santa sysselsättning, som ni avbröt?

— För all del, sir Andrew! Hur skulle jag våga för andra gången trotsa Cupido! Han skulle nog tänka ut något fruk­tansvärt straff för min förmätenhet. Bränn ert kärleksbrev för all del!

Sir Andrew hade redan vridit ihop papperet till en lång snodd och höll det ånyo intill en av ljusstakens lågor, som han åter tänt. Han märkte ej det sällsamma löje, som krusade hans vackra vis-à-vis, läppar — i så fall hade troligen det belåtna ut­trycket vikit från hans ansikte. Han höll blicken fästad på den lilla ödesdigra biljetten, medan den krökte och vred sig för lågan. Snart måste han låta den sista lilla biten falla till golvet, och han satte sin klack på askan.

— Och nu, sir Andrew, sade Marguerite med sitt mest in­tagande småleende och den täcka nonchalans, som utgjorde en del av hennes väsen — vågar ni uppväcka er tillbeddas svartsjuka genom att bjuda upp mig till menuetten? Musiken spelar just nu upp.