Den röda nejlikan/Kapitel 23

←  Kap. XXII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXIII. Hopp.

Kap. XXIV  →

XXIII.
Hopp.

— Vet ni vad, madame, sade sir Andrew, som såg, att Margu­erite tycktes hågad att ropa tillbaka den franske bitvargen, det är nog bäst vi låta honom vara. Vi få ändå ingenting mera ur ho­nom, men vi skulle kunna väcka hans misstankar... Man vet aldrig, vad det kan driva omkring för spioner här bortom all ära och redlighet...

— Mycket sannt, men vad gör det! svarade hon i lätt ton. — Nu vet jag ju, att min man är räddad och att jag mycket snart får råka honom.

— Sch! sade han helt uppskrämd, ty i övermåttet av sin fröjd hade hon höjt stämman och talat med ljudlig röst. — Till och med väggarna ha öron i Frankrike nu för tiden.

Han steg hastigt upp från bordet och gick ett slag omkring i det kala, snuskiga rummet, lyssnande uppmärksamt vid dörren, genom vilken Brogard nyss försvunnit. Därutanför hördes endast klampande fotsteg och vresigt brummande. Han sprang också upp­för den rankiga trätrappan, som ledde till sängskåpet, för att för­vissa sig om, att ingen låg på lur häruppe.

— Äro vi ensamma, monsieur min lakej? sade Marguerite muntert, då den unge mannen ånyo tog plats bredvid henne. — Kunna vi tala?

— Ja, men ytterst försiktigt... bönföll han.

— Kära ni, vad ni sätter upp för ett långt ansikte... Jag för min del skulle kunna dansa av idel glädje! Nu behöva vi säkert inte längre vara rädda. Vår egen skuta ligger förtöjd nere vid stranden, och kanske inom den närmaste halvtimmen ha vi min man här — just under detta tak!... Vad finns väl nu, som skulle kunna hota oss? Chauvelin och hans spårhundar ha ännu inte kommit.

— Ack, madame, hur kan ni så noga veta det?

— Vad menar ni?

— Han var i Dover samtidigt med oss.

— Uppehållen av samma storm — ja — som hindrade oss från att avsegla.

— Alldeles riktigt. Men — jag har inte nämnt om det förut, ty jag fruktade för att skrämma er — jag såg honom nere på stranden inte fem minuter innan vi gingo ombord. Jag vill våga min nacke på att det var han — han var förklädd till präst, så att satan, hans egen skyddspatron, skulle inte ha kännt igen honom... Men jag hörde honom stå och köpslå med en skutskeppare, som skulle ta honom till Calais, och han måste ha seg­lat ut inom mindre än en timme efter oss.

Marguerites ansikte hade hastigt förlorat sitt glada uttryck. Den ohyggliga fara, vari Percy svävade, nu när han befann sig på fransk botten, stod plötsligt klar för henne. Chauvelin var honom i hack och häl! Här i Calais var den listige ränksmidaren allsmäktig — ett ord från honom, och Percy kunde uppspåras, fängslas och...

Varje blodsdroppe tycktes frysa till is i hennes ådror: ej ens under sina mest ångestfulla stunder i England hade hon gjort sig en så ingående föreställning om den fara, som hotade hennes man. Chauvelin hade svurit att draga Röda nejlikan in under giljotinen, och nu stod den käcke hjälten, vars egenskap att vara okänd hit­tills varit hans starkaste skyddsvärn, avslöjad genom hennes eget förvållande — röjd för sin bittraste och mest oblidkelige fiende.

Chauvelin hade genom rånandet av de hemliga papperen skaffat sig kännedom om ligans alla planer, som nu närmast skulle sättas i verket. Armand S:t Just, greve de Tournay och en del andra flyktande rojalister skulle ha sammanträffat med Röda nej­likan — eller rättare sagt, som det ursprungligen varit överens­kommet, med två av hans utskickade — just denna dag, den 2 oktober, på en plats, tydligen välbekant för de förbundne och an­given under namnet »Père Blanchards stuga».

Armand, vars förbund med Röda nejlikan och desavouering av skräckregeringens brutala politik ännu voro okända för hans landsmän, hade lämnat England för något mera än en vecka sedan, förande med sig de nödvändiga instruktioner, som skulle sätta honom i stånd att sammanträffa med de andra flyktingarna och ledsaga dem till den trygga fristaden.

Så mycket hade Marguerite förstått genast från början, och sir Andrew Ffoulkes hade bekräftat hennes farhågor. Hon visste även, att när sir Percy fick reda på, att hans hemliga förhållningsorder stulits av Chauvelin, var det för sent för honom att med­dela sig med Armand eller sända nya instruktioner till flyktingarna.

Dessa senare skulle naturligtvis infinna sig vid den utsatta mötesplatsen, på bestämd tid, utan att ana den fara, som hotade dem och deras tappre räddare.

Blakeney, vilken som vanligt uttänkt och organiserat hela expeditionen, ville ej låta någon av sina yngre kamrater löpa risken av ett nästan säkert tillfångatagande. Därav kom sig hans brådskande meddelande till dem på lord Grenvilles bal:

»Avreser själv i morgon — ensam».

Och nu skulle han uppspåras av Chauvelins utsända och oförmärkt förföljas ända tills han komme fram till den hemlig­hetsfulla kojan, där flyktingarna väntade på honom. Och där skulle gillret slå igen om honom och dem.

Kanske hade man dock ännu en timme på sig — den timmes försprång som Marguerite och hennes följeslagare hade på fien­den — för att hinna varna Percy och förmå honom uppge ett företag, som helt säkert skulle medföra döden för honom själv.

— Av papperen han stal har Chauvelin fått reda på det här värdshuset, sade sir Andrew allvarligt, och så fort han satt foten i land, kommer han naturligtvis hit.

— Men han är inte i land ännu, genmälde hon, vi ha en timmes försprång, och Percy kan vara här när som helst. Vi skola vara halvvägs över Kanalen, innan Chauvelin fått klart för sig, att han blivit lurad på konfekten.

Hon talade muntert och ivrigt, försökande inge sin unge vän en smula av den förhoppningsfullhet, som ännu eldade hennes eget sinne. Men han skakade sorgset på huvudet.

— Så tyst igen, sir Andrew? sade hon med en skymt av otålighet. — Varför ruskar ni på huvudet och ser så hjärtans me­lankolisk ut?

— På min ära, madame, genmälde han, det är bara därför att när ni gör upp era rosenfärgade planer, glömmer ni den vik­tigaste faktorn.

— Vad i all världen menar ni?... Jag glömmer väl ingen­ting... Vad skulle det vara för en faktor? sporde hon med stegrad otålighet.

— Den mäter dryga sex fot i längd, svarade sir Andrew, och lyder namnet Percy Blakeney.

— Jag förstår inte... mumlade hon.

— Tror ni, att Blakeney skulle lämna Calais utan att fylla den uppgift han förelagt sig?

— Ni menar?...

— Vi ha den gamle greven de Tournay...

— Greven?... viskade hon som i en dröm.

— Och S:t Just... och ännu andra...

— Min bror! — Hon brast ut i förtvivlade snyftningar. — Gud hjälpe mig — jag fruktar att jag hade glömt bort dem...

— Alla dessa stackars flyktingar invänta i denna stund med orubbad tillit och säker förhoppning Röda nejlikans ankomst. Han har satt sitt hedersord i pant på att han själv skall föra dem välbehållna över Kanalen.

Hon hade verkligen totalt förgätit... Med den älskande kvinnans sublima egoism hade hon under de senaste tjugufyra timmarna ej haft någon tanke annat än för honom. Hans dyr­bara liv, hans ädla handlingssätt, faran, varuti han svävade — detta och uteslutande detta hade fyllt hennes själ.

— Min broder! viskade hon, och tunga tårar trängde fram i hennes ögon, då minnet manade fram bilden av Armand, hen­nes barndoms lekkamrat och älskling — just den, för vars skull hon begått den handling, som nu dragit fara och måhända död över hennes man.

— Sir Percy Blakeney skulle ej vara den vördade och be­trodde chefen för ett tjugutal engelska gentlemen, sade sir Andrew stolt, om han sveke dem, som sätta sin lit till honom. Och vad det angår, att han skulle bryta sitt ord, så är blotta tanken orimlig och förmäten.

Tystnad rådde under några ögonblick. Marguerite hade dolt ansiktet i händerna, och tårarna sipprade långsamt mellan hennes skälfvande fingrar.

Den unge mannen sade ingenting; hans hjärta svallade över av medlidande för denna vackra kvinna med hennes djupa smärta. Hela tiden hade han lidit under trycket av denna brydsamma och svårlösliga situation, vari en obetänksam handling av den lidelse­fulla fransyskan försatt dem alla.

Omsider såg Marguerite upp och började torka sina tårar.

— Ni har nog rätt, kära sir Andrew, sade hon, och vare det långt ifrån mig att söka locka Percy att svika sina förpliktel­ser. För resten skulle jag nog bedja och bönfalla förgäfves... Gud give honom ökad styrka och rådighet, att han måtte över­lista sina förföljare!... Om vi bara snart finge tag uti honom! Jag känner på mig, att oändligt mycket beror därav, att han får veta, att Chauvelin spanar efter honom.

— Så tror även jag. Blakeney har underbara hjälpkällor till sitt förfogande. Om han bara vet om faran, iakttar han större försiktighet, och hans snarfyndighet är någonting underbart.

— Vad säger ni då, om ni skulle företaga en liten rekognosceringsvandring inåt byn, medan jag stannar och passar på honom här? Ni skulle ju kunna spåra honom en smula i för­väg och därigenom vinna en ovärderlig tid. Om ni råkar honom, varna honom för all del!

— Men detta är en bra otrevlig plats för er att hållas kvar på ensam?...

— Det gör mig ingenting. Men ni skulle ju kunna fråga vår trumpne värd, om han kunde låta mig få vänta i ett annat rum, där jag är säker för nyfikna blickar, om möjligen någon annan gäst skulle infinna sig. Ge honom litet kontanter nu ge­nast, så att han inte underlåter att säga till mig, så fort den långe engelsmannen kommer tillbaka.

Hon talade nu mycket lugnt, till och med glatt, övervägande sina närmaste planer och i nödfall beredd på det värsta. Nu ville hon ej mera röja någon svaghet, utan visa sig värdig honom, som stod i begrepp att offra sitt liv för betryckta medmän­niskors skull.

Sir Andrew gick in på hennes förslag utan att yttra någon­ting mera. Instinktmässigt kände han, att hon i denna stund var honom andligt överlägsen; han var villig att bli handen, medan hon var hjärnan.

Han närmade sig dörren till det inre rum, dit Brogard och hans hustru försvunnit förut, och knackade. En mumlande stämma svarade någonting.

— Hör på, vän Brogard, sade den unge mannen i befal­lande ton, mylady skulle vilja vila sig en stund. Kan ni låta henne få ett annat rum? Hon skulle helst vilja vara ensam.

Han tog upp en handfull mynt ur sin ficka och lät dem betydelsefullt klinga mot varandra.

Brogard hade öppnat dörren och lyssnade med sin vanliga vresiga uppsyn till den unge mannens begäran. Vid åsynen av guldet tycktes han emellertid vakna upp ur sitt buttra slöhetstillstånd; han tog pipan ur munnen och kom inlunkande i rummet.

Han pekade därefter över sin axel på sängskåpet uppe un­der taket.

— Hon kan vänta däruppe, grymtade han. — Där har hon det bekvämt, och jag har för resten inget annat rum.

— Det bästa är gott nog, sade Marguerite på engelska; hon förstod genast den fördel, som låg uti att hon skulle kunna, själv dold, sitta däruppe och iakttaga. — Ge honom pengarna, sir Andrew, däruppe får jag det mycket bra, och jag kommer att kunna se, utan att ses.

Han nickade åt Brogard, som täcktes klampa uppför trappan till sängskåpet och röja undan den halm, som låg på golvet.

— Jag ber er, madame, gör ingenting förhastat, sade sir Andrew, då Marguerite i sin tur beredde sig att vandra uppför de knarrande trappstegen. — Kom ihåg, att spioner finnas här litet varstans. Och särskilt vill jag be er om att inte ge er till­känna för sir Percy, så vida ni inte är absolut säker på, att ni är ensam med honom.

Innan han talat ut, förstod han, hur överflödig denna var­ning var — Marguerite var lika lugn och sansad som någon man. Man behövde nog icke frukta, att hon skulle företaga sig någon­ting förhastat.

— Nej, svarade hon och fäste sin klara, vackra blick på honom, det lovar jag er... Det skulle inte falla mig in att ve­dervåga min mans liv eller planer genom att tala med honom inför främlingar. Frukta ej, jag skall taga tillfället i akt och tjäna honom på det sätt, som jag tror är mest gagneligt för honom.

Brogard hade åter stigit utför trappstegen, och Marguerite stod färdig att uppsöka sin originella tillflyktsort.

— Jag vågar inte kyssa er hand, sade sir Andrew vid av­skedet, eftersom jag bara är er lakej, men jag ber er, var vid gott mod! Om jag inte råkar på Blakeney inom en halvtimme, kom­mer jag tillbaka hit, och då är han nog här före mig.

— Ja, det blir bäst så... En halvtimme ha vid råd att vänta. Förr tycker jag inte Chauvelin skall ha kunnat hinna hit. Gud give, att dessförinnan ni eller jag har råkat på Percy. Lycka till på vandringen, min vän! Var obekymrad för min skull!

På lätta fötter steg hon uppför den knarrande trappan, som ledde till sängskåpet. Brogard tog ej någon vidare notis om henne. Hon kunde inrätta sig däruppe precis som hon behagade.

Sir Andrew följde henne med blicken, tills hon kommit upp i den lilla övervåningen och satt sig ned på halmen. Hon drog för de urblekta gardinerna, och den unge mannen tänkte i sitt stilla sinne, att hon råkat på en riktigt bra utkikspost, varifrån hon, själv osedd, kunde se och höra allt som föregick nedanför i rummet.

Han hade givit Brogard god betalning; den vresige gamle värdshusvärden skulle ej ha någon anledning att förråda sin gäst. Därefter redde sig sir Andrew till att gå. I dörren vände han huvudet ännu en gång och såg upp mot det lilla loftet under taket. Genom de söndriga förhängena tittade Marguerites ljusa ansikte ned på honom, och till sin stora lättnad såg den unge mannen, att det bar ett glatt och förhoppningsfullt uttryck. Med en sista avskedsnick gick han ut i natten.