Den siste chevalieren/Kapitel 19
| ← Kap 18: Moln |
|
Kap 20: Blomsterflickan → |
NITTONDE KAPITLET.
EN ANMODAN.
Denna gång väckte Morand icke så liten nyfikenhet hos Maurice.
Den mest raffinerade sprätthök hade icke kunnat finna det minsta att anmärka på hans halsduk, passformen på hans skor eller finheten av hans linne.
Men det måste erkännas, att hans hår och hans glasögon alltjämt voro de samma som eljest.
Det föreföll Maurice, som lugnats av Genevièves ed, som om han nu för första gången såge dessa lockar och dessa glasögon i deras verkliga dager.
”Måtte den lede taga mig”, tänkte Maurice, ”om jag någonsin mer blir svartsjuk på dig, utmärkte medborgare Morand! Tag på dig varje dag, om du har lust, dina duvfärgade kläder eller låt göra dig en dräkt av guldtyg, så lovar jag dig i alla fall att icke se något annat än ditt hår och dina glasögon och framför allt att icke beskylla dig för att älska Geneviève”.
Man kan med lätthet förstå, att han efter denna monolog tryckte Morands hand vänligare och uppriktigare än någonsin.
Mot vanligheten var sällskapet helt litet, ty det var dukat endast för tre vid det smala bordet. Genevieve satt nästan mitt emot Maurice, mellan honom och dagsljuset, som föll på hennes yppiga hår, förlänade det en korpvinges skiftning i blått och framhöll strålglansen hos hennes ögon och hy.
Samtidigt med sin duvfärgade rock tycktes Morand ha anlagt sitt söndagshumör, denna blixtrande kvickhet, som Maurice emellanåt hört sprudla från denne sällsamme mans läppar och som otvivelaktigt skulle ha beledsagats av blixtar ur hans ögon, om dessa icke totalt förmörkats av de gröna glasögonen.
Han sade tusende kvickheter, utan att själv någonsin skratta — vad som för övrigt förlänade pikanteri åt hans kvickheter, var just hans orubbliga allvar. Denne köpman som företagit så många resor för att uppköpa alla möjliga slags skinn, från panterns till kaninens, denne kemist med de röda armarna, kände till Egypten lika bra som Herodotus, Afrika lika bra som Levaillant, operan och budoarerna lika bra som någon sprätthök.
”Men för tusan, medborgare Morand”, sade Maurice, ”ni är ju inte bara en intelligent människa, utan även vetenskapsman!”
”Åh, jag har sett mycket och framför allt läst mycket", sade Morand, ”och dessutom måste jag bereda mig litet till det nöjesliv, jag ämnar föra, då jag drar mig tillbaka för att leva på min förmögenhet. Det är på tiden, medborgare Maurice, det är på tiden!
”Ba!” sade Maurice. ”Ni talar som om ni vore en gubbe. Hur gammal är ni egentligen?”
Morand ryckte till vid denna fråga, fastän den var så naturlig.
”Jag är trettioåtta år”, sade han. ”Där ser ni, hur det är att vara vetenskapsman, såsom ni kallar det. Det gör en gammal i förtid”.
Geneviève brast i skratt, och Maurice instämde. Morand åtnöjde sig med att småle.
”Ni har således företagit många resor?” sade Maurice, i det han tryckte Genevièves fot mellan sina.
”Jag tillbringade större delen av min ungdom i främmande land”, svarade Morand.
”Och ni har naturligtvis sett mycket — jag borde ha sagt: iakttagit mycket — ty en sådan man som ni kan icke se, utan att iakttaga”, sade Maurice.
”För tusan, sett mycket?” svarade Morand. ”Ja, jag har sett nästan allt”.
”Allt, medborgare”, sade Maurice skrattande. ”Det vill inte säga så litet. Om ni skulle leta —”
”Ja, det har ni rätt i. Det är två ting, som jag ännu aldrig sett. Det är visserligen sant, att de nu för tiden bli allt sällsyntare och sällsyntare”.
”Vilka äro de således?” frågade Maurice.
”Det första”, svarade Morand allvarligt, ”är en gud”.
”Ah, medborgare”, sade Maurice, ”i brist på en gud skulle jag kunna visa er en gudinna”.
”Hur skulle det tillgå?” frågade Geneviève.
”Jo, en gudinna, som skapats helt nyligen — gudinnan Förnuft. Jag har en vän, som ni nog hört mig tala om emellanåt, min gode, präktige Lorin med ett hjärta av guld, som icke har något annat fel än det han gör verser och säger dåliga kvickheter”.
”Nå?”
”Nåväl, han har åt staden Paris utsett en gudinna i gott tillstånd, som ingen har haft något att anmärka på. Det är medborgarinnan Arthémise, f. d. dansös vid Operan och för närvarande parfymhandlerska vid rue Martin. Så fort hon blivit definitivt vald, skall jag visa henne för er”.
Morand tackade med en böjning på huvudet och fortsatte:
”Det andra”, sade han, ”är en kung”.
”Ah, det blir svårare”, sade Geneviève, i det hon tvang sig att småle.
”Ni borde ha tittat på den sista”, sade Maurice. ”Det hade varit förståndigt av er”.
”Till följd därav har jag icke en aning om hur ett krönt huvud ser ut”, sade Morand. ”Det måtte vara en mycket sorglig syn?”
”Ja, i sanning mycket sorglig”, sade Maurice. ”Det kan jag intyga — jag, som ser ett nästan varje månad”.
”Ett krönt huvud?” sade Geneviève.
”Åtminstone ett, som burit en kronas smärtfyllda börda”.
”Ja visst! Drottningen”, sade Morand. ”Ni har rätt, monsieur Maurice — det måtte vara en sorglig syn”.
”Är hon så vacker och stolt, som det påstås?” frågade Geneviève.
”Har ni således aldrig sett henne, madame?” frågade i sin tur Maurice med förvåning.
”Jag? Aldrig!” genmälde den unga kvinnan.
”Det var verkligen besynnerligt!” sade Maurice.
”Varför det?” sade Geneviève. ”Vi voro bosatta i landsorten ända till '91. Sedan '91 bor jag vid gamla rue Saint Jacques, som i hög grad påminner om landet, förutom det att vi här sakna ljus och luft och i ännu högre grad blommor. Ni känner till mitt levnadssätt, medborgare Maurice. Det har alltid varit likadant, och hur vill ni, att jag då skall ha sett drottningen? Det har aldrig erbjudit sig något tillfälle därtill”.
”Och jag tror icke, att ni kommer att begagna er av det tillfälle, som olyckligtvis måhända kommer att erbjuda sig”, sade Maurice.
”Vad menar ni?” frågade Geneviève.
”Medborgare Maurice syftar på något, som icke längre är en hemlighet”, sade Morand.
”Vad då?” frågade Geneviève.
”Jo, på att Marie Antoinette sannolikt blir dömd att dö på samma schavott, som hennes man dog på. Korteligen: medborgaren menade, att ni icke kommer att begagna er av tillfället att se henne den dag, då hon kommer att lämna Temple för att bege sig till Place de la Révolution”.
”O, säkert icke!” utbrast Geneviève vid dessa ord, som Morand uttalade med den största kallblodighet.
”I så fall kan ni endast begråta henne”, sade den orubbligt lugne kemisten, ”ty österrikiskan är väl bevakad, och republiken är en fé, som kan göra osynlig var och en, den finner för gott”.
”Jag får dock erkänna”, sade Geneviève, ”att jag mycket gärna hade velat se denna stackars kvinna”.
”Har ni verkligen lust att göra det?” frågade Maurice, som brann av iver att uppfylla varje önskan av Geneviève. ”Säg i så fall endast ett ord. Jag håller med medborgare Morand om att republiken är en fé, men jag i min egenskap av municipal är en smula trollkarl”.
”Skulle ni, monsieur, kunna skaffa mig ett tillfälle att se drottningen?” utbrast Geneviève.
”Ja, det kan jag alldeles säkert”.
”Och hur skulle det gå till?” frågade Morand, i det han med Genevi”ve växlade en snabb blick, som Maurice icke observerade.
”Det är den enklaste sak i världen”, sade Maurice. ”Det finns visserligen municipaler, som man visar sig misstänksam mot, men vad mig beträffar, så har jag lämnat så tillräckliga bevis på min hängivenhet för frihetens sak, att jag är höjd över alla misstankar. För övrigt beror tillträde till Temple på gemensamt samtycke av municipalerna och anföraren för vakten. Nu är saken den, att anförare för vakten är just den dagen min vän Lorin, som nog en vacker dag blir general Santerres efterträdare, eftersom han på tre månader avancerat från korpral till major. Välan, sök upp mig i Temple den dag, jag tjänstgör där, d. v. s. om torsdag”.
”Välan”, sade Morand, ”jag hoppas, att ni nu får er önskan uppfylld”.
”Nej, nej!” utbrast Geneviève. ”Jag vill det icke!”
”Och varför inte det?” utbrast Maurice ivrigt, ty i detta Templebesök såg han en möjlighet att få återse Geneviève den dag, då han i annat fall skulle gå miste om denna lycka.
”Därför, kära Maurice”, sade Geneviève, ”att det kanske skulle kunna utsätta er för någon otrevlig dispyt och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv, om det hände er eller er vän något, bara därför att ni velat tillfredsställa en nyck av mig”.
”Ni har talat förståndigt, Geneviève”, sade Morand. ”Misstänksamheten griper för närvarande omkring sig. Till och med de allra bästa patrioter äro numera misstänkta. Säg nej till denna plan, vilken, såsom ni själv säger, endast är en nyck”.
”Man skulle kunna tro, att ni är avundsjuk, Morand, och att eftersom ni aldrig sett varken en kung eller en drottning, vill ni icke heller, att andra skola göra det. Se så, gör slut på diskussionen och slut er till sällskapet”.
”Jag! Bevare mig väl, nej”.
”I så fall är det icke längre medborgarinnan Dixmer som önskar avlägga ett besök i Temple — det är jag som bönfaller både er och henne att komma dit för att förströ en stackars fånge. Ty då den stora porten väl stängts efter mig, är jag i tjugufyra timmar lika mycket en fånge, som kungen eller en prins av blodet skulle vara”.
Så pressade han sin ena fot mot Geneviève och tillade:
”Kom med, jag bönfaller er därom”.
”Vad säger ni, Morand, därom?” sade Geneviève. ”Kommer ni med mig?”
”Jag kommer att förlora en hel dag”, sade Morand, ”och på så sätt med en hel dag uppskjuta den tid, då jag beräknar att kunna draga mig tillbaka från affärerna”.
”I så fall går icke jag heller”, sade Geneviève.
”Men varför?” sade Morand.
”Därför att jag inte kan lita på att min man skall eskortera mig, och om ni ej vill följa med mig dit — ni, en respektabel man på trettioåtta år — är jag icke nog djärv att våga möta alla jägarna, artilleristerna och grenadjärerna och be att få tala med en municipal som är endast tre eller fyra år äldre än jag”.
”Gott”, sade Morand, ”eftersom ni anser min närvaro oundgänglig, medborgarinna —”
”Se så, se så, lärde medborgare, var lika ridderlig, som om ni vore en vanlig människa, och offra en halv dag för er väns hustru”, sade Maurice.
”Välan, låt det bli så”, sade Morand.
”Nu”, sade Maurice, ”begär jag endast en sak av er, och det är diskretion. Att besökta Temple betraktas såsom någonting misstänkt, och om det skulle hända oss någonting till följd därav, skulle vi alla bli giljotinerade. Jakobinerna skämta icke. För tusan, ni skulle ha sett, hur de behandlade girondisterna”.
”Åh katten”, sade Morand. ”Dessa medborgare Maurices ord erfordra begrundande. Detta skulle vara ett sätt att draga sig tillbaka från affärerna, som icke alls skulle passa mig”.
”Hörde ni icke”, sade Geneviève småleende, ”att medborgare Maurice sade alla?”
”Nå än sedan då? Alla?”
”Alla tillsammans”.
”Ja”, sade Morand, ”det är otvivelaktigt mycket angenämt att ha sällskap, men, fagra sentimentalist, jag föredrager att leva i ert sällskap framför att dö i det”.
”Vad tusan tänkte jag på”, sade Maurice för sig själv, ”när jag inbillade mig, att den där karlen älskade Geneviéve?”
”Alltså är det överenskommet”, sade Geneviève. ”Nu talar jag särskilt till er, Morand, ni tankfulla, förströdda människa — kom ihåg, att det är om torsdag, så börja icke om onsdag något kemiskt experiment, som kommer att taga er tid och uppmärksamhet i anspråk de närmast följande tjugufyra timmarna, såsom det mycket ofta händer”.
”Ni kan vara fullkomligt lugn därvidlag”, sade Morand. ”För övrigt kan ni påminna mig därom”.
Geneviève reste sig upp från bordet, och Maurice följde hennes exempel.
Morand skulle också till att lämna rummet och kanske följa med dem, då en arbetare lämnade kemisten en liten flaska innehållande någon vätska som ögonblickligen upptog hela hans uppmärksamhet.
”Låt oss skynda oss”, sade Maurice, i det han drog med sig Geneviève.
”Åh, var lugn”, sade hon. ”Han kommer att stanna här i minst en timme”.
Och den unga kvinnan lät honom fatta hennes hand som han ömt tryckte. Hon kände ånger över sitt förräderi och försökte gottgöra det genom vänlighet.
”Ser ni”, sade hon till Maurice, i det de gingo genom trädgården och hon visade honom nejlikorna, som blivit flyttade ut i det fria, i förhoppning att de skulle ta sig där, ”ser ni, att alla mina blommor äro döda?”
”Vad ha de dött av!” sade Maurice. ”Er försumlighet? Stackars nejlikor!”
”Det berodde icke på min försumlighet, utan på ert övergivande, min vän”.
”Min lilla Geneviève, de behövde litet vatten, det var allt. För övrigt borde ni till följd av min frånvaro ha haft gott om tid”.
”Ah”, sade Geneviève, ”om blommor bleve vattnade med tårar, skulle de stackars nejlikorna, såsom ni kallar dem, icke ha dött”.
Maurice slog armarna om Geneviève, drog henne till sig och, innan hon haft tid att hindra det, tryckte sina läppar mot hennes halvt småleende, halvt smäktande ögon, som nu voro riktade på de slokande, döende blommorna.
Geneviève kände sådana självförebråelser, att hon visade sig överseende mot andra.
Dixmer kom sent hem och fann då Morand, Maurice och Geneviève ute i trädgården, där de sutto och talade botanik.