←  Kap 20: Blomsterflickan
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 21: Den karminröda nejlikan
Kap 22: Simon censorn  →


[ 161 ]

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
DEN KARMINRÖDA NEJLIKAN.

Drottningen hade just stigit upp. Alldenstund hon känt sig indisponerad några dagar, hade hon legat längre än vanligt, men då hon fick höra av sin syster, att det varit en härlig soluppgång, gjorde hon en ansträngning och steg upp för att inandas den rena luften tillsammans med sin dotter. Hon hade bett om tillåtelse att få promenera på plattformen, vilket beviljats henne utan minsta svårighet.

Hon hade haft ännu en anledning att göra detta. En gång, endast en gång hade hon från tornets höjd sett dauphin leka i trädgården, men vid första tecken till igenkännande mellan mor och barn hade Simon kommit och tvungit gossen att omedelbart draga sig tillbaka.

Icke desto mindre hade hon sett honom. Det var en källa till stor glädje för henne. Det är visserligen sant, att den [ 162 ]stackars lille fången var mycket blek och mycket förändrad. Dessutom var han klädd som ett barn av folket, i en blus och grova byxor. Men hans vackra, blonda, vågiga lockar funnos alltjämt kvar och bildade kring hans panna en gloria, som Gud otvivelaktigt ämnade att denna barnmartyr skulle behålla i himmelen.

Om hon blott kunde få se honom en gång till, o ett sådant styrkemedel för den olyckliga moderns hjärta!

Men det fanns ännu en anledning.

”Min syster”, hade madame Elisabeth sagt till henne, ”ni vet ju, att vi sågo ett halmstrå stå upprätt mot väggen i ett hörn av korridoren. På vårt teckenspråk uppmanar det oss att vara vaksamma enär en vän kommer i vår närhet”.

”Det är sant”, svarade drottningen, som, i det hon medlidsamt såg på sin syster och sitt barn, för deras skull icke ville misströsta om deras lyckliga räddning.

Då tjänsteplikterna voro utförda, besatt Maurice den högsta myndigheten i Templetornet, enär slumpen hade utsett honom till vakthavande under dagen och de två andra municipalerna, Agricola och Mercevault, under natten.

De avlösta municipalerna avlägsnade sig efter att ha framlagt sin rapport för Templekommissionen.

”Jaså, medborgare municipal”, sade kvinnan Tison, i det hon kom fram för att hälsa på Maurice. ”Ni tar således med er sällskap hit för att se på våra duvor? Det är endast jag, som är dömd till att icke få återse min stackars Sophie”.

”De äro vänner till mig och ha aldrig sett änkan Capet”, sade Maurice.

”Ah, de komma att se utmärkt bra bakom avbalkningen”.

”Ja, säkert”, sade Morand.

”Men”, sade Geneviève, ”det kommer att se ut, som om vi dreves av denna grymma nyfikenhet, som föranleder somliga människor att utanför järngallret håna stackars fångars olycka”.

”Ah, varför i så fall icke taga era vänner med er till tornets plattform, eftersom kvinnan Capet kommer att hämta frisk luft där i dag med sin syster och sin dotter, ty de ha låtit henne behålla en dotter, under det att jag, som icke är brottslig, har blivit berövad min. O, dessa aristokrater! Det blir alltid så, vad vi än göra, så visar man alltid dem ynnest, medborgare Maurice”.

[ 163 ]"Men man har tagit ifrån henne hennes son”, svarade han.

”Ah, om jag hade en son”, mumlade fångvakterskan, ”så skulle jag begråta min dotter mindre”.

Under tiden hade Geneviève flera gånger växlat en blick med Morand.

”Min vän”, sade den unga kvinnan till Maurice, ”medborgarinnan har rätt. Om ni på något sätt kunde ställa mig i Marie Antoinettes väg, skulle det vara mindre motbjudande för mina känslor än att stå här och stirra på henne. Jag tycker, att detta sätt att betrakta människor är förödmjukande både för dem och oss”.

”Goda Geneviève" sade Maurice. ”Ni besitter hjärtats verkliga finkänslighet!”

”För tusan, medborgare”, sade en av Maurices kolleger, som just då satt i förrummet och frukosterade på bröd och korv. ”Om ni vore fånge och änkan Capet kände sig nyfiken på att titta på er, skulle hon icke vara så nogräknad med hur hon tillfredsställde sin nyck — den skökan!”

Geneviève kastade en blixtsnabb blick på Moraud för att se, vilken verkan dessa ord hade på honom.

Morand darrade i hela kroppen, ett sällsamt fosforescerande sken syntes under hans ögonlock, och hans händer knötos för ett ögonblick, men allt detta gick så fort, att det icke observerades.

”Vad heter denne municipal?” frågade hon Maurice.

”Det är medborgare Mercevault”, svarade den unge mannen. Så tilltalade han liksom för att ursäkta hans plumphet: ”en stenhuggare”.

Mercevault hörde det och såg från sidan på Maurice.

”Se så! Se så!” sade kvinnan Tison. ”Ät upp er korv och drick er halvbutelj vin så att jag får duka av bordet”.

"Det är inte österrikiskans fel om jag får sluta min frukost nu”, brummade municipalen, ”ty om hon hade kunnat mörda mig den tionde augusti, hade hon säkert gjort det. Till följd därav skall den dag, då hon “nyser i säcken”, bli den största bemärkelsedagen i mitt liv”.

Morand blev blek som döden.

”Kom nu, medborgare Maurice”, sade Geneviève. ”Låt oss gå dit, ni lovat att föra oss. Här känner man sig som en fånge, jag är nära att kvävas”.

Maurice förde Geneviève och Morand ut, och vaktposterna som förut instruerats av Lorin läto dem utan svårighet passera.

[ 164 ]De ställde sig i en liten gång i översta våningen, så att i samma ögonblick som drottningen, madame royale och madame Elisabeth stego upp på galleriet, dessa högborna fångar icke kunde undvika att passera förbi dem.

Promenaden var bestämd till klockan tio, och de behövde endast vänta några minuter. Maurice lämnade icke sina vänner mera, och på det att icke minsta misstanke skulle väckas av detta otillåtna handlingssätt, tog han Agricola med sig. Klockan slog tio.

”Öppna!” ropade från foten av tornet en röst, som Maurice kände igen som general Santerres. I samma ögonblick ryckte vakten ut och stängde järngrindarna. Vaktposterna skyldrade gevär. Sedan hördes nedifrån gården ett förvirrat larm av järn, sten och steg, som gjorde ett djupt intryck på Morand och Geneviève, ty Maurice såg, att båda bleknade.

”Alla dessa försiktighetsmått för att bevaka tre stackars kvinnor”, mumlade Geneviève.

”Ja”, sade Morand och försökte småle, ”om de, som vilja föra bort dem, vore här nu och i vårt ställe såge vad vi se, skulle det inge dem avsmak för deras yrke”.

”Faktum är”, fortsatte Geneviève, ”att jag börjar tro, att de aldrig skola undkomma”.

”O, jag hoppas, att de aldrig skola göra det”, sade Maurice och medan han talade, lutade han sig fram över trappan.

”Pass på”, sade han, ”här äro fångarna”.

”Namnge dem för mig”, sade Geneviève, ”ty jag känner icke igen någon av dem”.

”De två, som komma upp först, äro Capets syster och dotter. Den sista, framför vilken en liten hund går, är Marie Antoinette”.

Geneviève tog ett steg framåt. Morand däremot tryckte sig i stället närmare intill väggen, och hans läppar voro bleka och färglösa som stenarna i tornet.

Geneviève i sin vita klänning, med sina klara, rena ögon föreföll som en ängel som väntade på fångarna för att uppmuntra dem på deras mörka, dystra väg, och då de gingo förbi, sända en stråle av tröst till deras ödsliga, förkrossade hjärtan.

Madame Elisabeth och madame royale gingo vidare efter att endast ha kastat en förvånad blick på främlingarna. Den förstnämnda trodde otvivelaktigt, att de voro de personer, som signalerna tillkännagivit, ty hon vände sig [ 165 ]hastigt om mot madame royale och tryckte hennes hand, och när hon gjorde det, släppte hon sin näsduk, liksom för att underrätta drottningen.

”Giv akt, min syster”, sade hon. ”Jag har tappat min näsduk”.

Och hon gick vidare tillsammans med den unga prinsessan.

Med flämtande andhämtning och en hackig torrhosta, som utvisade ohälsa, lutade drottningen sig ned efter näsduken, som hade fallit vid hennes fötter, då den lilla hunden, kvickare i vändningen än matmodern, grep den och sprang fram med den till madame Elisabeth. Drottningen gick långsamt vidare uppför trappan, och efter några steg befann hon sig i sin tur framför Geneviève, Morand och den unge municipalen.

”Blommor!” utbrast hon. ”O, vad det är länge sedan jag sett några blommor! Vad de dofta härligt! Ni är lycklig, som äger dessa blommor, madame”.

Blixtsnabbt, liksom om dessa sorgsna ord framkallat tanken, sträckte Geneviève ut sin hand för att erbjuda drottningen sin bukett.

Då höjde drottningen huvudet och såg på henne och en nästan omärklig rodnad drog över hennes färglösa ansikte.

Men med en helt naturlig rörelse, framkallad av vanan vid passiv åtlydnad av reglementet, sträckte Maurice ut sin hand för att hejda Genevièves arm.

Då stod drottningen där med tveksam min och såg på Maurice; i honom kände hon igen den unge municipal, som alltid talat till henne i så fast ton, men samtidigt så aktningsfullt.

”Är det förbjudet, monsieur?” sade hon.

”Nej, nej, madame! Geneviève, ni kan erbjuda er bukett”, sade Maurice.

”O, tack, tack, monsieur!” sade drottningen med livlig erkänsla. Så böjde hon älskvärt på huvudet för Geneviève, sträckte fram sin utmärglade hand och valde på måfå en enda nejlika bland massan av blommor.

”Tag dem alla, madame, tag dem alla”, sade Geneviève blygt.

”Nej,”, sade drottningen med ett bedårande småleende. "Den här buketten kommer kanske från någon, ni älskar. Jag vill icke beröva er den”.

[ 166 ]Geneviève rodnade, och vid denna rodnad smålog drottningen.

”Gå vidare, medborgarinna Capet”, sade Agricola. ”Ni måste fortsätta”.

Drottningen böjde på huvudet och fortsatte uppför trappan, men innan hon försvann, vände hon sig om och mumlade:

”Så härligt denna nejlika doftar och en sådan vacker ung dam!”

”Hon har icke sett mig”, mumlade Morand, som nästan låg på knä i korridorens halvmörker och till följd därav icke ådragit sig drottningens uppmärksamhet.

”Men ni kunde se henne riktigt, Morand? Gjorde icke ni det, Geneviève?” sade Maurice, som kände sig dubbelt lycklig över att ha kunnat visa sina vänner denna syn och även över att ha kunnat bereda den olyckliga fången denna lilla glädje.

”O, jo, jo!” sade Genevieve. ”Jag såg henne mycket väl och om jag också skulle leva i tusen år, skulle jag aldrig kunna glömma henne”.

”Och vad tycker ni om henne?”

”Hon är mycket vacker”.

”Och ni, Morand?”

Morand knäppte ihop händerna och svarade ej något.

”Tala om för mig en sak” viskade Maurice skrattande till Geneviève. ”Är det drottningen, som Morand är förälskad i?”

Geneviève ryckte till, men hon samlade sig med ens och svarade småleende:

”Det ser verkligen så ut”.

”Ni har ännu inte sagt mig, vad ni anser om henne, Morand”, envisades Maurice.

”Jag tyckte att hon var mycket blek”, svarade han.

Sedan drog Maurice åter Genevièves arm under sin och de gingo ned. I den mörka trappan föreföll det honom, som om Geneviève kysst hans hand.

”Ha! Vad betyder detta, Geneviève?”

”Det betyder, Maurice, att jag aldrig skall glömma, att ni riskerat livet för att tillfredsställa en nyck av mig”.

”Åh!” sade Maurice. ”En sådan överdrift, Geneviève. Ni vet mycket väl, att tacksamhet icke är den känsla för mig, som jag önskar ingiva er”.

Geneviève tryckte ömt hans arm.

Morand följde efter med stapplande steg.

[ 167 ]När de kommo ned på gården, kom Lorin fram och identifierade de båda besökande och förde dem till porten.

Innan de lämnade Temple, tvang Geneviève Maurice att lova att följande dag äta middag vid gamla rue Saint Jacques.