Den siste chevalieren/Kapitel 32
| ← Kap 31: Efterspaningar |
|
Kap 33: Morgondagen → |
TRETTIOANDRA KAPITLET.
ELDSVÅDAN.
Rysande sträckte Maurice ut handen mot rue Saint Jacques. ”Elden”, sade han, ”elden”.
”Ja, än sen då?” sade Lorin.
”O, min Gud, tänk, om hon kommit tillbaka”.
”Vem då?”
”Geneviève”.
”Geneviève, det är madame Dixmer, icke sant?”
”Jo, det är hon”.
”Det är ingen fara för att hon skall komma tillbaka. Hon avlägsnade sig icke i den avsikten”.
”Lorin, jag måste återfinna henne, jag måste hämnas”.
”Ah! Oh!” sade Lorin.
”Kärlek, gudars och män'skors tyrann,
Ingen din makt sig motsätta kan”.
”Du hjälper mig väl att leta, icke sant, Lorin?”
”För tusan, det blir inte svårt”.
”Hur så?”
”Eftersom du tycks vara så intresserad av medborgarinnan Dixmers öde, bör du känna henne, och eftersom du känner henne, bör du veta, vilka som äro hennes vänner. Hon kan icke ha lämnat Paris, ty hon har varje anledning att stanna kvar här, utan hon har tagit sin tillflykt till någon förtrogen, och i morgon emottager du en liten biljett i följande ordalag:
Om Mars vill återse Cytere,
Må han av natten låna dess azurblå skärp …
och att han skall infinna sig hos portvakten i huset med det och det numret vid den och den gatan och fråga efter madame Tre Stjärnor. Det är allt”.
Maurice ryckte på axlarna. Han visste mycket väl, att Geneviève icke hade någon, som hon kunde taga sin tillflykt till.
”Vi komma icke att återfinna henne”, mumlade han.
”Tillåt mig säga dig en sak, Maurice”, sade Lorin.
”Vad då?”
”Jo, att det kanske icke skulle vara någon så förfärligt stor olycka, om du icke återfunne henne”.
”Om jag icke återfinner henne, Lorin, så dör jag”, sade Maurice.
”Å tusan”, sade den unge mannen. ”Det var således av denna kärlek, som du för någon tid sedan var nära att dö?”
”Ja”, svarade Maurice.
Lorin tänkte efter ett ögonblick.
”Maurice”, sade han. ”Klockan är nu nära elva. Kvarteret ligger övergivet, och därborta står en stenbänk, som tyckes vara enkom avsedd för två vänner. Bevilja mig ynnesten av ett enskilt samtal, såsom de brukade säga under l'ancien régime. Jag ger dig mitt hedersord att icke tala någonting annat än prosa”.
Maurice såg sig omkring och gick sedan fram och slog sig ned bredvid sin vän.
”Tala”, sade Maurice i det han stödde sitt värkande huvud mot handen.
”Hör på, min vän, utan inledning, utan omsvep, utan kommentarer vill jag säga dig en sak, nämligen att vi ruinera oss eller, rättare sagt, att du ruinerar oss”.
”Hur så?” frågade Maurice.
”Min käre vän”, svarade Lorin, ”allmänna välfärdsutskottet har utfärdat ett dekret som förklarar var och en, som står i förbindelse med fäderneslandets förklarade fiender, såsom förrädare mot fäderneslandet. Känner du till detta dekret?”
”Ja visst”, svarade Maurice.
”Jaså, du känner till det?”
”Ja”.
”Nåväl, det förefaller mig som om du vore en usel förrädare mot ditt fädernesland. Vad svarar du på det, såsom Manlius säger?”
”Lorin!”
”Ja otvivelaktigt, åtminstone såvida du icke tror, att de avguda sitt fädernesland som giva husrum och mat åt monsieur le chevalier de Maison Rouge, vilken icke är en sådan varm republikan, som du tycks tro, och som för närvarande icke är anklagad för att hava tagit del i septembermassakrerna”.
”Ah, Lorin”, sade Maurice med en suck.
”Men ändå”, fortsatte moralisten, ”tycker jag, att du har stått och alltjämt står på alltför intim fot med fäderneslandets fiender. Se så, se så, bli inte häftig, käre vän. I likhet med den forne Encelades vänder du på ett berg för var gång du vänder dig själv. Jag upprepar således, bli icke häftig och erkänn snällt och hyggligt, att du icke längre känner någon nitälskan”.
Lorin hade uttalat dessa ord med hela den mildhet, som han var mäktig, och slätade över dem med en verklig ciceronisk ledighet.
Maurice åtnöjde sig med att protestera med en åtbörd, men denna åtbörd tog Lorin ingen notis om utan fortsatte:
”O, om vi leva i en drivhustemperatur, en hälsosam atmosfär, där enligt botanikens regler termometern oföränderligt visar på sexton grader, skulle jag påstå, min käre Maurice, att det är utmärkt tillfredsställande och att vi blomstra och frodas, ehuru vi emellanåt äro ganska aristokratiska av oss. Men om vi bli svedda i trettiofem graders hetta, så hettas saven upp, så att den långsamt stiger och förefaller kall till följd av sin överhettning. När den är kall, kommer misstankens frostskada — det vet du, Maurice — och när du väl är misstänkt, besitter du alltför mycket sunt förnuft för att icke veta, att vi inom kort icke skola finnas till längre”.
”Välan då”, sade Maurice, ”de kunna döda mig, så blir det slut på alltsammans, jag är trött på livet”.
”Ja, sedan en kvarts timme tillbaka”, sade Lorin, ”faktiskt icke så lång tid att jag skulle lämna dig att handla efter egen lust och fallenhet därvidlag. Och om man skall dö nu, är det nödvändigt att dö som en republikan, under det att du skulle vilja dö som en aristokrat”.
”Ah”, sade Maurice, vars blod började komma i svallning till följd av otålighet och smärta, framkallade av medvetandet om hans egen brottslighet. ”Du går för långt, min vän”.
”Jag skall gå ännu längre, ty jag förbereder dig på att om du blir aristokrat …”
”Kommer du att ange mig?”
”Fy skam, nej då! Jag kommer att stänga in dig i en källare och låta leta efter dig under trumvirvlar, liksom efter någonting som kommit bort, och sedan kommer jag att kungöra, att aristokraterna, som visste vad du hade i beredskap åt dem, hade gripit dig, pinat dig och låtit dig svälta, så att du i likhet med monsieur Latude, när du blir funnen, blir offentligt krönt med blommor av damerna i hallarna och lumpsamlarne i sektion Victor. Skynda dig således att åter bli en Aristides, i annat fall är din affär avslutad”.
”Lorin, Lorin, jag vet, att du har rätt, men jag släpas med. Jag glider ned för sluttningen. Är du ond på mig, därför att ödet släpar mig med?”
”Jag är icke ond på dig, men jag kommer att gräla på dig. Drag dig till minnes några av de dagliga scenerna mellan Pylades och Orestes — scener som otvivelaktigt bevisa, att vänskap är en paradox, eftersom dessa exemplariska vänner grälade utan uppehåll”.
”Överlämna mig åt mitt öde, Lorin, det vore förståndigare av dig”.
”Aldrig!”
”Låt mig då älska, vara galen såsom jag själv vill, kanske brottslig, ty jag vet, att jag kommer att döda henne, om jag får återse henne”.
”Eller också kommer du att falla på dina knän. Ah, Maurice, Maurice, att vara förälskad i en aristokrat det hade jag aldrig kunnat tilltro dig. Det är som stackars Osselin med markisinnan de Charny”.
”Nog nu, Lorin, jag ber dig!”
”Maurice, jag skall bota dig, i annat fall skall fan ta mig. Jag vill icke, att du skall vinna på den heliga Giljotins lotteri såsom en kryddkramhandlare vid rue des Lombards säger. Tag dig i akt, Maurice, du gör mig ursinnig, Maurice, du gör mig blodtörstig, Maurice, jag känner mig som om jag kunde tända eld på Saint Louisön, som en fackla, som en eldbrand! … Drick, Maurice, bli en suput, studera nationalekonomi, men för Jupiters kärleks skull, var icke förälskad, älska endast friheten …”
”Eller Förnuftet”.
”Ja, det är sant. Apropå det, så säger gudinnan vackra saker om dig och tycker, att du är en charmant dödlig”.
”Och du är icke svartsjuk?”
”Maurice, för att rädda en vän, känner jag mig i stånd till varje offer”.
”Tack, min stackars Lorin, och jag uppskattar tillfullo din hängivenhet, men det bästa sättet att trösta mig är att överlämna mig åt min sorg. Adjö, Lorin! Gå till din Arthémise!”
”Och du, vart skall du gå?”
”Jag återvänder hem”.
Och Maurice vände sig om mot bron.
”Du bor således numera vid gamla rue Saint Jacques?”
”Nej, men det behagar mig att gå åt det hållet”.
”För att ännu en gång kasta en blick på den plats, som bebotts av din fagra obeständiga?”
”Nej, för att se, om hon icke återvänt dit, där hon vet att jag väntar på henne. O, Geneviève. Jag hade icke kunnat tro, att du var i stånd till en sådan falskhet!”
”Maurice, en tyrann som kände till det fagra könet väl, eftersom han dog utav att ha älskat det alltför högt, sade:
Ombytlig är kvinnan,
Ve den som tror på henne”.
Maurice suckade, och de båda vännerna återvände till gamla rue Saint Jacques.
Allt eftersom de närmade sig platsen, hörde de ett stort larm och sågo eldskenet tilltaga. De lyssnade till de patriotiska sångerna, som en vacker dag i härligt solsken eller i stridens hetta klingade som hymner om hjältemod, men som i det röda skenet av en mordbrand verkade mera såsom berusade kannibalers diaboliska besvärjelser.
”O, min Gud, min Gud!” utbrast Maurice glömsk av att Gud blivit avskaffad, i det han torkade svetten ur ansiktet.
Hela Paris tycktes vara på väg mot skådeplatsen för de händelser vi just skildrat. Maurice blev nödsakad att tränga sig igenom en häck av grenadjärer, sektionens leder och sedan denna alltid uppretade populas, som vid denna tid alltid var i rörelse och som utan uppehåll tjutande sprang från skådespel till skådespel.
Då de kommo närmare, påskyndade Maurice otåligt sina steg. Med en viss svårighet höll Lorin sig tätt intill honom, ty han ville icke lämna sin vän ensam vid ett sådant tillfälle.
Allt var nästan över. Elden hade spritt sig från det skjul, där soldaten kastat sin fackla, till garveriet, som var byggt av plankor, hopfogade så att luften ledigt kunde cirkulera. Hela lagret var uppbrunnet och huset självt stod i lågor.
”O, Gud!” tänkte Maurice. ”Tänk om hon kommit tillbaka och befinner sig i ett rum omgivet av de glupska lågorna, väntande på mig, ropande på mig —”
Och Maurice, som var nästan från sina sinnen av förtvivlan, tyckte bättre om att tänka på den älskandes dårskap än på sitt eget förräderi.
Han rusade huvudstupa fram mot porten, av vilken han uppfångade en skymt genom lågorna. Lorin följde alltjämt efter honom. Han skulle ha följt efter honom ned i helvetet. Taket stod i lågor. Elden hade nu börjat sitt förstörelseverk med trappan. Maurice sprang upp i första våningen, in i salongen, in i vardagsrummet, in i Genevièves rum, in i chevalier de Maison Rouges rum och ut i korridorerna, i det han ropade med halvkvävd röst: ”Geneviève! Geneviève!”
Ingen svarade. Då våra två vänner kommo tillbaka från sitt letande, sågo de nu lågorna tränga in genom dörren, men utan att bry sig om Lorins skrik då denne pekade mot fönstret, rusade Maurice genom lågorna och sedan fram till huset, sprang trots alla hinder över gården, som var beströdd mned sönderslagna möbler, letade igenom matsalen, Dixmers rum, Morands laboratorium — alla uppfyllda av rök, dofter och sönderslaget glas.
Elden hade nått denna del av huset, och förstörelsen skulle snart vara fullständig. Liksom i paviljongen underlät Maurice icke att besöka vart enda rum; han lämnade icke ens en korridor oundersökt. Sedan gick han ned i källaren. Kanske Geneviève hade tagit sin tillflykt dit. Han fann ingen där.
”För tusan”, sade Lorin, ”ingen annan än en salamander skulle kunna taga sin tillflykt hit, och det är icke detta fabelaktiga djur, du letar efter. Låt oss gå. Vi kunna anställa efterforskningar i folksamlingen. Någon har kanske sett henne”.
Lorin måste uppbjuda hela sin styrka för att släpa Maurice med sig, ty hoppet höll honom alltjämt kvar där.
Sedan började de sina efterforskningar; de letade igenom omgivningarna, hejdade alla kvinnor de mötte, och letade överallt, men utan resultat.
Klockan var nu ett på morgonen, och trots sina jättekrafter var Maurice överväldigad och nedbruten av trötthet och avstod till sist från dessa mer än gagnlösa ansträngningar.
En droska körde förbi. Lorin ropade an den.
”Min käre vän”, sade han till Maurice, ”vi ha gjort allt, som det står i mänsklig makt att göra för att återfinna Geneviève. Vi ha brutit ryggarna av oss, vi ha blivit rostade, och vi ha blivit illa tilltygade för hennes skull. Hur fordrande Cupido än är, kan han icke begära mera av en förälskad man och framförallt icke av en som icke är det. Så stig upp i droskan och låt oss åka hem var och en till sig”.
Maurice lydde utan att säga ett ord. De anlände till Maurices port, utan att de båda vännerna växlat ett enda ord.
I samma ögonblick, som Maurice steg ur droskan, hörde de ett fönster stängas i hans våning.
”Bra”, sade Lorin, ”man väntar dig. Nu känner jag mig mycket lugnare. Men knacka”.
Maurice knackade, och porten öppnades.
”God natt”, sade Lorin, ”vänta på mig i morgon bittida, innan du går ut”.
”God natt! sade Maurice mekaniskt.
Och porten stängdes efter honom. Genast i början av trappan mötte han sin tjänare.
”O, medborgare Lindey”, utbrast denne, ”vad ni gjort oss oroliga”.
Ordet oss slog Maurice.
”Er?” sade han.
”Ja, mig och den lilla damen, som väntar på er”.
”Den lilla damen?” upprepade Maurice, som fann ögonblicket illa valt att påminna honom om hans forna kärleksförhållanden, ty han trodde att det var fråga om en av hans forna väninnor. ”Det var bra, att du sade mig detta, ty nu går jag hem till Lorin och lägger mig”.
”Omöjligt! Hon var vid fönstret och såg er stiga ur droskan, och då ropade hon: ”Där kommer han!”
”Vad bryr jag mig om, huruvida hon vet, att jag är här, eller ej? Jag har inte hjärta för kärlek. Gå upp och säg åt kvinnan, att hon misstagit sig”.
Tjänaren tog några steg för att åtlyda tillsägelsen, men så hejdade han sig.
”Ah, medborgare, det är orätt av er”, sade han. ”Den lilla damen är redan förut mycket bedrövad, och ert svar kommer att göra henne förtvivlad”.
”Men vem är denna kvinna, när allt kommer omkring?” sade Maurice.
”Medborgare, jag har icke sett hennes ansikte. Hon är insvept i en kappa, och hon gråter. Det är allt, jag vet”.
”Gråter hon?” sade Maurice.
”Ja, men helt sakta. Hon återhåller sina snyftningar.”
”Hon gråter!” upprepade Maurice. ”Det finns således någon här i världen, som älskar mig tillräckligt högt att oroa sig över min frånvaro?”
Och han följde långsamt efter tjänaren uppför trappan.
”Här är han, medborgarinna! Här är han!” ropade den sistnämnde, i det han rusade in i rummet.
Maurice följde efter honom in.
Då såg han i ett hörn av salongen en skälvande gestalt, som dolde ansiktet bland kuddarna, en kvinna, som han kunnat tro vara död, om det icke varit för de konvulsiviska ryckningar, som skakade henne.
Han gav sin tjänare ett tecken att lämna rummet.
Denne lydde och stängde dörren efter sig.
Då sprang Maurice fram till den unga kvinnan, som höjde huvudet.
”Geneviève!” utbrast den unge mannen. ”Geneviève hemma hos mig! Min Gud, är jag så galen?”
”Nej, ni har ert förnuft i behåll, min vän”, svarade den unga kvinnan. ”Jag lovade att tillhöra er, om ni räddade chevalier de Maison Rouge. Ni har räddat honom, och här är jag! Jag väntade på er”.
Maurice missuppfattade innebörden av hennes ord. Han ryggade tillbaka ett steg och såg sorgset på den unga kvinnan.
”Geneviève”, sade han milt, ”Geneviève, ni älskar mig således ej?”
Genevièves blick beslöjades av tårar. Hon vände sig bort, lutade huvudet mot en soffkudde och gav fritt utlopp åt sina snyftningar.
”Ack!” sade Maurice. ”Det är uppenbart, att ni icke längre älskar mig och icke blott att ni icke älskar mig längre, Geneviève, utan även att ni känner ett slags hat mot mig, eftersom ni är så förtvivlad”.
Maurice hade inlagt så mycken känsla och så mycken smärta i sina ord, att Genevieve åter satte sig upp och fattade hans hand.
”Min Gud”, sade hon. ”Skall det alltid vara så, att de, som vi sätta högst, alltid äro egoister?”
”Egoister? Geneviève, vad menar ni?”
”Men förstår ni då icke, hur jag lider? Min man en flykting, min bror proskriberad, mitt hus står i lågor — allt detta på en enda natt — och så denna förskräckliga scen mellan er och chevaliern”.
Maurice lyssnade med förtjusning till hennes ord, ty till och med för den allra vanvettigaste passion var det omöjligt att icke medge, att alla dessa hemsökelser voro en mer än tillräckligt anledning till den förtvivlan, Geneviève kände.
”Och när ni således nu är här, behåller jag er, och ni låmnar mig icke mer”.
Geneviève spratt till.
”Vart skulle jag väl taga vägen?” svarade hon bittert. ”Har jag någon annan tillflyktsort, någon annan beskyddare än den, som satt ett pris på sitt beskydd? O, jag dåre! Jag gick över Pont neuf, Maurice, och på vägen över stannade jag för att betrakta det mörka, hemska vattnet, som ursinnigt rusade fram mot bropelarna. Det attraherade och fascinerade mig. Jag sade mig själv: ’Stackars kvinna, där finner du skydd, där finner du vila och glömska’.”
”Geneviève! Geneviève!” utbrast Maurice. ”Sade ni det? Ni älskar mig således ej?”
”Jag har sagt det”, svarade Geneviève med sänkt röst. ”Jag har sagt det, och jag har kommit hit”.
Maurice drog en djup suck och kastade sig för henne fötter.
”Geneviève”, mumlade han, ”gråt icke, Geneviève. Låt trösta er över era olyckor, eftersom ni älskar mig. Säg mig, för Guds skull, Geneviève, att det icke var våldsamheten i mina hotelser, som förde er hit. Försäkra mig, att även om ni icke hade sett mig i kväll, ni, då ni fann er ensam, övergiven och utan beskydd, hade kommit till mig, och mottag den ed, jag nu avlägger att upphäva den, som jag tvang er att avlägga”.
Geneviève blickade ned på den unge mannen med ett uttryck av outsäglig tacksamhet.
”Ädelmodig!” sade hon. ”O, min Gud, jag tackar dig för att han är ädelmodig!”
”Hör på, Geneviève”, sade Maurice. ”Gud som man här fördriver ur hans tempel men som man icke kan fördriva ur våra hjärtan, där han nedlagt kärleken, Gud har låtit denna kväll förefalla dyster och mörk, men döljer bakom detta mörker både glädje och lycka. Gud har lett er till mig, Geneviève, han har lagt er i mina armar, han talar till er genom mig. Gud är till sist villig att gottgöra oss alla för de lidanden, vi genomgått då vi kämpat mot den kärlek, som föreföll brottslig, liksom om denna känsla, som vi erfarit så djupt och så länge, skulle kunna vara ett brott! Gråt således icke mer, Geneviève! Geneviève, räck mig er hand. Vill ni vistas hos er broder, vill ni, att denna broder skall kyssa er kjortelfåll och träda över tröskeln till detta rum med hopknäppta händer och utan att vända på huvudet? Nåväl! Säg ett enda ord, gör ett tecken, och ni skall se mig gå härifrån, ni skall vara ensam, fri och trygg som en jungfru i ett tempel. Men min dyrkade Geneviève, vill ni å andra sidan komma ihåg, att jag älskat er så högt, att jag varit nära att dö av denna kärlek, som det tillkommer er att göra så lycklig eller så ödesdiger för mig; att jag för denna kärleks skull blivit en förrädare mot de mina, att jag blivit förhatlig och lumpen i mina egna ögon; vill ni betänka all den lycka, som framtiden bär i sitt sköte för oss, den styrka och den energi, som vår ungdom och kärlek besitta att försvara denna lycka, som nu endast är en knopp, mot alla som våga angripa den? Ah, Geneviève, du ängel av godhet, vad vill du svara? Vill du göra en man så lycklig, att han icke längre saknar livet och upphör att önska evig lycka? Småle då mot mig, Geneviève, i stället för att stöta mig tillbaka, låt mig trycka din hand mot mitt hjärta och luta dig fram mot den, som dyrkar dig av hela sin själ. Geneviève, min kärlek, mitt liv, tag icke tillbaka din ed!”
Den unga kvinnans hjärta vidgades vid dessa milda ord. Hennes kärleks längtan, tröttheten efter allt det, hon hade gått igenom, hade berövat henne all styrka. Tårarna flödade icke längre, endast en och annan snyftning höjde då och då hennes bröst.
Maurice förstod, att hon icke längre hade styrka att göra motstånd; han slöt henne i sina armar. Då lät hon huvudet sjunka ned mot hans axel, och hennes långa hår snuddade vid den älskades heta kinder.
Samtidigt kände Maurice, hur hennes bröst höjdes och sänktes, liksom havet efter en storm.
”O, du gråter, Geneviève!” sade han i djup melankoli. ”O, lugna dig. Aldrig, aldrig skall jag tvinga min kärlek på förakt och sorg, aldrig besudla mina läppar med en kyss, förgiftad av en enda tår av ånger”.
Och han frigjorde sig från hennes armars levande boja och vände sig långsamt bort.
Men till följd av en av dessa reaktioner, så naturliga hos en kvinna, som försvarar sig och som kämpar mot sin egen böjelse, slog Geneviève blixtsnabbt sina armar om Maurices hals, tryckte honom häftigt till sitt hjärta och lade sin kalla kind, ännu fuktig av de tårar som upphört att rinna, mot den unge mannens heta kind.
”O, Maurice”, mumlade hon, ”övergiv mig icke, ty jag har ingen annan än dig i hela världen!”