Den siste mohikanen/Kap 04

←  Unkas

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Magua

En äventyrlig färd  →

IV.
MAGUA.

Orden hade icke väl blivit uttalade av kunskaparen, när den främste i sällskapet, vars annalkande steg indianens vaksamma öra hade uppfattat, blev fullt synlig. En upptrampad stig av det slag, som bildas genom hjortarnas med bestämda mellantider återkommande vandringar, slingrade sig genom en liten del ej långt därifrån och gick fram till floden på det ställe, där den vita mannen och hans röda följeslagare hade tagit plats. På denna stig färdades resandena, som hade framkallat en i skogens djup så ovanlig överraskning, och närmade sig långsamt jägaren, som hade tagit plats framför sina kamrater och höll sig färdig att mottaga främlingarna.

»Vem där?» frågade kunskaparen, i det han vårdslöst kastade sin bössa över vänstra armen och höll högra handens pekfinger på trycket, ehuru han därvid undvek allt, som kunde få utseende av en hotelse. »Vem kommer hit bland vildmarkens odjur och faror?»

»Troende kristna och vänner till lagen och konungen», svarade den, som red främst. »Folk, som allt sedan solens uppgång färdats i skuggan av denna skog utan någon föda och äro grymt uttröttade av sin resa.»

»Ni äro då vilsekomna», inföll jägaren, och ha fått erfara, hur hjälplös man är, då man inte vet, om man skall ta av till höger eller vänster?»

»Just så, Spenabarn äro inte mera beroende av sina ledare än vi som äro fullvuxna och kunna sägas ha mäns kroppslängd utan att äga deras insikt. Vet ni hur långt det är till en kronans post kallad William Henry?»

»Hå hå!» utbrast kunskaparen, som inte kunde återhålla ett högljutt skratt, om han än ögonblickligen undertryckte de farliga ljuden och hängav sig åt sin munterhet på ett sätt, som var förenat med mindre fara att bli hört av lurande fiender. »Ni äro lika mycket på villospår som en hund skulle vara med Horican mellan sig och hjorten. William Henry, säger ni! Om ni äro vänligt sinnade mot konungen och ha något att beställa med arméen, skulle ni göra klokast i att följa floden åt ned till Fort Edward och framlägga saken för Webb, som sölar där i stället för att tränga in i passen och driva den näsvisa fransmannen tillbaka över Champlain till sin håla.»

Innan främlingen hann svara på detta oväntade förslag, trängde en annan ryttare fram genom buskarna och drev sin häst in på gångstigen framför sin kamrat.

»Hur långt kan det då vara till Fort Edward?» frågade den nykomne »Det ställe, som ni råder oss att uppsöka, lämnade vi i dag på morgonen, och vår bestämmelseort är sjöns ändpunkt.»

»Då måtte ni ha tappat synen, innan ni tappade kursen, ty vägen tvärs över landsträckan mellan vattnen är uppröjd till dryga fem famnars bredd och är lika ståtlig, skulle jag tro, som någon väg som löper in i London eller till och med utanför konungens eget palats.»

»Vi skola inte tvista om vägens förträfflighet», svarade Heyward småleende; ty läsaren har säkert redan gissat, att det var han. »För ögonblicket må det vara nog, att vi anförtrodde oss åt en indiansk vägvisare, som skulle föra oss fram på en kortare, fastän mera undangömd stig, och att vi blivit svikna på hans lokalkännedom. Vi veta med ett ord inte, var vi äro.»

»En indian skulle råka vilse i skogen, när solen bränner trädtopparna, vattendragen äro fulla och mossan på vartenda bokträd han ser säger honom, åt vilket håll polstjärnan lyser om natten!» sade kunskaparen med en tvivlande skakning på huvudet. »Skogen är full av hjortstigar, som löpa till strömmarna och saltkällorna, platser som envar väl känner till, och gässens flykt till Kanada har ännu inte alldeles upphört. Det är besynnerligt, att en indian skulle råka vilse mellan Horican och flodkröken. Är han en mohawk?»

»Inte genom börden, fastän han blivit upptagen i den stammen. Jag tror, att hans födelsebygd ligger längre norr ut och att han är en av dem, som ni kalla huroner.»

»Hugh!» utropade kunskaparens båda kamrater, som ända till dess samtalet nådde denna punkt hade suttit orörliga och till utseendet likgiltiga för vad som tilldrog sig, men som nu sprungo upp med en livlighet och ett deltagande, som visade, att förvåningen hade övervunnit deras tillbakadragenhet.

»En huron!» upprepade den egendomliga kunskaparen, i det han åter skakade på huvudet i öppen misstro. »De äro ett tjuvaktigt släkte, och det betyder ingenting, av vilka de blivit upptagna, ty man kan ändå aldrig göra något annat av dem än smygande landstrykare. Då ni anförtrott er åt en man av det folket, förvånar det mig endast, att ni inte råkat ut för flera av dem.»

»Det har ingen synnerlig fara, då William Henry ligger så många mil framför oss. Ni glömmer, vad jag sade er, nämligen att vår vägvisare nu är en mohawk och som en vän tjänar tillsammans med våra stridskrafter.»

»Och jag säger er, att den som är född som en mingo, kommer att dö som en mingo», svarade den andre bestämt. »En mohawk! Nej, tacka vet jag en delaware eller en mohikan, när det är fråga om ärlighet; och när dessa folk slåss — vilket inte alla bland dem göra, sedan de låtit sina listiga fiender maquaerna förvandla dem till kvinnor — men när de alls vilja slåss, bör man kasta sin blick på en delaware eller en mohikan, om man vill finna en krigare.»

»Nog talat om den saken», sade Heyward otåligt. »Jag önskar inte höra er åsikt om en mans karaktär, som jag känner, under det att han måste vara en främling för er. Ni har ännu inte besvarat min fråga, hur långt vi ha till huvudstyrkan vid Fort Edward.»

»Det tycks som om det skulle bero på, vem som är er vägvisare. Man skulle annars kunna tro, att en häst sådan som den där borde kunna tillryggalägga en ansenlig sträcka mellan solens uppgång och nedgång.»

»Jag vill inte inlåta mig i någon onödig ordstrid med er, min vän», sade Heyward, i det han lade band på sin missbelåtenhet och talade i vänligare ton. »Om ni vill säga mig, hur långt det är till Fort Edward och ledsaga mig dit, skall er möda inte bli obelönad.»

»Och om jag gör det, hur skall jag kunna veta, att jag inte ledsagar en fiende och en av Montcalm utskickad spion till arméens fästningsverk? Var och en, som kan tala engelska, är inte därför en trogen undersåte.»

»Om ni tjänar bland de trupper, som jag gissar att ni tillhör i egenskap av kunskapare, så torde ni ha hört talas om ett kungligt regemente, som kallas det sextionde.»

»Det sextionde! Ni kan berätta mig litet om det kungliga amerikanska regementet, som inte jag känner till, fastän jag bär en jaktrock i stället för en röd uniformsjacka.»

»Nåväl, då torde ni bland annat också känna namnet på dess major.»

»Dess major!» inföll kunskaparen, i det han rätade på sig, liksom om han kände sig stolt över det förtroende han åtnjöt. »Om det finns en man här i landet, som känner major Effingham, så står han framför er.»

»Det är en kår, som har många majorer. Den man, ni nämnde, är äldste majoren, men jag talar om den yngste av dem alla, han som för befäl över de kompanier, som ligga i garnison i William Henry.»

»Ja, ja, jag har hört, att en ung man med ansenlig förmögenhet och härstammande från en av provinserna långt söder ut har fått den befattningen. Han är väl ung att inneha så hög rang och stå över män, vilkas hår börjar gråna, men likväl sägs det, att han är en kunnig militär och en bra karl.»

»Vad han än må vara eller hur han än må vara skickad för sin rang, är han den man, som nu talar till er, och följaktligen kan han inte vara någon fiende, som ni behöver frukta.»

Kunskaparen betraktade Heyward med förvåning; därpå lyfte han på mössan och svarade i en ton, som var mindre självsäker än förut men fortfarande förrådde tvivel:

»Jag har hört, att en truppavdelning skulle lämna lägret i dag på morgonen och marschera till sjöns strand.»

»Vad ni hört, är överensstämmande med sanningen, men jag föredrog en kortare väg i förlitan på den nämnda indianens kännedom om trakten.»

»Och han bedrog er och tog sedan till flykten?»

»Ingendera delen, skulle jag tro, åtminstone inte det senare, ty han uppehåller sig vid vår eftertrupp.»

»Jag skulle ha lust att se på den figuren, ty om han är en äkta irokes, skall jag känna igen honom på hans skurkaktiga utseende och på hans färg», sade kunskaparen, i det han steg förbi Heywards häst och gick in på stigen bakom sångmästarens sto, vars föl hade begagnat sig av den tillfälliga rasten för att utkräva sin tribut av modern. Efter att ha böjt undan buskarna och gått fram några steg mötte Falköga kvinnorna, som avvaktade resultatet av samtalet med otålighet och icke alldeles utan oro. Bakom dem stod löparen lutad mot ett träd och uthärdade kunskaparens skarpa granskning med orubblig min ehuru med en blick så mörk och vild, att redan den skulle ha kunnat väcka fruktan. Belåten med sin forskning gick jägaren snart från honom. Då han åter gick förbi damerna, stannade han ett ögonblick för att beundra deras skönhet och besvarade Alices småleende och nick med en blick av tydlig belåtenhet. Därpå begav han sig till det moderliga djurets sida och använde en minut på ett fruktlöst försök att utforska, vad slags man dess ryttare egentligen var, varpå han skakande på huvudet gick tillbaka till Heyward.

»En mingo är en mingo, och då Vår Herre skapat honom till en sådan, kunna varken mohawkerna eller någon annan stam göra honom till en ny människa», sade han, då han hade återtagit sin förra plats »Om vi vore ensamma och ni ville lämna denna präktiga häst åt vargarnas gunst och nåd i natt, skulle jag själv kunna visa er vägen till Fort Edward på en timmes tid, ty fästet ligger endast omkring en timmes väg härifrån; men med sådana fruntimmer i ert sällskap är det omöjligt.»

»Varför det? De äro trötta, men de stå gott ut med att rida ännu några mil.»

»Det är en fullkomlig omöjlighet», upprepade kunskaparen. »Jag skulle inte, om man så gav mig den bästa bössan i kolonierna, vilja vandra en mil här i skogen efter nattens inbrott i sällskap med den där löparen. Skogen är full av lurande irokeser, och den där oäkta mohawken vet allt för väl, var han skall träffa dem, för att få bli min följeslagare.»

»Tror ni det?» sade Heyward, i det han lutade sig fram i sadeln och sänkte rösten nästan till en viskning. »Jag får tillstå, att jag själv inte varit fri från misstankar, om jag än för mitt sällskaps skull sökt dölja dem och låtsat en tillit, som jag inte alltid känt. Det var därför, att jag misstänkte honom, som jag inte ville följa honom längre utan, som ni finner, i stället låtit honom följa mig.»

»Jag visste, att han var en bedragare, så snart jag fäste ögat på honom», återtog kunskaparen, i det han lade ett finger på sin näsa som en maning att iakttaga försiktighet. »Den tjuven står och lutar sig mot stammen av sockerlönnen, som ni kan se över buskarna där; hans högra ben är i linje med trädets bark, och» — här slog han sakta på sin bössa — »jag kan från det ställe, där jag nu står, träffa honom mellan fotknölen och knäet och med ett enda skott göra slut på hans kringstrykande i skogarna för åtminstone en månads tid. Om jag ginge tillbaka till honom, skulle den listiga kanaljen ana oråd och kila i väg mellan träden som en skrämd hjort.»

»Nej, det duger inte. Han kan vara oskyldig, och dessutom tycker jag inte om en sådan handling. Fastän, om jag vore säker på hans förräderi…»

»Man kan alltid ta en irokes' kanaljerier för givna», sade kunskaparen, i det han med ett slags instinktlik rörelse kastade sin bössa framåt.

»Stopp!» utropade Heyward. »Det duger inte, vi måste tänka på någon annan utväg — och likväl har jag stora skäl att tro, att den skurken har bedragit mig.»

Jägaren, som på den andres uppmaning redan hade övergivit sin avsikt att göra löparen till krympling, funderade ett ögonblick och gjorde därpå en åtbörd, som genast förde hans båda röda kamrater till hans sida. De började ett allvarligt samtal på delawarespråket, ehuru med låg röst, och av den vita mannens åtbörder, då han gång på gång visade på sockerlönnens topp, framgick tydligt, att han utpekade deras dolda fiendes tillhåll. Det dröjde ej länge, förrän hans kamrater hade fattat hans önskan, varpå de lade bort sina skjutvapen, begåvo sig av på motsatta sidan om stigen och trängde in i snåren med så varsamma rörelser, att deras steg voro ohörbara.

»Rid nu tillbaka», sade jägaren, i det han åter tilltalade Heyward, »och uppehåll den boven med ett samtal, så skola de här mohikanerna gripa honom utan att ens rubba hans målning.»

»Nej, jag skall själv gripa honom», svarade Heyward stolt.

»Prat! Vad skulle ni, en beriden man, kunna uträtta mot en indian i busksnåren?»

»Jag stiger av hästen.»

»Och ni tror, att han, när han såg er ena fot ur stigbygeln, skulle vänta, tills den andra blev fri? Var och en, som beger sig in i skogen i avsikt att ha något att göra med infödingarna, måste begagna sig av indianernas sätt, om han skall lyckas i sina företag. Rid därför fram, tala öppet med den uslingen och låtsa som om ni ansåge honom för den pålitligaste vän ni äger på jorden.»

Heyward beredde sig att lyda uppmaningen, om än med stark motvilja för beskaffenheten av det uppdrag han såg sig nödsakad att verkställa. Emellertid trängde sig för varje ögonblick allt starkare på honom övertygelsen om det farliga läge, vari han genom sin blinda tillit hade försatt den ovärderliga skatt, som hade blivit honom anförtrodd. Solen hade redan försvunnit, och skogarna, som plötsligt hade berövats hennes ljus, höljdes i ett skymningsdunkel, som livligt påminde honom om att den timme hastigt nalkades, som vilden vanligtvis valde för verkställandet av sina mest barbariska och obarmhärtiga handlingar av hämnd och fientlighet. Driven av dessa sina farhågor, lämnade han kunskaparen, som genast öppnade ett högt samtal med den främling, som så utan alla omständigheter hade slutit sig till de resandes sällskap på morgonen. Då Heyward red förbi sina till det svagare könet hörande reskamrater, ställde han några uppmuntrande ord till dem och fann med nöje, att de, fastän uttröttade av dagens ansträngningar, ej tycktes hysa några misstankar om, att deras nuvarande brydsamma belägenhet berodde på på något annat än en tillfällig händelse. Sedan han hade yttrat sig på ett sätt, som gav dem anledning tro, att han endast var inbegripen i en överläggning om den väg de hädanefter borde taga, sporrade han sin häst och drog åt sig tyglarna igen, då han hade kommit några fot från den plats, där den bistra löparen ännu stod lutad mot trädet.

»Som ni ser, Magua», sade han, i det han sökte anslå en otvungen och tillitsfull ton, »håller natten på att sänka sig omkring oss, och likväl äro vi inte närmare William Henry, än då vi i soluppgången lämnade Webbs läger. Ni har tagit miste om vägen, och inte heller mig har det gått bättre. Men till all lycka ha vi träffat på en jägare — den man, som ni nu hör samtala med sångaren — som känner till hjortvägarna och avvägarna i skogen och som lovar att föra oss till ett ställe, där vi tryggt kunna stanna till morgonen.»

Indianen fäste sina glödande blickar på Heyward, i det han på sin brutna engelska frågade:

»Är han ensam?»

»Ensam?» upprepade Heyward tveksamt, ty svek var någonting alldeles för nytt för honom, för att han skulle kunna tillåta sig det utan förlägenhet. »Ånej, han är visst inte ensam, Magua, ty vi äro ju med honom, som ni vet.»

»Då skall Le Renard subtil^[1] gå, och blekansiktena skola inte längre se någon, som inte är av deras egen färg», svarade löparen, i det han lugnt tog upp sin lilla ränsel, som låg vid hans fötter.

»Gå, säger ni? Och vem kallar ni Le Renard?»

»Det är det namn, som Magua fått av sina fäder i Kanada, svarade löparen med ett uttryck, som förrådde hans stolthet över utmärkelsen. »Natten är detsamma som dagen för Le Subtil, när Munro väntar på honom.»

»Och vad slags upplysning skall Le Renard ge hövdingen på William Henry rörande hans döttrar? Skall han våga omtala för den hetlevrade skotten, att dennes barn äro lämnade utan vägvisare, ehuru Magua lovade att göra tjänst som sådan?»

»Gråhuvudet har en högljudd röst och en lång arm, men Le Renard kommer inte att höra eller känna honom i skogen.»

»Men vad skola mohawkerna säga? De skola göra honom kjolar och be honom stanna i en wigvam med kvinnorna, ty man kan inte längre anförtro honom en mans uppgifter.»

»Le Subtil känner stigen till de stora sjöarna och kan finna sina fäders ben», var den oryggliga löparnes svar.

»Nog talat, Magua!» sade Heyward. »Äro vi inte vänner? Varför skulle då bittra ord uttalas mellan oss? Munro har lovat er en belöning för era tjänster, när ni fullgjort dem, och jag skall stanna i skuld hos er för en annan. Vila därför era trötta lemmar och öppna er ränsel för att äta. Vi ha ännu några ögonblick på oss, låtom oss inte förspilla dem på prat som grälande kvinnor. Så snart fruntimren vilat sig, fortsätta vi färden.»

»Blekansiktena göra sig till hundar för sina kvinnor», mumlade indianen på sitt modersmål, och när de vilja äta, måste krigaren lägga ifrån sig sin tomahåk för att föda deras lättja.»

»Vad säger ni, Renard?»

»Le Subtil säger, att det är gott.»

Indianen riktade därvid sina ögon skarpt på Heywards öppna ansikte, men då han mötte dennes blick, vände han hastigt bort dem, varpå han betänksamt satte sig ned på marken, tog fram kvarlevorna från en föregående måltid och började äta, dock ej utan att först långsamt och försiktigt ha sett sig omkring.

»Det är bra», återtog Heyward, »i morgon skall Le Renard ha kraft och syn att finna stigen.» Han tystnade, ty ljud liknande knakandet av en torr kvist och prasslandet av löv hördes från buskarna i närheten; men han fattade sig ögonblickligen och fortfor: »Vi måste göra uppbrott, innan solen är synlig, annars kan Montcalm ligga på vår stig och utestänga oss från fästet.»

Maguas hand sjönk ned från hans mun till sidan, och fastän han hade blicken fäst på marken, var hans huvud bortvänt, han näsborrar utspärrade, och hans öron tycktes till och med stå mer upprätt än vanligt, varigenom han fick utseendet av en bildstod, avsedd att föreställa den mest spända uppmärksamhet.

Heyward, som med vaksamt öga följde alla hans rörelser, lösgjorde med obekymrad uppsyn sin ena fot ur stigbygeln, på samma gång han förde ena handen till björnskinnsklaffen på hölstret. Varje försök att upptäcka den punkt, som mest var föremål för löparens uppmärksamhet, omöjliggjordes fullkomligt av de oroliga blickarna, som icke tycktes vila ett enda ögonblick på något särskilt föremål och likväl knappast kunde sägas röra sig. Under det att Heyward tvekade, hur han skulle gå till väga, reste sig Le Subtil försiktigt upp i stående ställning, fastän med en så långsam och varlig rörelse, att ej det ringaste buller framkallades av förändringen. Heyward insåg, att det nu var nödvändigt för honom att handla, varför han kastade benet över sadeln och steg av hästen för att gå fram och gripa sin förrädiska följeslagare, varvid han litade på sitt eget mod och sin styrka. Men för att förebygga all onödig oro bibehöll han en lugn och vänlig uppsyn.

»Le Renard subtil äter inte», sade han, begagnande det tilltal, som han hade funnit mest smickrande för indianens fåfänga. »Hans majs är inte väl rostad och tycks vara torr. Låt mig se efter, kanske finner jag bland min egen matsäck något, som kan befordra hans matlust.»

Magua höll fram sin ränsel för att mottaga den andres anbud. Han lät till och med deras händer mötas utan att visa minsta oro eller ändra sin ställning av orubblig uppmärksamhet. Men när han kände, att Heywards fingrar sakta rörde sig utefter hans nakna arm, slog han upp den unga mannens arm, utstötte ett genomträngande skrik, i det han rusade fram under den, och kastade sig med ett enda språng in i snåret på motsatt sida. I nästa ögonblick sågs Chingachgooks gestalt, som tog sig spöklik ut i sin krigsmålning, träda fram ur buskarna och glida tvärs över stigen i snabbt förföljande. Därnäst hördes Unkas' rop, varpå skogen upplystes av en plötslig blixt, som åtföljdes av den skarpa knallen från jägarens bössa.

1. Den listiga räven.