Den siste mohikanen/Kap 07

←  I grottan

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Indianerna angripa

Utan krut  →

VII.
INDIANERNA ANGRIPA.

»Att längre ligga gömd, när sådana ljud frambringas i skogen, vore att försumma en varning, som blivit given för vårt bästa», sade Falköga. »De här hulda varelserna må söka skydd, men mohikanerna och jag skola hålla vakt på klippan, och där förmodar jag, att en major vid sextionde regemtetet vill hålla oss sällskap.»

»Är då faran så överhängande?» frågade Cora.

»Han, som skapar sällsamma ljud och släpper ut dem till efterrättelse för människan, känner allena vår fara. Jag skulle anse mig själv upprorisk mot hans vilja, om jag gömde mig i en håla, under det att sådana varningar ljuda i luften. Till och med den enfaldiga själen, som tillbringar sina dagar med att sjunga, har fått liv i kroppen genom det där ropet och är, som han säger, ’redo att draga ut i strid’. Ja, vore där endast fråga om strid, vore det något, som vi alla förstode oss på och lätt kunde reda oss med; men jag har hört, att när sådana där skrik ljuda mellan himmel och jord, betyder det en fejd av annat slag.»

»Om vi inte ha några andra anledningar till fruktan än sådana, som bero på övernaturliga orsaker; då ha vi föga skäl att oroa oss, min vän», återtog den oförskräckta flickan. »Är ni säker på, att våra fiender inte hittat på något nytt och sinnrikt sätt att slå oss med skräck, så att deras seger må bli så mycket lättare?»

»Min fröken», svarade kunskaparen högtidligt, »jag har under trettio års tid lyssnat till alla skogens ljud, såsom en man lyssnar, då liv och död bero på hans snabba hörsel. Intet gnäll av pantern, ingen vissling av härmfågeln, inte heller något påfund av de djävulska mingoerna kan föra mig bakom ljuset. Jag har hört skogen klaga och stöna som dödliga människor i vånda, många, många gånger har jag lyssnat till vindens spel i trädens kronor, och jag bar hört blixten spraka i luften liksom brinnande ris, under det att den slungade ut gnistor och kluvna flammor, men aldrig har jag trott mig höra något annat än Hans välbehag, som lekte med sina händers verk. Men varken mohikanerna eller jag, som är en vit man utan minsta rasblandning, kan förklara det rop vi nyss hört. Därför tro vi, att det är ett tecken givet till vårt bästa.»

»Det är besynnerligt!» utropade Heyward, i det han tog upp sina pistoler från det ställe, där han hade lagt dem vid inträdet i grottan. Men det må nu vara ett tecken till fred eller en signal till krig, så måste saken undersökas. Gå förut, min vän, jag följer med.»

När sällskapets alla medlemmar kommo ut ur sitt trånga fängelse, kände de sig genast angenämt upplivade genom utbytet av den instängda luften i sitt gömställe mot den friska och stärkande fläkt, som lekte kring vattenfallets strömgölar och virvlar. En tung aftonvind svepte fram över flodens yta och tycktes driva dånet av fallen in i de innersta vrårna av flyktingarnes grotta, varifrån det åter strömmade ut som ett dovt, oavbrutet ljud, liknande åskans mullrande bakom avlägsna kullar. Månen hade gått upp, och dess ljus glittrade redan här och där på vattenytan ovanför dem; men den ända av klippan, där de stodo, låg ännu i mörker. Med undantag av det ljud, som framkallades av det forsande vattnet, och ett tillfälligt sus av vinden, då den i nyckfulla fläktar drog förbi dem, var platsen så tyst som natten och ensligheten kunde göra den. Förgäves höll envar ögonen fästa på den motsatta stranden för att söka några tecken till liv, som kunde förklara beskaffenheten av det ljud de hade hört; deras ängsliga och ivriga blickar gäckades av det bedrägliga dunklet eller vilade på nakna klippor och stela, orörliga träd.

»Här kan ingenting upptäckas utom en härlig aftons dunkel och stillhet», viskade Duncan. »Hur högt skulle vi inte vid ett annat tillfälle uppskatta en sådan tavla och all denna av liv uppfyllda enslighet…»

»Hör!» avbröt Alice.

Uppmaningen var onödig. Ännu en gång uppsteg samma ljud, liksom om det hade kommit från flodbrädden, och hördes efter att ha brutit sig ut ur klippornas trånga stängsel bölja fram genom skogen i avlägsna och bortdöende tonfall.

»Kan någon här ge ett namn åt ett sådant skrik?» frågade Falköga, när det sista ekot förklingat i skogen. »I så fall må han tala, ty jag för min del anser, att det inte tillhör denna jorden.»

»Här är en som kan skingra er villfarelse», sade Heyward. »Jag känner mycket väl igen det där ljudet, ty jag har ofta hört det på slagfältet och under förhållanden, som äro vanliga i en soldats liv. Det är det hemska skrik, som utstötes av en häst, när han är i svår vånda, och som oftast avpressas honom av smärta men stundom också av förskräckelse. Min häst är nu antingen ett rov för skogens vilddjur eller också ser han faran, utan att det står i hans makt att undvika den. Ljudet kunde vilseleda mig i grottan, men ute i fria luften är jag säker på att inte misstaga mig.»

Kunskaparen och hans kamrater hörde på denna enkla förklaring med intresset hos människor som inhämta nya lärdomar, på samma gång de bli kvitt gamla, som ha visat sig allt annat än behagliga.

»Jag kan inte motsäga er, ty jag förstår mig föga på hästar, fastän jag är född i en trakt, där sådana förekomma i överflöd», sade Falköga. Vargarna måste stryka omkring på flodbanken ovanför dem, och de stackars kräken påkalla människans hjälp så gott de förmå. Unkas», fortfor han på delawarespråket, »far ned dit i kanoten och kasta en eldbrand i varghopen, annars torde fruktan uträtta, vad vargarna inte förmå, och vi stå utan hästar på morgonen, då det blir av så stor vikt för oss att färdas hastigare.»

Den unga indianen hade redan gått ned till vattnet för att lyda uppmaningen, då ett långt utdraget tjut hördes på flodstranden och hastigt avlägsnade sig och dog bort i skogens djup, liksom om rovdjuren i plötslig förskräckelse självmant övergåvo sitt rov. Unkas drog sig tillbaka med instinktlik snabbbet, och de tre skogsmännen höllo åter en lång och allvarlig överläggning.

»Vi ha varit som jägare, som tappat bort väderstrecken och för vilka solen varit gömd flera dagar», sade Falköga, i det han åter vände sig till sina vita följeslagare; »men nu börja vi åter känna igen märkena på vår kurs och stigarna äro fria från törnsnår. Sätt er i skuggan av den där boken — den är tätare än skuggan från tallarna — och låtom oss avbida det, som Herren härnäst behagar sända oss. Samtala med varandra endast i viskningar, ja kanske vore det till och med klokast, om var och en på någon stund endast samtalade med sina egna tankar.»

Kunskaparens sätt var allvarligt och eftertryckligt, fastän inga tecken till omanlig fruktan längre kunde upptäckas däri. Det visade sig tydligt, att hans ögonblickliga svaghet hade försvunnit, på samma gång han fick förklaringen av en hemlighet, som hans egen erfarenhet icke hade förmått utgrunda, och att, ehuru han nu insåg de verkliga farorna i deras belägenhet, han var beredd att möta dem med hela sin härdade naturs handlingskraft. Denna känsla tycktes även delas av infödingarna, som skyndade att intaga sådana ställningar, att de hade full utsikt över båda stränderna, på samma gång som deras egna personer voro fullkomligt dolda för alla spanande blickar. Under sådana omständigheter manade vanlig omtänksamhet Heyward och hans reskamrater att iakttaga samma försiktighet som de andra; han släpade en knippa sassafraskvistar från hålan, lade den i klyftan, som åtskilde de två grottorna, och de båda systrarna slogo sig ned där och skyddades sålunda av klipporna för fientliga kastvapen, på samma gång som deras oro minskades genom vissheten om, att ingen fara kunde nalkas dem utan varning. Heyward själv tog plats i närheten, så att han kunde meddela sig med sina följeslagerskor utan att behöva höja rösten på ett farligt sätt, under det att David följde skogsmännens exempel och placerade sin kropp på sådant sätt bland klipprämnorna, att hans otympliga lemmar icke kunde väcka uppmärksamhet.

På detta sätt gingo flera timmar utan något avbrott. Månen nådde sin höjdpunkt och kastade sitt milda ljus ned på den tjusande tavla, som de båda systrarna erbjödo, där de slumrade fridfullt i varandras armar. Heyward bredde Coras stora schal över de sovande flickorna och lät därpå sitt eget huvud söka en kudde på klippan. David började låta höra läten, som i vaket tillstånd skulle ha sårat hans fina hörselverktyg; kort sagt, alla utom Falköga och mohikanerna förlorade medvetandet i en obetvinglig dvala. Men deras oförtrutna beskyddare läto varken sin vaksamhet tröttna eller slumra. Orörliga som klippan, av vilken var och en tycktes utgöra en del, lågo de där och läto sina ögon utan avbrott speja utefter den mörka rad av träd, som kantade den smala flodens närliggande stränder. Ej ett ljud undslapp dem, man skulle icke ens ha kunnat märka, att de andades. Det var tydligt, att denna ytterliga försiktighet berodde på en erfarenhet, som ingen slughet å deras fienders sida kunde vilseleda. Den iakttogs emellertid utan några synbara följder, ända tills månen hade gått ned och en blek strimma ovanför trädtopparna vid flodkröken litet längre ned bebådade dagens annalkande.

Då först sågs Falköga röra på sig. Han kröp fram över klippan och väckte genom en skakning Heyward ur hans tunga sömn.

»Nu är tiden inne att bryta upp», viskade han. »Väck flickorna och håll er färdiga att stiga i kanoten, när jag fört den till landningsplatsen.»

»Har natten varit lugn?» frågade Heyward. »Vad mig beträffar, tror jag, att sömnen tagit överhand över min vaksamhet.»

»Allt är ännu stilla som midnatten. Gå tyst till väga, men raska på!»

Nu hade Heyward blivit fullt vaken och lyfte genast schalen av de båda sovande flickorna. Denna rörelse kom Cora att i sömnen sträcka upp handen, liksom för att stöta honom tillbaka, under det att Alice med sin mjuka, milda röst mumlade: »Nej, nej, älskade pappa, vi blevo inte övergivna, Duncan följde oss.»

»Ja, älskliga, oskuldsfulla varelse», viskade den unga mannen, »Duncan är här, och så länge han är vid liv och någon fara ännu hotar, skall han aldrig överge dig. Cora, Alice, vakna! Det är tid att bryta upp.»

Ett högljutt skrik av den yngre systern, under det att den äldre reste sig upp i stående ställning framför honom, var det oväntade svar han fick. Medan orden ännu svävade på Heywards läppar, hade ett sådant larm uppstått, så vilda skrik och tjut, att blodet nästan stelnade i hans ådror. Under nära en minut föreföll det, som om alla avgrundens andar hade tagit rymden omkring dem i besittning och med barbariska läten gåvo luft åt sin vilda munterhet. Skriken kommo ej från något särskilt håll, ehuru det var tydligt, att de fyllde skogen och, såsom de skräckslagna åhörarna lätt nog inbillade sig, även hålorna i fallet, klipporna, flodbädden och luften ovanför. Mitt under detta avgrundslarm reste David sin långa gestalt med en hand för vardera örat och utropade:

»Vadan kommer detta missljud? Har helvetet sluppit löst, eftersom människor utstöta sådana läten?»

De livliga blixtarna och hastiga knallarna från ett dussin bössor på ömse sidor om strömmen följde på detta oförsiktiga blottande av hans person, och den olyckliga sångmästaren föll ned medvetslös på den klippa, där han hade slumrat så länge. Mohikanerna besvarade djärvt det skräckinjagande tjutet från sina fiender, som höjde ett vilt triumfrop, när de sågo Gamut falla. Bösskotten växlades därpå snabbt och tätt, men å båda sidor voro de stridande allt för erfarna att blotta så mycket som en lem till mål för fienden. Heyward lyssnade med ängslig iver efter paddelårans slag i den tron, att flykt nu var deras enda utväg till räddning. Floden ilade förbi med sin vanliga hastighet, men ingenstädes syntes kanoten till på dess mörka vatten. Han föreställde sig redan, att kunskaparen grymt hade övergivit dem, då en eldkvast sköt ut från klippan under honom och ett vilt tjut, vari blandade sig ett utrop i dödsvånda, förkunnade, att dödsbudet från Falkögas olycksbringande vapen hade funnit ett offer. Vid denna obetydliga motgång drogo sig angriparna ögonblickligen tilbaka, och småningom blev platsen lika tyst som före det plötsliga larmet.

Heyward begagnade sig av detta gynnsamma ögonblick för att skynda fram till Gamut och bära in honom i säkerhet inom den smala klyftan, som skyddade systrarna. I nästa minut voro allesamman samlade på denna jämförelsevis trygga fläck.

»Den stackars karlen har räddat sin skalp», sade Falköga, i det han lugnt förde handen över Davids huvud, »men han är ett bevis på, att en människa kan vara född med för lång tunga. Det var en ren galenskap att visa de ursinniga vildarna sex fot kött och blod på en naken klippa, och jag förvånar mig bara över att han slapp undan med livet. Bär in honom, Unkas, och lägg honom på sassafrasbädden. Ju längre hans lur varar, dess bättre är det för honom, eftersom jag betvivlar, att han kan finna tillräcklig betäckning för en sådan skapnad på de här klipporna, och sång inte uträttar något gott på irokeserna.»

»Ni tror således, att anfallet kommer att förnyas?» frågade Heyward.

»Skulle jag kanske vänta, att en hungrig varg skulle stilla sin glupskhet med en munsbit? De ha förlorat en man, och det är deras vana, så snart de lidit en förlust och misslyckats i sitt försök att överrumpla, att dra sig tillbaka, men snart ha vi dem här igen med nya knep för att överlista oss och göra sig till herrar över våra skalper. Vårt förnämsta hopp», fortfor han, i det han lyfte upp sitt väderbitna ansikte, varöver just då en skugga av bekymmer drog som ett förmörkande moln, var att försvara klippan, till dess att Munro kan skicka ut en avdelning till vår hjälp. Gud give, att det måtte ske snart och under en anförare, som känner till indianernas vanor!»

»Ni hör, vilka utsikter vi ha, Cora», sade Duncan, »och vi kunna hoppas allt av er fars omtanke och erfarenhet. Kom därför med Alice in i grottan, där ni åtminstone äro i säkerhet för våra fienders mordiska bössor och där ni kunna ägna er ömma omvårdnad åt vår olyckliga reskamrat.»

Systrarna följde honom in i den yttre grottan, där David redan började visa tecken till återkommande medvetande, och sedan Heyward hade anbefallt den sårade åt deras omsorger, beredde han sig genast att lämna dem.

»Duncan!» sade Cora med darrande röst, när han hunnit till grottans mynning. Han vände sig om och såg på henne; hennes blomstrande färg hade förvandlats till dödsblekhet, hennes läppar skälvde av sinnesrörelse och hennes blick hade ett uttryck, som förmådde honom att ögonblickligen skynda fram till henne. »Kom ihåg, Duncan, hur nödig er trygghet är för vår egen — kom ihåg, att en far satt all sin tillit till er och hur mycket som beror på er urskillning och klokhet — kort sagt», tillade hon, och det förrädiska blodet smög sig upp i hennes ansikte och kom henne att rodna ända till hårfästet, »hur dyrbar er person är för alla, som bära namnet Munro.»

»Om någonting kunde öka min lumpna kärlek till livet, vore det en så vänlig försäkran», svarade Heyward och lät ofrivilligt sina blickar sväva bort till den tigande Alices ungdomliga gestalt. »Vår hederliga värd kan säga er, att såsom major vid sextionde regementet måste jag ta min andel i striden, men vår uppgift kommer att bli lätt, ty det gäller endast att bjuda dessa blodhundar spetsen under några timmars tid.»

Utan att avvakta något svar slet han sig från de båda systrarnas sällskap och slöt sig till kunskaparen och hans kamrater, som ännu lågo skyddade i den lilla klyftan mellan de båda grottorna.

»Jag säger dig, Unkas», sade Falköga, just som Heyward kom, »att du slösar för mycket med ditt krut, och det har bara till följd, att bössan studsar och rubbar sitt sikte. Med litet krut, lätt bly och en lång arm slår det sällan fel, att man framlockar dödsskränet från en mingo, det har åtminstone varit min erfarenhet med de kreaturen. Kom nu, mina vänner, och låt oss ta plats bakom våra betäckningar, ty ingen kan säga när eller var en maqua slår sitt slag.»

De båda indianerna begåvo sig under tystnad till sina anvisade poster, som utgjordes av rämnor i klipporna, varifrån de behärskade tillträdet till foten av fallen. I mitten av ön hade några låga och förkrympta tallar funnit rotfäste och bildade ett snår, dit Falköga ilade med en hjorts snabbhet, följd av den lättfotade Heyward. Här sökte de sig så trygga platser som omständigheterna tillläto bland buskarna och klippstyckena, som lågo kringspridda på stället. Då det nu hade dagats, bildade stränderna mitt emot icke längre endast en oredig ytterlinje, utan de belägrade voro i stånd att se in i skogen och urskilja föremålen under de dystra tallarnas valv.

En lång stund av ängslig vaksamhet följde, men utan att några vidare tecken till ett förnyat anfall kunde upptäckas; och Heyward började hoppas, att deras eld hade varit verksammare, än man antog, och att fienderna verkligen hade blivit tillbakaslagna. Men när han framkastade denna förmodan till sin kamrat, mottog Falköga den med en tvivlande skakning på huvudet, i det han svarade:

»Ni känner inte en maquas natur, om ni tror, att han så lätt låter slå sig tillbaka utan en skalp. Här voro fyrtio tjutande avgrundsandar på morgonen så visst som en, och de känna vårt antal och tillstånd för väl att så snart ge upp jakten. Tyst, se på vattnet däruppe, just där det bryter sig över klipporna! Så sant som jag är en dödlig människa, ha de våghalsiga satarna simmat ned mot själva fallet, och olyckan har velat, att de träffat på öns översta punkt. Stilla, herre, håll er gömd, annars mister ni håret på er hjässa så hastigt som man hinner vända en kniv.»

Heyward lyfte sitt huvud över betäckningen och varsnade något, som han med rätta betraktade som ett underverk av raskhet och skicklighet. Floden hade nött bort kanten av den lösa klippan på sådant sätt, att det första stupet var mindre brant och lodrätt, än förhållandet vanligen är vid vattenfall. Utan annan vägledning än vattnets forsande på det ställe, där det råkade öns översta punkt, hade en liten skara av deras oblidkeliga fiender vågat sig ut i strömmen och simmat ned mot denna punkt, då de väl visste, vilket lätt tillträde till deras tillämnade offer den skulle bereda dem, i händelse de lyckades. I detsamma Falköga tystnade, syntes fyra människohuvuden titta upp över några drivvedsstockar, som hade stannat på dessa nakna klippor och sannolikt först ingivit vildarna tanken på det vådliga företagets utförbarhet. I nästa ögonblick sågs en femte gestalt flyta över fallets gröna rand ett litet stycke från öns kant. Vilden kämpade kraftigt för att hinna denna trygga punkt, och gynnad av det framilande vattnet, sträckte han redan ut en arm för att fatta sina kamraters räckta händer, då han på en gång åter sköt bort med den virvlande strömmen, syntes höja sig i luften med upplyfta armar och med ögon färdiga att tränga ur sina hålor, varpå han med ett plumsande störtade ned i den djupa, gapande avgrund, över vilken han svävade. Ett enda vilt, förtvivlat skrik uppsteg från hålan, överröstade fallets dån, och därpå var allt åter tyst som graven.

»Det där var ett skott krut inbesparat, och ammunition är nu lika dyrbar som andedräkten för en sårad hjort. Lägg nytt fängkrut på era pistoler — töcknet från fallen har benägenhet att göra svavlet fuktigt — och håll er beredd på ett handgemäng man mot man, under det att jag skjuter, när de komma rusande.»

Han stack ett finger i munnen och lät höra en lång, gäll vissling, som besvarades från klipporna nedanför, som bevakades av mohikanerna, Strax därpå kom Unkas försiktigt framkrypande till dem.

»Nu hålla de på att samla sig för att rusa till anfall, annars skulle de hålla sina mörka ryggar nedanför stockarna», sade Falköga. »Nåja, må de komma», tillade han, i det han undersökte sin flinta. »Mannen, som går i spetsen, rusar med all säkerhet sin död till mötes, vore han så ock Montcalm själv.»

I detta ögonblick fylldes skogen av ett nytt utbrott av skrik, och på denna signal sprungo fyra vildar fram från sin betäckning av drivved. Heyward erfor en brinnande åtrå att rusa fram för att möta dem, så stark var ögonblickets bedårande spänning, men Falkögas och Unkas' lugna besinning höll honom tillbaka. När deras fiender, som under utstötande av de vildaste skrik med långa språng rusade över de svarta klippor, som skilde de stridande åt, kommo på några tiotal fots avstånd, höjdes Falkögas bössa långsamt bland buskarna och sände ut sitt ödesdigra innehåll. Den främste indianen tog ett språng som en sårad hjort och störtade därpå huvudstupa ned bland öns klyftor.

»Nu, Unkas!» utropade Falköga, i det han drog sin långa kniv och hans livliga ögon började blixtra av iver, »knäpp du den skrikande saten, som kommer sist, de andra två ska vi sköta om.»

Hans tillsägelse åtlyddes, och endast två fiender återstodo nu att besegra. Heyward hade givit Falköga en av sina pistoler, och de rusade nu tillsamman utför en liten sluttning sina fiender till mötes. De lossade sina vapen i samma ögonblick, båda utan framgång.

»Jag visste det!» mumlade Falköga, i det han slungade den föraktade lilla tingesten över fallet. »Kom nu, era blodtörstiga helveteshundar! Här möta ni en man av oblandad ras!»

Orden voro knappt uttalade, förrän han befann sig ansikte mot ansikte med en vilde av jättelik kroppsbyggnad och den grymmaste uppsyn. I samma ögonblick var Heyward inbegripen i en liknande strid man mot man med den andre vilden. Med snabb händighet grep Falköga och hans motståndare vardera om den andres upplyfta arm, som höll den farliga kniven. Under nära en minut stodo de på detta sätt och sågo varandra in i vitögat, på samma gång de mer och mer ansträngde sin muskelstyrka för att få övertaget. Slutligen segrade den vita mannens härdade senor över infödingens mindre övade lemmar; den senares arm gav småningom vika för motståndarens alltmera ökade kraft, och plötsligt vrängde Falköga sin väpnade hand lös från sin fiendes tag och stötte den skarpa kniven genom dennes nakna bröst in i hjärtat. Under tiden hade Heyward blivit ansatt i en vådligare kamp. Hans lätta värja sprang av vid första sammandrabbningen, och då han icke ägde några andra försvarsvapen, berodde hans räddning nu uteslutande på hans kroppsstyrka och beslutsamhet. Visserligen var han icke vanlottad i något av dessa avseenden, men han hade nu mött en fiende, som på allt sätt var honom vuxen. Det lyckades honom snart att avväpna sin motståndare, vars kniv föll ner på klippan vid deras fötter, och från detta ögonblick började en vild kamp om vem som skulle lyckas kasta den andre utför den svindlande höjden ned i en håla bredvid fallet. Varje brottning förde dem allt närmare branten, där Duncan insåg, att den sista och avgörande ansträngningen måste ske. Båda de stridande inlade all sin kraft i denna ansträngning, och följden blev den, att båda vacklade vid randen av bråddjupet. Heyward kände den andres tag om sin strupe och såg vildens grymma leende vid den hämndlystna förhoppningen, att han drog sin fiende med sig till ett öde liknande hans eget, på samma gång den unga mannen kände sin kropp sakta ge vika för en oemotståndlig makt och i all dess fasa erfor den plötsliga ångest, som en dylik stund framkallar. I detta ögonblick av yttersta fara varsnade han framför sig en mörk hand och en blänkande kniv; indianen släppte sitt tag, medan blod ymnigt flöt från de avskurna senorna i hans handled, och i det Heyward drogs tillbaka av Unkas' räddande hand, vilade hans ögon ännu på fiendens grymma och besvikna uppsyn, då dennes planer korsades och han ensam störtade ned i det räddningslösa bråddjupet.

»Sök skydd, sök skydd!» ropade Falköga, som just hade gjort slut på sin fiende. »Sök skydd, om livet är er kärt! Verket är endast till hälften utfört.»

Den unga mohikanen gav till ett triumfrop, varpå han, åtföljd av Heyward, smög uppför sluttningen, utför vilken de hade rusat till striden, och sökte det skydd, som klippor och buskar erbjödo.