Den siste mohikanen/Kap 08

←  Indianerna angripa

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Utan krut

Mellan hopp och fruktan  →

VIII.
UTAN KRUT.

Falkögas varningsrop gavs icke utan skäl. Under det att den nyss skildrade kampen på liv och död försiggick, stördes icke vattenfallets dån genom något slags av människor frambragt ljud. Det tycktes som om deras ivriga väntan på utgången höll vildarna på båda stränderna i andlös spänning, på samma gång som de stridandes hastiga rörelser och de snabba ändringarna i deras ställning bestämt förbjödo en eldgivning, som hade kunnat bli lika farlig för vän och fiende. Men i samma ögonblick som striden var avgjord, uppsteg det grymmaste och ursinnigaste tjut, som någonsin vilda och hämndlystna lidelser ha förmått att utslunga i luften, Därpå följde de plötsliga blixtarna från bössorna, som i salvor skickade sina budbärare av bly över klippan, liksom om angriparna ville uttömma sitt vanmäktiga raseri på den känslolösa skådeplatsen för den olycksdigra striden.

Elden besvarades oförtrutet men med omtänksamhet av Chingachgook, som under handgemänget hade stannat på sin post med orubblig beslutsamhet. När Unkas' segerrop nådde hans öron, höjde den belåtna fadern sin röst i ett enda svarsrop, varpå hans flitiga bössa ensam gav till känna, att han fortfarande intog sin post med outtröttlig uthållighet. På detta sätt gingo många minuter med tankens snabbhet, varunder angriparnas bössor stundom läto höra sig i smattrande salvor, stundom åter i tillfälliga, spridda skott. Fastän klipporna, träden och buskarna träffades och splittrades på väl hundra ställen omkring de belägrade, hade dessa så god betäckning och höllo sig så oavlåtligt bakom den, att David dittills var den ende, som hade blivit skadad i deras lilla skara.

»Må de gärna bränna upp sitt krut!» sade den omtänksamma kunskaparen, då kula efter kula kom vinande över platsen, där han låg säker. »Här kommer att bli en vacker samling av bly, när det är över, och jag tänker att de avgrundsandarna tröttna nog på leken, innan de här gamla stenarna börja ropa på nåd. Unkas, min gosse, du slösar bort krutet genom att ladda för starkt, och en stötande bössa skickar aldrig kulan rätt. Jag sade dig, att du skulle knäppa den springande kanaljen under strecket av hans vita målning, men nu träffade din kula två tum över det så visst som en hårsmån. Livet sitter lågt hos en mingo, och den mänskliga barmhärtigheten bjuder oss att hastigt göra slut på det ormynglet.»

Ett lugnt småleende lade sig över den unga mohikanens stolta drag och förrådde hans kunskap i engelska språket såväl som hans uppfattning av den andres mening; men han lämnade anmärkningen utan något bestridande eller svar.

»Jag kan inte tillåta er att anklaga Unkas för bristande omdöme eller skicklighet», sade Heyward; »han räddade mitt liv på det mest kallblodiga och behändiga sätt och har i mig fått en vän, som aldrig skall behöva påminnas om sin tacksamhetsskuld.»

Unkas reste litet på sig och räckte Heyward handen. Under denna vänskapsbetygelse utbytte de båda unga männen blickar av gott förstånd, som kommo Heyward att glömma sin ociviliserade bundsförvants ras och levnadsställning. Falköga, som med lugn, fastän vänlig blick åsåg detta utbrott av ungdomlig känsla, utlät sig:

»För räddning ur livsfara stanna ofta vänner i tacksamhetsskuld till varandra i vildmarken. Jag skulle tro, att jag någon gång har gjort Unkas en sådan tjänst förr, och jag minns mycket väl, att han stått mellan mig och döden fem särskilda gånger: — tre gånger under strid med mingoerna, en gång vid färd över Horican och…»

»Den kulan var bättre riktad än vanligt!» utropade Duncan, i det han ofrivilligt ryggade tillbaka för ett skott, som träffade klippan bredvid honom, där kulan häftigt återstudsade.

Falköga tog metallbiten i sin hand, undersökte den och sade med en skakning på huvudet:

»Den här kulan måste ha kommit högt uppifrån, ty fallande bly blir aldrig tillplattat, om det inte rent av kommer från molnen!»

Men Unkas' bössa lyftes försiktigt mot himmeln och riktade hans kamraters blickar på en punkt, där hemligheten genast fann sin förklaring. På högra flodstranden, nästan mitt emot deras tillhåll, växte en knotig ek, som under sitt sökande efter friare utrymme hade böjt sig så långt framåt, att dess övre grenar hängde ut över den arm av strömmen, som flöt närmast dess egen strand. Bland de översta löven, som nödtorftigt skylde de knotiga och glesa grenarna, uppehöll sig en vilde, som delvis doldes av trädets stam, delvis var blottad, liksom om han blickade ned på sina fiender för att förvissa sig om vad verkan hans förrädiska skott hade gjort.

»De här satarna äro färdiga att klättra upp i himmeln för att överlista oss och bringa oss i fördärvet», sade Falköga. »Håll honom i sikte, gosse, till dess jag kan lägga an med Hjortbane, så ska vi på en gång på ömse sidor om trädet hålla efter honom.»

Unkas dröjde med att ge eld, tills Falköga sade till. Då blixtrade bösspiporna, ekens löv och bark flögo omkring i luften och spriddes av vinden, men indianen besvarade deras angrepp med ett hånskratt och skickade dem till svar en ny kula, som slog av Falköga mössan. Ännu en gång brast det vilda tjutet löst i skogen och hagelskuren av bly ven fram över de belägrades huvuden liksom för att fängsla dem på ett ställe, där de skulle bli lättare offer för den i trädet uppklättrade krigarens tilltagsenhet.

»Det här måste vi göra slut på», sade Falköga, i det han såg sig omkring med orolig blick. »Unkas, kalla upp din far; vi behöva alla våra vapen för att driva ned den listiga kanaljen från hans vagel.»

Signalen gavs ögonblickligen, och innan ännu Falköga hunnit ladda om sin bössa, hade Chingachgook slutit sig till dem. När hans son utpekade deras farliga fiendes tillhåll, flög det vanliga utropet »hugh!» över den erfarna krigarens läppar, varpå han icke lät något vidare uttryck av förvåning eller oro undfalla sig.

Krigaren i eken hade från det ögonblick, då han blev upptäckt, underhållit en snabb fastän overksam eld. Men hans sikte hindrades av hans fienders vaksamhet, i det att deras bössor ögonblickligen lades an på varje del av hans person, som blottades. Icke dess mindre föllo hans kulor fortfarande mitt ibland den nedhukade skaran. Heywards kläder, som gjorde honom i synnerhet synbar, söndersletos upprepade gånger, och en gång sipprade till och med blod fram ur ett lätt sår i armen.

Djärvare genom sina fienders långa och tåliga väntan, försökte slutligen huronen ett bättre och mera olycksbringande sikte. Men mohikanernas snabba blick varsnade den mörka linje, som hans nedre lemmar bildade, när de oförsiktigt blottades bakom det tunna lövverket några tum från trädets stam. Deras bössor smällde på en och samma gång, varvid vilden sjörk ned på den sårade lemmen, så att en del av hans kropp blev synlig. Snabbt som tanken begagnade sig Falköga av sin fördel och sköt av sitt dödsbringande vapen mot ekens topp. Löven sattes i häftig skakning, den farliga bössan föll ned från den höjd, där den hade behärskat ställningen, och efter några ögonblicks fruktlös kamp sågs vildens kropp hänga i luften, under det hans händer ännu med förtvivlans kraft grepo om en knotig och naken gren.

»Ge honom en ny kula — var barmhärtig och ge honom en ny kula!» utropade Heyward, som med fasa vände sig bort från anblicken av en medmänniska i en så ryslig belägenhet.

»Inte ett krutkorn!» svarade den mot dylika syner härdade Falköga. »Hans död är viss, och vi ha inte något krut att undvara, ty indianstrider vara stundom flera dagar. Det gäller deras skalpar eller våra, och Gud, som skapat oss, har i vår natur nedlagt begäret att få behålla huvudsvålen. »

Mot denna stränga och obevekliga grundsats, som därtill understöddes av en så tydlig klokhet, fanns ingenting att invända. Från och med nu upphörde tjuten åter i skogen, eldgivningen avstannade, och allas ögon, fienders såväl som vänners, föstes på den mellan himmel och jord svävande olyckliges hopplösa belägenhet. Kroppen sattes i rörelse av luftströmmarna, och fastän ingen klagan eller jämmer undslapp offret, gavs det ögonblick, då han med bister uppsyn betraktade sina fiender och då man oaktat avståndet kunde se en hopplös förtvivlans ångest i hans mörka drag. Tre särskilda gånger lyfte kunskaparen sin bössa av ren barmhärtighet, och lika ofta segrade klokheten över hans människovänliga avsikt och han sänkte den åter under tystnad. Slutligen släppte huronens ena hand sitt tag och sjönk uttröttad ned utefter hans sida. En förtvivlad men fåfäng kamp för att åter få tag i grenen följde, och därpå sågs vilden för ett enda flyktigt ögonblick vilt famla i tomma luften. Blixten är ej snabbare än eldslågan från Falkögas bössa; offrets lemmar skälvde och samsmandrogo sig, huvudet sjönk ned mot bröstet och kroppen föll blytungt i det forsande vattnet, som åter slöt sig tillsamman över den, och varje spår av den olyckliga huronen var för evigt försvunnet.

Intet triumfröp följde på denna viktiga framgång; till och med mohikanerna utbytte en blick av stum fasa. Ett enda tjut hördes från skogen, därpå var allt åter tyst. Falköga, som ensam tycktes ha klar tankeförmåga vid detta tillfälle, skakade på huvudet åt sin egen ögonblickliga svaghet, och gav till och med högljutt luft åt sitt missnöje med sig själv.

»Det var den sista krutladdningen i mitt horn, och den sista kulan i min pung», sade han. »Jag bar mig åt som en pojke, ty vad betydde det, om han föll ned på klippan levande eller död? Känseln skulle i alla fall snart ha upphört. Unkas, min gosse, gå ned till kanoten efter det stora kruthornet. Det innehåller allt det krut vi ha kvar, och vi komma att behöva det till sista kornet, eller också förstår jag mig inte på mingonaturen.»

Den unga mohikanen lydde ögonblickligen och lämnade kunskaparen, som under ett nytt utbrott av missbelåtenhet tömde ut sin kulpungs onyttiga innehåll och skakade det tomma kruthornet. Från denna otillfredsställande undersökning rycktes han emellertid snart genom ett högljutt och genomträngande skrik av Unkas, vilket även för Heywards oerfarna öron ljöd som ett budskap om någon ny och oväntad olycka. Uppfylld av ångest vid tanken på den för honom dyrbara skatt grottan innehöll, sprang den unga mannen upp utan minsta tanke på den fara, för vilken han utsatte sig genom att på detta sätt blotta sig. Liksom påverkad av en gemensam drivkraft, följde kamraterna hans exempel, och de rusade tillsammans genom passet till den skyddande klyftan med en snabbhet, som gjorde deras fienders spridda eld fullkomligt oskadlig. Det ovanliga skriket hade även lockat ut systrarna tillika med den sårade David från deras tillflyktsort, och en enda blick var tillräcklig att underrätta dem allesammans om beskaffenheten av den olycka, som för ett ögonblick hade berövat till och med deras unga indianska beskyddare hans självbehärskning.

På kort avstånd från klippan sågs deras kanot flyta genom vattenvirveln bort mot det snabba strömdraget i floden, på ett sätt som utvisade, att dess kurs bestämdes av någon dold drivkraft. I samma ögonblick som kunskaparen varsnade denna ovälkomna syr, lyftes hans bössa liksom av instinkt, men pipan gav intet svar på de lysande gnistorna från flintan.

»För sent, för sent!» utropade Falköga, i det han med bitter besvikenhet lät det värdefulla skjutvapnet sjunka ned. »Den boven har nått strömfåran, och om vi än hade krut, kunde vi knappast skicka blyet snabbare än han nu avlägsnar sig.»

I detsamma stack den djärva huronen upp huvudet över kanten av kanoten, som nu snabbt gled utför strömmen, och viftade med handen och gav till det rop, som utgjorde den bekanta signalen för att ett företag hade lyckats. Hans rop besvarades från skogen med ett tjut och ett skratt så hånfullt jublande, som om ett halvt hundratal avgrundsandar hade utstött sina hädelser vid en kristen själs fall.

»Ja, väl må ni skratta, era djävulsfoster», sade kunskaparen, i det han satte sig på ett klipputsprång och likgiltigt lät bössan falla till sina fötter, »ty tre de snabbaste och säkraste studsarna i den här skogen äro inte nu farligare än blomstjälkar eller en bocks fjolårshorn.»

»Vad är då att göra?» frågade Heyward, vars första känsla av besvikenhet gav vika för ett mera manligt begär att handla. »Vad skall det bli av oss?»

Falköga gav intet annat svar, än att han förde fingret kring hjässan på ett sätt, som icke kunde missförstås.

»Det är aldrig möjligt, att vårt läge kan vara så förtvivlat!» utropade den unga mannen. »Huronerna äro inte här, grottorna kunna kanske bli oss till ett skydd, kanske kunna vi hindra dem att landa.»

»Med vad då?» frågade kunskaparen lugnt. »Med Unkas' pilar eller sådana tårar, som kvinnor gråta? Nej, nej! Ni är rik och ung och har vänner, och jag vet, att det är hårt att dö vid en sådan ålder. Men», tillade han med en sidoblick på mohikanerna, »låtom oss komma ihåg, att vi äro män utan någon rasblandning, och lära dessa skogens söner, att vitt blod kan rinna lika beredvilligt som rött, när det bestämda ögonblicket är inne.»

Heyward vände sig hastigt åt det håll, som den andre angav med blicken, och läste i de båda mohikanernas handlingssätt en bekräftelse på sina värsta farhågor. Chingachgook, som med mycken värdighet tagit plats på ett annat klippblock, hade redan lagt ifrån sig kniv och tomahåk och höll på att taga bort örnfjädern från sin hjässa och glätta ut den enda kvarlämnade hårtesten, så att den skulle vara i ordning till den sista ohyggliga tjänsten. Hans drag voro lugna fastän tankfulla, medan hans mörka, glänsande ögon småningom förlorade stridens vilda blick och antogo ett uttryck, som bättre passade för det öde han varje ögonblick väntade att gå till mötes.

»Chingachgook, min broder», sade Falköga på delawarespråket, »vi ha kämpat vår sista strid tillsammans, och maquaerna skola triumfera över att ha dödat mohikanernas vise man och blekansiktet, vars ögon kunde göra natten till dag och sänka molnen till samma höjd som källornas töcken.»

»Må huronernas kvinnor gråta över sina slagna!» svarade indianen med sin karaktäristiska stolthet och orubbliga fasthet. »Mohikanernas Stora Orm har legat hopringlad i deras hyddor och förgiftat deras segerfröjd genom klagoropen från barn, vilkas fäder ej återvänt. Elva krigare ligga gömda fjärran från sin stams gravar, sedan snön smälte, och ingen kan säga, var de äro till finnandes, när Chingachgooks tunga tystnat. Må huronerna blotta sin skarpaste kniv och slunga sin snabbaste tomahåk, ty deras bittraste fiende är i deras händer. Unkas, min son, högsta gren av en ädel stam, säg till de fega uslingarna att skynda sig, annars skola deras hjärtan mjukna och de förvandlas till kvinnor.»

»De söka sina döda bland fiskarna», svarade den unga hövdingen med sin låga, milda röst. »Huronerna simma bland de slemmiga ålarna. De falla ned från ekarna likt frukt, som är färdig att ätas, och delawarerna skratta.»

»Ja, ja», mumlade kunskaparen, som med spänd uppmärksamhet hade lyssnat till detta egendomliga känsloutbrott hos infödingarna, »mohikanerna här ha nu eldat upp sina indiankänslor och skola snart utmana maquaerna att göra slut på dem. Vad mig beträffar, som är en fullblodig vit man, skall jag dö såsom det ägnar och anstår min färg, utan några hånfulla ord i min mun och utan bitterhet i hjärtat.»

»Varför dö alls?» sade Cora, som nu kom fram från det ställe, där en helt naturlig förskräckelse till detta ögonblick hade hållit henne fängslad vid klippan. »Stigen är öppen på alla sidor, fly därför till skogen och anropa Gud om hjälp. Gå, tappra män! Vi stå redan i allt för stor tacksamhetsskuld till er, må vi därför inte längre inveckla er i vårt olycksöde!»

»Ni känner föga till irokesernas slughet, om ni tror, att de ha lämnat stigen till skogen öppen, svarade Falköga, men tillade genast på sitt okonstlade sätt: »Men strömmen nedåt skall visserligen snart föra oss utom skotthåll för deras bössor och utom hörhåll för deras röster.»

»Försök då er lycka i floden. Varför stanna och öka antalet av våra obarmhärtiga fienders offer?»

»Varför?» upprepade kunskaparen med en stolt blick. »Därför, att det är bättre för en man att dö tillfreds med sig själv än att leva för att jagas av ett ont samvete. Vad skulle vi svara Munro, när han frågade oss, var och huru vi lämnat hans barn?»

»Gå till honom och säg, att ni lämnat dem för att be honom skynda till deras hjälp», återtog Cora, som påverkad av sin ädelmodiga iver trädde kunskaparen närmare. »Säg honom, att huronerna föra dem med sig till vildmarkerna norrut, men att de genom klokhet och raskhet torde kunna räddas. Och», fortfor hon, varvid hennes röst småningom sänktes, till dess den nästan tycktes kvävd, »om det skulle vara försynens vilja att låta hans hjälp komma för sent, så framför till honom hans döttrars kärleksfulla hälsning, deras välsignelse, deras sista bön och bed honom inte sörja över deras tidiga bortgång, utan med ödmjuk förtröstan blicka framåt mot målet för en kristens vandring, där han får återse sina barn.»

Kunskaparens hårda, väderbitna drag började märkbart trycka, under det han hörde på, och när hon talat till slut, stödde han hakan i handen liksom i djupt grubbel över hennes förslag.

»Det ligger förnuft i hennes ord», var det svar, som äntligen banade sig väg över hans hoppressade och darrande läppar, »och de ha även en kristlig anda. Chingachgook, Unkas, hörde ni den mörkögda kvinnans ord?»

Han talade nu med sina båda följeslagare på delawarespråket, och om än lugnt och betänksamt, föreföll hans tal ganska bestämt. Den äldre mohikanen hörde på honom med djupt allvar och tycktes överväga hans ord, liksom om han insåg vikten av deras innehåll. Efter ett ögonblicks tvekan gjorde han en bifallande rörelse med handen och uttalade det engelska ordet »good!» (gott!) med det eftertryck, som är egendomligt för hans folk. Därpå stack han åter sin kniv och tomahåk i gördeln och begav sig tyst till den del av klippans rand, som var mest dold för fienderna på flodstränderna. Där stannade han ett ögonblick, pekade betecknande på skogen nedanför och yttrade några ord på sitt eget språk liksom för att ange den väg han ämnade taga, varpå han gled ned i vattnet och sjönk inför ögonen på dem, som bevittnade hans företag.

Kunskaparen dröjde litet med att bege sig av och vände sig till Cora, i det han sade:

»Visdom förlänas stundom de unga lika väl som de gamla, och vad ni har sagt, är vist, för att inte kalla det med ett bättre namn. Om ni bli förda in i skogarna — det vill säga de av er, som bli sparade till en tid — så bryt av kvistar på buskarna, då ni gå förbi, och gör era spår så breda som möjligt. Kan sedan ett mänskligt öga se dem, så lita på, att ni ha en vän, som skall följa er till världens ända, förrän han överger er.»

Han skakade hjärtligt hand med Cora och tog upp sin bössa, som han ett ögonblick betraktade med bedrövad uppsyn, varpå han försiktigt lade den avsides och begav sig ned till det ställe, där Chingachgook nyss hade försvunnit. Han höll sig ett ögonblick fast vid klippan, såg sig omkring med ett egendomligt uttryck av bekymmer och sade:

»Hade inte krutet tagit slut, skulle denna vanära aldrig ha inträffat.»

Därpå släppte han sitt tag, vattnet slöt sig över hans huvud och även han försvann ur sikte.

Allas ögon riktades nu på Unkas, som med orubbligt lugn stod och lutade sig mot klippan. Efter ett ögonblicks väntan sade Cora:

»Era vänner ha inte blivit upptäckta av fienden och befinna sig nu sannolikt i säkerhet. Är det inte tid för er att följa dem?»

»Unkas skall stanna», svarade den unga mohikanen lugnt på sin brutna engelska.

»För att öka fasorna vid vårt tillfångatagande och minska utsikterna till vår räddning! Gå, ädelmodiga unga man», fortfor Cora, i det hon slog ned ögonen för mohikanens glödande blick, kanske med en aning om sin makt över honom, »gå till min far, som jag har sagt, och bliv ni den mest pålitliga av mina budbärare. Bed honom anförtro er medel, med vilka ni kan friköpa hans döttrar. Gå! Det är min önskan, min bön, att ni går.»

Den unga hövdingens fasta och lugna min gav vika för ett uttryck av bedrövelse, men han tvekade icke längre. Med ljudlösa steg gled han över klippan och sjönk ned i den upprörda strömmen. De kvarstannande stodo och sågo efter honom i andlös spänning, tills de varsnade en skymt av hans huvud, som långt nedför strömmen höjde sig till vattenytan för att hämta luft, varpå han sjönk igen och inte mera syntes till.

Efter att ha sett den sista skymten av Unkas vände sig Cora till Heyward och sade darrande på rösten:

»Även er, Duncan, har jag hört berömmas för er skicklighet i simkonsten. Följ därför det exempel, som dessa enkla och trogna män givit.»

»Är det en sådan trohet, som Cora Munro fordrar av sin beskyddare?» frågade den unga mannen med ett sorgset men på samma gång bittert småleende.

»Detta är inte ett tillfälle, som lämpar sig för tomma spetsfundigheter och falska föreställningar», svarade hon, »utan ett ögonblick, då varje plikt i lika mån bör tagas i betraktande. För oss kan ni inte vara till någon vidare nytta här, men ert dyrbara liv kanske kan sparas till gagn för andra och närmare vänner.»

Han svarade ej men såg med bekymrad blick på Alices vackra gestalt, som med ett barns hängivenhet hängde sig fast vid hans arm.

»Besinna i alla fall», fortfor Cora efter ett ögonblicks tystnad, varunder hon tycktes kämpa med en ännu häftigare smärta än den hennes fruktan hade framkallat, »att det värsta, som kan hända oss, är döden — en tribut, som alla måste betala på den tid Gud har bestämt.»

»Det finns värre olyckor än döden», sade Heyward med hes röst och liksom otålig över hennes envishet, »men de kanske kunna avvärjas genom närvaron av en, som är färdig att dö för er.»

Cora upphörde med sina yrkanden, beslöjade sitt ansikte med schalen och drog den nästan medvetslösa Alice med sig in i den inre grottans djupaste vrå.