Den siste mohikanen/Kap 09

←  Utan krut

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Mellan hopp och fruktan

I fångenskap  →

IX.
MELLAN HOPP OCH FRUKTAN.

Heyward stannade utanför grottan och lät sin blick ströva omkring åt alla håll, men kunde ingenstädes finna några tecken till att fienderna nalkades.

»Huronerna synas inte till», sade han, vändande sig till David, som inte på långt när hade hämtat sig från det bedövande slag han hade fått. »Låt oss dölja oss i grottan och lämna resten i försynens händer.»

»Jag erinrar mig, att jag och två täcka flickor förenat oss om att höja våra röster till pris och tacksägelse, men sedan dess har jag blivit hemsökt av en svår straffdom för mina synder», svarade den förvirrade sångmästaren. »Jag har gäckats av någonting, som liknat sömn, medan mina öron sårats av toner så missljudande, att de tycktes bebåda, att tidens slut var inne och att naturen förlorat sin harmoni.»

Heyward ledde David in i grottan och skyndade därpå att lägga en knippa sassafraskvistar framför gången, så att den omsorgsfullt doldes. Innanför detta bräckliga stängsel hängde han upp filtarna, som skogsmännen hade lämnat kvar, varigenom grottans inre ända förmörkades, under det att den yttre erhöll ett dämpat ljus från den smala klyfta, genom vilken en arm av floden rusade för att ett litet stycke längre ned förena sig med den andra flodarmen.

»Jag tycker inte om infödingarnas grundsats, som föreskriver dem att underkasta sig utan strid, när omständigheterna synas förtvivlade», sade han, medan han höll på med sina tillrustningar. »Vår egen princip: ’så länge det finns liv, finns det hopp’, är mera trösterik och passar bättre för en soldats lynne. Er, Cora, vill jag inte påtruga några tomma uppmuntringar, ty er egen själsstyrka och sunda eftertanke lära er allt vad som anstår ert kön; men kunna vi inte torka de tårar, som gjutas av det darrande och gråtande barnet vid ert bröst?»

»Jag är lugnare, Duncan, mycket lugnare nu», sade Alice, i det hon lösgjorde sig ur sin systers armar och tvingade sig till ett uttryck av lugn under tårarna. »På det här undangömda stället äro vi säkerligen trygga och skyddade mot allt övervåld, på samma gång vi ha allt att hoppas av de ädelmodiga män, som redan vågat så mycket för vår skull.»

»Nu talar vår älskvärda Alice som det anstår en dotter av Munro», sade Heyward och stannade för att trycka hennes hand, i det han gick till grottans ingång. »Med två sådana exempel av mod framför sig skulle en man blygas att inte visa sig som en hjälte.»

Därpå satte han sig i grottans mitt med den återstående pistolen i sin hårt knutna hand, medan hans rynkade panna och bistra uppsyn vittnade om hans förtvivlat trotsiga beslut.

»Om huronerna komma, torde de inte bemäktiga sig vår ställning så lätt som de tro», mumlade han sakta, varpå han lutade huvudet tillbaka mot klippan och tycktes avvakta utgången med tålamod, ehuru hans blick oupphörligt riktades på den öppna gången, som ledde till deras tillflyktsort.

På det sista ljudet av hans röst följde en djup, lång och nästan andlös tystnad. Den friska morgonluften hade trängt in i grottans innersta vrå, och dess inflytande verkade småningom på de innevarandes sinnen. Då minut på minut förflöt, varunder de lämnades i ostörd trygghet, började det insmygande hoppet småningom vinna insteg i varje bröst, om än envar kände sig obenägen att i ord kläda förväntningar, som redan nästa ögonblick skulle kunna på ett så förfärligt sätt göras om intet.

David ensam var fri från dessa skiftande sinnesrörelser. En ljusstrimma från öppningen smög sig över hans bleka ansikte och föll på den lilla boken, i vilken han åter höll på och bläddrade, liksom om han sökte någon för deras läge bättre passande sång än de, som hittills hade mött hans blick. Äntligen tycktes hans trägna sökande finna sin belöning, ty utan någon förklaring eller ursäkt uttalade han högt den egendomliga benämningen »Isle of Wight» (»Ön Wight»), framlockade en lång, ljuv ton ur sin stämpipa och genomgick därpå med de ännu ljuvare tonerna av sin egen musikaliska röst förspelet till den melodi han nämnt.

»Kan inte detta möjligen vara farligt?» frågade Cora och såg med sina mörka ögon på Heyward.

»Stackars karl, hans röst är för svag att höras över vattenfallets dån, och dessutom skyddar grottan honom», svarade Heyward. »Låt honom därför hänge sig åt sitt älsklingsnöje, eftersom det kan ske utan fara.»

»Isle of Wight», upprepade David, i det han såg sig omkring med all den vördnadsbjudande värdighet, varmed han så länge hade varit van att tysta de genljudande viskningarna i sin skola. »Det är en präktig melodi och satt till högtidliga ord; må den därför sjungas med tillbörlig vördnad.»

Sedan sångaren genom ett ögonblicks tystnad givit mera eftertryck åt denna förmaning, började hans röst ljuda i låga, frammumlade stavelser och smög sig småningom till örat, till dess den fyllde det låga valvet med toner, som blevo trefalt mera gripande genom det på hans svaghetstillstånd beroende matta och darrande uttrycket, Melodien, som ingen svaghet i rösten kunde förstöra, gjorde småningom sitt ljuva inflytande gällande på åhörarnas sinnen, Alice avtorkade omedvetet sina tårar, Cora skänkte ett gillande småleende åt judakonungens namne och hans fromma bemödanden, och själve Heyward vände snart bort sin bistra blick från grottans utgång för att med ett mildare uttryck fästa den på Davids ansikte eller för att möta strålarna, som smeksamt utgingo från Alices tårglänsande ögon. Åhörarnas öppet visade deltagande uppmuntrade sångaren, vars röst återvann sin fyllighet utan att förlora den rörande vekhet, som just utgjorde dess hemliga behag; han ansträngde sin återvunna förmåga till det yttersta och höll ännu på att fylla grottans valv med långa och klangrika toner, då utanför ett tjut bröt löst, som ögonblickligt avbröt hans fromma sång och kvävde hans röst så plötsligt, som om hans hjärta bokstavligen hade flugit upp i halsgropen.

»Vi äro förlorade!» utropade Alice, i det hon kastade sig i Coras armar.

»Inte ännu, inte ännu», svarade den upprörda men oförskräckta Heyward. »Lätena kommo från öns mitt och utstöttes av indianerna, när de fingo syn på sina döda kamrater. Ännu äro vi inte upptäckta, ännu finns det hopp.»

Hur svaga och nästan förtvivlade utsikterna att undkomma än voro, gingo Heywards ord ej förlorade, ty de upplivade systrarnas mod och kraft så mycket, att de under tystnad avvaktade utgången. Ett nytt tjut följde snart på det första, varpå en verklig storm av röster hördes sprida sig över ön från dess högsta till dess lägsta ända, till dess de nådde den nakna klippan över grottorna, där efter ett vilt triumfrop luften fortfarande fylldes av ohyggliga skrik och skrän, sådana endast människan förmår frambringa och även hon endast i ett tillstånd av råaste barbari.

Mitt under detta larm uppsteg ett triumferande tjut på några fots avstånd från den dolda ingången till hålan. Heyward uppgav nu varje hopp, i tanke att det gav till känna, att de voro upptäckta. Men detta intryck försvannh åter, när han hörde rösterna samla sig vid det ställe, där den vita mannen så motvilligt hade lämnat kvar sin bössa. Mitt ibland de indianska dialekterna, som han nu tydligt hörde, var det lätt att urskilja icke endast ord utan hela meningar på Kanadas franska landsmål. En mängd röster utbrusto samtidigt i ropet: »La longue Carabine!» (långa bössan) och kommo skogen mitt emot att återskalla av ett namn, som Heyward erinrade sig ha hört, att en berömd jägare och kunskapare i det engelska lägret hade fått av sina fiender, fastän han nu först fick veta, att denne och deras vita följeslagare, som nyss hade lämnat dem, voro en och samma person.

»La longue Carabine, La longue Carabine!» ljöd det från mun till mun, till dess hela skaran tycktes samlad kring ett segertecken, vilket syntes som ett intyg på sin fruktansvärda ägares död. Efter en larmande överläggning, som emellanåt överröstades av vilda glädjeutbrott, skingrades åter indianerna, fyllande luften med namnet på en fiende, vars lik de, efter vad Heyward kunde uppfatta av deras uttryck, hoppades finna dolt i någon klyfta på ön.

»Nu kommer ett ögonblick av ovisshet», viskade han till de darrande systrarna. »Om vårt gömställe undgår deras spanande blickar, äro vi ännu i säkerhet. I alla händelser kunna vi på grund av våra fienders yttranden vara förvissade om, att våra vänner undkommit, och kanske kunna vi redan om ett par timmar motse undsättning från Webb.»

Nu följde några minuters ångestfull tystnad, varunder vildarna, såsom Heyward väl kunde förstå, fortsatte sitt sökande med större vaksamhet och planmässighet. Men än en gång kunde han höra ljudet av deras steg, när de snuddade förbi sassafrasknippan och kommo de torra löven att prassla och kvistarna att knaka. Till sist rubbades knippan litet, ett hörn av filten föll ned och en svag stråle dagsljus glittrade in i hålans inre del. Cora slöt i fruktansvärd ångest Alice till sitt bröst, Heyward rusade upp blixtsnabbt. I detta ögonblick hördes ett skrikande, som tycktes utgå från klippans inre, ett bevis att fienderna slutligen hade trängt in i grottan bredvid. Inom en minut ådagalade rösternas antal och högljuddhet, att hela skaran var samlad på och omkring denna undangömda plats.

Då de inre ingångarna till de två hålorna lågo så tätt inpå varandra, gick Heyward, i tanke att räddning ej längre var möjlig, förbi David och systrarna för att stå framför dessa vid den första rusningen, som det förfärliga sammanträffandet måste medföra. Driven till förtvivlan av sitt läge, närmade han sig det lätta stängsel, som skilde honom endast några fot från hans obarmhärtiga förföljare, ja, han höll till och med ansiktet inpå den tillfälliga öppningen och betraktade med ett slags misströstande likgiltighet deras förehavanden.

På armslängd från honom befunno sig de kraftiga axlarna på en jättelik indian, vars djupa och myndiga röst tycktes ge hans följeslagare anvisningar, hur de skulle gå till väga. Bortom denne åter kunde Heyward se in i det mitt emot liggande djupa valvet, som var fyllt av vildar, som stjälpte upp och ned på och plundrade kunskaparens anspråkslösa bohag. Davids sår hade givit sassafraslöven en färg, som, efter vad vildarna väl visste, var för tidig för årstiden. Vid detta tecken på framgång upphävde de ett tjut likt det första skallet från ett koppel hundar, som återfunnit sitt tappade spår. Efter detta segerskrän revo de upp den doftande bädden i grottan och buro grenarna ut i klyftan, där de spridde dem omkring åt alla håll, liksom om de misstänkte dem för att gömma den man, som de så länge hade hatat och fruktat. En krigare med grymt och vilt utseende gick fram till hövdingen med en börda lövruskor, och i det han pekade på de mörkröda fläckar, med vilka de voro beströdda, gav han sin glädje luft genom indiantjut, vilkas mening Heyward var i stånd att begripa därigenom, att namnet La longue Carabine så ofta upprepades. När detta utbrott av triumf hunnit lägga sig, kastade krigaren lövruskorna på den lilla hög, som Duncan hade lagt upp framför ingången till den andra grottan, och stängde därigenom utsikten. Hans exempel följdes av de andra, som allt eftersom de drogo ut grenarna från kunskaparens grotta kastade dem i en hög och därigenom omedvetet bidrogo till att öka säkerheten för dem, som de sökte. Skyddsvärnets obetydlighet utgjorde just dess största förtjänst, ty ingen tänkte på att rubba en hög av lövruskor, som alla i detta ögonblick av brådska och förvirring trodde de sina ha åstadkommit.

När filtarna gåvo vika för den yttre påtryckningen och grenarna genom sin egen tyngd pressade sig in i klippans rämna och bildade en kompakt kropp, började Heyward ännu en gång andas fritt. Med lätta steg och ännu lättare hjärta återvände han till grottans mitt och intog åter den plats, som han hade lämnat och varifrån han hade utsikt över öppningen närmast floden. Innan han ännu hade hunnit förflytta sig dit, rusade indianerna, liksom om en gemensam ingivelse hade kommit dem att ändra plan, i samlad massa bort från klyftan och hördes åter skynda uppåt ön mot den punkt, varifrån de ursprungligen hade begivit sig ned. Här förrådde ett nytt klagoskrik, att de åter voro samlade kring sina dödade kamraters lik.

»De äro borta», viskade Heyward, »de ha återvänt dit, varifrån de kommo, och vi äro räddade. Gud allena, som räddat oss ur en så obarmhärtig fiendes händer, vare lovad därför!»

»Då», utropade Alice knäböjande, »vill jag hembära mina tacksägelser till Gud, till den Gud, som besparat en grånad fader så många tårar och räddat deras liv, som äro mig så kära!»

Hennes ögon strålade av den glöd, som hennes tacksamma känslor framkallade, hennes skönhets blomstrande rodnad göt sig åter över hennes kinder, hela hennes själ tycktes färdig att uppgå i varma böner och tack. Men när hennes läppar rörde sig, tycktes de ord, som de skulle ha yttrat, stelna under intrycket av en ny och plötslig fara. Rosorna på hennes kinder efterträddes av dödlig blekhet, hennes milda, tårglänsande ögon fingo ett hårt uttryck och tycktes sammandragas av fasa, medan de mot himmeln lyfta händerna sänkte sig och fingrarna pekade framåt med en krampaktig rörelse. Heyward vände sig åt det håll hon pekade, och då han blickade ut strax ovanför den klippavsats, som bildade tröskeln till grottans öppna utgång, varsnade han Maguas ondskefulla, vilda och grymma drag.

Vid denna oväntade syn bevarade dock Heyward självbehärskningen. Han märkte på det intetsägande uttrycket i indianens ansikte, att dennes ögon, som voro vana vid dagsljuset, ännu icke hade förmått genomtränga dunklet i grottans djup. Han var till och med betänkt på att draga sig undan bortom en krök i bergväggen, som kanske ännu kunde dölja honom och hans följeslagare, då han av en plötslig glimt i vildens drag förstod, att denne hade upptäckt dem.

Den blick av jublande och grym triumf, som förkunnade denna förfärliga sanning, var i högsta grad retande. Glömsk av allt annat utom sitt heta blods ingivelse, höjde Heyward pistolen och sköt. Knallen av eldvapnet framkallade i grottan ett dån som av en vulkans utbrott, och när krutröken hade skingrats av luftströmmen från klyftan, var den plats, som nyss hade upptagits av den förrädiska vägvisarens drag, tom. Då Heyward skyndade till utgången, varsnade han en skymt av dennes mörka gestalt, i det han smög sig kring en låg och smal klippavsats, som snart helt och hållet dolde honom för blicken.

Bland vildarna följde en hemsk tystnad på den explosion, som nyss hade hörts från klippans innandöme. Men när Magua höjde sin röst i ett långt och betydelsefullt rop, besvarades det av ett tjut från varje inom hörhåll varande indian. Det högljudda larmet kom åter rusande nedåt ön, och innan ännu Heyward hunnit hämta sig från överrumplingen, kastades det svaga skyddsvärnet av lövruskor för vinden och vildarna skyndade in i grottan från dess båda ändar, varpå han och hans följeslagare släpades fram ur sitt gömställe och fördes ut i dagsljuset, där de stodo omgivna av de triumferande huronernas hela skara.