Den siste mohikanen/Kap 10

←  Mellan hopp och fruktan

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson I fångenskap

Indianens hämnd  →

X.
I FÅNGENSKAP.

Av indianernas skonsamma sätt att behandla honom och hans medfångar förstod Heyward, att man ämnade spara dem för något ändamål av särskild vikt.

Emellertid fortsatte indianerna sitt sökande i båda grottorna med en iver, som visade, att de voro långt ifrån belåtna med det, som de hittills hade vunnit på sin seger. Ur stånd att upptäcka något nytt offer, gingo dessa stränga utkrävare av hämnd snart fram till sina båda manliga fångar och uttalade namnet La longue Carabine med en häftighet, om vars betydelse man svårligen kunde misstaga sig. Heyward låtsade som om han icke förstod meningen med deras ofta upprepade, otåliga frågor, under det att hans olyckskamrat genom sin okunnighet i franska språket förskonades från en dylik förställning. Slutligen tröttnade dock Heyward på sina fienders närgångenhet och fruktade dessutom, att han genom en alltför envis tystnad endast skulle reta dem, varför han såg sig omkring efter Magua för att låta denne tolka hans svar på de frågor, som för varje ögonblick blevo allt ivrigare och mera hotande.

Under det att de andra indianerna voro sysselsatta med att plundra kunskaparens enkla tillhörigheter eller med blodtörstiga och hämndgiriga blickar sökte deras frånvarande ägare, hade Magua stått ett litet stycke från fångarna med en lugn och belåten hållning, som visade, att åtminstone han redan hade vunnit det stora syftemålet för sitt förräderi.

»Le Renard subtil är för mycket krigare för att vägra att tala om för en obeväpnad man, vad hans besegrare säga», började Heyward motvilligt.

»De fråga efter jägaren, som känner stigarna genom skogarna, La longue Carabine», svarade Magua på bruten engelska, i det han samtidigt med ett grymt småleende lade handen på en knippa löv, varmed ett sår på hans axel var förbundet. »Hans öga är aldrig slutet och hans bössa är säker, men i likhet med den vita hövdingens korta bössa förmår den ingenting mot Le Subtils liv.»

»Le Renard är allt för tapper att minnas de sår han fått i krig eller de händer, som givit honom dem.»

»Var det krig, när den trötta indianen vilade vid sockerträdet för att äta sin majs? Vem fyllde buskarna med smygande fiender? Vem drog kniven? Vems tunga talade fred, under det att hans hjärta var färgat av blod? Var det Magua, som sade, att stridsyxan lämnat marken och att hans hand grävt upp den?»

Då Heyward icke vågade ge sin anklagare svar på tal genom att påminna honom om hans överlagda förräderi och föraktade att söka stilla hans harm genom några ursäktande ord, förblev han tyst. Magua tycktes också belåten med att låta ordbytet stanna där, ty han återtog sin tillbakalutade ställning mot klippan, Men ropet »La longue Carabine» förnyades i samma ögonblick som de otåliga vildarna märkte, att det korta samtalet var slut.

»Ni hör», sade Magua med vresig likgiltighet. »De röda huronerna ropa på Långa bössans liv, eller också vilja de taga deras blod, som hålla honom gömd.»

»Han är borta — han har undkommit. Han befinner sig långt utom håll för dem.»

Renard smålog med kallt förakt, i det han svarade:

»När den vita mannen dör, tror han sig äga fred, men de röda männen förstå att pina även sina fienders andar. Var är kroppen? Låt huronerna se hans skalp?»

»Han är inte död, han har undkommit.»

Magua skakade klentroget på huvudet och fortfor:

»Är han en fågel, som kan spänna ut sina vingar, eller en fisk, som kan simma utan luft? Den vita hövdingen läser i sina böcker och tror, att huronerna äro narrar.»

»Fastän Långa bössan inte är någon fisk, kan han simma. Han flöt nedför strömmen, när allt krutet var bortskjutet, och här huronernas ögon voro bakom ett moln.»

»Varför stannade då den vita hövdingen?» frågade den alltjämt tvivlande indianen. »Är han en sten, så att han sjunker till bottnen, eller bränner skalper hans huvud?»

»Att jag inte är någon sten, skulle er döda kamrat, som störtade ned i fallet, kunna intyga, om han ännu hade liv», svarade den retade unga mannen, som i sin förtrytelse begagnade det skrytsamma språk, som är mest ägnat att väcka en indians beundran. »Den vita mannen anser, att endast fega stackare överge sina kvinnor.»

Magua mumlade några ohörbara ord mellan tänderna, innan han fortfor högt:

»Kunna delawarerna simma också lika väl som krypa omkring i buskarna? Var är Le gros Serpent?»

Heyward, som av dessa kanadiska benämningar fann, att hans för detta följeslagare voro mycket mera kända av hans fiender än av honom själv, svarade motvilligt:

»Han har också följt med vattnet nedåt.»

»Le Cerf agile är inte här?»

»Jag vet inte, vem det är ni kallar Snabba hjorten», sade Heyward, som med glädje begagnade sig av varje förevändning att framkalla ett dröjsmål.

»Unkas», svarade Magua, som med ännu större svårighet uttalade delawarenamnet än sina engelska ord. »’Hoppande älgen’ är vad den vita mannen säger, när han nämner den unga mohikanen.»

»Om ni menar den yngre delawaren, har han också följt med strömmen nedåt.»

Som detta sätt att taga till flykten ej innebar något osannolikt för en indian, antog Magua, att vad han hade hört, var sant, och detta med en likgiltighet, som ytterligare visade, hur föga han skulle ha skattat för honom så värdelösa fångar.

Huronerna hade avvaktat utgången av detta korta samtal med det tålamod, som är så kännetecknande för indianerna, och under allmän tystnad. När Heyward upphörde att tala, vände alla som en man blicken mot Magua och begärde på detta uttrycksfulla sätt en förklaring över vad som hade blivit sagt. Deras tolk pekade på floden och underrättade dem om förhållandet lika mycket genom denna åtbörd som genom de få ord han yttrade. När alla hade uppfattat, huru saken förhöll sig, upphävde vildarna ett fruktansvärt tjut, som förrådde i huru hög grad de funno sig svikna i sina förväntningar. Somliga sprungo i raseri ned till floden och piskade luften med ursinniga åtbörder, medan andra spottade i vattnet för att uttrycka sin harm över det förräderi de ansågo det ha begått mot deras erkända rättigheter som segrare. Några gåvo sina ondskefulla känslor luft genom de hotfullaste åtbörder mot sina kvinnliga fångar. Heyward gjorde en förtvivlad men fåfäng ansträngning att skynda till Alices sida, när han såg en vildes mörka hand insnodd i de rika lockar, som svallade ned över hennes axlar, medan en kniv fördes kring hennes huvud liksom för att antyda det fasansfulla sätt, varpå det snart skulle berövas sin vackra prydnad; men Heywards händer voro bundna, och vid första rörelse han gjorde kände han sin axel klämmas som i ett skruvstäd av den resliga och grovbyggda indian, som anförde skaran. Då han genast insåg, hur gagnlös kampen mot en så ofantlig övermakt måste vara, fogade han sig i sitt öde och sökte uppmuntra sina svagare olyckskamrater genom några med låg röst uttalade, ömma försäkringar, att infödingarna sällan underläto att uttala hotelser, som de icke ämnade verkställa. Men om han än bibehöll ett utseende av lugn och sinnesstyrka, klappade hans hjärta våldsamt, så ofta någon av de grymma fienderna närmade sig de hjälplösa unga kvinnorna mer än vanligt eller fäste sina olycksbådande, irrande blickar på de bräckliga varelser, som så föga voro i stånd att motstå minsta angrepp.

Hans farhågor minskades emellertid ansenligt, när han såg, att anföraren kallade sina krigare till sig för att rådgöra med dem. Överläggningen var kort, och att döma av den tystnad, som de flesta i skaran iakttogo, var beslutet enhälligt. Av det sätt, varpå de få talarna gång på gång pekade i riktning mot Webbs läger, framgick tydligt, att de fruktade någon fara från det hållet. Tanken därpå kom dem sannolikt att hastigare fatta sitt beslut och påskyndade deras följande åtgärder.

Den övre hälften av ön utgjordes, som redan blivit nämnt, av en kal klippa, som saknade varje skyddsvärn med undantag av några ilanddrivna stockar. Indianerna hade utvalt denna punkt för sin landstigning och därför burit kanoten genom skogen förbi vattenfallet. Läggande sina vapen i den lilla farkosten, hade ett tiotal indianer hållit sig fast vid dess sidor och på så sätt följt med kanoten, som styrdes av två bland de skickligaste krigarna i ställningar, som satte dem i stånd att överblicka den farliga farleden. På detta sätt hade de kommit till öns övre ända. Att det hade tillgått så, framgick tydligt för Heyward, ty de buro nu den lätta näverkanoten från klippans övre ända och satte den i vattnet nära mynningen av den yttre grottan, När detta var gjort, gav anföraren fångarna tecken att gå ned och stiga ombord. Så snart den, som blivit utsedd att styra kanoten, hade intagit sin plats, kastade sig hela skaran åter i floden, farkosten gled nedför strömmen, och några ögonblick därefter befunno sig fångarna på södra stranden, nästan mitt emot den punkt, där de föregående afton hade kommit fram till floden.

Här hölls en ny, kort men allvarsam rådplägning, varunder hästarna leddes fram ur skogens djup och fördes till den väl skyddade samlingsplatsen. Indiantruppen delade sig nu. Den ofta omtalade storväxta hövdingen steg upp på Heywards häst, tog vägen tvärs över floden, följd av flertalet av sitt folk, och försvann i skogen, lämnande fångarna under bevakning av sex indianer med Magua som högsta befälhavare. Heyward följde alla deras förehavanden med förnyad oro.

På grund av vildarnas ovanliga skonsamhet hade han smickrat sig med den förhoppningen, att han vore bestämd att som fånge överlämnas åt Montcalm. Då den i nöd staddes tankar sällan slumra och uppfinningsförmågan aldrig är livligare än när den eggas av hoppet, hur svagt och avlägset det än må vara, hade han till och med föreställt sig, att Munros faderskärlek skulle begagnas som ett verktyg för att förleda honom att svika sin plikt mot sin konung. Ty ehuru den franska överbefälhavaren stod i högt anseende för mod och företagsamhet, ansågs han tillika vara synnerligen förfaren i de politiska konstgrepp, som icke alltid hysa aktning för sedelärans strängare bud och som så allmänt vanärade den europeiska statskonsten under denna tidrymd.

Alla dessa ivriga och sinnrika funderingar tillintetgjordes nu av hans fienders handlingssätt. Den del av indiantruppen, som följde den jättelika hövdingen, tog vägen mot Horicans södra ända, och han själv jämte sina olyckskamrater hade ingenting annat att vänta än att kvarhållas i hopplös fångenskap av sina vilda besegrare. Ivrig att få veta även det värsta och villig att i så fall försöka guldets makt, lyckades han övervinna sin motvilja att tala med Magua. Vändande sig till sin för detta vägvisare, som nu hade antagit en myndighet och ett sätt, som utvisade den blivande ledaren av den lilla skarans rörelser, sade han i den vänskapligaste och förtroendefullaste ton han förmådde antaga:

»Jag skulle vilja säga Magua något, som endast anstår en så stor hövding att höra.»

Indianen såg med hånfull blick på den unga officern, i det han svarade:

»Tala, träden ha inga öron.»

»Men de röda huronerna äro inte döva, och det rådslag, som passar ett folks stora män, skulle göra de unga krigarna druckna. Om Magua ej vill lyssna, vet konungens officer att tiga.»

Vilden sade likgiltigt några ord till sina kamrater, som höllo på att på sitt tafatta sätt göra hästarna färdiga att mottaga de båda kvinnorna, varpå han drog sig litet avsides med en försiktig vink åt Heyward att följa med.

»Tala nu, om orden äro sådana, att Magua bör höra dem», sade han.

»Le Renard subtil har visat sig värdig det hedrande namn, som hans fäder i Kanada givit honom», började Heyward. »Jag ser hans visdom och allt, vad han har gjort för oss, och skall komma ihåg det, när stunden att belöna honom är inne. Ja, ja, Renard har visat, att han inte blott är en stor hövding i rådslag, utan även förstår att bedraga sina fiender.»

»Vad har Renard gjort?» frågade indianen kallt.

»Huru! Har han inte sett, att skogen var full av fiendens lurande skaror och att ej en orm kunde smyga förbi dem utan att bli sedd? Begav han sig inte därefter på vilse stig för att slå huronernas ögon med blindhet? Föregav han ej, att han ville återvända till sin stam, fastän den behandlat honom illa och jagat bort honom från sina hyddor som en hund. Och när vi sågo, vad han ville göra, hjälpte vi honom inte genom att antaga ett främmande ansikte, på det att huronerna måtte tro, att den vita mannen ansåg sin vän vara en fiende? Är inte allt detta sant? Och när Le Renard subtil genom sin visdom tillslutit sina landsmäns ögon och igenstoppat deras öron, glömde de inte då, att de en gång gjort honom orätt och tvingat honom att fly till mohawkerna? Och lämnade de inte honom kvar på södra sidan av floden jämte fångarna, medan de själva i sin dårskap begåvo sig till den norra? Är det inte Renards mening att som en räv återvända i sina spår och återge den rika och gråhåriga skotten hans döttrar? Ja, ja, Magua, jag inser alltsammans och har redan tänkt på, hur så mycken visdom och redbarhet skall kunna belönas, Först skall hövdingen på William Henry ge sådana gåvor, som anstå en sådan hövding att ge för en sådan tjänst. Maguas medalj skall ej längre vara av tenn, utan av präglat guld; krutet i hans horn skall rinna över, dollarna i hans pung skola vara lika talrika som kiselstenarna på Horicans strand, och hjortarna skola slicka hans hand, ty de skola inse, att det är fåfängt att fly för den bössa han kommer att bära. Vad mig själv beträffar, vet jag inte, hur jag skall överträffa skotten i frikostighet, men jag… ja, jag skall…»

»Vad vill den unga hövdingen, som kommer från solens trakt, giva?» frågade huronen, då han märkte, att Heyward tvekade i sin önskan att avsluta uppräkningen av skänkerna med något, som skulle utgöra höjdpunkten för en indians önskningar.

»Han skall låta eldvattnet från öarna i den salta sjön flyta framför Maguas wigwam, till dess indianens hjärta blir lättare än honungfågelns fjädrar och hans andedräkt ljuvligare än den vilda kaprifoliumblommans doft.»

Le Renard hade hört på med djupt allvar, medan Heyward långsamt fortgick med sitt förslagna tal. Det märktes tydligt på indianens minspel, att talet gjorde intryck på honom. Han stod nu några ögonblick och övertänkte det, varpå han lade handen på det grova förbandet på sin sårade axel och frågade med ett visst eftertryck:

»Bruka vänner göra sådana här märken?»

»Skulle La longue Carabine ge en fiende ett så lätt sår?»

»Bruka delawarerna krypa som ormar inpå dem de älska och ringla ihop sig för att hugga till?»

»Skulle Le gros Serpent låtit sig luras av den, vars öra han önskade skulle vara dövt?»

»Brukar den vita hövdingen bränna av sitt krut i ansiktet på sina bröder?»

»Brukar han någonsin förfela sitt mål, när det är hans verkliga avsikt att döda?» frågade Heyward tillbaka, i det han smålog med väl spelad uppriktighet.

En ny och tankediger tystnad följde på dessa meningsfulla frågor och snarfyndiga svar. Duncan såg, att indianen tvekade. För att fullständiga sin seger stod han just i begrepp att åter börja uppräkna de blivande belöningarna, då Magua gjorde en uttrycksfull åtbörd och sade:

»Nog! Le Renard är en vis hövding, och vad han gör skall visa sig. Gå, och håll munnen sluten. När Magua talar, är det tid att svara.»

Magua gav tecken till uppbrott och trädde i spetsen för att själv leda tåget. Närmast honom följde David till fots, ty även hans häst hade tagits med av den andra truppen; de båda damerna redo bakom honom, med Heyward gående bredvid dem, under det att indianerna höllo sig på flankerna och bildade eftertruppen under iakttagande av en vaksamhet, som aldrig syntes tröttna.

På detta sätt färdades de under oavbruten tystnad, utom då Heyward talade ett eller annat tröstande ord till de båda systrarna eller David gav sin själs bedrövelse luft i jämmerliga utrop, varmed han avsåg att uttrycka sin ödmjuka undergivenhet. Deras kurs gick i sydlig riktning åt nästan rakt motsatt håll mot vägen till William Henry. Oaktat detta skenbara bevis på, att Magua alltjämt höll fast vid segrarnas ursprungliga avsikt, kunde inte Heyward tro, att hans frestande lockbete så snart blivit glömt; och han kände för väl till en indianstigs slingringar för att antaga, att dess skenbara riktning ledde rakt till målet, när över huvud någon list var av nöden. Mil efter mil tillryggalades emellertid på detta pinsamma sätt genom de ändlösa skogarna utan någon utsikt till ett snart slut på färden.

Cora var den enda, som erinrade sig kunskaparens förmaningar till dem vid avskedet, och så ofta tillfälle erbjöd sig, sträckte hon ut handen för att böja undan de kvistar hon kunde nå. Men indianernas vaksamhet gjorde denna hennes omtänksamhet både svår och farlig; ofta omintetgjordes hennes avsikt därigenom, att hon mötte deras vaksamma ögon, då det blev nödvändigt att låtsa en förskräckelse, som hon icke kände, och låta handen utföra någon kvinnlig åtbörd av skrämsel. Slutligen blevo deras åtbörder, vid varje nytt försök hon gjorde, så hotfulla, att hon måste alldeles avstå. Då i båda indianskarorna hästar funnos, som måste lämna fotspår efter sig, var det ingen förhoppning om att detta tåg skulle kunna göra några märken, som kunde tjäna till vägledning.

Magua vände sig sällan om och talade aldrig. Utan någon annan vägvisare än solen eller vägledd av sådana dolda märken, som endast en infödings skarpsinne förmår upptäcka, styrde han färden över tallbeväxta ödemarker, genom en och annan liten fruktbar dal, över bäckar och rännilar och över vågformiga kullar med instinktlik säkerhet och nästan med en fågels snörräta kurs. Han syntes aldrig tveka. Om stigen knappt var skönjbar eller alldeles försvann eller låg upptrampad och jämn framför honom, gjorde ingen märkbar skillnad i hans snabbhet eller säkerhet.

All denna oförtrutenhet och hastighet saknade emellertid icke sitt mål. Efter att ha gått över en låg dal, genom vilken en forsande bäck slingrade sig, började Magua på en gång stiga uppför en kulle, så brant och svårbestiglig, att de båda ryttarinnorna voro tvungna att stiga av sina hästar för att kunna följa med. När de hade kommit upp på toppen, befunno de sig på en jämn plan, som endast sparsamt var beväxt med träd, och under ett av dessa hade Magua kastat sig ned, liksom villig och färdig att söka den vila, som allesammans så väl behövde.