Den siste mohikanen/Kap 11
← I fångenskap |
|
Räddning i sista ögonblicket → |
XI.
INDIANENS HÄMND.
Indianen hade till rastställe valt en av de branta, pyramidlika kullar, som äga så stor likhet med konstgjorda jordvärn och så talrikt förekomma i Nordamerikas dalar. Den, varom här är fråga, var hög och tvärbrant, dess topp platt, men en av dess sidor var mer än vanligt oregelbunden. Den ägde ingen annan synbar fördel såsom viloplats än sin höjd och sin form, som borde göra dess försvar lätt och en överrumpling så gott som omöjlig. Då Heyward emellertid ej längre väntade den undsättning, som tid och avstånd nu gjorde så osannolik, betraktade han dessa små egendomligheter med fullkomligt likgiltig blick och ägnade sig helt åt att skänka sina svagare olyckskamrater hjälp och tröst. Hästarna fingo avbeta löven på de över kullens topp glest kringspridda träden och buskarna, medan fångarna dukade upp återstoden av sina förråd i skuggan av en bok, som bredde sina horisontala grenar likt en tronhimmel över dem.
Trots deras snabba framtågande hade en av indianerna funnit tillfälle att med en pil nedlägga en kringströvande hjortkalv och hade därpå tåligt burit djurets värdefullare delar på sina axlar till raststället. Utan att anlita köksvetenskapens hjälp började han och hans kamrater nu genast sluka detta lättsmälta näringsämne. Magua ensam satt avsides utan att deltaga i deras motbjudande måltid och synbarligen försänkt i djupa tankar.
Denna hos en indian så märkliga återhållsamhet, när han ägde medel att stilla sin hunger, väckte slutligen Heywards uppmärksamhet. Den unga mannen ville gärna tro, att huronen funderade på det lämpligaste sättet att gäcka sina kamraters vaksamhet för att själv komma i besittning av den utlovade belöningen. I avsikt att understödja hans planer med ett eller annat förslag av egen uppfinning och för att göra frestelsen ännu starkare, avlägsnade han sig från boken och strövade liksom utan något bestämt mål fram till det ställe, där Magua satt.
»Har inte Magua haft ansiktet vänt mot solen tillräckligt länge att ha undgått varje fara från kanadensarnas sida?» frågade han, liksom om han ej längre tvivlade på, att de stodo i gott förhållande till varandra. »Och skall ej hövdingen på William Henry med större välbehag återse sina döttrar, innan en ny natt möjligen härdat hans hjärta mot förlusten och gjort honom mindre frikostig i sin belöning?»
»Älska blekansiktena sina barn mindre om morgonen än om aftonen?» frågade indianen kallt.
»Nej visst inte», svarade Heyward, ivrig att gottgöra sitt misstag, om han begått något. »Den vita mannen kan ofta glömma sina fäders begravningsplats, stundom glömmer han dem han borde älska och lovat omhulda, men en fars ömhet för sitt barn kan aldrig dö.»
»Är då den vithåriga hövdingens hjärta vekt, och skall han tänka på de barn hans hustrur skänkt honom? Han är hård mot sina krigare, och hans ögon äro gjorda av sten.»
»Han är sträng mot den försumlige och lastbare, men mot den plikttrogne och dygdige är han en både rättvis och mänsklig befälhavare. Jag har känt många ömma och kärleksfulla föräldrar, men aldrig har jag sett en man med vekare hjärta för sina barn. Ni har sett den gråhårige inför sina krigare, Magua, men jag har sett hans ögon simma i vatten, när han talade om de barn, som nu äro i ert våld.»
Heyward tystnade, ty han visste ej hur han skulle uppfatta det egendomliga uttryck, som glimtade i den uppmärksamt lyssnande indianens drag. Först föreföll det som om minnet av den utlovade belöningen trädde livligt för honom, under det han lyssnade till skildringen av de faderliga känslor, som skulle försäkra honom om dess besittning; men då Heyward fortsatte, blev det glädjefulla uttrycket så grymt ondskefullt, att han måste befara, att det härrörde av någon ännu ohyggligare lidelse än girigheten.
»Gå», sade huronen och lät ögonblickligen det oroväckande uttrycket efterträdas av ett dödslikt lugn i anletsdragen, »gå till den mörkhåriga dottern och säg henne, att Magua väntar att få tala med henne. Fadern skall komma ihåg, vad barnet lovar.»
Heyward, som uppfattade dessa ord som en önskan att få en ytterligare säkerhet för att de utlovade skänkerna icke skulle utebli, begav sig sakta och motvilligt till det ställe, där systrarna nu vilade efter sin mödosamma färd, för att meddela sig med Cora.
»Ni känner beskaffenheten av en indians önskningar och måste vara frikostig på löften om krut och filtar», fortfor han, under det han följde henne fram till Magua. »Starka drycker äro emellertid vad sådana som han mest värdera, och inte heller skulle det vara ur vägen att tillägga någon skänk given av er egen hand med det behag ni så väl förstår att inlägga. Kom ihåg, Cora, att på er sinnesnärvaro och fyndighet beror kanske i någon mån till och med ert liv, lika väl som Alices.»
»Och ert, Heyward!»
»Mitt liv är av föga vikt; det är redan sålt till min konung och utgör ett byte, som vilken fiende som helst har rätt att bemäktiga sig, om han kan. Jag har ingen far, som väntar på mig, och endast få vänner, som skola begråta ett öde, som jag åtrått med ynglingens omättliga längtan att få utmärka sig… Men tyst, nu äro vi framme. — Magua, den unga dam ni önskade tala med är nu här.»
Indianen steg upp långsamt och stod under nära en minut tyst och orörlig. Därpå gav han Heyward en vink att avlägsna sig och sade kallt:
»När huronen talar med kvinnor, sluter hans stam till sina öron.»
Då Heyward dröjde, liksom om han vägrade att lyda, sade Cora med ett lugnt småleende:
»Ni hör, Heyward, och dessutom borde grannlagenheten bjuda er att draga er tillbaka. Gå till Alice och trösta henne med våra nyvaknade förhoppningar.»
Hon väntade tills han gått, varpå hon vände sig till Magua och sade med sitt köns hela värdighet i ton och sätt:
»Vad har Le Renard att säga Munros dotter?»
»Hör på!» sade indianen och lade sin hand med eftertryck på hennes arm liksom för att förmå henne att med största uppmärksamhet lyssna till honom, en åtbörd som Cora lugnt men bestämt avvisade genom att frigöra armen från hans grepp. »Magua var en född hövding och krigare bland de röda huronerna vid sjöarna; han såg tjugu somrars sol komma tjugu vintrars snö att rinna bort i strömmar, innan han såg ett blekansikte, och han var lycklig. Då kommo hans kanadafäder till skogarna och lärde honom dricka eldvatten, och han blev en usling. Huronerna drevo bort honom från hans fäders gravar, liksom de förfölja den jagade buffeln. Han sprang utefter sjöarnas stränder och följde deras utlopp till kanonernas stad.[1] Där jagade han och fiskade, tills folket åter drev honom bort genom skogarna i armarna på hans fiender. Den hövding, som var född huron, blev till sist en krigare bland mohawkerna.»
»Jag har hört någonting i den vägen förut», sade Cora, som märkte, att han tystnade för att undertrycka de vilda känslor, som började låga upp allt för häftigt, då han i minnet genomgick sina inbillade oförrätter.
»Var det Le Renards fel, att hans huvud inte var gjort av sten? Vem gav honom eldvattnet? Vem gjorde honom till en usling? Det var blekansiktena, folket av er egen färg.»
»Bär jag då ansvaret för att det finns obetänksamma och samvetslösa män, vilkas hy liknar min?»
»Nej, Magua är en man och ingen dåre. Sådana som ni öppna aldrig sina läppar för den brännande strömmen; den Store Anden har givit er visdom.»
»Vad har jag då att skaffa med era olyckor, att inte säga förvillelser?»
»Hör på» upprepade indianen och återtog sin allvarliga hållning. »När Le Renards engelska och franska fäder grävde upp stridsyxan, slog han mohawkernas krigsstolpe och drog ut i strid mot sitt eget folk. Blekansiktena ha drivit bort rödskinnen från deras jaktmarker, och när dessa nu strida, går en vit man i spetsen. Den gamla hövdingen vid Horican, er far, var den stora befälhavaren för vår krigsstyrka. Han sade till mohawkerna: ’Gören det här och gören det där’, och han blev åtlydd. Han gjorde en lag, att om en indian drack eldvatten och kom in i hans krigares tyghyddor, skulle det inte glömmas. Magua öppnade dåraktigt sin mun, och den heta drycken förde honom till Munros hydda. Vad gjorde då gråhuvudet? Må hans dotter säga det!»
»Han kom ihåg, vad han sagt, och skipade rättvisa genom att straffa den skyldige», svarade den oförskräckta flickan.
»Rättvisa!» upprepade indianen, i det han kastade en den grymmaste och vildaste blick på hennes orubbliga ansikte. »Är det rättvisa att göra ont och sedan straffa därför? Magua var inte sig själv, det var eldvattnet som talade och handlade för honom, men Munro trodde det inte. Huronhövdingen blev bunden inför alla blekansiktenas krigare och piskad som en hund.»
Cora förblev tyst, ty hon visste ej hur hon, på ett sätt som lämpade sig för en indians uppfattning, skulle ursäkta denna okloka stränghet å sin fars sida.
»Be», fortfor Magua, i det han slet upp det lätta kattunsskynke, som högst ofullständigt skylde hans målade bröst, »här finnas ärr efter sår, som tillfogats med knivar och kulor; av dem kan en krigare skryta inför sitt folk. Men gråhuvudet har på huronhövdingens rygg lämnat märken, som han som en kvinna måste gömma under de vitas färgade tyg.»
»Jag hade trott», svarade Cora, ratt en indiankrigare var tålig och att hans ande ej kände eller visste av den smärta hans kropp led.»
»När chippewaerna bundo Magua vid pålen och gjorde den här skåran», sade indianen, i det han lade fingret på ett djupt ärr på bröstet, »skrattade huronen dem i ansiktet och sade dem, att endast kvinnor skuro så lätt. Hans ande var då i molnen. Men när han kände Munros slag, låg hans ande under björkspöna. En hurons ande är aldrig drucken; den minnes för evigt.»
»Men den kan blidkas. Om min far har begått en orättvisa mot er, så visa honom, hur en indian kan förlåta en oförrätt, och för hans döttrar tillbaka till honom. Ni har hört av major Heyward…»
Magua skakade på huvudet för att avvisa ett upprepande av anbud, som han så djupt föraktade.
»Vad önskar ni då?» fortfor Cora efter en högst pinsam tystnad, varunder den övertygelsen trängde sig på henne, att den allt för hoppfulla och högsinnade Heyward hade blivit grymt bedragen av vildens list.
»Vad en huron älskar: gott för gott, ont för ont.»
»Ni vill då hämnas den oförrätt, Munro tillfogat er, på hans hjälplösa döttrar? Vore det inte manligare handlat att öppet gå emot honom och utkräva en krigares vedergällning?»
»Blekansiktenas armar äro långa och deras knivar skarpa», genmälde vilden med ett ondskefullt skratt. »Varför skulle Le Renard bege sig in bland gråhuvudets bössbeväpnade krigare, när han har hans ande i sin hand?»
»Säg vad ni tänker göra, Magua», sade Cora, som måste lägga band på sig för att kunna tala med lugn. »Tänker ni föra oss som fångar till skogarna, eller har ni någonting ännu värre i sinnet? Finns ingen belöning, intet medel att gottgöra oförrätten och beveka ert hjärta? Släpp åtminstone min kära syster och utgjut all er ondska på mig. Köp rikedom genom hennes frigivande och tillfredsställ er hämnd med ett enda offer. Förlusten av båda hans döttrar skulle kanske lägga den gamla mannen i graven, och var vore då Le Renards tillfredsställelse? »
»Hör på!» sade indianen ännu en gång. »De ljusa ögonen kunna gå tillbaka till Horican och berätta den gamla hövdingen, vad som hänt, om den mörkhåriga kvinnan vill svära vid sina fäders Store Ande att ej säga någon lögn.»
»Vad skall jag lova?» frågade Cora, som genom sin behärskade och kvinnliga värdighet ännu hade en hemlig makt över indianens vilda lidelser.
»När Magua lämnade sitt folk, gavs hans hustru åt en annan hövding. Han har nu slutit vänskap med huronerna och skall återvända till sin stams gravar på stranden av den stora sjön. Må den engelska hövdingens dotter följa honom och bo i hans wigwam för alltid.»
Hur upprörande ett sådant förslag än måste förefalla Cora, bibehöll hon trots sin djupa motvilja tillräcklig självbehärskning att svara utan att visa minsta svaghet.
»Vad nöje skulle väl Magua finna i att dela sin hydda med en kvinna, som han inte älskade, en som tillhörde ett annat folk och en annan färg än hans egna? Bättre vore då, att han toge emot Munros guld och genom gåvor köpte sig en huronflickas hjärta.»
Indianen svarade ej under nära en minut utan stod och såg på henne med blickar, som kommo henne att sänka sina ögon av blygsel. Medan hon ryste av fruktan, att hennes öron skulle såras av något ännu mer upprörande förslag, svarade Magua i en ton av djupaste ondska:
»När såren svedo på huronens rygg, visste han, var han kunde finna en kvinna för att låta henne känna smärtan. Munros dotter skulle bära hans vatten, baka hans majsbröd och koka hans villebråd. Gråhuvudets kropp skulle sova bland hans huroner, men hans hjärta skulle kunna träffas av Le Subtils kniv.»
»Vidunder! Du förtjänar väl ditt svekfulla namn!» utropade Cora i ett okuvligt utbrott av ovilja. »Ingen annan än en avgrundsande kunde hitta på en sådan hämnd. Men du överskattar din makt. Du skall finna, att det verkligen är Munros hjärta du har i dina händer, och det skall trotsa din värsta ondska!»
Indianen besvarade detta djärva trots med ett hemskt småleende och gav henne en vink att gå sin väg. Cora, som redan ångrade sitt förhastande, hade intet annat val än att lyda, ty Magua själv lämnade genast stället och slöt sig till sina glupska kamrater. Heyward skyndade emot den upprörda flickan och frågade henne om utgången av det samtal, som han på avstånd hade följt med så mycken uppmärksamhet. Men för att icke oroa Alice undvek hon att ge något bestämt svar. På sin systers upprepade ängsliga frågo rörande deras sannolika öde gav hon intet annat svar, än att hon pekade på den mörka skaran med en sinnesrörelse, som hon icke förmådde behärska, i det hon tryckte Alice till sitt bröst:
»Se där, se där! Läs vårt öde i deras ansikten. Vi få se, vi få se!»
När Magua kom fram till sina kamrater, som efter sin måltid lågo makligt utsträckta på marken, började han tilltala dem med en indianhövdings hela värdighet. Redan de första ord, han sade, hade den verkan, att åhörarna reste sig upp i aktningsfullt uppmärksam ställning. Då huronen begagnade sitt modersmål, kunde fångarna, trots indianernas försiktighet att hålla dem inom kasthåll för sina tomahåker, endast sluta sig till innehållet av hans tal genom de betecknande åtbörder, med vilka en indian alltid belyser sin vältalighet.
I början föreföll såväl Maguas språk som hans gester lugna och betänksamma. Men det märktes tydligt av hans småningom höjda röst, att hans tal gick ut på att hetsa upp dem genom att påminna dem om deras vid Glens vattenfall stupade kamrater. Därvid åskådliggjorde han med tillhjälp av grenarna på ett ungträd den indians olyckliga öde, som hade varit hängande mellan himmel och jord, innan han äntligen störtade ned i fallet.
Slutligen råkade indianerna i fullt raseri och uppgåvo tjut som om skogen, i stället för att innehålla en så liten skara, hade varit fylld av hela deras folk. Vid hans första antydan om, att de hade hämnden i sin hand, sprang hela skaran upp som en man och rusade på sina fångar med dragna knivar och lyfta tomahåker. Heyward kastade sig mellan systrarna och de anfallande, av vilka han grep tag i den främste med förtvivlans kraft, som för ett ögonblick hejdade det våldsamma anloppet. Detta motstånd gav Magua tid att gå emellan och föreställa dem, att de, i stället för att döda fångarna genast, borde förlänga deras lidanden. Indianerna mottogo hans förslag med bifallsrop och skredo genast till dess verkställande.
Två kraftfulla krigare kastade sig över Heyward, medan en annan försäkrade sig om den mindre handfasta sångmästarens person. Ingendera av fångarna gav sig emellertid utan en förtvivlad, fastän gagnlös kamp. Till och med David kastade sin angripare till marken, och Heyward övermannades ej förrän segern över hans kamrat tillät indianerna att med förenad styrka anfalla honom. Därpå blev han bunden och fastgjord vid stammen av det ungträd, på vars grenar Magua hade givit sin föreställning av den mellan himmel och jord svävande huronens öde. När Heyward återkom till besinning, hade han den pinsamma vissheten för sina ögon, att samma öde väntade honom och alla hans olyckskamrater. Till höger om honom stod Cora bunden på samma sätt som han; hon var blek och upprörd, men hennes ögon följde ännu med stadig blick deras fienders förehavanden. Till vänster om honom gjorde de vidjor, som bundo Alice vid en tall, flickan den tjänst, som hennes darrande lemmar vägrade, i det att endast detta fängsel hindrade hennes bräckliga gestalt från att sjunka ned. Hon hade händerna knäppta i bön, men i stället för att skåda uppåt till den makt, som ensam kunde rädda dem, svävade hennes blickar omedvetet bort till Duncan, med ett slags barnslig känsla av beroende. David hade kämpat emot, men det nya i de omständigheter, i vilka han nu befann sig, höll honom tyst och fördjupad i tanken på den egentliga meningen med denna ovanliga tilldragelse.
Huronernas hämnd hade antagit en ny riktning, och de beredde sig att verkställa den med all den barbariska uppfinningsrikedom, som deras folk hade förvärvat genom århundradens övning. Somliga samlade bränsle för att tända ett bål, en klöv tallstickor, som sedan skulle stickas in i fångarnas kött och antändas, andra böjde topparna av två ungträd till marken för att vid armarna hänga Heyward mellan dem och låta honom sönderslitas, när de åter sprungo i höjden. Men Maguas hämnd sökte en djupare och ondskefullare förnöjelse. Medan de andra höllo på med sina ohyggliga förberedelser, gick han fram till Cora och sade:
»Nå, vad säger nu Munros dotter? Hennes huvud är för gott att vila i Le Renards hydda; skall hon tycka bättre om, när det rullar omkring på kullen här som en leksak för vargarna? Hennes barm kan inte amma upp en hurons barn; hon skall nu få se indianerna spotta på den.»
»Gå er väg!» sade hon med en värdighet, som för ett ögonblick lade band på den barbariska indianen. »Ni blandar bitterhet i mina böner och står emellan mig och min Gud.»
»Se barnet gråter!» återtog Magua, i det han med retfullt hån pekade på Alice. »Hon är för ung att dö. Skicka henne till Munro att kamma hans grå hår och hålla livet uppe i den gamla mannens hjärta.»
»Vad säger han, Cora?» frågade Alice med darrande röst. »Talade han om att skicka mig till vår far?»
Under en god stund stod den äldre systern och såg på den yngre med ett ansiktsuttryck, vari mäktiga känslor stredo om herraväldet. Slutligen sade hon i en ton av nästan moderlig ömhet:
»Alice, huronen erbjuder sig att skona oss båda till livet, ja ännu mer, han erbjuder sig att återskänka Duncan lika väl som dig åt våra anhöriga, åt vår far, vår förkrossade gamla far, om jag vill kuva min upproriska, envisa stolthet och samtycka…»
Hennes röst kvävdes, och knäppande händerna blickade hon uppåt, liksom om hon i sin själsvånda sökte upplysning av en oändlig visdom.
»Säg ut!» ropade Alice. »Vad skulle du samtycka till? O, att anbudet vore gjort till mig! För att rädda dig, för att lindra vår gamla fars sorg och befria Duncan skulle jag med glädje kunna dö.»
»Dö!» upprepade Cora, nu med lugnare och stadigare röst. »Det vore lätt, och kanske är den andra utvägen det inte mindre. Han vill», fortfor hon, i det hon sänkte tonen i djupt medvetande om det förnedrande i förslaget, »att jag skall följa honom till vildmarken, till huronernas boningar, och stanna där — kort sagt, bli hans hustru. Tala därför, Alice, du, min högt älskade syster! Och ni också, major Heyward, kom mitt svaga förstånd till hjälp med ett råd! Bör livet köpas med ett sådant offer? Vill du, Alice, mottaga det av min hand för ett sådant pris? Och ni, Heyward? Ack, råd mig och led mig, ni båda, ty jag tillhör er helt och hållet!»
»Jag skulle vilja det?» utbrast den unga mannen med ovilja och förvåning. »Cora, Cora, ni skämtar med vår olycka. Nämn inte det ohyggliga villkoret en gång till! Blotta tanken därpå är värre än tusen dödar.»
»Jag visste väl, att det skulle bli ert svar!» utropade Cora. »Vad säger min Alice? För hennes skull vill jag underkasta mig mitt öde utan knot.»
Alice syntes överväldigad av sina känslor, ty det dröjde ett ögonblick, innan hon förmådde svara:
»Nej, nej, nej! Bättre då att vi dö, som vi levat, tillsammans!»
»Så dö då!» skrek Magua, i det han kastade sin tomahåk mot den värnlösa flickan. Yxan klöv luften mitt för Heyward, skar av några av Alices fladdrande lockar och trängde in i trädet över hennes huvud, där den skälvande satt kvar. Då Heyward såg det, råkade han i raseri; uppbjudande hela sin styrka, slet han av vidjorna, som bundo honom, och rusade på en annan vilde, som under högljudda tjut och med bättre sikte beredde sig att kasta i sin tur. De stötte ihop, brottades och föllo på en gång till marken. Vildens nakna kropp erbjöd Heyward ingen möjlighet att hålla fast sin motståndare, som gled undan hans tag, åter reste sig och med ena knäet på hans bröst tryckte ned honom med en jättes tyngd. Heyward såg redan kniven blänka i luften, då ett visslande ljud svepte förbi honom och snarare beledsagades än följdes av en bössas skarpa knall. Han kände sitt bröst befrias från den tyngd det burit, såg det ursinniga uttrycket i sin motståndares ansikte övergå i ett drag av obestämd förvirring, därpå sjönk indianen död ned på de vissna löven vid hans sida.
- ↑ Quebec.