Den siste mohikanen/Kap 18
← En kapprodd |
|
Ett djärvt beslut → |
XVIII.
NÄRA MÅLET.
Kanotfararna hade landat vid gränsen till en trakt, som ännu i denna dag är mindre känd för Förenta staternas invånare än Arabiens öknar och Tartariets stäpper. Det var det ofruktbara och oländiga distrikt, som skiljer Champlains tillflöden från Hudsons, Mohawks och S:t Lawrences. Sedan tiden för vår berättelse har landets företagsamma anda omgivit det med ett bälte av rika och blomstrande nybyggen, ehuru icke ens nu någon annan än jägaren eller vilden tränger in i dess dystra och vilda gömslen.
Som emellertid Falköga och mohikanerna ofta hade färdats över denna vidsträckta vildmarks berg och dalar, tvekade de ej att tränga in i dess djup, med oförskräcktheten hos män, som varit vana vid dess umbäranden och svårigheter, Under många timmar strävade de nu framåt på sin mödosamma stråt, vägledda av en stjärna eller följande riktningen av något vattendrag, till dess kunskaparen föreslog, att nan skulle göra halt, och höll en kort överläggning med indianerna, varpå de gjorde upp eld och vidtogo de vanliga förberedelserna att tillbringa natten på stället.
Munro och Heyward, som följde sina erfarnare kamraters exempel och sökte tillägna sig deras tillitsfullhet, sovo utan fruktan om än inte utan bekymmer. Daggen höll på att avdunsta och solen hade skingrat töcknen och spred ett starkt och klart ljus i skogen, när vandringsmännen fortsatte sin färd.
Då man hade tillryggalagt några engelska mil, började Falköga, som gick i spetsen, skrida framåt med större betänksamhet och vaksamhet. Han stannade ofta för att undersöka träden och gick aldrig över en rännil utan att uppmärksamt ge akt på dess vattenmängd, dess hastighet och färgen på dess vatten. Av misstro till sitt eget omdöme vädjade han ofta och allvarsamt til Chingachgooks åsikt. Slutligen förklarade kunskaparen, i vilket kinkigt läge de befunno sig.
»När jag fann, att huronernas hemväg gick norr ut», sade han, »behövdes det inte många års erfarenhet för att säga, att de skulle följa dalarna och hålla sig mellan Hudsons och Horicans vatten, tills de skulle träffa på källorna till de kanadiska floderna, som skulle föra dem in i hjärtat av fransosernas land. Och likväl befinna vi oss nu här på kort avstånd från Scaroon utan att ha stött på minsta tecken till spår. Den mänskliga naturen är svag och det är möjligt, att vi slagit in på orätt stråt.»
»Gud bevare oss för ett sådant misstag!» utropade Heyward. Låtom oss gå tillbaka samma väg vi kommit och undersöka den med skarpare ögon.»
I samma ögonblick sågs Unkas springa framåt som en hjort, skyndade uppför en backsluttning några tiotal steg framför dem och stannade vid ett ställe, där jorden såg ut, som om den nyligen hade blivit uppsparkad av något tungt djur, som hade gått fram där. Alla följde honom med ögonen under denna oväntade rörelse och förstodo av ynglingens triumferande min, att han hade gjort något lyckligt fynd.
»Där ha vi spåret!» utropade kunskaparen, i det han gick fram till stället. »Gossen har snabb blick och skarpt förstånd för sina år.»
»Se!» sade Unkas, i det han pekade åt norr och söder på de tydliga märkena av ett brett spår på båda sidor om honom. »Det mörka håret har begivit sig mot kölden.»
»En hund har aldrig följt ett vackrare spår», svarade kunskaparen och skyndade genast fram på den angivna väger, »Vi ha haft tur, utmärkt tur och kunna förfölja med nosen i vädret. Ja, här ha vi de båda vankande hästarna; den där huronen färdas alldeles som en vit general. Karlen har drabbats av Guds dom och är rent galen. Håll skarp utkik efter hjulspår, sagamore», fortfor han, i i det han såg sig omkring och skrattade i sin nyväckta belåtenhet, »ty snart skall man få se, att den dåren åker i vagn, och det fast han har tre de skarpaste ögonparen i gränsbygderna bakom sig.»
Deras färd blev nu snabb och skedde nästan med samma säkerhet, som när en resande färdas på en bred och öppen landsväg. Om en klippa, en bäck eller en sträcka hårdare mark än vanligt skar av den ledtråd de hade att följa, återfann kunskaparens säkra blick den redan på avstånd, så att sällan en enda minuts uppehåll blev nödvändigt. Deras framfärd underlättades mycket av vissheten, att Megua hade funnit det nödvändigt att färdas genom dalarna, en omständighet som gjorde vägens allmänna riktning säker. Huronen hade emellertid icke alldeles försummat de konstgrepp, som infödingarna vanligen begagna, när de draga sig tillbaka för en fiende. Falska spår och plötsliga vändningar förekommo ofta, Var helst en bäck eller markens beskaffenhet gjorde sådana verkställbara; men förföljarna läto sällan narra sig och upptäckte alltid sitt misstag, innan de hade förlorat vare sig tid eller väg på det vilseledande spåret.
Mitt på eftermiddagen hade de gått över Scaroon och styrde kurs mot den nedgående solen. Sedan de hade gått utför en höjd och ned i en dalsänka, genom vilken en strid ström flöt fram, kommo de plötsligt till ett ställe, där Le Renard och hans lilla skara hade rastat. Slocknade bränder lågo omkring en källa, kvarlevorna av en hjort voro kringspridda på platsen och träden buro tydliga märken av att hästarna hade betat av deras löv. Men under det att marken var tilltrampad och tydliga fotavtryck efter både människor och djur sågos runt platsen, tycktes spåret plötsligt sluta här.
Det var lätt att följa hästarnas spår, men dessa tycktes ha vandrat omkring utan ledare och utan något annat mål än att söka föda. Unkas sökte ivrigt och kom slutligen ledande de båda stona, vilkas sadlar voro sönderbrutna och sadeltäckena nedsmutsade, som om djuren hade fått löpa omkring efter behag under flera dagars tid.
»Vad kan det här betyda?» sade Heyward, i det han bleknade och såg sig omkring som om han fruktade, att buskar och löv skulle blotta någon ryslig hemlighet.
»Att vår vandring hastigt nått sitt slut och att vi befinna oss i fiendens land», svarade kunskaparen. »Hade den skälmen varit hårt ansatt och fruntimren saknat hästar för att kunna följa med hans sällskap, kunde han möjligtvis ha tagit deras skalper, men utan en fiende i hälarna och med sådana kraftiga hästar som de här skulle han inte ha krökt ett hår på deras huvuden. Ja, nu äro visserligen hästarna här, men huronerna äro borta; låtom oss därför söka efter den stig, på vilken de dragit vidare.»
Falköga och mohikanerna ägnade sig nu på fullt allvar däråt. En cirkel på några hundra fots omkrets drogs upp, och var och en tog ett segment på sin del. Men undersökningen ledde icke till någon upptäckt. Avtrycken av fötter voro talrika, men de syntes alla härröra från män, som hade vandrat omkring på stället utan någon avsikt att lämna det. Ännu en gång gingo kunskaparen och hans kamrater runt om raststället, den ene långsamt följande den andre, tills de åter befunno sig i medelpunkten utan att vara klokare än förut.
»Sådan list måste det ligga något djävulstyg bakom!» utropade Falköga. »Vi måste ta i tu på skarpen, sagamore, börja vid källan och undersöka marken tum för tum. Huronen skall aldrig komma att skryta inför sin stam över att han har en fot, som inte lämnar något spår efter sig.»
Kunskaparen föregick själv med gott exempel och fördjupade sig i sökandet med förnyat nit. Ej ett löv på marken lämnades ovänt; kvistar röjdes bort och stenar lyftes upp, ty man visste, att indianernas list ofta begagnade sig av dylika föremål till sitt skydd och med yttersta tålamod och flit bemödade sig att dölja varje spår, där de gingo fram. Men icke heller nu lyckades man upptäcka något. Slutligen företog sig Unkas att krafsa jord över den grumliga lilla rännil, som rann från källan, och leda dess lopp i en annan fåra. Så snart dess smala bädd nedanför fördämningen var torr, lutade han sig ned över den med skarpa och nyfikna ögon. Ett jubelrop förkunnade genast den unga krigarens framgång; alla samlades kring stället, där Unkas pekade på ett spår av en mockasin i slammet.
»Den gossen kommer att bli en heder för sitt folk och en nagel i ögat på huronerna!» sade Falköga, i det han betraktade spåret med lika mycken beundran som en naturforskare skulle ha ägnat ett mammutdjurs betar eller revbenen av en mastodont. »Likväl är det här inte fotspåret av en indian, ty kroppstyngden vilar för mycket på hälen, och tårna äro utåtvända, som om en fransk dansmästare hade varit här och lärt hans stam sin flaxande gång. Spring tillbaka, Unkas, och hämta mig måttet på sångarens fot. Du finner ett vackert avtryck av den just mittför den där klippan på sluttningen av kullen.»
Medan Unkas uträttade detta, undersökte kunskaparen och Chingachgook med mycken omsorg det nyfunna spåret. Måtten överensstämde, och Falköga förklarade utan tvekan, att spåret hörrörde från David, som ännu en gång hade måst byta ut sina skor mot mockasiner.
»Jag kan nu läsa hela historien lika tydligt som om jag hade sett Le Subtils konster», tillade han. »Då sångaren är en man, vars anlag förnämligast ligga i strupen och fötterna, har han fått gå först och de andra ha stigit i hans spår och försökt lämpa sig efter deras form.»
»Men», utropade Heyward, »jag ser inga spår av…»
»De unga kvinrorna», avbröt kunskaparen. »Den kanaljen har funnit på något sätt att bära dem, till dess han ansåg sig ha lett varje förföljare på villospår. Jag vågar mitt liv på att vi få se märken efter deras vackra små fötter, innan vi hunnit något längre stycke fram.»
Hela skaran satte sig nu i rörelse, varvid den följde rännilens lopp och höll blicken stadigt fäst på de regelbundet förekommande spåren. Vattnet flöt snart i sin gamla bädd igen, men skogsmännen fortsatte sin väg under aktgivande på marken å ömse sidor och nöjde sig med vissheten om, att spåret låg under vattnet. På detta sätt tillryggalade de mer än en halv engelsk mil, innan de kommo till ett ställe, där bäcken porlade runt omkring foten av en vidsträckt och naken klippa. Där stannade de för att förvissa sig om, att huronerna icke hade lämnat vattnet.
Det var en lycka att de gjorde detta, ty den raska och vaksamma Unkas fann snart avtrycket av en fot på en mosstuva, där en indian tycktes ha kommit att trampa oavsiktligt. Följande den riktning, som angavs av denna upptäckt, begav han sig in i den angränsande småskogen och påträffade där spåret lika färskt och tydligt som det hade varit, innan de kommo fram till källan. Ett nytt rop underrättade de andra om Unkas' lyckliga fynd och gjorde med ens slut på deras sökande.
»Ja, det har planlagts med indianskt förstånd och skulle ha slagit vita ögon med blindhet», sade kunskaparen, när alla voro samlade kring platsen.
»Skola vi tåga vidare?» frågade Heyward.
»Sakta, sakta! Vi känna nu vår stig, men det är en god sak att närmare undersöka ställningar och förhållanden. Detta är min skolgång, major, och om man försummar den boken, har man föga utsikt att lära sig något av försynens verk. Allt är nu klart utom en sak, och det är på vad sätt den kanaljen lyckats föra fruntimren fram på det dolda spåret. Även en huron skulle vara för stolt att låta deras späda fötter vidröra vattnet.»
»Kan det här bidraga att klargöra den kinkiga frågan?» frågade Heyward, i det han pekade på spillrorna av ett slags handbår, som blivit grovt förfärdigad av grenar och sammanbundna med vidjor och nu tycktes bortkastad såsom onyttig.
»Allt är nu klart!» utropade Falköga förtjust. »De spetsbovarna ha använt flera timmar så visst som en minut på att ge sitt spår ett lögnaktigt slut. Nåja, jag vet fall, då de slösat hela dagar på samma sätt och med lika liten framgång. Här ha vi nu tre par mockasiner och två par små fötter. Det är förvånande, att någon mänsklig varelse kan färdas på så små lemmar. Räck mig bockskinnsremmen, Unkas, och låt mig mäta längden på den här foten. Herre Gud, den är inte längre än ett barns, och likväl äro flickorna resliga och välskapade. Försynen utdelar sina gåvor på ett märkvärdigt sätt för sina egna visa ändamål, det måste även den bäste och mest belåtne av oss erkänna.»
»Mina döttrars späda lemmar äro inte i stånd att uthärda dessa mödor», sade Munro, i det han med en faders kärlek betraktade sina barns lätta spår. »Vi komma att finna deras medvetslösa kroppar i den här vildmarken.»
»Det ha vi föga orsak att befara», svarade kunskaparen, i det han sakta skakade på huvudet. »Det här är ett stadigt och rakt, fastän lätt steg och inte över hövan långt. Se här, hälen har knappast vidrört marken, och där har det mörka håret tagit ett litet hopp från en trädrot till en annan. Nej, nej, jag ansvarar med min erfarenhet för, att ingendera av dem varit nära att svimma här i trakten. Sångaren däremot började nu bli ömfotad och trött i benen, det märks tydligt på hans spår. Där se vi, att han snavat, här har han gått bredbent och vacklande, och där åter ser det ut som om han gått på snöskor. Jo, jo, en man, som uteslutande begagnar sin strupe, lär svårligen kunna ge sina ben tillbörlig övning.»
På grund av dylika ovedersägliga vittnesbörd ledde sig den erfarna skogsmannen till sanningen med nästan lika stor säkerhet och noggrannhet som om han själv hade varit vittne till alla de tilldragelser, som hans skarpsinne med sådan lätthet bragte i dagen. Lugnade av dessa försäkringar och övertygade genom en slutledning, som var så tydlig, därför att den var så enkel, gjorde vandringsmännen nu en kort rast för att intaga en hastig måltid.
När den var över, kastade kunskaparen en blick på den dalande solen och började gå framåt med sådan snabbhet, att Heyward och den ännu kraftfulla Munro måste anstränga all sin muskelstyrka för att kunna följa med. Deras väg gick nu utefter den redan omnämnda dalsänkan. Som huronerna icke hade gjort några vidare ansträngningar att dölja sina spår, uppehölls förföljarnas framfärd icke längre av någon ovisshet. Innan en timme förflutit, avtog emellertid märkbart Falkögas hastighet, och hans huvud blickade icke längre stadigt och rakt fram som förut, utan började misstänksamt vändas från ena sidan till den andra, liksom om han vore medveten om någon annalkande fara. Han stannade snart på nytt och väntade, tills hela sällskapet hann upp honom.
»Jag vädrar huronerna», sade han till mohikanerna. »Där borta ligger himmeln öppen mellan trädtopparna, och vi börja komma deras läger allt för nära. Sagamore, tag du bergsluttningen till höger, Unkas får göra en krök utmed bäcken till vänster, medan jag försöker följa spåret. Om någonting skulle inträffa, blir signalen tre kraxningar av en kråka. Jag såg en sådan fågel flaxa i luften alldeles bakom den där utdöda eken — ett nytt bevis på, att vi äro i närheten av ett läger.»
Indianerna begåvo sig var och en på sin väg, medan Falköga försiktigt gick vidare, följd av de båda officerarna. Heyward trängde snart fram till deras vägvisares sida i sin iver att så tidigt som möjligt få se en skymt av de fiender han med så mycken möda och bekymmer hade förföljt. Falköga bad honom smyga sig fram till skogsbrynet, vilket som vanligt var kantat med snår, och där invänta hans egen ankomst; ty själv ville han närmare undersöka vissa misstänkta tecken litet på ena sidan om deras väg. Heyward lydde och stod snart vid skogsbrynet, där han hade framför sig en utsikt, som han fann lika märkvärdig som den var ny.
Träden på en ansenlig sträcka hade blivit fällda, och en mild sommaraftons glöd föll på röjningen i vacker motsättning till skogens skymningsljus. På kort avstånd från det ställe, där Heyward stod, tycktes floden ha vidgat ut sig till en liten sjö, så att den betäckte största delen av låglandet från det ena berget till det andra. Vattnet hade sitt avlopp ur detta vidsträckta bäcken i ett vattenfall, så regelbundet och milt, att det snarare tycktes vara ett verk av människohand än bildat av naturen. Ett hundratal jordhyddor stodo på sjöstranden och även ute i vattnet, liksom om detta hade stigit över sina vanliga bräddar. De rundade taken, vilkas form gjorde dem beundransvärt lämpliga att lämna skydd mot väder och vind, vittnade om större konstfärdighet och omtanke än infödingarna brukade nedlägga ens på sina fasta bostäder, långt mindre då på dem, som voro avsedda för tillfälligt bruk under jakt och krig. Kort sagt, hela byn eller staden, vilketdera den nu borde kallas, visade större planmässighet och prydlighet i utförandet, än vad de vita i allmänhet trodde tillhöra indianernas vanor. Emellertid såg den ut att vara övergiven, åtminstone tänkte Heyward så under en god stund; men slutligen tyckte han sig upptäcka åtskilliga mänskliga gestalter, som närmade sig honom på alla fyra och tycktes släpa efter sig något tungt föremål, som hans upphetsade inbillning genast antog vara något fruktansvärt förstörelseredskap. I samma ögonblick sågos några mörka huvuden titta ut ur hyddorna och platsen syntes plötsligt vimla av varelser, som likväl smögo från den ena betäckningen till den andra så hastigt, att intet tillfälle erbjöd sig att undersöka deras sinnelag eller förehavanden. Oroad av dessa misstankar och oförklarliga rörelser, tänkte han just ge den överenskomna kråksignalen, då ett prassel i löven alldeles i närheten hastigt drog hans blickar åt annat håll.
Den unga mannen ryckte till och drog sig ofrivilligt några steg tillbaka, när han varsnade en främmande indian på endast ungefär hundra stegs avstånd. Men han återvann genast fattningen, och i stället för att ge en larmsignal, som skulle ha kunnat bli olycksdiger för honom själv, stod han kvar orörlig och gav uppmärksamt akt på den andres rörelser.
Ett ögonblicks lugn iakttagelse var tillräcklig att förvissa Heyward om att han icke hade blivit upptäckt. Infödingen syntes liksom han själv vara upptagen av att betrakta byns låga boningar och dess invånares smygande rörelser. Det var omöjligt att under den högst besynnerliga mask av färg, som dolde hans anletsdrag, upptäcka uttrycket i dem, fastän Heyward föreställde sig, att det snarare var vemodigt än grymt. Hans huvud var som vanligt rakat med undantag äv hjässan, från vars hårtofs tre eller fyra urblekta hökfjädrar löst dinglade. En trasig kalikåmantel omslöt till hälften hans kropp, medan hans benbeklädnad utgjordes av en vanlig skjorta, vars ärmar fingo tjäna till ett ändamål, som i allmänhet vinnes genom en vida bekvämare inrättning. Hans ben voro nakna och på ett bedrövligt sätt stuckna och rivna av törntaggar. Fötterna voro dock beklädda med ett par goda björnskinnsmockasiner. På det hela hade han ett olyckligt och jämmerligt utseende.
Heyward höll ännu på att nyfiket ge akt på sin grannes yttre människa, då kunskaparen tyst och försiktigt smög fram till hans sida.
»Som ni ser, ha vi hunnit fram till deras by eller läger», viskade Heyward, »och här är en av vildarna i egen person på ett sådant ställe, att han blir högst besvärlig för våra vidare rörelser.»
Falköga studsade och lade an med sin bössa, då hans blick, som följde Heywards pekning, träffade främlingen. Därpå sänkte han åter bössmynningen och sträckte fram sin långa hals liksom för att underlätta en redan förut ytterligt skarp undersökning.
»Den avgrundsanden är inte någon huron», sade han, »inte heller tillhör han någon av de kanadiska stammarna, och likväl ser ni på hans kläder, att den skälmen har plundrat en vit. Jo, jo, Montcalm har rakat igenom skogarna, då han gjorde sitt infall, och ett skränande och mordiskt följe av spetsbovar har han samlat hop. Kan ni se, var han har ställt sin bössa eller båge?»
»Han tycks inte ha några vapen, inte heller förefaller han att hysa några onda avsikter. Såvida han inte gör alarm bland sina kamrater, som ni ser smyga omkring därnere vid vattnet, ha vi föga att frukta av honom.»
Falköga vände sig mot Heyward och såg på honom ett ögonblick med oförställd häpnad. Därpå spärrade han upp munnen och överlämnade sig åt ett ohejdat, hjärtligt skratt, fastän på det tysta och egendomliga sätt, som vanan vid ständig fara hade lärt honom att iakttaga.
»Kamrater, som smyga omkring därnere vid vattnet!» upprepade han och tillade: »Där ser man nyttan av att gå i skola och tillbringa pojkåren i byarna! Emellertid har den skälmen långa ben, och vi få inte lita på honom. Håll ni honom under er bössa, medan jag smyger mig bakom honom genom buskarna och tar hönom levande. Skjut på inga villkor.»
Kunskaparens kropp hade redan delvis försvunnit i snåret, då Heyward sträckte fram armen och hejdade honom för att fråga:
»Om jag ser er i fara, får jag inte då riskera ett skott?»
Falköga såg på honom ett ögonblick som om han inte rätt visste, hur han skulle uppfatta frågan, därpå nickade han och svarade, under det han fortfarande skrattade på sitt ohörbara sätt:
»Låt en hel pluton ge eld, major!»
Ögonblicket därpå hade han försvunnit i snåren. Heyward väntade under flera minuter med feberaktig spänning, innan han åter lyckades uppfånga en skymt av kunskaparen. Då sågs denne alldeles bakom sin tillämnade fånge krypa fram på marken, från vilken hans dräkt endast med svårighet kunde urskiljas. När han befann sig på några stegs avstånd från indianen, reste han sig upp tyst och långsamt. I samma ögonblick hördes flera ljudliga plumsningar i vattnet, och Heyward tittade ditåt i lagom tid för att få se ett hundratal mörka gestalter, som på en gång döko ned i den upprörda lilla sjön. Han grep fastare om sin bössa och såg åter bort mot indianen i sin närhet. I stället för att visa sig skrämd sträckte den intet ont anande vilden fram halsen, liksom om även han med ett slags enfaldig nyfikenhet följde tilldragelserna i den i skymning höljda sjön. Emellertid höll Falköga sin hand upplyft över honom, men utan någon synbar anledning drog handen tillbaka och hängav sig åter åt ett långvarigt fastän fortfarande tyst utbrott av munterhet. I stället för att gripa sitt tillämnade offer om strupen, då han väl upphört med sitt egendomliga och hjärtliga skratt, klappade Falköga mannen lätt på axeln och utropade högt:
»Vad nu då, min vän? Funderar ni på att lära bävrarna sjunga?»
»Just så», svarade den andre utan tvekan. »Det kan tyckas som om skaparen, som givit dem förmågan att så väl använda sina gåvor ej heller bör ha förvägrat dem sångröst till att sjunga hans lov.»