Den siste mohikanen/Kap 23

←  Björnen

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Ombytta roller

Maguas hämndplaner  →

XXIII.
OMBYTTA ROLLER.

Sin fasta beslutsamhet till trots insåg Falköga fullkomligt alla de svårigheter och faror, för vilka han skulle komma att utsätta sig. Under återvägen till lägret voro hans skarpa och uppövade förståndsförmögenheter ivrigt upptagna av att tänka ut några medel att motverka en vaksamhet och misstänksamhet å hans fienders sida, som, såsom han väl visste, på intet sätt gåvo hans egna efter. Såväl Magua som besvärjaren hade endast Falkögas hudfärg att tacka för livet; ty ehuru han för sin egen trygghet borde i främsta rummet ha uppoffrat dem, ansåg han en sådan handling, hur mycket den än överensstämde med en indians natur, fullkomligt ovärdig en man, som berömde sig av att härstamma från förfäder utan all rasblandning. Följaktligen satte han sin lit till de vidjor och band, med vilka han hade fängslat sina fångar, och fortsatte vägen rakt mot byns medelpunkt.

Då han närmade sig hyddorna, blevo hans steg varsammare, och hans vaksamma ögon lät intet tecken, vare sig vänskapligt eller fientligt, undgå sig. En försummad hydda stod litet längre fram än de andra och tycktes ha blivit övergiven, då den ännu endast var halvfärdig, sannolikt av brist på någon viktigare förnödenhet, såsom virke eller vatten. Men ett svagt ljussken glimmade genom dess springor och gav tillkänna, att den oaktat sitt ofullbordade skick likväl icke saknade invånare. Dit styrde därför kunskaparen sina steg likt en försiktig general, som undersöker fiendens framskjutna ställningar, innan han vågar sig på det avgörande anfallet.

Sedan han intagit en för det djur, som han föreställde, passande kroppsställning, kröp Falköga fram till en liten öppning, där han kunde taga en överblick av hyddans inre. Det befanns utgöra ett tillhåll för David Gamut. Hit hade den trofaste sångmästaren begivit sig med alla sina bekymmer, sina farhågor och sin ödmjuka förtröstan på försynens beskydd. Just då kunskaparen på nyssnämnda sätt fick syn på hans otympliga figur, utgjorde skogsmannen själv, fastän i sin nu antagna gestalt, föremålet för den ensamma mannens djupa grubbel.

Hur obetingat David än trodde på forntidens underverk, kunde han icke förmå sig att tro på övernaturliga makters direkta ingripande i de mänskliga levnadsförhållandena i våra dagar. Med andra ord, ehuru han obetingat trodde att Bileams åsna ägde förmågan att tala, var han en smula klentrogen i fråga om en björns förmåga att sjunga, och likväl hade han, vad det senare angår, blivit förvissad därom genom sina egna utmärkta hörselverktygs vittnesbörd. Det var något i hans min och sätt, som förrådde den ytterliga förvirringen i hans sinnestillstånd. Han satt på en rishög, från vilken han då och då tog ett par kvistar och kastade dem på den svaga elden, under det han höll huvudet lutat mot handen i en ställning av melankoliskt grubbel. Den dräkt, som bars av denna musikens hängivna vän, hade icke undergått någon annan ändring från den av oss nyligen beskrivna, än att han hade betäckt sitt kala kuvud med den trekantiga kastorhatten, som ej hade kunnat locka någon fiendes rovlystnad.

Sedan Falköga först hade gjort ett slag omkring hyddan och förvissat sig om, att den stod helt och hållet för sig själv och att dess invånares sinnesbeskaffenhet sannolikt skulle skydda den mot alla besök, vågade han genom den låga dörren träda in i Gamuts omedelbara närhet. Denne hade sin plats så, att elden kom emellan dem, och då Falköga hade satt sig i upprätt ställning, gick nära en minut, varunder de två oavlåtligt betraktade varandra utan att tala. Den plötsliga och sällsamma överraskningen hade så när visat sig vara för mycket för Davids, vi vilja inte säga filosofi, men trosvisshet och själsstyrka. Han trevade efter sin stämpipa och steg upp i halvt omedveten avsikt att försöka sig på en musikalisk besvärjelse.

»Mörka och hemlighetsfulla vidunder, utropade han, under det han med darrande händer satte på sig sina hjälpögon och sökte efter sin aldrig svikande tillflykt i bedrövelsen, den anderika översättningen av Psaltaren, »jag känner inte din natur eller dina avsikter, men om du har något ont i sinnet mot en av de ödmjukaste tempeltjänarnas person och rättigheter, så lyssna till den israelitiske ynglingens gudingivna ord och öppna ditt hjärta för ångern.»

Björnen satte sina lurviga sidor i en oförklarlig skakning, varpå en välkänd röst hördes svara:

»Stoppa ned ert tutverktyg och lär er tunga att lägga band på sig. Fem ord på klar och begriplig engelska äro i detta ögonblick värda mer än en hel timmes skrål.»

»Vem är du?» frågade David, som nu var fullkomligt ur stånd att fullfölja sin ursprungliga avsikt och nästan kippade efter andan,

»En människa liksom ni, och därtill en vars blod är lika fritt från korsning med en björn eller en indian som någonsin ert eget. Har ni så snart glömt den, av vilken ni återfick det narrinstrument ni håller i handen?»

»Kan det vara möjligt?» svarade David, som andades lättare i den mån sanningen gick upp för honom. »Jag har under min vistelse bland hedningarna träffat på många under, men i sanning, intet av dem övergår detta.»

»Seså, seså», gemälde, Falköga och blottade sitt hederliga ansikte för att så mycket bättre styrka sin kamrats vacklande tillit, ni ser här en hy, som om den också inte är så vit som de unga fruntimrens, i alla fall inte har någon annan anstrykning av rött än den, som himmelens vindar och solen bestått. Men låt oss nu övergå till våra angelägenheter.»

»Säg mig först, hur det gått med flickan och den unga mannen, som så modigt sökte upp henne», sade David.

»Åh, de ha lyckligt undkommit de kanaljernas tomahåker. Men kan ni föra mig på spåren efter Unkas?»

»Den unge mannen är i bojor, och jag fruktar högeligen, att hans dödsdom blivit uttalad. Jag är djupt bedrövad över att en person med så gott sinnelag skall dö i sin okunnighets mörker, och jag har sökt upp en hugnerik psalm…»

»Kan ni föra mig till honom?»

»Den saken är inte svår», svarade David med någon tvekan, »änskönt jag storligen fruktar, att er närvaro snarare skulle förvärra än mildra hans olyckliga belägenhet.»

»Inte ett ord mer om den saken, gå ni bara förut», sade Falköga, i det han åter dolde sitt ansikte och själv föregick med gott exempel genom att ögonblickligen lämna hyddan.

Under vägen erfor kunskaparen, att hans följeslagare hade fått tillträde till Unkas, tack vare sin förmodade sinnessvaghet i förening med den gunst han hade vunnit hos en av fångvaktarna, som av den anledningen, att han talade litet engelska, hade av David valts till föremål för hans fromma omvändelsenit. I vad mån huronen begrep sin nya väns avsikter, kan väl sättas i fråga, men alldenstund en synnerlig uppmärksamhet, som visas honom, är lika smickrande för en vilde som för en mera civiliserad, är det visst, att den hade haft nyssnämnda verkan. Det är onödigt att redogöra för det sluga sätt, varpå kunskaparen avlockade den enfaldige David dessa enskildheter, och icke heller skola vi här dröja vid beskaffenheten av de föreskrifter han gav, sedan han fått alla nödiga upplysningar, eftersom allt detta kommer att bli tillräckligt förklarat för läsaren under berättelsens fortgång.

Den hydda, i vilken Unkas var instängd, befann sig i själva mitten av byn och i ett sådant läge, att det kanske var svårare att obemärkt närma sig eller lämna den än någon annan. Men det ingick inte i Falkögas planer att söka på minsta sätt dölja sig. Förlitande sig på sin förklädnad och sin skicklighet att spela den roll han åtagit sig, valde han den öppnaste och rakaste vägen till stället. Emellertid gav den sena timmen honom litet av det skydd, som han tycktes i så hög grad försmå. De lekande barnen lågo redan försänkta i sömn, alla kvinnorna och de flesta krigarna hade dragit sig tillbaka till sina hyddor för natten. Endast fyra eller fem av de senare uppehöllo sig ännu utanför dörren till Unkas' fängelse, där de försiktigt men skarpt gåvo akt på fången.

När de sågo Gamut komma, åtföljd av en varelse i deras mest framstående besvärjares välkända förklädnad, lämrade de dem villigt tillträde till ingången. Likväl visade de ingen avsikt att draga sig tillbaka; tvärtom kände de sig ytterligare manade att stanna kvar av nyfikenhet på det hemlighetsfulla gyckelspel de naturligtvis väntade sig av ett dylikt besök. På grund av sin fullkomliga oförmåga att tilltala huronerna på deras eget språk såg kunskaparen sig tvurgen att helt anförtro samtalet åt David. Oaktat sin enfald gjorde denne all heder åt de föreskrifter han fått och mer än uppfyllde sin lärares djärvaste förhoppningar.

»Delawearerna äro kvinnor!» utropade han, vändande sig till den vilde, som hade någon liten kunskap i det språk han begagnade. Yengees mina dåraktiga landsmän, ha övertalat dem att ta till tomahåken, och hugga in på sina fäder i Kanada, och de ha glömt sitt kön. Vill min broder höra Le Cerf agile fråga efter sina kjolar och se honom gråta vid pålen inför huronerna?»

Utropet »hugh!» i en ton av livligt bifall tillkännagav den tillfredsställelse vilden skulle erfara av att få bevittna en dylik yttring af svaghet hos en så länge hatad och så djupt fruktad fiende.

»Må han då stiga åt sidan, och den kloke mannen skall blåsa på den hunden. Säg det till mina bröder.»

Huronen förklarade Davids mening för sina följeslagare, som i sin tur mottogo förslaget med det slags tillfredsställelse, som deras råa sinnen helt naturligt skulle erfara av en så raffinerad grymhet. De drogo sig litet tillbaka från ingången och vinkade åt den förmodade besvärjaren att gå in. Men i stället för att rätta sig därefter stannade björnen på sin plats och brummade.

»Den kloke mannen är rädd att hans ande skall blåsa på hans bröder och även förtaga dem deras mod; de måste hålla sig på större avstånd», fortfor David i enlighet med den anvisning han fått.

Huronerna, som skulle ha ansett ett sådant missöde för den största olycka som kunde hända dem, drogo sig mangrant tillbaka och intogo en ställning, där de voro utom hörhåll men hade utsikt över ingången till hyddan. Liksom lugnad i fråga om deras säkerhet, lämnade nu den förmodade besvärjaren sin plats och gick långsamt in i hyddan. Den var dyster och mörk, hade ingen annan invånare än fången och upplystes av de slocknande bränderna av en eld, som hade begagnats till att laga mat.

Unkas halvlåg i ett av de bortre hörnen, hårt bunden till händer och fötter av starka vidjor, som tillfogade honom stor smärta. När det fruktansvärda odjuret först visade sig för den unge mohikanen, bevärdigade han det icke med en enda blick. Kunskaparen, som hade lämnat David vid dörren för att vaka över att ingen gav akt på dem, ansåg klokast att bibehålla sin förklädnad, till dess han var viss om att de voro obemärkta. I stället för att tala ansträngde han sig därför att härma det djurs löjliga åtbörder som han föreställde. Unkas, som först trodde, att hans fiender hade skickat in en verklig björn för att plåga honom och sätta hans nerver på prov, upptäckte snart i detta utförande, som hade förefallit Heyward så fulländat, vissa ofullkomligheter, som på en gång förrådde efterhärmningen. Hade Falköga märkt, i huru hög grad den skarpsyntare Unkas ringaktade hens föreställning, skulle han sannolikt ha känt sig litet stucken och förlängt nöjet en stund. Men det föraktfulla uttrycket i den unga mannens blick kunde tolkas på så många sätt, att den värda kunskaparen besparades förödmjukelsen av en sådan upptäckt. Så snart därför David gav det överenskomna tecknet, hördes i hyddan ett lågt väsande ljud i stället för björnens arga brummande.

Unkas hade lutat sig tillbaka mot hyddans vägg och slutit till ögonen liksom ville han utestänga så föraktliga och obehagliga föremål från sin syn. Men i samma ögonblick som ormens läte hördes, reste han på sig och kastade blicken på ömse sidor om sig, sänkte huvudet lågt ned och vände det forskande åt alla håll, till dess hans skarpa ögon stannade på det lurviga odjuret, där det stod orubbligt, liksom bundet av någon trollmakt. Åter upprepades samma ljud och utgick tydligen ur björnens mun.

»Falköga!» sade Unkas med djup, undertryckt röst.

»Skär av hans band!» sade Falköga till David, som just då kom fram till dem.

Sångaren lydde tillsägelsen, och Unkas fann sina lemmar befriade. I samma ögonblick rasslade djurets torra skinn häftigt och strax därpå steg kunskaparen upp i sin verkliga gestalt. Så snart han hade kastat av sig sin lurviga dräkt, vilket helt enkelt skedde genom att lossa några skinnremmar, drog han en lång, blänkande kniv och stack den i handen på Unkas.

»De röda huronerna äro utanför», sade han; »låtom oss vara färdiga.»

I samma ögonblick lade han på ett betecknande sätt fingret på ett annat dylikt vapen, liksom det förra frukten av hans djärva bedrifter bland fienderna under aftonens lopp.

»Vi skola gå», sade Unkas.

»Vart?»

»Till Sköldpaddorna. De äro barn av mina förfäder.»

»Ja, min gosse», sade kunskaparen, samma blod rinner nog i era ådror, men tid och avstånd ha en smula förändrat dess färg. Vad skola vi göra med mingoerna utanför dörren? De äro sex, och sångaren här är att räkna för så gott som ingenting.»

»Huronerna äro storskrytare», sade Unkas föraktfullt; »deras totem är en älg och likväl springa de som sniglar. Delawarerna äro sköldpaddans barn, men de lämna hjorten efter sig.»

»Ja, min gosse, det ligger sanning i vad du säger, och jag tvivlar inte på att du i en kapplöpning skulle springa om hela deras folk och på en rak sträcka av två mil både hinna fram och ha tid att hämta andan, innan en enda skälm av dem alla vore inom hörhåll från den andra byn. Men en vit mans anlag ligga mera i hans armar än i benen. Vad mig beträffar, kan jag klyva skallen på en huron lika så bra som någon annan, men gällde det en kapplöpning skulle de skälmarna bli mig för svåra. Bäst därför, att du rusar i väg ensam, medan jag tar på mig skinnet igen och sätter min lit till list i brist på snabbhet.»

Unkas, som redan hade gått fram till dörren, beredd att gå i spetsen, drog sig nu tillbaka och tog åter plats i hyddans bakgrund, där han blev stående med korslagda armar och lutande sig mot en av de stolpar, som uppburo hyddans vägg.

»Nå» sade kunskaparen, »varför dröjer du? Alltid blir det tids nog för mig, eftersom de kanaljerna komma att i främsta rummet förfölja dig.»

»Unkas stannar», var det lugna svaret.

»Varför?»

»För att kämpa tillsammans med min faders broder och dö tillsammans med delawarernas vän.»

»Ja, ja, min gosse, det skulle verkligen ha påmint mer om en mingo än om en mohikan, om du hade lämnat mig», svarade Falköga, och kramade Unkas' hand mellan sina järnfingrar. »Men i alla fall tyckte jag, att jag borde göra dig det anbudet eftersom ungdomen vanligen älskar livet. Nåja, vad som i krig inte kan vinnas genom öppet mod, måste ske genom list. Tag på dig skinnet; jag tvivlar inte på att du kan spela björn nästan lika bra som jag själv.»

Vad än Unkas' enskilda åsikt var om deras olika skicklighet i detta fall, uttryckte hans allvarliga ansikte ingen tanke om egen överlägsenhet. Han svepte tyst och raskt in sig i björnhuden och avvaktade därpå lugnt de föreskrifter, som hans äldre kamrat kunde finna lämpligt att ge.

»Och nu, min vän», sade Falköga vändande sig till David, skulle ett ombyte av dräkt vara synnerligen lämpligt för er, som är föga van vid nödfallsutvägarna i vildmarken. Se här, tag min jakttröja och mössa ock ge mig er filt och hatt. Ni måste anförtro mig boken och glasögonen och tutpipan också; om vi någonsin råkas igen i bättre tider, skall ni få tillbaka alltsammans med många tacksägelser på köpet.

David avhände sig de uppräknade föremålen med en beredvillighet, som skulle ha gjort hans frikostighet stor heder, såvida han icke alldeles säkert i många avseenden hade vunnit på bytet. Falköga tog genast på sig de lånade kläderna, och då hans skarpa, rastlöst spejande ögon doldes bakom glasen och hans huvud betäcktes av den trekantiga kastorhatten, kunde han vid stjärnljus lätt nog gå och gälla för sångaren, då deras kroppsstorlek inte var synnerligen olika. Därpå vände kunskaparen sig till David och gav honom sina avskedsföreskrifter.

»Är ni mycket fallen för rädsla?» frågade han utan omsvep för att komma på det klara med hela saken, innan han vågade sig på att ge några anvisningar.

»Mitt värv är fredligt och mitt sinnelag är storligen böjt för barmhärtighet och kärlek», svarade David, litet stucken över ett så oförtäckt anfall på hans manlighet; »men ingen kan säga, att jag någonsin ens i det största trångmål förgätit min förtröstan på Herren.»

»Den största faran för er blir i det ögonblick, då vildarna komma underfund med att de blivit lurade. Om ni då inte blir knackad i skallen, kommer er egenskap av otillräknelig att skydda er, och ni har i så fall goda skäl hoppas att få dö i er säng. Om ni stannar, måste ni sitta ned här i halvmörkret och spela Unkas' roll, ända till dess de listiga indianerna upptäcka bedrägeriet, då, såsom jag redan sagt, er prövostund kommer. Välj därför själv mellan att ta till benen eller stanna här.»

»Just så», sade David med fasthet. »Jag vill stanna i delawarens ställe, ty han har kämpat tappert och ädelmodigt för min skull, och jag vill våga detta och mer därtill för att göra horom en tjänst.»

»Ni har talat som en man, och därtill en man, som med en klokare uppfostran skulle kunnat utbildas till någonting bättre. Håll ned ert huvud och drag in benen, deras skapnad skulle kunna yppa sanningen för tidigt. Håll er lyst så länge som möjligt, och när ni ger ljud ifrån er, skulle det vara klokast att bryta ut i ert skrål, som kommer att påminna indianerna om att ni inte är fullt så tillräknelig som en människa bör vara. Om de emellertid ta er skalp, något som jag hoppas och tror att de inte komma att göra, så kan ni lita på, att Unkas och jag inte skola glömma den gärningen, utan hämnas den, som det ägnar och anstår sanna krigare och pålitliga vänner.»

»Stopp!» utropade David, då han märkte, att de efter denna försäkran tänkte lämna honom. »Jag är en ovärdig och ödmjuk efterföljare åt honom, som icke predikade hämndens fördömliga grundsats. Skulle jag falla, så sök därför inte några offer åt min vålnad, utan förlåt hellre mina mördare, och om ni alls ihågkomma dem, så låt det bli i böner för deras själars upplysning och deras eviga välfärd.»

Kunskaparen tvekade och tycktes fundera.

»Det ligger en grundsats i det där, och den skiljer sig från skogens lag, men i alla fall är den vacker och ädel, när man tänker på saken», sade han. Därpå drog han en djup suck, sannolikt en bland de sista, som någonsin avpressades honom, av längtan efter den samhällsställning han för så länge sedan hade övergivit, och tillade: »Det är så jag själv skulle vilja handla såsom varande en man utan någon korsning i blodet, fastän det inte alltid är lätt att bete sig mot en indian på samma sätt som mot en medkristen. Gud välsigne er, kära vän! Jag tror, att ni inte är på så synnerligen orätt spår, om man tar saken riktigt i betraktande och har evigheten för sina ögon, fastän mycket beror på de naturliga anlagen och frestelsens makt.»

Därpå skakade kunskaparen hjärtligt hand med David, efter vilken vänskapsyttring han genast lämnade hyddan, åtföljd av odjurets nya representant.

I samma ögonblick som Falköga befann sig under huronernas ögon, rätade han upp sin resliga gestalt på Davids stela sätt, slängde med armen för att ange takten och började någonting som i hans tycke var en efterhärmning av Gamuts psalmsång. Till lycka för det vanskliga vågstycket hade han att göra med öron, som endast föga voro vana vid ljuva harmonier, annars skulle det ömkliga försöket ofelbart ha blivit upptäckt. De måste nödvändigt gå nära förbi vildarnas mörka grupp, och kunskaparen höjde rösten i samma mån som de närmade sig den. När de kommo alldeles inpå den, sträckte den huron, som talade engelska, fram sin arm och hejdade den förmodade sångmästaren.

»Är delawaren, den hunden rädd? Skola huronerna få höra hans jämmer?» frågade han, i det han lutade sig fram och stirrade i det skumma ljuset för att se uttrycket i den andres ansikte.

Nu hördes från vilddjuret ett så utomordentligt argt och naturligt brummande, att den unga indianen ryggade tillbaka, liksom oviss om det var en verklig eller spelad björn han såg framför sig. Falköga, som var rädd att hans röst skulla förråda honom för hans sluga fiender, begagnade sig med glädje av detta avbrott för att åter bryta ut i en musikalisk kraftyttring, som sannolikt i ett mera förfinat samhälle skulle ha betecknats som straffbart oljud. Bland dessa hans åhörare däremot gav den honom endast ytterligare anspråk på den aktning, som aldrig nekades dem, som ansågos rubbade till förståndet. Den lilla hopen av indianer drog sig mangrant tillbaka och lät, som de trodde, besvärjaren och hans av en ande besatta medhjälpare gå vidare.

Det fordrades mer än vanlig själsstyrka hos Unkas och kunskaparen för att, när de gingo förbi hyddorna, bibehålla den avmätta och lugna gång de hade iakttagit, i synnerhet som de genast märkte, att nyfikenheten hade vunnit överhand över fruktan därhän, att den förmått vaktarna att gå fram till hyddan för att få se verkan av förtrollningen. Minsta obetänksamma eler otåliga åtbörd å Davids sida skulle kunna förråda dem, och likväl var det alldeles nödvändigt att vinna tid för att betrygga kunskaparens flykt. Det högljudda oväsen, som denne ansåg klokast att fortsätta, lockade många nyfikna åskådare till de olika hyddornas dörrar, när de gingo förbi, och en eller ett par gånger gick en krigare med bistert utseende tvärs över deras väg, därtill driven av vidskepelse eler vaksamhet. Men ingen lade några hinder i vägen för dem, den sena timmens mörker och djärvheten i företaget visade sig vara deras förnämsta bundsförvanter.

Flyktingarna hade hunnit utom byn och närmade sig nu hastigt skogens skydd, då ett högljutt och långdraget skrik hördes från hyddan, där Unkas hade suttit fängslad. Mohikanen reste sig skyndsamt på benen och skakade sitt lurviga omhölje, liksom om det djur han föreställde stod i begrepp att göra någon förtvivlad kraftansträngning.

»Stopp, låt dem tjuta på nytt» sade kunskaparen och fattade sin vän i axeln. »Det där var bara ett uttryck av förvåning.»

Han behövde inte vänta länge, ty i nästa ögonblick fylldes luften av ett mångstämmigt tjut, som spred sig över byns hela utsträckning. Unkas kastade nu av björnhuden och trädde fram i sin egen vackra och välformade gestalt. Falköga klappade honom lätt på axeln och skyndade framåt.

»Må nu de djävlarna följa oss i spåren», sade kunskaparen, i det han drog fram två bössor med allt deras tillbehör från en buske och svängde Hjortbane, på samma gång han räckte Unkas det andra vapnet. »Två åtminstone av dem skola göra det till sitt fördärv.»

Med bössan i handen, såsom jägare bruka, när de hålla sig färdiga för villebrådet, rusade de på och hade snart försvunnit i skogens dystra mörker.