Den turkiske ambassadören
| ← En fattig poet |
|
Marionetterna → |
DEN TURKISKA AMBASSADÖREN.
Ett pensions-äfventyr.
1.
Vi befinna oss i ett lektionsrum i fru Stieglers uppfostringsanstalt för unga flickor.
På en upphöjd länstol sitter fru Stiegler sjelf, ett ståtligt fruntimmer genom sin vördnadsbjudande fyllighet och sina majestätiska åtbörder. Hon är sysselsatt med att bevaka sju eller åtta unga flickor, hviika hålla på med dels att, mer eller mindre lyckadt, kopiera diverse etyder med små kojor, hundar, träd och vallgossar, dels att läsa, dels att betrakta några här och der hängande kartor öfver åtskilliga europeiska länder.
På flickornas hållning och tystnad, under hvilken de dölja sina skalkaktiga upptåg, märker man att man är i högsta klassen. Icke dess mindre må man ingalunda föreställa sig att skämt och löje äro alldeles förvisade.
— Hvem är det som sjunger? frågade fru Stiegler i en ton, som hon sökte göra sträng. Det är väl Laura kan jag tro.
— Förlåt, jag glömde bort mig, svarade en intagande blondin, som knappast tycktes ha uppnått sitt sjuttonde år.
— Allting bör hafva sin tid, sade pensionsfrun docerande, rita sin tid och sjunga sin tid. Kom fram, Laura, Julie och Alfhild! Jag vill se ert arbete.
De tre unga flickorna, hvilka suttit tillsammans vid ett bord, reste sig upp och trädde fram till lärarinnan.
— Icke så illa, min lilla Alfhild! Du börjar verkligen att evertuera dig. Jag vill blott anmärka att den der stenen . . .
Den aktningsvärda frun hann ej att säga hvad hon hade att anmärka mot »den der stenen», ty pensionens uppasserska Karin inträdde i detsamma och förkunnade att en främmande herre önskade tala vid frun.
— För honom in i salongen och bed honom vänta! Jag kommer straxt. Adjö så länge, mina barn, låt se att ni begagnar tiden väl, fast jag är borta!
Fru Stiegler begaf sig till salongen, der den främmande väntade henne. Han var en ungefär tjugutreårs man af fördelaktigt utseende och elegant klädd.
— Mitt namn, sade han, är Filip Livin. Jag kommer på min onkels, brukspatronens, vägnar för att få träffa mamsell Laura Livin.
— Ah, det är ni som . . .
— . . . är bestämd till hennes blifvande make, såvida hon sjelf ej hyser för stor motvilja mot mig. Ja, min fru, så är det.
— Motvilja mot er, nej . . . hon har ju ej sett er, sedan hon var tio år; men för äktenskapet i allmänhet . . .
— Det var besynnerligt. Unga flickor bruka ju tänka tvärtom, kanske mindre för kärlek än den påräknade friheten.
— Visserligen.
— Hvad kan då skälet vara till hennes motvilja? Hon har väl icke råkat fästa sitt hjerta vid någon annan?
— Hvad tänker ni? Hos mig! Visst icke!
— Men skälet?
— Ser ni, min herre, Laura var blott 8 år, då hon anförtroddes åt min vård . . .
— Riktigt! Min onkel förlorade då sin hustru.
— Vid samma tid mottog jag tvänne fader- och moderlösa flickor, Alfhild och Julie P. Deras slägtingar ämna dem till guvernanter och hafva låtit dem qvarstanna hos mig, tills de blifva nog gamla att inträda i sina blifvande befattningar.
— Men jag förstår ej . . .
— Vänta blott! De tre flickorna hafva tillsammans tillbringat mellan sju och åtta år. Likheten i deras belägenhet — om ock ej i förmögenhet — deras jemnårighet och sympatiserande lynnen hafva hos dem alstrat en vänskap, en tillgifvenhet, som är mindre vanlig hos flickor vid den åldern. Men också har allt bidragit att förena dessa tre unga hjertan: alltid tillsammans, hafva de antagit samma tycken, samma vanor och dela lika både nöjen och arbeten. Huru skulle jag kunna tadla deras vänskap, så ljuf, oskyldig och oegennyttig!
— Hos Laura åtminstone . . .
— Man kan ej hos så unga oskyldiga hjertan förutsätta några låga motiver. Emellertid äro de oåtskiljaktiga, de hafva svurit att aldrig öfvergifva hvarandra, och då jag någon gång talat med Laura om hennes fars önskan att förena henne med er, har hon alltid utbrustit i tårar och försäkrat att hon hellre ville dö än öfvergifva sina goda vänner.
— Besynnerligt! Emellertid är jag glad att ej ha någon ömmare känsla än vänskapens att bekämpa.
— Den är någongång lika stark som den mest svärmande kärlek.
— Bah . . . Kan jag emedlertid få tala vid min lilla kusin?
— Visserligen, men det vore kanske bäst att ni dröjde här, tilldess jag hunnit förbereda henne litet.
2.
— Nåväl, min vän, yttrade fru Stiegler till Laura, du vet ju att jag fått underrättelser från din far. Han framhärdar i sitt beslut att gifta bort dig.
— Ack, jag kunde väl tro att det var något ledsamt . . . Nå, svara honom att jag, med all skyldig vördnad, framhärdar i mitt beslut att vägra.
— Men betänk då, min söta Laura, att du förlorat din mor och att du ej har någon annan i verlden än din far. Om du förtörnar honom, så vore du alldeles ensam.
— Åh nej, visst icke ensam.
— På hvem räknar du?
— På mina vänner, Alfhild och Julie, samt på er.
— På mig . . . Ja, visserligen skall jag alltid älska dig, men då måste du vara en lydig dotter och en förståndig flicka. Hvad dina vänner beträffar, så skola de väl en gång gifta sig.
— Gifta sig . . . ack, nej . . . Jag svarar för dem såsom för mig sjelf . . . Vi hafva gjort hvarandra ett löfte att aldrig skiljas.
— Ett löfte gjordt af barn . . .
— Af barn . . . nåväl, jag tar er på orden. Om jag ännu är barn, så bör jag väl ej gifta mig, och är jag icke barn, så är mitt löfte heligt; det har ni ju sjelf lärt mig.
— Låtom oss ej skämta, Laura! Bered dig på att mottaga den make, som är dig bestämd.
— Nej, hellre vill jag dö.
— Om det är så, mamsell, sade fru Stiegler i sträf ton, så upphör hon från och med i morgon att vara bland mina pensionärer. Jag skickar henne i morgon till sin far, och dit lär hon svårligen få medtaga sina goda vänner.
Fru Stiegler lemnade rummet.
Då hon gått, framträdde Alfhild och Julie, hvilka stått gömda bakom en halft tillskjuten dörr, der de lyssnat på samtalet.
— Stackars Laura! sade de till den gråtande flickan.
— Min gud, hvad skall jag göra?
— Åh, det är helt enkelt, sade Alfhild raskt. Vi fly tillsammans.
— Men hvarthän?
— Ja, hvarthän?
— Det har jag ej tänkt på.
— Och hvad skola vi lefva af? Våra kunskaper gagna oss föga, då vi ej hafva några rekommendationer.
— Tyvärr är det så.
— Om en af oss skulle gifta sig under förbehåll att de två andra finge följa med.
— Det vore ej illa. Men hvem skulle gå in derpå?
— Hör . . . vi borde resa till Turkiet.
— Huru Alfhild!
— Der får hvarje man hafva flera hustrur. Vi kunde gifta oss med någon förnäm turk. Hvad sägs om det?
— Ack, så intressant!
— Men hvarifrån skola vi få respenningar?
— Det är sannt.
— Vi skulle kunna skrifva.
— Till hvem då?
— Till storsultanen.
— Men vi hinna ej få svar, innan jag redan är hemskickad, sade Laura. Ett bref till Upsala, som bara ligger sex eller sju mil härifrån, får man ej svar på förrän efter ett par dagar. Tänk då Konstantinopel, dit det är så långt! I öfvermorgon skickar mabonne mig hem till pappa.
— Jag vet huru vi skola göra, återtog den rådiga Alfhild.
— Låt höra!
— Helt visst finnes det en turkisk ambassadör här i Stockholm. Vi kunde skrifva till honom.
— Men huru få fram brefvet?
— Åh, vår dansmästare, herr Hoppauteau, känner nog den turkiske ambassadören. Han säger ju att han ger danslektioner åt allt hvad förnämt är.
— Kanske det är bara skryt.
— Åh nej, herr Hoppauteau . . .
— Jag tror att man talar om mig, mina damer! sade dansmästaren, som i detsamma inträdde.
— Ja, sade Laura, vi talade om alla era förnäma elever.
— Det är verkligen sannt, svarade dansmästaren, helt smickrad, att jag har stort förtroende inom la haute volée.
— Kanske ni äfven har ambassadörer till diskiplar?
— Ja, gudbevars! Ryska, tyska, engelska, fransyska, turkiska . . .
— Äfven turkiska? frågade Julie ifrigt.
— Ja visst, det är en bland mina skickligaste elever . . . Men vi skola väl börja vår lektion. Mamsell Julie kan sitta och vänta så länge, medan jag inöfvar de bägge andra.
— Jag begagnar tiden, hviskade Julie åt de andra, att skrifva brefvet.
Den unga flickan satte sig verkligen ned och skref fyra eller fem rader på ett stycke postpapper. Derpå vinkade hon Laura och Alfhild till sig, lät dem läsa hvad hon skrifvit och bad dem underteckna, hvilket de också skyndade att göra.
— Men hvad vill detta säga? frågade dansmästaren förvånad.
— Jo, svarade Julie, under det hon förseglade biljetten och försedde den med adress. Det vill säga att vi hafva en tjenst att utbedja oss af er.
— Och hvari skulle den bestå?
— Deri att ni framlemnar detta bref till den turkiske ambassadören.
— Till hvem?
— Till den turkiske ambassadören.
— Men jag förstår icke . . . Hvad kunna väl damerna vilja honom.
— Vi vilja rådfråga honom om ett turkiskt ord, som vi ej förstå, inföll Laura.
— Huru . . . har man börjat läsa orientaliska språk i flickpensioner?
— Nej, det är frågan om uttalet af namnet på en stad i Turkiet, tillade Alfhild.
— Det var besynnerligt. Men jag skall väl göra som ni bedjen mig. Emellertid måste jag först visa brefvet för fru Stiegler.
— Nej, för allt i verlden, gör ej det!
— Hvarföre det då?
— Vi vilja göra henne en syrpris.
— Godt, jag förstår. Jag lofvar att uträtta uppdraget på det bästa och rättast möjliga sätt.
3.
Dansmästaren begaf sig genast till fru Stiegler, hvilken han fann i samtalsrummet sysselsatt att för herr Filip Livin redogöra för Lauras tänkesätt.
— Se här ett bref, hvilket jag mottagit af mina elever och som förefaller mig misstänkt.
— Låt se!
Fru Stiegler öppnade brefvet och läste med yttersta förvåning följande:
»Herr ambassadör!
I vår geografi ha vi läst att ni turkar ha rättighet att ega flera hustrur. Vi äro tre vackra, unga flickor, som svurit att aldrig skiljas åt. Men man vill nu rycka en af oss från sina vänner. Vi anförtro oss således åt er — om ni lofvar att föra oss alla tre under ert beskydd hem till ert land. Herr Hoppauteau lemnar vidare underrättelser om
edra ödmjuka tjenarinnor
Alfhild och Julie P. Laura Livin.»
— Min Gud, hvilken galenskap! Jag kan ej ändå låta bli att skratta.
— Jag är således, sade Filip leende, rival med en turkisk ambassadör. Saken börjar inveckla sig.
— Men hvem vet, återtog fru Stiegler, om ni ej skulle kunna vända denna omständighet er till nytta.
— Huru då?
— Om ni skulle spela den turkiske ambassadörens rôl och söka väcka hos Laura först kärlek, sedan afund och svartsjuka.
— Ah, jag förstår! Och jag tackar er . . . planen är god.
En öfverläggning följde.
4.
Klockan var half 5 på eftermiddagen.
Laura, Julie och Alfhild hade nyss slutat en språklektion och voro nu ensamma, emedan deras kamrater voro sysselsatta på annat håll.
— I eftermiddag, mina flickor, sade fru Stiegler, i det hon inträdde i rummet, i eftermiddag blir det icke någon ordentlig läsning.
Dessa ord, såväl som förestånderskans ovanligt högtidliga toalett, tillkännagåfvo någon betydande nyhet.
— Jag väntar besök af . . . gissa hvem?
— Enkedrottningen? gissade Alfhild.
— Min far? frågade Laura.
— Nej, ingendera. Jag väntar turkiske ambassadören. Ja, han har begärt tillstånd af mig att bese min pension, och jag hoppas att ni ej kommer att ingifva honom någon dålig tanke om den. Utan tvifvel skall man ändtligen civilisera Turkiet och anlägga pensionsanstalter för de så mycket vanvårdade qvinnorna.
— Det är troligt . . . kommer herr ambassadören snart?
— Jag väntar honom hvarje ögonblick.
— Äro vi blott passande klädda att visa oss för honom?
— Åh ja, mina barn, vous étes fort bien.
Skiljande sig från andra pensions-fruar, begagnade fru Stiegler blott vid högtidliga tillfällen det fransyska språket.
De unga damerna vexlade förtjusta blickar.
— Huru tycker du, jag ser ut? frågade Julie sin syster, med ögonen i spegeln.
— Rätt bra! Men hjelp mig att lägga den der hårlocken i ordning. Gudskelof att jag tog min blå klädning!
Laura skyndade också till spegeln för att skärskåda sin toalett. Troligtvis fann hon sig rätt intagande, ty hon smålog helt sjelfförnöjd.
Straxt derefter öppnade gamla Karin dörrarne och anmälde högtidligt: »Turkiska ambassadören».
Filip visade sig, iklädd med särdeles omsorg en turkisk maskradkostym, hyrd hos fru Thalén. Han var åtföljd af en betjent i prålande livré samt af pensionens dansmästare.
På ett tecken af fru Stiegler frambar Karin några soffdynor, hvilka hon lade på hvarandra bredvid förestånderskans länstol. Efter att hafva gjort en fantastisk bugning, tog herr ambassadören plats på denna improviserade ottoman.
— O, du vishetens brunn, yttrade den synbart betagne museimannen, i det han efter en dröjande blick på flickorna vände sig till den ståtliga frun, då jag ser dig midt ibland dina lärjungar, tycker jag mig se dagens strålande stjerna lysa på trenne i prakt, glans och färg oupphinneliga rosor, sprungna ur paradisets jordmån.
— Hvad han är vacker! hviskade Alfhild.
— Hvilket poetiskt språk, alldeles som i Morriers romaner! tillade Julie.
— Hvad mitt hjerta klappar! tänkte Laura.
— Jag tror, sade fru Stiegler, att jag ej på ett mera passande sätt kan visa mig värdig ers excellen’s nåd än genom att låta mina tre förnämsta elever gifva prof på sin skicklighet. Alfhild, till en början, visa ambassadören din sista ritning!
Alfhild framträdde blygt till den förmente turken och lemnade honom stycket.
Ambassadören tycktes vara belåten med detta prof af hennes talang, och då han gaf det tillbaka, framtog han en vacker kristallflaska, innehållande någon doftande essens, hvilken han genom dansmästaren erbjöd åt den unga artisten.
Rodnande af glädje öfver detta bevis på uppmärksamhet, återvände Alfhild till sin plats.
Laura och Julie tycktes icke vara lika belåtna. Ett litet moln af afundsjuka hvilade öfver deras täcka ansigten.
— Nu är det din tur, Julie . . . Dansa en mazurka för hans excellens!
Och Julie dansade . . . förtjusande.
— Vid Mahomet, sade Filip, hon har en odalisks grace, förenad med gazellens smidighet. Tjusande houri, mottag detta svaga bevis af min beundran!
Genom herr Hoppauteau öfverlemnade han henne ett halsband af koraller.
— Kanhända, sade fru Stiegler, är ers excellens nu trött. Vi skola måhända begifva oss till de lägre klasserna.
— Och jag, hviskade Laura förtretad, skall då ej jag få tillfälle att visa mig?
— Välan, sjung då något, om ers excellens tillåter det!
Genom en gravitetisk böjning på hufvudet gaf Filip sitt bifall.
Sedan Laura slutat sin aria, reste sig quasi-ambassadören utan ett ord och lemnade, åtföljd af fru Stiegler, dansmästaren och betjenten, rummet. Men då han passerade förbi Laura, fällde han bugande näsduken vid hennes fötter.
Det var allt, utom på en blick när, hvilken dock trängde djupt in i den unga flickans hjerta.
De tre vännerna stannade ensamma qvar.
5.
— Nå väl, frågade Alfhild med antaget lugn, hvad tycks om honom?
— Förtjusande! utbrast Julie.
— Mot Laura var han dock ej så alldeles älskvärd.
— Åh, jo, han såg på mig hela tiden.
— Ack, du bedrar dig, stackars Laura, det var på mig han hade ögonen fästade.
— Likväl, när jag sjöng . . .
— Tala ej derom! Det är ledsamt, men i dag var du ej alls vid röst.
— Det är sannt, biföll Julie, det gjorde mig ondt om dig, min vän!
— O, huru ljuft det doftar! sade Alfhild och lät solen bryta sina strålar mot den blixtrande kristallen i flaskan.
— Ack, hvilka vackra koraller, utropade Julie och knäppte halsbandet kring sin hvita hals.
— Stackars Laura! Hon fick ej just något af värde . . . En näsduk!
— Men, invände Laura harmsen, han lemnade den åtminstone sjelf som ett offer vid mina fötter, då ni deremot fingo era presenter genom vår dansmästare. Och han smålog intagande mot mig, när han gaf mig den ganska vackra duken, och såg på mig så . . .
— Ack, hvad du är kokett!
— Och du skrytsam!
— Och du afundsjuk!
— Och det påstår du?
Endrägten var nu störd. De båda systrarna gingo ut för att prata obehindradt och lemnade Laura ensam.
— Huru egenkära, sade Laura för sig sjelf, huru elaka de äro! Ack, om jag kunde förödmjuka dem . . . Jag förstår ej hvilken förändring försiggått inom mig, sedan jag sett den unge främlingen. Jag börjar tro att jag helst ville att han skulle älska mig ensam . . . Men tyst! Der kommer han tillbaka.
Det var verkligen Filip, som återvände för att utspela sista scenen i dramen.
— Sköna Laura, sade han, jag har smugit mig ifrån den efterhängsna hopen och uppsökt det ställe, dit mitt hjerta drager mig. Men ni är ensam . . . hvar äro edra vackra vänner?
— Jag vet icke.
— Är det väl min ankomst som förjagat dem?
— Det hafva de ej anförtrott mig.
— Men, min Gud, ni ser så nedslagen ut! Hvem har kunnat göra er ledsen? Väl icke era väninnor?
— Jo, just de.
— Det hade jag aldrig kunnat tro, när jag läste ert bref . . . Men hvilkendera? Icke kan det vara Alfhild med sitt utseende af oskyldig glädtighet.
— Ja, oskyldig som ett barn!
— Men ett förtjusande barn. Och Julie, som ser så mild och god ut?
— Ja, nog är hon en god flicka!
— Helt visst skolen j lätt försona er. Vi resa i morgon, om det behagar eder.
— Räkna ej på mig!
— Himmel, hvad hör jag!
— Ni kan resa med mamsellerna P.; jag har ej lust att blifva uppoffrad.
— Uppoffrad?
— Ja, Julie är ju så god och Alfhild så glad, att ni säkert blott af artighet skulle taga mig med er. Ni skulle älska endast dem . . .
— Åh, hvem har väl kunnat ingifva er den tanken?
— Just mina bägge vänner. De hafva sagt att ni ej egnade mig den minsta uppmärksamhet.
— Ack, tjusande Laura, ni bedrar er: ni vet ej hvilket starkt intryck ni gjort på mig.
— Ett skämt.
— Nej, vid Gud! Följ med mig och era vänner, ni skall herrska öfver dem och öfver mitt hjerta.
— Herrska öfver dem . . . nej, dertill äro vi för goda vänner. Jag kunde aldrig hafva hjerta för något sådant. Hellre, det vill säga i nödfall, skulle jag måhända besluta mig att följa er ensam.
— Välan! Jag kan ej motstå så mycken naivete och så mycket behag. Följ mig, men följ mig ensam!
— Men min stackars far. Jag inser nu att jag handlat illa.
— Trösta dig . . . han skall ej hafva något deremot, sade brukspatronen Livin, som i detsamma inträdde.
— Huru . . . pappa här?
— Mitt barn, den som du trodde vara turkisk ambassadör är just Filip, din kusin och trolofvade. Icke sannt, du vägrar nu ej längre att blifva hans maka, du lilla svärmande toka!
Rodnande kastade sig Laura i sin fars armar.
— Och, tillade brukspatronen småleende, som Filip känner din svaghet för dina två vänner skall han säkert . . .
— Tala icke derom pappa . . . Den saken ha vi redan klar.