Marionetterna (Flygare)
| ← Den turkiske ambassadören |
|
Historien om de svarta hönsen → |
MARIONETTERNA.
I den luftiga salen i bottenvåningen af en bland Djurgårdens täckaste villor skulle en främling, om han inträdt straxt efter middagstiden den 16 Juli år 1852, hafva anträffat en högst behaglig familjscen, hvilken tycktes andas den fullkomligaste husliga lycka.
Till en början visade sjelfva rummets inredning att dess innevånare voro i besittning af det ekonomiska oberoende, som lär vara ett nödvändigt vilkor för all jordisk sällhet af något solidare art.
I anordningen af en mängd småsaker, i valet af färger för möbeltygerna och fönsterdraperierna, i ett par taflor, som prydde ena väggen, i det helas harmoni funnos dessutom tillräckliga anledningar att hos familjens medlemmar förutsätta den naturliga smak och det bildade sinne, utan hvilka man ej kan rätt njuta af sin förmögenhet.
Framför divanen stod ett rundt bord, betäckt med en snöhvit duk, hvarpå en kaffekanna af drifvet silfver, ett mästerstycke af Möllenborg, höjde sig bland de genomskinliga kopparne af gammalmodigt ostindiskt porslin och de andra eleganta tillbehören vid en komfortabel kaffe-servis.
I ett hörn af divanen lutade sig grosshandlaren August Marin, en familjfader på sju och tjugu år med ett rundt, fylligt, rödblommigt ansigte, blå ögon med en öppen, trovärdig blick, lagom stor mun med de friskaste tänder och en för öfrigt välskapad, om än något fetlagd lekamen.
Hans unga fru var en liten tjusande blondin, smärt, nätt, lätt, fin och luftig som en älfva, med lifliga och behagliga rörelser, förtrollande leende och eldiga blickar. Hon stod lutad öfver kaffebordet och sysselsatt med att hälla i den aromatiska drycken.
Ett litet stycke från bordet stodo tvänne små täcka barn om 5 à 6 år, en gosse och en flicka, bägge blåögda och gulhåriga, med friska rosor på kinderna, och armar så runda och svällande som de bäst lottade cherubimers.
Här, om någorstädes, borde väl lyckan ha slagit sig ned.
Och likväl låg ett moln öfver grosshandlarens panna, öfverläppen var rynkad till någonting liknande en grin-min och kring munnen sväfvade skuggan af en halfqväfd gäspning.
Det värsta var att han icke tycktes observera hur hans unga fru med sitt mest intagande småleende bjöd honom en kopp af det nyss serverade kaffet.
— Nå, August, skall du ej ta emot ditt kaffe?
— Jaså . . . tack, söta Louise . . . ställ det på bordet der!
— Vill du då ej dricka det nu?
— Jag vet ej . . . Jag väntar väl en stund.
Fru Louise satte ifrån sig koppen med en litet missnöjd min.
Grosshandlaren reste sig upp, lade socker och grädde i sitt kaffe, rörde om allvarligt och långsamt samt förde slutligen en thesked till munnen. Men han blott fuktade sina läppar och ställde genast ifrån sig koppen.
— Var kaffet ej godt? frågade frun.
— Åh jo . . . men det smakar mig icke . . . jag vet ej hvarföre.
— Det är kanske för starkt.
Mannen svarade icke. Han föll tillbaka i soffhörnet och lät sin blick trög och dufven irra omkring i rummet.
— Kom nu, små barn, så fån j kaffe!
Dessa ord riktades af fru Louise till de bägge »cherubimerna», hvilka icke voro sena att träda fram och mottaga hvar sin lilla dockkopp med litet kaffe och mycket grädde och hvar sin stora kringla.
— Du har väl intet emot att jag ger barnen kaffe?
— Gör som du vill, mumlade grosshandlaren likgiltigt.
— Men om du ogillar det . . .
— Hvad bryr jag mig derom!
— Kan dina egna barns helsa vara dig likgiltig? Du menar ej hvad du säger, August!
August fann för godt att ej vidare inlåta sig i detta ämne. Han vred sig åt andra sidan och tycktes böjd att sofva.
Nu skulle det väl ej gerna kunna förvåna någon, om en sådan liten söt fru som Louise Marin till slut funne sig stött af att hennes äkta hälft den ena gången efter den andra gaf tröga och tråkiga svar, ja allt emellanåt till och med alldeles emanciperade sig från skyldigheten att besvara sin makas frågor.
Man skulle helt visst förlåta henne, om hon i förargelsen började att dugtigt slamra med kopparna och släppa en eller annan thesked i golfvet för att störa mannens oartiga sömn.
Åtminstone kunde väl ingen förtänka henne, om hon toge bort grosshandlarens kaffekopp, af hvilken han ännu ej smakat mer än ett par droppar. Det är alltid tråkigt att se en kopp stå så der och skräpa, sedan allt det öfriga är undanflyttadt.
Men fru Louise hämnas icke. Hon tyckes vara en engel i en liten blondins skepnad. Tyst och försigtigt rödjer hon undan hela kaffeservisen med undantag af mannens kopp och sätter sig sedan tåligt på en stol bredvid divanen, der hon roar sig med att hviskande prata med sina små barn, Ludvig och Augusta.
Så tyst samtalet än i början är, kunna barnen dock ej i längden återhålla sina röster och ett klingande skratt låter allt emellanåt höra sig.
— Akta er att väcka pappa! säger frun.
Hon behöfver väl ej egentligen frukta att väcka honom, emedan han aldrig insomnat; men det förargar honom ändå att höra dessa tecken till lif och glädje, då han sjelf är dåsig och tråkig. Han låtsar derföre vakna och säger i en mycket sur ton:
— Kan du då ej gå och leka med barnen på något annat ställe?
— Jo, om du befaller. Vill du sofva?
— Du kan väl se det. Jag behöfver en halftimmas hvila.
— Då går jag . . . Måtte du vara vid bättre lynne, när du vaknar!
— Adjö, min vän!
— Sof godt!
— Sof godt, upprepar mannen, sedan frun gått. Hvem f-n kan sofva i en sådan värma!
Vi beböfva väl knappt påminna våra läsare om den olidliga hettan under vissa dagar af Juli månad detta år, en hetta, som blef odräglig genom den ihållande torkan, hvilken beröfvade luften hvarje tecken till fuktighet och hotade att alldeles ruinera de borttvinande träden och det gula, halft förbrända gräset.
Grosshandlaren August Marin var gudnås genom sin kroppskonstitution särdeles disponerad att lida af värman. I dag kom dertill en egen omständighet. Han hade till middagen förtärt en ofantlig portion smultron med vin — en läcker rätt, ljuft doftande och ljuft smakande, som, då man äter den, förefaller svalkande och kylig, men efteråt förorsakar en feberaktig hetta i blodet.
Det der gjorde att mannen var vid dåligt lynne och kände sig missnöjd med sin mage, väderleken, frun och hela verlden. Och sedan han ytterligare i tre qvarts timmas tid legat der ensam på divanen, vridande sig åt höger och venster, oupphörligen borttorkande de framträngande svettdropparna och bortjagande de näsvisa flugorna — sedan han tillbragt tre qvarts timma i denna skärseld, kände han sitt hjerta så uppfyldt af bitterhet och galla, att han tyckte det skulle bli honom en lisa, om han finge förarga någon.
De ädlaste och bästa menniskor kunna någon gång blifva frestade af så dåliga och syndiga tankar. Särdeles sker sådant i ögonblick af dålig matsmältning, då förståndet fördunklas och hjertats ädlaste insigter förvillas.
I detta ögonblick inträdde Louise.
Hon hade hoppats finna August vid godt lynne efter middagssömnen och var sjelf färdig att förlåta honom hans trumpenhet.
— Nå, hur är det med dig nu? frågade hon, i det hon trippade fram till honom.
— Åh . . . så der!
— Det duger icke . . . nu skall du vara munter och rask.
— Skall jag?
— Ja visst . . . Ser du ej att jag är vid godt lynne, jag.
— Du är alltför lycklig!
— Ja, men jag vill dela med mig åt dig . . . Se då litet lifligare ut . . . Se på mig åtminstone!
— Än sedan? sade mannen och tittade på frun med kalla, dimmiga blickar.
Detta var oförlåtligt.
Det var en dödlig förolämpning mot den täcka, retande min, som fru Louise hade påsatt sig, då hon bad August se på henne.
Men ännu uppgaf hon ej fältet.
— Jag har ju en ny klädning på mig . . . Hur tycker du att den klär mig?
— Den missklär dig förfärligt . . . och du behöfver dock så väl en smakfull toalett.
Denna gång var oartigheten för grof. Fru Louise vände sig bort för att ej visa hur sårad hon blef. Icke derföre att hon trodde det hennes man talat uppriktigt — han kunde ej vara så stockblind att han ej såg det hon var förtjusande — men det gjorde henne ledsen att han så der påtagligen ville såra henne.
— Var icke förtretlig nu, utan kom ut och spatsera med mig en stund!
— Ursäkta mig, min vän, jag är ej i lynne att göra dig sällskap, allra minst när du har den der kostymen.
— Den der kostymen är ganska täck, skall jag säga dig, och du kan mycket väl följa med mig ut.
Dervid lutade hon sig ned mot honom, såg på honom med blickar, som kunnat röra en sten, och sökte med lindrigt våld dra honom med sig.
Grosshandlaren tvekade ett ögonblick. Han kunde ej dölja för sig att hans hustru i detta ögonblick var förtrollande. Måhända skulle han ha lydt den goda rösten i sitt hjerta, som uppmanade till vänlighet och glädje, om icke en stor otäck fluga surrande slagit ned på hans näsa och börjat sprattla med sina långa kittlande ben. Men denna förargliga händelse, huru hastigt öfvergående den än var, störde verkningarna af fru Louises trollmakt. Grosshandlaren ryckte sig lös, kastade sig på soffan, bredde en stor silkesnäsduk öfver hufvudet och svarade ett tvärt »nej!»
Den lilla frun såg att intet var att uträtta. Tigande gick hon in i sitt kabinett, och barnen, som följt henne in i salen i förhoppning att få vara med på spatserturen, smögo sig tysta ut på gården.
Nu var då grosshandlaren ensam, ensam med sina mörka, menniskofiendtliga tankar. Den stora gula silkesnäsduken, som han svept öfver sitt hufvud, utgjorde en skiljemur mellan honom och den yttre verlden. Han såg ingenting af den, och han sjelf var osynlig. Flugorna surrade i vanmäktigt raseri mot den mjuka smidiga duken: den hvilande kunde de ej mera oroa.
Det ligger någonting obeskrifligen trefligt i ett dylikt förhållande, då man känner sig omgifven af obehag, utan att de kunna framtränga till en. Det är samma känsla som intager en, då man i en varm och treflig kammare hör regnet smattra mot fönsterrutorna och stormen hvina omkring husknutarne, då man på fasta landbacken ser hafvets böljor våldsamt vräka sig och fradgande kastas mot stranden. På samma sätt kände sig grosshandlaren under silkesnäsduken lugn och fredad mot flugorna, och hans hjerta började utvidgas af en behaglig sjelfbelåtenhet.
Så afsöndrad från verlden som han nu var, tyckte han det bäst passande tillfälle erbjuda sig att begrunda sin ställning och uppväga mot hvarandra de behag och obehag, som lifvet utlofvade honom. Att han var eller varit vid dåligt lynne, det var ett faktum; nu vore frågan att få reda på anledningen.
Grosshandlaren betraktade sig sjelf och sitt lif från alla sidor och ur alla synpunkter, han ransakade sina ekonomiska, sociala, äktenskapliga, kommunala, sanitära, politiska, slägt- och andra förhållanden, utan att finna någon grundad anledning till missnöje eller dåligt lynne.
Han var sjelf ung, frisk och rik. Han hade ärft en betydlig förmögenhet efter sin far, hvilken han efterträdt i den handelsfirma, der hans farbroder ensam skötte affärerna. När farbrodern en gång — det Gud måtte förhindra — skulle dö, så finge han ärfva honom också.
Genom sitt öppna och redbara väsende var August Marin allmänt aktad och omtyckt. Han saknade ej ett klart förstånd och kunskaper inom sitt fack; också hade han flera gånger mottagit kommunala förtroenden och varit medlem i flera kommittéer. Han kunde när som helst hoppas erhålla vasa-orden, och ville han bli riksdagsman, så . . . men han var ej ärelysten.
Han hade dessutom nog anledning att glädja sig i en liten vacker, älskvärd och trogen hustru, som skänkt honom ett par de näpnaste barn och med hvilken han nu i ett halft dussin år left i det lyckligaste äktenskap.
Var det ej löjligt att efter en så lång och så rotfast lycka råka i dåligt lynne, derför att luften var något varm?
Och dessutom var det ej mera så olidligt varmt. Det började blifva en smula svalare framemot aftonen.
— Jag kan undra hvar Louise och barnen hålla till, sade grosshandlaren, sträckte på sig och gick ut på gården.
Det var en stor och präktig gård, sådan man ej kan ha den inne i staden. Den hade sin breda finsandade gång, med gräsplaner och blomsterrabatter å ömse sidor, och ett par vackra lindar bredvid förstugan.
När grosshandlaren kom ut på gården, rådde der mycket lif och munterhet. En liten kringvandrande konstmakare, en gosse på nio eller tio år, hade uppslagit på marken sin lilla dock-teater, den han dirigerade med ett par ståltrådar, fästade vid venstra benet, under det han utförde åtskilliga lustiga stycken på klarinett, beledsagande dess gälla toner med skrällande slag på en sprucken trumma. Under ett skafferifönster, öfver hvars galler en utländsk rankväxt slingrade sig, uppfördes detta skådespel, hvars publik utgjordes af Ludvig och Augusta de bägge cherubimerna.
De båda dockorna, af hvilka den ena hade svarta sammetskläder och barett med plym, den andra en hvit klädning med många band och grannlåter, sade väl ingenting, men hoppade, bugade sig, vredo på hufvudet och skakade på armarne efter musiken till åskådarnes stora förnöjelse.
— Det är herre och fru, sade Augusta.
— Herrn är svartklädd som pappa, när han skall bort.
— Och frun har en klädning lika vacker som mammas i dag.
Den lille teaterdirektören smålog fint och öfverlägset åt sin naiva publik, men blef helt förskräckt, då den ena af hans marionetter, den i svarta sammetskläderna, tvärstannade och ej på något vilkor ville åter träda i verksamhet.
— Se . . . pappa vill ej dansa mer! sade Ludvig.
— Men mamma dansar ännu . . . hon är lika liflig.
Så var verkligen förhållandet. Dockan i klädningen hoppade och svängde sig, lydande ståltrådens dragning, under det att dockan i sammetsjackan stod stel och orörlig oaktadt alla ryckningar.
— Det ser ut, sade lilla Augusta, alldeles som när mamma nyss ville ha pappa ut med sig och han inte ville.
— Ja, men jag tycker att det är obeskedligt af pappa . . . se så, dansa nu!
I detta ögonblick kom grosshandlaren, som åhört samtalet, fram och hjelpte, skrattande, dockorna till rätta. Medan de nu åter började hoppa och dansa till barnens förlustelse, sökte August upp sin lilla hustru, bad henne ödmjukt om förlåtelse och erkände att hennes nya klädning var ett mästerstycke af smak.
— Nå, hur kom du att bli hygglig igen? frågade frun leende. Jag började misströsta om dig.
— Jag fick se ett par marionetter, som visade mig hur löjlig en trumpen man ser ut bredvid en söt och glad hustru.
— Gud välsigna de marionetterna! Jag tror jag får köpa hem ett par för möjligt behof.
— Åh nej, var lugn . . . det skall ej mera behöfvas.
