Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/19
| ← 18. Vinskörden. |
|
20. Mitt hushåll ökas med en papegoja och en killing. → |
19.
Ungdomsminnen.
Mitt bläck började nu lida till slut, hvarföre jag beslöt inskränka mitt skrifveri så mycket som möjligt, och endast uppteckna de märkvärdigaste händelserna, utan att som hittills dag från dag skrifva upp allt hvad som händt mig.
Den torra och regniga årstiden tycktes mig nu regelbundet vexla hvar med annan; jag förstod att indela dem, och tog derföre alltid sedan på förhand mina mått och steg.
Denna erfarenhet blef mig likväl dyr; och det jag nu har att berätta, tillhör den svåraste skola, jag någonsin genomgått.
Jag har förut omnämnt, att jag noga gömde den lilla qvantitet säd, hvars groende jag ansåg för ett underverk, och utgjordes hon af vid pass tjugo strån ris och trettio strån korn.
Sedan regnet upphört, och solen, aflägsnande sig från mig, nalkades sin sydliga ståndpunkt, trodde jag tiden vara inne att så. Jag uppgräfde derföre, så godt jag kunde, med min skyffel ett stycke land, delade det i två halfvor och utsådde min säd.
Medan jag var sysselsatt härmed, föll det mig händelsevis in, att jag gjorde klokare, om jag icke sådde alltsammans på en gång, då jag icke med säkerhet visste, om väderleken vore gynnande. Jag använde derföre endast tvåtredjedelar af mina korn, och behöll ungefär en hand full af hvardera sorten.
Hur glad blef jag icke efteråt, att ha fallit på denna tanke. Icke ett enda af mina kom gick upp; ty som de följande månaderna voro mycket torra, kunde säden icke slå rot af brist på fuktighet. Jag såg derföre alls icke till dem, förrän vid nästa regntid, då de började sticka upp små strån ur jorden, liksom de nyss förut blifvit sådda.
Som jag nu fann, att min första säd icke velat växa i anseende till torkan, sökte jag ut en fuktigare jordlapp, för att verkställa ett nytt försök.
Jag omgräfde derföre i grannskapet af min sommarboning ett stycke land, och sådde der resten af mina korn i Februari, kort före vardagjemningen. Som de nu fingo tillräcklig fuktighet under de regniga månaderne Mars och April, gingo de äfven vackert upp, och gåfvo mig en ganska god skörd.
Men emedan jag icke vågat använda mer än en del af den gömda säden, blef skörden naturligtvis helt obetydlig, så att jag i det hela fick ett knappt åttondels skålpund af hvardera sorten.
Detta nya försök var emellertid till stor nytta för mig; ty nu visste jag bestämdt, hvilken årstid man skulle så, och att jag kunde så och skörda tvenne gånger om året.
Under det säden växte, gjorde jag en liten upptäckt, hvaraf jag sedan drog fördel. Så snart regntiden gått förbi, och väderleken blef jemnare, hvilket inträffade mot slutet af November, företog jag en vandring till min sommarboning, der jag, oaktadt flere månaders bortovaro, fann allt i samma skick som jag lemnat det.
Den dubbla omhägnaden var icke allenast oskadad, utan störarne, hvilka jag afhuggit från några närstående träd, hade slagit ut en mängd gröna qvistar, hvilket vanligtvis första året inträffar med pilträd. Jag känner emellertid icke till namnet på de träd, från hvilka jag tog mina störar.
Öfverraskad och förtjust, att se dem så gröna, putsade och qvistade jag dem, så att de skulle växa så mycket jemnare. Efter trenne år företedde de en otroligt vacker syn.
Omhägnaden utgjorde en halfcirkel med ungefär femtioåtta famnars diameter; de förr omnämnda träden, ty så kunde jag väl nu kalla dem, öfvertäckte den alldeles och bildade en så tät löfsal, att jag hela den torra årstiden kunde bo under den.
Detta bestämde mig, att äfvenledes omge min boning med en likadan omhägnad. Jag utförde denna plan och planterade en dubbel rad af dylika träd, på ett afstånd af tretton famnar från den gamla pallisaderingen.
Dessa slogo äfven ut och förskaffade mig inom kort en vacker löfsal kring min boning. Längre fram tjenade de mig äfven till förskansning, efter hvad jag vid lägligare tillfälle skall omtala.
Jag hade vid denna tid kommit underfund med, att årstiden nu på ön icke, lik den i Europa, kunde indelas i vinter och sommar, utan i de regniga och torra årstiderna, hvilka på följande vis aflöste hvarandra:
|
Halfva Februari |
Regn, kort före och under vårdagjemningen. |
| Halfva April Maj Juni Juli Halfva Augusti |
Torka, emedan solen då står norr om eqvatorn. |
| Halfva Augusti September Halfva October |
Regn före och under höstdagjemningen. |
| Halfva October November December Januari Halfva Februari |
Torka, emedan solen står söder om eqvatorn. |
Förloppet af regntiden var olika, och berodde af vindarne; men i allmänhet voro dessa mina iakttagelser riktiga.
Som jag på bekostnad af min helsa lärt mig inse det farliga att vistas ute under regntiden, samlade jag numera på förhand alla mina behof för densamma och stannade sedan hemma så mycket som möjligt.
Under denna tid saknade jag likväl ingalunda sysselsättning, ty jag behöfde en mängd saker, som endast det trägnaste arbete kunde förskaffa mig.
Så t. ex. försökte jag på flerfaldiga sätt att fläta mig en korg; men misslyckades deri, emedan qvistarne brusto af under arbetet.
Under min barndom hade jag ofta roat mig med att gå in till en korgmakare, som bodde nära intill min fars boning, för att se på honom, under det han arbetade.
Tjenstvillig, som de fleste gossar, och aktgifvande på hans arbete, räckte jag honom ibland en hjelpsam hand och lärde mig på sådant sätt, hur man skulle bära sig åt; till följe hvaraf det nu felades mig endast materialier.
Slutligen funderade jag på, om icke qvistarne af de träd, hvilka jag begagnat till min omhägnad, skulle kunna vara likaså böjliga, som de engelska pilslagen, och jag beslöt öfvertyga mig derom.
Jag gick således följande dagen till mitt landsställe, som jag kallade det, och sedan jag skurit af några fina qvistar, fann jag dem så dugliga, jag kunde önska det.
Försedd med en yxa, återvände jag dit de följande dagarne, hvarunder jag ihopsamlade en ansenlig hop materialier till mitt korgmakeri.
Jag lade dem inom omhägnaden och bar dem, sedan de fått torka, till min grotta, der jag under den derpåföljande regntiden tillverkade ett stort antal korgar, hvilka jag sedan begagnade mig af vid åtskilliga behof.
Ehuru de icke voro så prydligt arbetade, gjorde de mig likväl ganska stor nytta; och jag drog derföre försorg om att ständigt ersätta de uttjenta med nya; isynnerhet gjorde jag mig några serdeles djupa och starka, för att i dem förvara min säd, nästa gång jag gjorde en god skörd.
Härefter började jag tänka på afhjelpandet af mina andra behof. Alla mina våtkärl bestodo i tvänne ännu nästan fulla romfat, en mängd buteljer och några fyrkantiga flaskor, som innehöllo vatten och spirituösa drycker.
Jag egde icke en gång en panna, att deri koka något, med undantag af en kittel, hvilken jag räddat från fartyget, men som var alldeles för stor för mina behof.
Det andra jag önskade mig, var en tobakspipa; det var mig likväl nästan omöjligt, att göra en sådan: slutligen gjorde jag dock, äfven i detta hänseende, ett lyckligt påhitt.
Jag hade användt hela den torra årstiden på nedslående af den andra pålraden, då ett annat arbete kom emellan, som kostade mig mera tid, än jag bestämdt för mina lediga timmar.
Jag har förut omtalat den önskan jag hade, att genomströfva hela ön, och att jag hade sträckt mina utflygter något bortom bäcken, eller till det ställe, der jag byggde mitt landställe, hvarifrån jag hade den herrligaste utsigt öfver hafvet, på andra sidan om ön.
Jag beslöt derföre, att gå fram ända till denna strand, och begaf mig å väg, i det jag icke allenast medtog min bössa, yxan, hunden och ett större krutförråd än vanligt, utan äfven tvänne skeppsskorpor och en stor drufklase.
Sedan jag genomvandrat dalen, der mitt landtställe låg, upptäckte jag hafvet vester om mig; och som luften var fullkomligt klar, kunde jag till och med på afstånd skönja land, ehuru jag icke var i stånd att utröna, om det var fast land eller en ö. Det låg högt öfver hafvet, sträckte sig från vest till vest-sydvest och tycktes ligga omkring tjugo timmars väg från mig.
Hvilken trakt af jorden var väl denna? Så mycket trodde jag mig likväl veta, att den nödvändigt måste höra till Amerika, och jag slöt deraf, att den gränsade intill Spanska besittningarne, samt att den tvifvelsutan vore bebodd af vildar, hvarföre jag troligen rönt ett vida sämre öde, ifall jag landstigit der.
Jag fogade mig derföre efter Försynens beslut, som, efter hvad jag nu började inse och tro, anordnat allt till det bästa för mig. Sålunda lugnade jag mitt sinne, i stället att plåga mig med önskan, att kunna komma till detta land.
Sedan jag än en gång moget eftersinnat min upptäckt, fann jag, att ifall denna landsträcka tillhörde spanska området, jag ofelbart förr eller sednare skulle varseblifva något ditåt seglande fartyg; hvarom icke, vore sådant ett bevis, att denna kust hörde till den, som ligger emellan spanska besittningarne och Brasilien och bebos af den vildaste menniskorace, emedan de äro kannibaler eller menniskoätare, hvilka mörda och uppäta en hvar, som faller i deras händer.