Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/24
| ← 23. Pirogen. |
|
25. Äfventyrlig kringsegling af ön. → |
24.
Redaktionen af min dagbok.
Men endast det jag kunde begagna, hade något värde för mig. Jag hade tillräckligt med lifsmedel för tillfredsställandet af alla mina behof; hvad behöfde jag då fråga efter det öfriga! Hade jag skjutit mera vildt, än jag kunnat äta, skulle jag ha varit tvungen att ge det åt min hund eller åt maskarna; och hade jag utsått mer spanmål, än som behöfts för min enskildta del, skulle den blifvit förderfvad. De träd, jag fällt, lågo qvar på marken och multnade: jag kunde icke begagna dem till annat än till bränsle, och mer eld än till beredningen af min mat kom icke i fråga.
Med ett ord, naturen och erfarenheten undervisade mig efter mogen öfverläggning, att allt önskvärdt under solen eger endast ett i anseende till våra behof relativt värde, och att det endast så till vida blir oss nyttigt, som vi göra ett klokt bruk deraf, antingen för egen eller andras nytta. Den snålaste girigbuk på hela jorden skulle troligen blifvit botad för sina omåttliga önskningar, i händelse han varit i mitt ställe; ty jag egde oändligt mer, än jag någonsin kunde förbruka. Jag hade ingenting annat att önska, än några småsaker, som likväl skolat vara mig till stor nytta. Som mina läsare redan veta, var jag egare till en förmögenhet af trettiosex pund Sterling, dels i guld, dels i silfvermynt; men min Gud! hvartill gagnade mig denna lumpna metall, då jag icke visste, hur jag skulle använda den och gerna velat ge bort en hand full af densamma för några tobakspipor eller en handqvarn, att derpå mala min spanmål! Lika gerna hade jag gifvit bort alltsammans, om jag i stället fått för sex pence engelska roffrön, eller en hand full ärter och bönor tillika med en butelj bläck. Penningarne voro mig till ingen nytta och blefvo äfven orörda qvarliggande i en låda, der de under regntiden öfverdrogos med mögel. Men om också denna låda varit full med diamanter, skulle de icke egt en smula större värde för mig.
Jag hade nu kommit derhän, att jag erfor en långt större inre tillfredsställelse öfver mitt lefnadssätt, än som var händelsen i början, och kände mig derjemte ojemförligt lyckligare, så till själ som kropp. Ofta nedsatte jag mig till min måltid med ett tacksamt sinne, beundrande Försynens hand, som dukat mig ett bord midt i ödemarken. Jag sträfvade efter att vända mina blickar mera på ljus- än skuggsidan af min belägenhet, och förr glädja mig åt de njutningar, som voro mig förunnade, än eftersträfva hvad som fattades mig. Härigenom vann jag småningom en allt större frid med mig sjelf. Jag anför specielt denna omständighet, för att derigenom djupt inpregla den hos de menniskor, hvilka aldrig finna sig nöjda, och icke rätt veta njuta af de håfvor, himmelen dem beskärt, emedan de ständigt fästa sina lystna blickar på hvad som felas dem. Och häri ligger den svartaste otacksamhet.
Ännu en annan betraktelse blef mig till väsendtlig nytta, liksom den tvifvelsutan skulle blifvit det för en hvar, hvilken råkat i en lika stor olycka som min. Jag jemförde nemligen min nuvarande belägenhet med den, jag i förstone väntade mig, ja till och med med den, i hvilken jag ofelbart skulle råkat, i fall icke Guds stora godhet underbarligen låtit vårt fartyg stranda mot kusten, till följe hvaraf jag icke allenast kunde nalkas det, utan äfven föra derifrån allt, som kunde vara mig till någon slags nytta. Hade icke detta inträffat, skulle jag saknat såväl verktyg till mina arbeten och vapen till mitt försvar, som krut och bly, att dermed förskaffa mig födan.
Ofta använde jag hela timmar, ja, jag kunde säga, dagar, att på det lifligaste eftersinna, huru jag skulle burit mig åt, ifall jag icke kunnat rädda någonting från fartyget. Jag föreställde mig lifligt, att jag, så när som på några fiskar och sköldpaddor, icke skulle kunnat förskaffa mig någon föda, hvarförutan jag troligtvis redan i första tiden måst dö af hunger, emedan det var långt efter min ankomst till ön, som jag fångade det första af dessa sistnämnda djur, såvida jag icke kunnat lefva som en äkta vilde. Slutligen besinnade jag, att om jag äfven genom list lyckats fånga eller döda en get eller en fågel, jag likväl icke kunnat sönderdela, öppna, urtaga och tillreda den, utan att jag varit tvungen att, lik ett osjäligt djur, med tänder och naglar slita sönder den bit för bit.
När jag öfvertänkte allt detta, kände jag min tacksamhet ökas för Guds stora godhet; ja, jag tackade Honom till och med för min närvarande belägenhet, i trots af de med densamma förenade vedervärdigheter och besvär. Jag måste äfvenledes be dem lägga denna omständighet på minnet, som vid hvarje motgång genast äro färdiga att utropa: “Finnes väl någon olyckligare varelse än jag.“ Må dessa besinna, huru mycket sämre mången annans belägenhet är, och dertill huru mycket sämre deras egen kunnat blifva, ifall Försynen i sin eviga vishet så hade beslutat.
Jag anställde ännu en annan betraktelse, som likaledas uppfyllde mitt hjerta med ett tröstrikt hopp. Jag jemförde nemligen min närvarande belägenhet med den jag hade förtjent och bordt vänta, såsom följd af den gudomliga rättvisan. Jag hade fört en usel lefnad, utan att hvarken erkänna eller frukta Gud. Mina föräldrar hade gifvit mig en vårdad uppfostran, och icke underlåtit att tidigt bibringa mig en religiös vördnad för Skaparen, samt att i mitt minne inprägla allt, hvad naturen och ändamålet med min tillvaro erfordrade. Men ack! då lockades jag till det vilda matroslifvet, der man minst känner till gudsfruktan, ehuru man der så ofta på nära håll skadar den allsmäktiges fruktansvärda makt. Återstoden af min religiösa känsla förqväfdes helt och hållet genom det förtidiga umgänget med förhärdade varelser, genom föraktet för faran, med hvilken jag blifvit förtrogen, genom vanan att se döden i ansigtet, genom bristen på allt tillfälle att umgås med andra, bättre menniskor, eller att någonsin få höra ett yttrande, som kunnat vara mig lärorikt och haft ett godt syftemål.
Känslan för allt godt var då så utsläckt hos mig, och jag visste så litet hvad jag var eller borde vara, att jag till och med i de ögonblick, då himmelen så underbart förlänade mig sitt beskydd, icke en enda gång hvarken tänkte eller yttrade: “O min Gud, jag tackar dig!“ Äfven i det största betryck, föll det mig icke in, att åkalla den allsmäktiges bistånd, eller utropa: “Herre, förbarma dig öfver mig!“ Guds heliga namn gick icke oftare öfver mina läppar än vid hädelser och svordomar.
Förfärliga betraktelser öfver mitt förflutna lifs vrånghet och gudlöshet förödmjukade, som jag redan omtalat, under flere månader min själ. När jag tänkte på mig sjelf och besinnade den högre, faderliga omvårdnad, som blifvit mig beskärd alltsedan min ankomst till denna ö, samt huru öfverseende den gode Guden förfarit mot mig, i det han icke allenast straffade mig långt mindre, än mina gerningar det förtjenat, utan äfven så rikeligen sörjde för mitt lifsuppehälle, då uppvaknade ånyo mitt hopp, att genom en uppriktig ånger återvinna Guds nåd och förtröstade jag åter på hans outtömliga barmhertighet.
Jag tillvande mig å ena sidan vid en ovilkorlig undergifvenhet för Guds vilja, men å andra sidan vid en uppriktig tacksamhet för hvad som vederfors mig, och detta såsom följd af min öfvertygelse, att jag icke vågade beklaga mig, då jag fått behålla lifvet, oaktadt jag så rättvisligen gjort mig värd detsammas förlust; att jag blifvit öfverhopad med förmåner, dem jag på detta ställe icke förnuftigtvis vågat hoppas; att jag, långt ifrån att knota öfver min belägenhet, borde glädja mig åt densamma, och utan återvändo tacka himmelen för mitt dagliga bröd, som endast genom en kedja af underverk kunde blifva mig beskärdt.
Om mitt lif således i visst afseende var sorgligt, var det likväl i ett annat utmärkt af en särdeles Guds nåd, och det felades mig endast en rätt inre öfvertygeløe om denna Guds godhet och nåd, för att jag skulle kännt mig lycklig. Vid besinnandet häraf kände jag mitt mod vakna och min svårmodighet upphöra.
Jag hade nu varit så länge på ön, att flere af de saker jag ditfört till min beqvämlighet, dels blifvit utnötta, dels tagit alldeles slut. Det återstod nu endast några droppar af mitt bläck och dessa voro så utspädda med vatten, att jag knappast mer var i stånd att läsa hvad jag skrifvit. Så länge det räckte, upptecknade jag för hvarje dag allt anmärkningsvärdt som händt mig. Denna dagbok öfver en förgången tid påminner mig, att det råder en viss öfverensstämmelse emellan epokerna för de särskilta händelser jag uppleft; och att, ifall jag varit vidskeplig nog att fästa mig vid lyckliga eller olyckliga dagar, jag i detta hänseende skulle funnit många tillfällen att anställa betraktelser öfver min dagbok. Sålunda anmärkte jag framför allt, att den dag, då jag, föraktande mina föräldrars råd, afvek från Hull, var densamma på hvilken jag sedan tillfångatogs af korsaren och gjordes till slaf. Vidare var den dag, då jag lyckligen undkom skeppsbrottet på redden utanför Yarmouth, densamma med den, då jag längre fram flydde från Salé. Slutligen var äfven den dag, på hvilken jag för första gången såg verldens ljus, eller den 30 September, densamma, under hvilken jag tjugusex år sednare räddades från döden vid strandningen på denna ö.
Det första, som tog slut efter bläcket, var mitt bröd, jag menar nemligen de från fartyget räddade skorporna. Jag hade alltid på det sparsammaste hushållat med dem, och under ett helt år inskränkt mig till en skorpa om dagen. Det oaktadt måste jag sakna bröd under mer än tolf månader, ända till dess jag på egen mark fått skörda spanmål, hvaröfver jag hade alla anledningar att vara tacksam, då den, som läsaren redan vet, på ett så underbart sätt kom mig tillhanda.
Mina kläder började äfven bli utslitna. Mitt linne var längesedan slut, med undantag af några randiga skjortor, hvilka jag tillika med några kavajer hittade bland matrosernas kläder. Jag hade varit mycket rädd om dem, emedan jag ofta icke kunde begagna något annat plagg. Hettan var nemligen så plågsam, att jag helst icke tagit några kläder på mig, men jag kunde icke förmå mig att gå naken, ehuru jag visste mig vara alldeles ensam på ön.