Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/25
| ← 24. Redaktionen af min dagbok. |
|
26. Robinson och hans bordskamrater. → |
25.
Äfventyrlig kringsegling af ön.
Solhettan var dessutom långt odrägligare då jag gick naken, än då jag nyttjade kläder. I förra händelsen fick jag ofta valkar på skinnet, men bar jag deremot en skjorta, spelade vinden under den, och afkylde mig derigenom på ett behagligt sätt. Lika så litet kunde jag vänja mig, att gå ut i solskenet utan hufvudbonad. Solstrålarne bränna så häftigt under detta himmelsstreck, att jag genast fick hufvudvärk, när de lodrätt träffade hjessan.
Till följe häraf tänkte jag på ordnandet af de få lumpor, jag ännu kallade kläder. Alla mina tröjor voro utslitna; jag måste derföre försöka, att göra mig andra af de stora matroskavajerna. Sålunda grep jag nu till synålen och blef min egen skräddare, änskönt mitt arbete icke var att skryta med. Jag förfärdigade emellertid trenne tröjor, af hvilka jag väntade mig en god och långvarig tjenst. De benkläder jag fabricerade, voro jemmerliga att åse. Jag har redan berättat, att jag gömde skinnen af alla de djur, jag dödade. Vanligtvis spände jag ut dem i solen, men somliga blefvo derigenom så torra och ohandterliga, att de icke dugde till något, hvaremot andra kommo mig särdeles väl till pass. Det första jag använde dem till, var en stor mössa, med hårsidan utåt, för att afhålla regnet. Det lyckades mig så bra, att jag omedelbart derefter grep mig an med en hel klädning, nemligen en tröja och ett par benkläder, som voro öppna öfver knäet. Jag gjorde allting mycket vidt, emedan jag mer afsåg värn mot hettan än mot kölden. I öfrigt upprepar jag än en gång, att alla mina kläder hade en högst ömklig snitt, ty jag var en dålig timmerman, men en ännu sämre skräddare.
Härefter började jag tänka på en solskärm åt mig, emedan den mer än väl behöfdes. Jag hade sett dem göra sådana i Brasilien, der de icke gerna kunna undvaras, i anseende till den starka värmen; och värmen på min ö var åtminstone lika stor om icke större, emedan den låg ännu närmare eqvatorn. Som jag dessutom ofta företog långa vandringar, skulle jag komma att hämta stor fördel af den, såväl under hetta som regn. Jag gjorde mig derföre ett utomordentligt besvär med min solskärm, men det drog långt ut, innan jag fick någorlunda fason på den. Efter att ha misslyckats under trenne särskildta försök, fick jag likväl slutligen ihop en, som såg temmeligen hygglig ut. Största svårigheten bestod deri, att göra den så, att den kunde vikas tillsammans, emedan jag i annat fall oupphörligt måst bara den öfver mig. Sedan jag väl fått den till lags, öfverklädde jag den med ett skinn, hvars hårsida jag vände utåt, till följe hvaraf den icke allenast skyddade mig för regn, utan äfven afhöll solstrålarne så präktigt, att jag icke hade minsta olägenhet af värmen. Då den var öfverflödig, vek jag ihop den och bar den under armen.
Sålunda lefde jag ett ganska förnöjsamt lif; mitt sinne hade blifvit fullkomligt lugnt, emedan jag fogade mig efter Guds vilja, och öfverlemnade allt åt hans visa försyn. Jag fann mig på sätt och vis bättre, än om jag lefvat bland menniskorna och, ehuru jag ibland längtade efter, att få tala med någon af mina likar, sade jag dervid till mig sjelf: “Är då icke samspråket med egna tankar och det genom bönen med Gud långt herrligare, än den njutning, du kan finna i umgänget med menniskorna?“
Under de följande fem åren mötte mig ingen utomordentlig händelse, som det kunde löna mödan, att här omtala. Mitt lif framflöt stilla, utan någon slags förändring i min belägenhet eller i mina lokalförhållanden. Jag inbergade årligen min säd och höll min vinskörd, samt gömde icke mer af båda delarna, än som behöfdes för ett år. Men utom detta årliga arbete, och mina dagliga promenader med bössan på axeln, egnade jag min tid till byggandet af en ny pirog, hvilken jag slutligen icke allenast fick färdig, utan äfven förde genom en kanal, som jag gräfde sex fot bred och fyra fot djup, till den ungefär en half mil derifrån liggande hafsviken. Då jag hade börjat den förra, oformligt stora pirogen, utan att, som jag bordt, besinna, hur jag också skulle få den flott, och det ännu var lika så ogörligt, att flytta honom till hafvet, som hafvet till honom, så lät jag den ligga qvar der den låg, till ett minne af min tanklöshet, som skulle göra mig klokare till en annan gång och på denna andra gång upphörde jag icke att grubbla, ty jag ansåg saken ingalunda för omöjlig, ehuru jag ej på länge kunde finna något passande träd. Det jag slutligen utvalde, stod likväl på en half mils afstånd från hafvet, hvarföre det blef oundvikligt, att leda en kanal från detsamma till pirogen. Jag använde tvenne hela år på byggandet af pirogen, men beklagade mig aldrig deröfver, emedan jag nu i hoppet förutsåg mig komma i besittning af en farkost, med hvilken jag slutligen skulle kunna lemna ön.
Sedan likväl pirogen blifvit färdig, motsvarade dess omfång ingalunda den afsigt, i hvilken jag byggde den förra, eller att segla öfver till det omkring fyratio mil derifrån belägna fasta landet. Min farkost var alldeles för liten för en sådan plan, hvarföre jag öfvergaf hvarje tanke ditåt, men beslöt i stället att omsegla min ö. Hitintills hade jag icke sett mer än en enda punkt af motsatta sidan till densamma, men deraf gjordes jag ganska nyfiken, att äfven få beskåda de öfriga delarne af kusten, och som det nu mera icke låg något hinder i vägen, började jag ifrigt tänka på denna upptäcktsresa.
I denna afsigt, och synnerligast för att kunna förfara så mycket säkrare och regelmässigare, satte jag upp en liten mast midt i pirogen, och sammanflickade ett segel af några stycken sådana bland dem, jag räddat från fartyget, och hvaraf jag hade ett stort förråd. Sedan detta var gjordt, företog jag genast en profsegling, hvarunder jag hade allt skäl till belåtenhet med mitt arbete. Uti båda ändarne af båten satte jag kistor och koffertar, såväl för att i dem förvara mitt mun- och skjutförråd, som till värn mot de påträngande vågorna. Dessutom gjorde jag en urhålkning i sjelfva farkosten, som var lagom stor åt min bössa, och betäckte den med ett litet lock, för att skydda den mot väta.
Min solskärm planterade jag i aktern, der den, fästad i kölsvinet, skyddade mig mot både solhetta och regn. Sålunda utrustad, företog jag tid efter annan små utfärder, men for icke långt bort, och förlorade aldrig min lilla hamn ur sigte. Men slutligen, otålig att lära känna hela omfånget af mitt lilla rike, utrustade jag en vacker dag min pirog med allt erforderligt för denna vågsamma upptäcktsresa. Jag inpackade två dussin kornbrödskakor, en lerkruka med torkadt ris, hvilket jag tyckte mycket om, en liten flaska med rom, en half get, krut och hagel, och tvänne af de kavajer, jag funnit bland matrosernas kläder. Den ena medtog jag till madrass och den andra till täcke.
Den 6 November, i sjette året af min regering eller fångenskap, hvilket läsaren behagar, anträdde jag slutligen min resa, som emellertid räckte mycket längre, än jag beräknat; ty ehuru ön icke var särdeles bred, anträffade jag likväl vid östra kusten ett långt ref, som dels öfver, dels under vattnet sträckte sig omkring åtta mil ut i hafvet, och på andra sidan begränsades af en torr, vid pass fyra mil lång sandbank, till följe hvaraf jag nödgades göra en stor omväg.
Vid upptäckten af detta ref, ville jag iförstone uppge hela min plan och åter vända om, emedan jag icke viste, huru långt refvet var, men isynnerhet, huru jag skulle kunna komma tillbaka. Jag fällde derföre mitt lilla ankare, hvilket bestod af en gammal, från fartyget hemtad ankarklo.
Sedan jag fört min pirog i säkerhet, tog jag bössan och gick i land upp på en kulle, som tycktes beherska denna hafsudde. Härifrån kunde jag öfverse hela dess sträckning, till följe hvaraf jag beslöt kringsegla udden. Under det jag härifrån blickade utåt hafvet, upptäckte jag en häftig, jag skulle nästan kunna säga ursinnig strömfåra, som drog sig åt öster ett stycke utom sandåsen. Jag tog den ännu närmare i ögnasigte, ty stället syntes farligt, och ifall jag råkade i fåran, fruktade jag att bli bortförd, utan att sedan törhända kunna återkomma till ön. Jag tror äfven, att så hade händt, ifall jag icke varit nog försigtig att gå upp på kullen, ty samma ström gick äfvenledes på andra sidan om ön, ehuru på längre afstånd från densamma. Härförutan varseblef jag äfven en underhafshvirfvel. Det fanns således tvenne alternativer, antingen att bortföras af strömmen, eller råka i vattenhvirfveln.
Under tvänne hela dagar qvarblef jag på denna kulle, emedan vinden, som blåste från ost-syd-ost, låg emot strömmen, och derigenom åstadkom en häftig bränning mot udden. I anseende till motsjön var jag derföre icke rätt säker, om jag skulle kunna fara längs utåt kusten, och i anseende till strömmen trodde jag det bli mig omöjligt, att komma ut till hafs.
Tredje dagen på morgonen fann jag emellertid, att vinden lagt sig under natten, och som hafvet var alldeles lugnt, vågade jag fortsätta min färd. Må detta tjena till varning för alla okunniga och förvägna sjömän! Jag hade knappt uppnått udden och var icke på mer än en båtlängds afstånd från stranden, då jag på en gång fann mig ha råkat i djupt vatten och i en våldsam ström, som liknade en qvarnsluss. Den bortförde pirogen med en sådan häftighet, att jag, i trots af alla ansträngningar, icke mer kunde hålla mig i närheten af stranden, utan allt mer och mer aflägsnades från hvirfveln, som låg till venster om mig. Då jag nu dertill icke hade den minsta vind till hjelp, tjenade alla mina bemödanden till jemt ingenting. Nu började jag tro mig vara förlorad, ty som det gick ström på ömse sidor om ön, beräknade jag lätt, att den efter några mil skulle sammanträffa, då jag tvifvelsutan skulle få sitta emellan. Utan allt hopp om räddning, förutsåg jag således endast döden, och kunde icke en gång beräkna, att genom båtens omstjelpande bli begrafven i vågorna, ty sjön var temmeligen lugn, hvarföre ensamt hungersdöden förestod mig! Jag hade visst på stranden funnit en så stor sköldpadda, att jag endast med största möda kunde bära den i båten, och hade dessutom en stor kruka med dricksvatten, men hvad ville allt detta säga, när jag blef drifven utåt oceanen, och med säkerhet kunde beräkna, att icke under tusen mil finna hvarken fast land eller en ö.
Härunder kände jag djupt, huru lätt det är för den eviga Försynen, att försämra den uslaste belägenhet, i hvilken en dödlig tror sig ha råkat. Nu föreföll mig min ensliga, tröstlösa ö som det herrligaste ställe på jorden, och att återkomma till den, var den enda lycka, mitt hjerta önskade sig. Fattad af den häftigaste längtan, sträckte jag armarne mot ön, och utropade högt: “Så skall jag då aldrig återse dig, du lyckliga ö! Arme, usla varelse, hvart tar du vägen?“
Nu förebrådde jag mig min otacksamhet. Huru ofta hade jag icke knotat öfver mitt ensliga lif; och hvad skulle jag icke nu ha gifvit ut, för att åter få sätta foten på min ö? På detta vis inse vi icke rätta beskaffenheten af vår belägenhet, förr än vi genom missöden rätt lärt känna den, och veta först då uppskatta våra njutningar, när de blifvit oss beröfvade!
Man torde knappt göra sig ett begrepp om min bestörtning, under det jag bortfördes från min älskade ö och drefs utåt oceanen. Den låg redan öfver två timmars väg från mig, och jag förtviflade att någonsin återse den.
Emellertid arbetade jag af alla krafter, att styra min pirog mot norden, d. v. s. norr om strömfåran, der hvirfveln låg.
Omkring middagstiden, då solen inträdde i meridianen, tyckte jag mig känna en lätt vindflägt från sydsydost. Häraf fick jag åter mod, isynnerhet när den en halftimma derefter började blåsa temligen friskt.
Jag var redan på ett oerhördt afstånd från min ö, och hade den minsta dimma kommit emellan, skulle jag ha förirrat mig under min färd; ty utan någon kompass, hade jag icke mer vetat, hvartåt jag skulle styra, för att uppnå ön. Men som vädret fortfor att vara vackert, reste jag åter upp masten och spände ut seglet, samt tog min riktning ytterst nordligt, för att komma ur strömmen.
Detta var knappt verkstäldt och min pirog hade icke väl börjat segla bidevind, då vattnets klarhet gjorde mig uppmärksam på en förändring i strömmen; ty på de ställen, der den gick häftigast, var vattnet dunklare.
Snart kände jag äfven att strömmen saktade sin fart, och såg tillika mot öster, på en half mils afstånd, några klippor skjuta upp midt i hafvet. Dessa klippor delade floden i tvenne armar, af hvilka den större fortgick i sydlig riktning, med klipporna nordost om sig, då deremot den andra, återförd af klipporna, bildade en häftig hvirfvel, som med stor kraft drog sig åt nordvest.
Den, som vet hvad det vill säga, att med snaran om halsen få nåd, eller som sett sig räddad ur mördarehänder, i det ögonblick knifven vidrörde strupen, eller som slutligen varit i lika stor nöd som min, endast den kan fatta den glada öfverraskning, som nu intog mig, och med hvilken skyndsamhet jag styrde min pirog till hvirfveln, huru ifrigt jag derjemte skotade an mitt segel för den allt friskare förliga vinden och med hvilken förtjusning jag seglade undan, framdrifven af den våldsammaste motström.
Sedan jag med dessa båda mäktiga hjelpares medverkan tillryggalagt en timmas väg, kände jag strömmen aftaga och att den icke skjutsade mig längre. Som jag emellertid var emellan tvenne strömfåror, nemligen den sydliga, som fortskaffat mig, och den nordliga, som gick ungefär sex mil derifrån, fann jag vattnet vester om ön alldeles lugnt och orörligt. Då vinden fortfor att vara gynnande, styrde jag rätt på ön, ehuru det icke gick så fort, som dittills.
Sedan jag omkring klockan fyra på eftermiddagen hunnit så nära ön, att det endast återstod några mil, fann jag, att förr omnämnda ref, den egentliga orsaken till min olycka, utsträckte sig mot söder, och att det, återkastande strömmen, hade bildat en annan hvirfvel mot norr. Den sednare syntes mig vara särdeles häftig och omedelbart ledande till målet för min fart, som låg vestligt eller fastmera nordligt.
Gynnad af en frisk vind, seglade jag i sned riktning nordvestligt genom denna hvirfvel och var efter en timma endast en mil från kusten. Vattnet var lugnt och jag hade snart uppnått stranden.
Som min fot vidrörde marken föll jag på knä och tackade Gud för min räddning, i fast beslut, att icke mer tänka på någon flykt i min pirog. Sedan jag derefter vederqvickt mig med återstoden af mitt munförråd, drog jag upp båten på stranden af en liten bugt, lade mig att hvila under några träd och inslumrade snart, vaggad till sömns af mina långvariga ansträngar.
Vid uppvaknandet råkade jag uti ingen ringa förlägenhet, huru jag skulle komma hem igen. Den fara jag öfverstått var alldeles för stor, och jag visste nu hvad jag vågade, vid en hemfärd samma väg jag kommit.
Huru det såg ut på den andra eller vestliga sidan, visste jag icke, men ville icke heller utsätta mig för nya faror. Jag beslöt derföre, ehuru först under påföljande morgon, att på aftonqvisten fara längs efter kusten, för att uppsöka någon liten hamn, der jag kunde förlägga min lilla fregatt och återfinna den, när behofvet så fordrade.
Sedan jag tillryggalagt omkring tre mil, upptäckte jag en i alla afseenden förmånlig bugt, som sträckte sig nära en mil inåt landet och blef allt smalare ända till mynningen af en liten flod. Här hade jag således funnit hvad jag önskade, och sedan jag gjort fast pirogen, steg jag i land, för att se hvart jag egentligen hade kommit.
Jag varseblef snart, att jag var ett godt stycke ifrån det ställe, dit jag anlände vid min första fotresa, och sedan jag tagit med mig min bössa och solskärmen, emedan hettan var odräglig, begaf jag mig å väg.
Efter den sjöresa jag gjort, föreföll mig denna vandring i högsta måtto angenäm, och mot aftonen uppnådde jag mitt landtställe, der allt var på sin gamla plats.
Jag klef öfver pallisaderna och lade mig i skuggan att sofva. Som jag var mycket uttröttad, insomnade jag snart. Föreställ dig nu, käre läsare, min förvåning, då jag icke långt derefter uppväcktes af en röst, som ropade till mig: “Robinson, Robinson Crusoe; stackars Robinson Crusoe! Hvar är du, Robinson? Hvar är du? Hvar har du varit?“
Efter att ha rott halfva dagen och gått under den andra hälften, sof jag så tungt, att jag härvid icke fullt vaknade, och vacklande mellan ett vaknande och sofvande tillstånd, trodde jag mig drömma, att någon talade till mig. Rösten fortfor emellertid att ropa mig i namn, och slutligen uppvaknade jag, men i den största förskräckelse och bestörtning.
Jag hade likväl knappt fått upp ögonen, då jag såg min Poll sitta på stängslet och fann honom ha varit den talande, ty just dessa beklagande ord hade han lärt af mig och fattat dem så väl, att han ofta satte sig på min hand och ropade, under det han vidrörde mitt ansigte med näbben: “Stackars Robinson Crusoe, hvar är du? Hur har du kommit hit?” och några andra talesätt, som jag lärt honom?
Ehuru jag nu således blef öfvertygad, att ingen annan än papegojan kunde ha talat, behöfde jag likväl en god stund, innan jag kunde hemta mig. Jag förvånades att djuret kommit dit, och grubblade öfver när det skett och hvarföre det flugit just till detta ställe.
Sedan jag räckt ut handen och ropat honom i namn, satte sig det snälla djuret som vanligt på min tumme och sade på nytt: “Stackars Robinson Crusoe, hur har du kommit hit, hvar har du varit?“ Alldeles som han varit förtjust öfver att återse mig.
Nu hade jag för någon tid fått afsmak för alla sjöfärder och höll mig derföre under några dagar i stillhet, för att tänka på de faror, jag utstått. Jag skulle visserligen tyckt om, att ha min pirog på denna sida af ön, men jag såg ingen möjlighet att föra dit den.
Hvad beträffar östra kusten, hvilken jag lärt känna, så hade jag dyrt nog fått betala mina notiser, för att våga mig dit på nytt; och bara jag tänkte derpå, blef jag helt kall om hjertat.
Den andra sidan af ön kände jag visserligen icke; men äfven under förutsättning, att strömmen der med samma häftighet tog sin riktning åt kusten, kunde jag lika lätt riskera, att än en gång bli bortförd från ön.
Alla dessa grunder förmådde mig, att hellre undvara min pirog, ehuru den kostat mig så många månader att bygga och åter lika så många månader att få i sjön.
I denna förnuftiga sinnesstämning tillbragte jag nära ett år under ett stilla, tillbakadraget lefnadssätt, som man lätteligen kan föreställa sig. Min tankeflygt harmonierade fullkomligt med mina förhållanden; ty jag hade slutligen funnit tröst genom mina angelägenheters öfverlemnande åt Försynens vilja, och med undantag af min djupa saknad af allt menskligt umgänge, ansåg jag mig föra ett i alla afseenden lyckligt lif.
Under denna tid fullkomnade jag mig i alla de mekaniska arbeten, hvartill mina behof tvingade mig, och tror i sanning, att jag efterhand skulle ha blifvit en rätt skicklig timmerman, isynnerhet när jag besinnar, huru få verktyg jag hade.
Mina lerfabrikationer undergingo äfvenledes flera förbättringar, ty jag hade fallit på den goda idéen, att tillverka dem medelst ett hjul, hvarigenom de fingo en i alla afseenden rundare och vackrare form.
Aldrig var jag likväl så stolt öfver mitt fuskeri, och så förtjust öfver någon uppfinning, som då jag lyckades göra mig en tobakspipa. Den var väl icke särdeles elegant till formen, utan tvärtom något obegriplig, samt derjemte tillverkad af rödlera; men den var stark och hade godt drag, hvilket mycket fägnade mig, emedan jag var en mäkta stor rökare.
Det hade väl funnits pipor ombord på fartyget, när jag hemtade min första laddning; men jag frågade då icke stort efter dem, utan låt dem bli qvar, isynnerhet som jag då icke visste, att det växte tobak på ön. Då jag sedemera såg efter i fartyget, fick jag icke rätt på en enda.
Äfven i korgmakeriet gjorde jag betydliga framsteg; jag flätade, så långt min uppfinningsgåfva ville förslå, en mängd af stora och små korgar, hvilka alla åtminstone hade den fördelen att vara starka och beqväma.
När jag hade skjutit en get, hängde jag vanligtvis upp den i ett träd, drog så af skinnet och sönderskar derefter djuret, som jag bar hem uti någon af mina korgar. På samma sätt förfor jag med sköldpaddorna; jag öppnade dem, tog deras ägg, liksom några bitar af köttet, bar detta hemåt i en korg och lät resten ligga qvar. Uti de stora korgarna förvarade jag min spanmål, den jag spritade och vannade så snart den blifvit torr, hvarefter jag åter förvarade densamma i andra korgar.