Diana (1904)/Del 1/Kapitel 08
VIII.
KUNGEN OCH NARREN.
När kungen kom tillbaka från Saint-Luc, hade hela hofvet, enligt hans befallning, samlats i stora galleriet.
Han gaf nu sina vänner åtskilliga ynnestbevis, skickade d'O, d'Épernon och Schomberg ut på landet och hotade att ställa Maugiron och Quélus inför rätta, om de råkade i nya strider med Bussy. Därefter räckte han denne sin hand att kyssa och höll sin bror François länge tryckt intill sitt hjärta.
Drottningen öfverhopade han med ömhetsbetygelser, och man ansåg sig kunna nära förhoppningar, att Frankrikes tronföljd med tiden möjligen skulle komma att betryggas.
Emellertid nalkades den stund, då kungen vanligen brukade gå till sängs, men man kunde lätt se, att han ville dröja därmed så länge som möjligt. Slutligen slog klockan tio. Kungen såg sig långsamt omkring, han tycktes vilja bland sina vänner utvälja någon, som skulle få i uppdrag att tjänstgöra som föreläsare, sedan Saint-Luc hade betackat sig.
Chicot märkte det och var genast färdig med ett infall.
— Jag tror, att du gör söta ögon åt mig i kväll, Henri? sade han med sin vanliga djärfhet. Har du händelsevis ett fett abbotstift med tiotusen livres inkomst att placera? För böfveln, hvad jag skulle vara lämplig till prior? Tag hit det, min son, tag hit det bara!
— Kom, Chicot, sade kungen. Godnatt, mina herrar! Nu går jag till sängs.
Chicot vände sig mot hoffolket, vred upp sina mustascher, rullade med ögonen och sade med en af sina elegantaste gester, parodierande Henris röst:
— God natt, mina herrar, god natt! Nu gå vi och lägga oss.
Hoffolket bet sig i läppen för att icke brista i skratt, och kungen blef röd.
— Kom, min barberare! fortsatte Chicot, kom min frisör och min kammartjänare! Och glöm framför allt inte min crême.
— Det behöfs ingenting i den vägen i kväll, förklarade kungen. Fastan har begynt och jag är stadd i botgöring.
— Skada på crêmen, sade Chicot.
Kungen och narren begåfvo sig nu till Henris sofrum.
— Nej, men är det verkligen jag, som är favoriten för i kväll, Henri! sade Chicot. Är jag den oumbärlige? Tycker du att jag är vackrare än Quélus?
— Tyst, narr! sade kungen. Och gå nu, ni andra.
Kammartjänarne lydde, Henri och Chicot blefvo ensamma. Narren betraktade sin herre med tydlig förvåning.
— Hvarför skickar du bort dem? frågade han. De ha ju inte smort in oss än. Tänker du kanske smörja mig med din egen kungliga hand? Hör det kanhända också till din botgöring?
Henri svarade ej. De båda kungarna — narren och den kloke — betraktade hvarandra.
— Låt oss bedja! sade Henri.
— Tack, men det roar mig inte! utbrast Chicot. Och om det var bara för den sakens skull du har tagit mig med hit, så hade jag hellre stannat i det dåliga sällskapet där ute. God natt, min son — sof godt!
— Du stannar kvar, sade kungen.
— Åhå! utbrast Chicot, det där smakar tyranni, skall jag säga dig, Henri! Du är en riktig despot. Det här börjar bli tråkigt, tycker jag! Hela dagen har du tvingat mig att flå folks ryggar, och så tycks du nu ha lust att börja om igen. Gör inte det, Henri! Här finns ju ingen mer än vi båda — hvartenda slag skulle träffa!
— Tyst, eländige skräflare! sade kungen. Tänk på att ångra dina synder!
— Jaså, ä' vi nu där! Skall jag ångra mig, jag! Hvad vill du då att jag skall ångra? Att jag har gjort mig till narr åt en munk! Nå, så ångrar jag mig väl då! Det är min förbrytelse, min mycket stora förbrytelse!
— Häda inte, olycklige! Häda inte! utropade kungen.
— Å! sade Chicot, jag skulle mycket hellre vilja vara instängd i en bur med lejon eller apor än i ett rum tillsammans med en galen kung! Adjö! Nu går jag min väg.
Kungen tog hastigt nyckeln ur dörren.
— Jag säger dig, att du ser för hemsk ut, Henri! sade Chicot. Och om du inte släpper ut mig, så skall jag ropa och skrika — jag slår sönder både dörr och fönster. Hjälp! Hjälp!
— Chicot! sade kungen med djup melankoli. Du hånar min bedröfvelse, min vän!
— Aha! Jag förstår! sade Chicot. Du är rädd att vara ensam, så är det med alla tyranner.
Vid ordet rädd blixtrade det till i Henris ögon; han steg upp med en rysning och började gå af och an i rummet.
Henri III skakade så häftigt och hans blekhet var så stor, att Chicot började tro, att han var allvarsamt sjuk. Sedan kungen hade gått några hvarf i i rummet, frågade narren med verkligt medlidande:
— Hvad går åt dig, min son? Säg din vän Chicot hvad som fattas dig.
Kungen stannade framför narren, såg allvarligt på honom och sade:
— Ja, du är verkligen min vän, min ende vän.
— Är inte abbotstiftet Valencey ledigt? frågade Chicot.
— Hör på, Chicot — du kan ju tiga? sade Henri.
— Och Pithiriers tror jag också — där äter man de allra förträffligaste lärkpastejer.
— Oaktadt alla dina narrstreck, är du likväl en modig man, fortsatte kungen.
— Ge mig då ett regemente i stället för ett abbotstift, min lille Henri!
— Du kan till och med ge goda råd.
— Då bör du göra mig till rådsherre. Men när jag rätt tänker på saken, så vill jag ändå hellre ha ett regemente eller ett abbotstift. För om jag vore rådsherre, så skulle jag ju vara tvungen att alltid ha samma åsikter som kungen.
— Tyst, tyst, Chicot! Stunden närmar sig — den fasansfulla stunden!
— Börjar det nu igen för dig? sade Chicot.
— Du får väl se, du får väl höra.
— Hvad skall jag se? Och hvad skall jag höra?
— Vänta bara, så får du nog veta det.
— Nej, jag bryr mig inte om att vänta på något. Vet du, om någon af dina förfäder har blifvit biten af en galen hund?
— Är du modig, Chicot?
— Det är jag, men inte har jag lust att sätta min tapperhet på sådana prof! När konungen af Frankrike och Polen ger sig till att gasta om natten, så att det väcker skandal i Louvren, skulle jag bara vanhedra ditt rum genom min närvaro. Adjö, min lille Henri! Ropa du hit väpnade män och låt mig hållas på afstånd från den okända faran!
— Jag befaller dig att stanna kvar! sade kungen bestämdt.
— Jo, jag har en treflig herre och husbonde, som vill kommendera den som är rädd på det här viset. Jag är rädd, säger jag dig. Hjälp! Elden är lös.
Chicot rusade hastigt upp på ett bord, antagligen för att kunna dominera faran.
— Nåväl, din slyngel, sade kungen. Eftersom det tycks som om jag inte skulle kunna få dig att tiga på annat sätt, så skall jag berätta alltsammans för dig.
— Det är bra, min son! sade Chicot och gnuggade händerna, hvarefter han steg ned från bordet och drog sin ofantliga värja. Det tycks som om det vore en krokodil, eller hur? Sa' du inte det, Henri?
Chicot slog sig ned i en stor fåtölj med värjan mellan sina knän.
— Föregående natt, sade Henri, låg jag och sof …
— Det gjorde jag också, förklarade Chicot.
— Då kände jag plötsligt en vindpust öfver mitt ansikte.
— Det var nog krokodilen, sade Chicot. Han var hungrig och ville slicka i sig crêmen.
— Jag vaknade till hälften och kände skägget resa sig under masken af förskräckelse.
— Hu, jag riktigt ryser, sade Chicot, i det han kröp ihop i sin fåtölj och stödde handen mot värjfästet.
— I detsamma, fortfor kungen med så låg och darrande röst, att orden knappast trängde till narrens öra, hördes en stämma genljuda i rummet, så mäktig och hotande, att jag kände en häftig hjärnskakning.
— Det var naturligtvis krokodilens röst. Jag har läst i Marco Polos resebeskrifning, att krokodilens stämma liknar ett skrikande barns. Men var lugn du, min son! Om han kommer, så döda vi honom.
— Hör mig med uppmärksamhet, Chicot.
— Som om jag inte gjorde det! utropade narren och rätade på sig. Jag sitter ju orörlig som en råtta och tyst som en korp och bara lyssnar.
Henri fortfor med ännu dystrare ton:
— Eländige syndare! sade stämman …
— Hvad för slag! — Talade den? afbröt Chicot. Det var således ingen krokodil?
— Eländige syndare! sade stämman, detta är Herren din Guds röst.
Chicot hoppade högt upp och föll tungt ned igen i sin fåtölj.
— Herren din Guds röst! upprepade han.
— Och denna röst är förfärande, sade Henri. Är du där? Hör du mig, förhärdade syndare? Huru länge vill du framhärda i din orättfärdighet? fortsatte stämman.
— Nej, men så märkvärdigt! sade Chicot. Gud talar ju alldeles på samma sätt som ditt eget folk!
— Och sedan gjorde han mig en massa förebråelser, som verkligen föreföllo mig ganska hårda, vet du, Chicot.
— Du kunde gärna tala om dem för mig, min son, sade narren, så får jag höra, om Gud har riktigt väl reda på allt.
— Ogudaktige bespottare! utropade kungen. Om du vågar tvifla, så skall jag låta straffa dig.
— Jag tviflar visst inte, sade Chicot. Men det förundrar mig bara, att Gud har väntat ända tills nu med de där förebråelserna. Han måtte sannerligen ha förkofrat sig i tålamod sedan syndaflodens tid. Men du blef naturligtvis förskräckligt rädd, min son, tillade han.
— Det blef jag visst, sade kungen.
— Ja, det förvånar mig inte,
— Kallsvetten bröt fram på min panna, och märgen stelnade i mina ben.
— Alldeles som på Jeremias — ja, det kan jag tro. Vid min ära, jag vet knappt hvad jag skulle ha gjort, om jag hade varit i ditt ställe. Men du ropade på hjälp?
— Ja.
— Och de kommo?
— Ja.
— Och sökte öfverallt?
— Öfverallt.
— Men ingen syntes till?
— Ingenting alls.
— Det var förskräckligt.
— Sedan skickade jag efter min biktfader.
— Och han kom?
— Så fort han kunde.
— Nå, men säg mig nu för en enda gång sanningen! Hvad sade han om denna förunderliga uppenbarelse?
— Han ryste af förskräckelse.
— Det tror jag nog. Än mera?
— Han korsade sig och sade, att jag skulle lyda rösten och ångra mina synder.
— Ja, det kan ju aldrig vara något ondt i att ångra sig. Men hvad sade han om själfva synen eller uppenbarelsen?
— Att den var ett mirakel, och att jag härefter måste tänka på statens väl. Och därför har jag också i dag på förmiddagen …
— Nå, hvad har du gjort, min son?
— Jag har gifvit hundratusen livres till jesuiterna.
— Väl gjordt!
— Och jag har gisslat både min egen rygg och mina gunstlingars.
— Ypperligt! Och vidare?
— Vidare? Å, Chicot — jag talar nu inte till narren, utan till en kallblodig man och en vän — hvad tänker du nu om allt detta?
— Sire, sade Chicot allvarligt, jag tänker, att ers majestät har blifvit riden af maran.
— Tror du det?
— Och att ers majestät har haft en dröm, som inte kommer att upprepas, så vida ers majestät inte låter sitt sinne uppröras alltför mycket.
— En dröm? sade Henri, skakande på hufvudet. Nej, nej — jag var fullkomligt vaken, det försäkrar jag, Chicot.
— Du sof, Henri.
— Nej — jag hade ögonen vidöppna.
— Jag brukar just sofva på det sättet, jag.
— Ja, men jag såg också med mina ögon, och det brukar man inte göra, när man sofver.
— Nå, hvad såg du då?
— Jag såg månen lysa genom fönstren, och just där du nu sitter, Chicot, såg jag ametisten glittra på mitt värjfäste.
— Nå, men nattlampan då?
— Den hade slocknat.
— Du drömde, min son, du drömde alldeles säkert.
— Hvarför tror du inte hvad jag säger, Chicot? Står det inte i skriften, att Gud har talat till konungar, då han velat åstadkomma någon stor förändring på jorden?
— Jo, han talar nog till dem, det har du rätt i, sade Chicot, men det måtte ske bra tyst, eftersom de aldrig höra det.
— Hvad har gjort dig så misstrogen, Chicot?
— Just det att du hörde honom så väl
— Nå, förstår du inte, hvarför jag vill ha dig här i natt? sade kungen.
— Nej, det begriper jag alls inte! svarade Chicot.
— Det är för att du också skall få höra rösten tala.
— Så man sedan skall tro, att det är ett af mina vanliga narrstreck, om jag berättar det, ja! Inte illa uttänkt, min son!
— Hvarför kan du inte lika gärna tro, att jag vill anförtro denna hemlighet åt dig som vän? sade Henri.
— Å, seså — ljug inte, Henri! Om rösten kommer, skall den nu också få den osanningen att skola upp dig för, och du har tillräckligt på ditt samvete ändå. Men det gör detsamma! Jag antar anbudet. Det skulle inte vara ledsamt att Höra Herrens röst — kanhända den har någonting att säga till mig också.
— Och hvad skall jag göra?
— Du skall gå till sängs, min son.
— Men …
— Inga men! Tror du, att du kan hindra Gud från att tala därigenom att du sitter uppe? En kung är inte mer än kronan högre än vanligt folk, och om han tar den af sig, kan han mången gång till och med vara mindre.
— Du stannar således här?
— Öfverenskommet!
— Nåväl, då går jag och lägger mig.
— Det är bra!
— Men inte du?
— Nej, det bryr jag mig inte om.
— Jag tar bara af mig jackan.
— Det är nog klokt.
— Än du då?
— Jag sitter där jag sitter.
— Och du somnar inte?
— Det kan jag inte lofva. Det är med sömnen som med rädslan, min son — den är helt och hållet oberoende af vår vilja.
— Du gör väl åtminstone hvad du kan för att hålla dig vaken?
— Var lugn! Jag skall nypa mig i armen emellanåt. Och för öfrigt måste väl rösten väcka mig.
— Skämta inte, sade Henri. Han hade redan stått med ena foten på sängkanten; men drog den hastigt tillbaka.
— Seså, sade Chicot. Måste jag verkligen hjälpa dig i säng?
Kungen drog en djup suck, kastade en orolig blick omkring rummet och kröp sedan darrande ned i sin säng,
— Nu är det min tur, sade Chicot.
Han sträckte ut sig i fåtöljen och ordnade en massa kuddar omkring sig.
— Hur har ni det, sire?
— Inte illa, svarade kungen. Och du?
— Mycket bra! Godnatt, Henri?
— Godnatt, Chicot! Men du får inte somna.
— För tusan! Det frågar jag inte efter, sade Chicot med en väldig gäspning.
Båda slöto sina ögon — kungen för att låtsa sofva och Chicot för att verkligen göra det.