←  Hvari läsaren får det nöjet att göra bekantskap med broder Gorenflot, som redan ett par gånger förut varit omtalad i denna historia.
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Huru Chicot kom underfund med, att det var lättare att komma in än ut från Sainte-Geneviève
Huruledes Chicot blef nödsakad att stanna kvar i kyrkan och där fick se och höra mycket farliga saker.  →


[ 193 ]

XIX.
HURU CHICOT KOM UNDERFUND MED, ATT DET VAR LÄTTARE ATT KOMMA IN ÄN UT FRÅN SAINTE-GENEVIÈVE.

När Chicot tog på sig munkkåpan, hade han vidtagit ett ganska viktigt försiktighetsmått, nämligen att fördubbla sin axelbredd genom en skicklig uppstoppning med sin kappa. Hans skägg hade samma färg som Gorenflots, och ehuru den ene var född vid Saônes stränder och den andre vid Garonnes, hade Chicot så många gånger roat sig med att härma sin bordskamrats röst, att han gjorde det alldeles förträffligt, hvilket nu kom honom synnerligen väl till pass, eftersom rösten och skägget var det enda som märktes under munkkåpan.

Porten skulle just stängas när Chicot kom; brodern portvakten väntade endast för att släppa in några, som hade kommit sent. Så snart Chicot visade sitt genomstungna mynt, blef han genast insläppt. Två munkar gingo tätt framför honom, han följde efter dem in i klostrets kapell, hvilket han mycket väl kände till, emedan han hade varit där många gånger med kungen, som alltid hade särskildt gynnat stiftelsen Sainte-Genevieve.

Kapellet var byggdt i elfte århundradet, och liksom i alla andra [ 194 ]kapell från den tiden fanns där en kryptkyrka under koret. Koret var därför åtta eller tio fot högre än skeppet, och dit ned ledde två sidotrappor, en på hvardera sidan om den järndörr, som förde från skeppet ned till kryptan.

På ömse sidor om altaret uppe i koret, som dominerade hela kyrkan, stodo statyer af kung Clovis och drottning Clotilde. Öfver altaret tronade den heliga Geneviève, målad af Rosso.

Så snart Chicot visade sitt genomstungna mynt, blef han genast insläppt.

Kapellet upplystes endast af tre lampor, af hvilka en hängde midt i koret och de båda andra på afmätta afstånd från hvarandra i skeppet. Denna otillräckliga belysning gaf kyrkan en högtidlig prägel, på samma gång som den fördubblade dess storlek, emedan inbillningen kunde utsträcka det beskuggade området i oändlighet.

[ 195 ]Chicot försökte först att vänja sina ögon vid dunklet därinne, och till detta ändamål började han räkna munkarnas antal. Där fanns hundratjugo i kyrkans skepp och tolf uppe i koret, summa hundratrettiotvå. De tolf uppe i koret stodo i en lång rad framför altaret och gjorde intryck af att vara tabernaklets särskilda väktare.

Hofnarren såg med förnöjelse, att han icke hade varit den sist anlände. Efter honom inträdde tre munkar i vida gråa kåpor. De begåfvo sig upp i koret och togo plats framför den långa raden af de tolf. En korgosse, som icke hade märkt Chicots ankomst, sprang omkring i kapellet för att se efter, om hvar och en befann sig på sin plats, och sedan denna inspektion var slutad, gick han upp och talade med en af de tre munkarna, som hade kommit sist.

— Vi äro hundratrettiosex, sade munken med kraftig stämma. De är ett heligt tal.

I detsamma reste sig alla munkarna nere i skeppet — de hade förut legat på knä — och satte sig i bänkarna. Strax därefter förkunnade det skarpa ljudet af knarrande gångjärn och gnisslande riglar, att de massiva ingångsdörrarna stängdes.

Huru modig Chicot än var, kunde han likväl icke höra dessa ljud utan en viss hjärtklappning. För att få tid att hämta sig, gick han långt in i en bänk, där han satt fullkomligt i skuggan och instinktmässigt fäste ögonen på de tre, som tycktes vara de förnämsta i församlingen. De hade tagit plats i länstolar, medan de tolf bakom dem fortfarande förblefvo på stående fot.

När bullret af dörrarnas stängande hade dött bort, ringde en liten klocka tre gånger. Detta var tydligen signal till allmän tystnad, ty mellan första och andra ringningen hörde man upprepade “Sch!” och mellan den andra och tredje var det tyst som i en graf.

— Broder Monsoreau! sade samma munk, som hade talat förut en gång, hvilka underrättelser bringar ni föreningen från provinsen Anjou?

Chicot spratt häftigt till af två orsaker. För det första var rösten som talat så kraftig och befallande, att den snarare tycktes skapad att ljuda från ett visir på ett slagfält, än från en kapuschong i en kyrka. För det andra var det namnet Monsoreau, som endast under några dagar varit bekant för hofvet, men där åstadkommit en viss sensation.

En högväxt munk i veckrik kåpa gick med raska och djärfva steg fram mellan de andra och besteg talarestolen. Chicot försökte att få se hans ansikte, men det var alldeles omöjligt.

— Godt, tänkte narren, om man inte ser andras ansikten, så kan man inte heller se mitt.

— Mina bröder! sade nu en stämma, hvilken Chicot genast kände igen som öfverhofjägmästarens, underrättelserna från provinsen Anjou äro icke tillfredsställande. Icke för att där icke finns sympatier för vår sak, [ 196 ]men vi sakna representanter. Föreningens propaganda i denna provins har varit anförtrodd åt baron de Méridor. Men denne gamle man har i förtviflan öfver sin dotters nyligen timade död försummat den heliga Ligans sak. Innan han har tröstat sig öfver sin förlust, ha vi ingenting att vänta af honom. Hvad mig beträffar, medför jag ansökningar om tre nya medlemmars inträde i föreningen och jag har, enligt reglementet, nedlagt dessa ansökningar i klostrets allmosebössa. Konseljen får sedan döma, huruvida dessa tre nya bröder, för hvilka jag för öfrigt svarar som för mig själf, böra upptagas i den heliga föreningens gemenskap.

Ett bifallssorl höjdes bland munkarna och hade ännu icke tystnat fullkomligt, då broder Monsoreau åter intog sin plats.

— Broder La Hurière! sade nu samme munk, som hade kallat fram Monsoreau och tycktes ha befogenhet att kalla fram de trogna efter behag. Säg oss nu hvad ni har uträttat i staden Paris!

En munk med neddragen kapuschong intog nu talareplatsen efter herr de Monsoreau.

— Mina bröder! sade han, ni veta alla, hur varmt jag är tillgifven katolicismen och huru jag offrade mig för dess heliga sak den stora dag, då den rätta tron triumferade. Ja, mina bröder, ända från den tiden har jag varit bland de trogna anhängarna till vår store Henri af Guise, och detta är min heder! Af herr de Besmes själf, den Gud måtte välsigna i all evighet, har jag fått mina instruktioner, och jag har följt dem med så stort nit, att jag till och med har velat döda mina egna hyresgäster. Denna min hängifvenhet för den heliga saken har förskaffat mig utnämning till uppsyningsman öfver en del af staden, och jag vågar påstå, att detta är till stort gagn för religionen. Jag har satt upp en lista på alla kättare inom kvarteret Saint-Germain-l'Auxerrois, där jag ständigt uppehåller mig, mina bröder, och sedan anger jag dem för våra vänner. Visserligen känner jag inte samma törst efter hugenottblod som i forna dagar, men jag ser ändå klart det verkliga ändamålet med denna heliga förening, som vi hålla på att grunda.

— Det skall bli intressant att höra, tänkte Chicot.

— Tala! Tala! ropade flera röster om hvarandra.

La Hurière besinnade sig ett par ögonblick, hostade och fortsatte:

— Om jag icke bedrar mig, mina bröder, så är kättarnas utrotande icke det enda ändamålet med vår verksamhet. Vi måste också försäkra oss om att icke en kättare kommer att styra Frankrike. Låt oss se till huru den saken står, mina bröder! Francois II som var en rättrogen katolik, dog utan barn; Charles IX, också nitisk för den sanna tron, dog utan barn: Henri III, hvars tro och gärningar det icke tillkommer mig att bedöma, skall förmodligen dö utan barn; återstår sedan hertigen af Anjou, som icke heller har barn och dessutom tycks vara en ganska ljum katolik.

[ 197 ]Här afbröts den talande af många röster, och bland dem höjde sig särskildt herr de Monsoreaus.

— Hvarför kallar ni honom ljum? frågade han, och hvad berättigar er att framställa denna anklagelse mot prinsen?

— Jag kallar honom så, därför att han ännu inte har lämnat ansökning om inträde i föreningen, ehuru den ärade brodern, som nu interpellerat mig, har i hans namn afgifvit ett bestämdt löfte därom.

— Och hvem har sagt er, att han inte redan nu fyllt detta löfte? sade rösten. Vi ha ju nyss hört att nya ansökningar inlämnats. Och det tycks mig, som om ni inte skulle ha rättighet att misstänka någon så länge man inte känner deras innehåll.

— Ni har rätt, sade La Hurière, och jag vill afvakta deras öppnande. Men efter hertigen af Anjou, som också är dödlig och inte har barn — märk väl, att tidiga dödsfall ofta inträffat inom familjen — hvem skulle då ärfva kronan? Den vildaste hugenott man kan tänka sig, en renegat, en fördömd kättare, en Nebukadnezar!

Nu afbröts La Hurière återigen, denna gång af ett frenetiskt bifallssorl.

— Ja, Frankrikes krona skulle då ärfvas af Henri af Béarn, mot hvilken vårt förbund särskildt är stiftadt — Henri af Béarn, som man emellanåt tror vara i Pau eller i Tarbes för att sköta sina kärleksförbindelser, men som kanske i denna stund befinner sig i Paris.

— I Paris? utropade flere röster. Det är inte möjligt!

— Han har ju varit här förut! förklarade La Hurière med höjd röst. Han var här samma natt som madame de Sauves blef mördad. Och det är alls icke otänkbart att han äfven nu befinner sig här.

— Död åt Henri af Béarn! ropade flera röster.

— Ja, död åt honom! upprepade La Hurière fanatiskt. Om han händelsevis skulle ta in på Belle-Étoile, så svarar jag för honom. Men det gör han inte, man fångar inte en räf två gånger på samma ställe. Han tar naturligtvis in hos någon af sina vänner, ty han har vänner, den kättaren! Och det är dessa vänners antal, som man måste reducera, och i första hand lära känna. Vårt förbund är heligt, vår Liga är lojal — helgad, välsignad och uppmuntrad af den helige fadern själf, Gregorius den tredje. Jag fordrar därför, att vi icke längre skola inskränka oss till att verka i det tysta! Låt listor delas ut i alla kvarter åt därtill utvalda förtroendemän! Må dessa sedan gå omkring i alla hus och uppmana alla goda medborgare att skrifva på sina namn. De som göra det äro våra vänner, de som neka äro våra fiender. Och ifall omständigheterna fordra en ny Bartholomeinatt, så skola vi då som förra gången bespara Vår Herre mödan än själf sålla agnarna från hvetet.

Nu utbröt den ursinnigaste bifallsstorm, och det dröjde länge innan [ 198 ]den lugnade sig med alla sina efterdyningar. Slutligen höjde mötets ledare åter sin stämma och sade:

— Vår heliga förening tackar broder La Hurière för hans nit och tar hans framställda förslag i betraktande. Det skall debatteras i föreningens höga råd.

Ny fanatisk bifallsstorm. La Hurière bugade sig flera gånger till tack, gick ned från talarestolen och återtog sin plats, dignande under bördan af sin triumf.

— Aha! tänkte Chicot, jag börjar nu få klarhet i saken. Man tycks ha mindre förtroende till min son Henris fasthet i den rätta tron än till hans bror Charles IX och hertigen af Guise. Och eftersom herr de Mayenne är invecklad i det här, är det mycket troligt att hans höghet af Guise har för afsikt att till deras förmån bilda en liten stat i staten. Den store Henri skulle förstås ta arméerna om hand och den store Mayenne borgerskapet, medan kardinalen styr kyrkan. På det sättet skulle min son Henri en vacker dag kunna öfverraskas af att ha ingenting alls mer än sitt radband — och bli artigt anmodad om att gå i kloster. Rätt snusförnuftigt resoneradt! Ja, men hertigen af Anjou då — för skock millioner, hvad vill man göra med hertigen af Anjou?

— Broder Gorenflot! ropade nu samma stämma, som förut hade kallat Monsoreau och La Hurière till talarestolen.

Vare sig nu att Chicot var för djupt försjunken i de tankar vi nyss ha delgifvit våra läsare, eller att han icke hade fullkomligt satt sig in i att han borde svara på detta namn — han bibehöll tystnad.

— Broder Gorenflot! upprepade nu korgossen med en så klar och gäll stämma, att Chicot ovillkorligt spratt till.

— Å, det där är ju en kvinnoröst! mumlade han för sig själf, Har föreningen medlemmar af båda könen?

— Broder Gorenflot! Finns ni inte här? ropade åter den kvinnliga rösten.

— Aha — broder Gorenflot — jag glömde att det är jag! sade Chicot sakta och tillade sedan med höjd röst och snörflande på samma sätt som munken: Jo, jo — visst är jag här! Jag satt försjunken i betraktelser öfver broder La Hurières tal och hörde därför icke, att man kallade mig!

Det sakta bifallssorl, som nu åter lät höra sig vid blotta omnämnandet af broder La Hurières tal, gaf Chicot tid att tänka sig för.

Man kan tycka, att han ej hade behöft svara på uppropet, eftersom ingen af munkarna slog tillbaka sin kapuschong. Men vi måste komma ihåg, att deltagarna i mötet voro räknade, och om man vid saknandet af en uppgifven person hade företagit allmän inspektion, så hade Chicots bedrägeri snart blifvit upptäckt och- hans situation varit ytterst allvarlig.

Han tvekade därför icke ett enda ögonblick. Han steg upp, gjorde [ 199 ]sig så bred som möjligt och gick uppför trappan till talarestolen under det att han drog ned kapuschongen så långt han kunde.

— Mina bröder! började han med Gorenflots snörflande stämma, ni veta alla, att jag är klostrets allmosesamlare och att denna befattning ger mig tillträde till alla hem. Denna förmån använder jag till Herrens fromma. Mina bröder! fortsatte han vid minnet af den fras, som den verklige Gorenflot hade upprepat för honom innan han föll i den djupa sömn, hvari han snarkade i detta ögonblick, det är en skön dag för den rätta tron, som nu har samlat oss här. Låtom oss tala uppriktigt, mina bröder, eftersom vi äro församlade i Herrens hus.

Hvad är kungariket Frankrike? En samhällskropp. Hvad är villkoret för en kropps välfärd? God hälsa. Och hur bevarar man kroppens hälsa? Genom klokt beräknade åderlåtningar, när den har ett öfvermått af krafter. Nu är det ju tydligt och klart, att fienderna till den rätta tron äro för starka, eftersom vi behöfva frukta för dem, och därför måste samhällskroppen åderlåtas ännu en gång. Detta upprepa hvarje dag de rättrogna, hvilkas skinkor, ägg och pengar jag bär hem till klostret.

Denna första afdelning af Chicots tal gjorde ett lifligt intryck på hans åhörare. Han lät bifallsmumlet dö bort och fortsatte sedan:

— Man skall kanske förehålla mig, att kyrkan afskyr blodsutgjutelse. Men märken väl, mina bröder — våra teologer ha aldrig sagt hvilkas blod detta gäller. Och jag skulle vilja slå vad, att det aldrig kan vara kättares blod som kyrkan vill spara. Kyrkan, sade jag — men vi representera icke endast kyrkan, mina bröder! Broder Monsoreau, som hade ett så vältaligt anförande här för en stund sedan, har säkert sin jaktknif i bältet, broder La Hurière handterar stekspettet med lätthet och jag, mina bröder — Jacques-Nepomucène Gorenflot — jag har burit musköten i Champagne och jag har bränt hugenotter i deras bönehus. Detta borde vara tillräcklig ära för mig, och jag skulle alldeles säkert förtjäna evig salighet endast därigenom. Så trodde jag åtminstone ända tills jag började få en smula samvetsskrupler. Hugenotternas kvinnor hade nämligen blifvit litet misshandlade innan de brändes, och detta skämde hela den vackra handlingen, därför att vi ej borde ha besmittat oss med ett så orent umgänge. Jag skyndade emellertid att ägna mig åt religionen, för att utplåna den fläck jag hade fått, och aflade inom mig ett löfte att aldrig göra så mer.

Denna andra afdelning af broder Gorenflots tal hade icke mindre framgång än den första. Alla tycktes vara uppfyllda af beundran öfver de medel, hvarigenom en nådig försyn hade åstadkommit broder Gorenflots omvändelse. Också gaf man oförbehållsamt luft åt sitt bifall.

Chicot bugade sig blygsamt till erkänsla.

Och nu återstår det att säga några ord om de ledare vi ha utsett åt oss, fortsatte Chicot, ty det förefaller den stackars allmose[ 200 ]samlaren som om vi skulle ha rättighet därtill. Det är ju mycket vackert och mycket försiktigt att samlas så här i smyg, klädda i munkkåpor, för att höra broder Gorenflot tala, men det förefaller mig som om våra mandater icke böra inskränka sig därtill. Vår stora försiktighet väcker åtlöje hos hugenotterna; som själfva ha ett fanatiskt mod.

“Mina bröder!” började han med Gorenflots snörflande stämma.

Och hvad är det vi egentligen vilja? Kätteriets utrotande. Men detta är en sak, som enligt min tanke borde skrikas ut från taken! Hvarför företaga vi inte en procession genom Paris i stället för att smyga omkring som [ 201 ]tjufvar om natten och titta efter i hvarje vrå om där finns ett bakhåll? Men hvem vill gå först, frågar ni? Jag, ovärdige klosterbroder — jag, Jacques-Nepomucène Gorenflot — den fattige och ödmjuke allmosesamlaren i klostret Sainte-Geneviève — jag skall, om så fordras, med harnesk på kroppen, hjälm på hufvudet och musköten på axeln tåga fram i spetsen för de goda katoliker, som vilja följa mig!

Denna tirad väckte bifall hos många af Ligans medlemmar, som själfva ifrade för våldsåtgärder och voro förtviflade öfver de ledandes långsamhet. Utom tre af kapuschongerna som bibehöllo en orubblig tystnad, började alla att ropa och skrika: Lefve mässan! Hell, vår modige broder Gorenflot! I procession! I procession!

I samma ögonblick höjde sig en af korets golfplattor.

Entusiasmen var så mycket större, som det var första gången broder Gorenflot så öppet lade sitt nit för den heliga saken i dagen. Hans bröder hade visserligen alltid hållit honom för att vara full af nit, men också full af försiktighet, och nu framträdde han till allas förvåning och beundran på arenan som en väldig stridsman. Många gingo så långt, att de jämförde honom med Peter Eremiten, som predikade det första korståget.

Olyckligtvis — eller snarare lyckligtvis för den, som hade framkallat all denna hänförelse, låg det icke i de ledandes plan att låta den få ha fritt lopp. En af de tre tystlåtna munkarna hviskade några ord till korgossen, och dennes flöjtlika stämma upprepade strax därefter tre gånger följande ord, som genljödo i kyrkans hvalf:

— Mina bröder! Mötet är upplöst! Det är tid att gå!

Munkarna reste sig under sorlande samspråk och lofvade hvarandra, [ 202 ]att de vid nästa möte skulle enstämmigt begära att få den procession till stånd, som broder Gorenflot hade föreslagit. Många af dem närmade sig predikstolen, för att lyckönska brodern allmosesamlaren till hans framgång, då han kom ned. Men Chicot visste mycket väl, att hans röst måste förefalla annorlunda på nära håll, och dessutom var han åtskilliga tum längre än den han föreställde — och därför hade han kastat sig på knä och tycktes vara försjunken i bön.

Man respekterade hans extas och begaf sig mot utgången med tydlig rörelse, hvilket högligen roade mäster Chicot, som noga gaf akt på allt mellan vecken i sin kapuschong.

Han hade emellertid så godt som förfelat sitt mål. Det som förmått honom att utan lof aflägsna sig från kung Henri III var åsynen af hertigen af Mayenne, och det, som hade förmått honom att återvända till Paris var åsynen af Nicolas David. Chicot hade, som vi veta, svurit en dubbel ed att hämnas, men han var för obetydlig att kunna direkt anfalla en prins af lothringska huset. Därtill måste han tåligt afvakta ett lämpligt tillfälle. Helt annorlunda ställde sig saken i fråga om Nicolas David. Denne var en simpel normandisk advokat, som hade varit soldat innan han blef advokat och fäktmästare medan han var soldat. Chicot förstod också att sköta sin värja, och för honom gällde det blott att få fatt i sin fiende. Han följde de bortgående munkarna med skärpt blick, för att bland dem kunna urskilja mäster Nicolas’ långa, magra figur, och därvid gjorde han nu den upptäckten, att allesammans vid utgåendet underkastades något slags kontroll af samma art som vid inträdet. Ingen släpptes ut af brodern portvakten förrän denne hade granskat någonting, som föreningsmedlemmén drog upp ur sin ficka. Och när Chicot fick visshet om detta faktum, kände han kallsvetten fukta sin panna.