Diana (1904)/Del 1/Kapitel 32
XXXII.
CHICOT SKIPAR RÄTTVISA MED VÄRJAN I HAND.
Då mäster Nicolas David såg framför sig den han visste var hans värsta fiende, kunde han ej afhålla sig från att göra en åtbörd af förskräckelse.
Gorenflot begagnade sig af tillfället att sätta ett hälsosamt afstånd mellan sin strupe och advokatens värjspets.
— Hjälp, hjälp, käre vän — han mördar mig! skrek han jämmerligt.
— Aha — det är ni, herr David? sade Chicot långsamt.
— Ja, ja, det är jag, stammade advokaten.
— Förtjust att ändtligen få träffa er, förklarade narren. Därefter vände han sig till munken och sade: Min bäste Gorenflot, din närvaro här som biktfar var mycket nödvändig nyss, när man trodde att herr David låg för döden. Men nu tycks han befinna sig vid ypperlig hälsa och behöfver ingen biktfar — han skall nu i stället få stå till svars inför en adelsman …
David försökte göra en föraktfull grimas.
— En adelsman, som snart skall öfvertyga honom om sitt goda ursprung, fortsatte Chicot. Du, min käre Gorenflot, skall nu göra mig det nöjet att hålla vakt ute i trappan och hindra, hvem det vara månde att störa det lilla samtal, som jag nu skall ha med herr David.
Gorenflot begärde ingenting bättre än att få aflägsna sig ur Nicolas Davids närhet. Han höll sig så tätt intill väggen som möjligt, då han gick mot dörren, och när han kom dit, rusade han ut ur rummet med en fart, som om han vore hundra skålpund lättare än vid sin ditkomst.
Chicot stängde dörren efter honom och sköt för regeln med samma flegmatiska min som förut.
Advokaten hade i början varit som förstenad genom det oväntade i den situation, hvari han så plötsligt befann sig. Men förlitande sig på sin erkända skicklighet att föra vapen och på att han nu var ensam med Chicot, hade han nu hunnit hämta sig. Och när Chicot vände sig om, efter att ha stängt dörren, fann han David småleende stödd mot sängstolpen, med värjan i hand.
— Tag kläderna på er, herr David, sade Chicot, jag ger er tid till det, ty jag vill inte ha någon fördel framför er. Jag vet att ni är skicklig fäktare, men det är mig fullkomligt likgiltigt.
Nicolas David skrattade.
— Skämtet är godt, förklarade han.
— Ja, svarade Chicot, nog förefaller det mig så åtminstone. Vet ni hvad som har fört mig in i detta rum, herr David?
Ni vill förmodligen hämta återstoden af de käpprapp, som jag blef er skyldig på hertigens af Mayenne vägnar den där gången då ni hoppade så kvickt ut genom fönstret.
— Nej, herr David! Den räkningen skall jag göra upp med herr de Mayenne en gång — var lugn för det! Hvad jag nu vill ha är en viss stamtafla, som Pierre de Gondy, utan att veta hvad han hade i sin vård, har fört till Avignon och sedan därifrån. Han har nyss lämnat dokumentet till er.
Nicolas David blef likblek.
— Hvilken stamtafla? frågade han.
— Herrarnas af Guise — ni vet ju, att de i rakt nedstigande led härstamma från Karl den store.
— Å — ni är således spion också, herr Chicot? Och jag som trodde att ni helt enkelt bara var narr!
— Min bäste herr David — i den här affären skall jag uppträda i båda dessa roller, om ni så vill. Spionen kan låta hänga er, och sedan skall narren skratta åt skådespelet!
— Låta hänga mig!
— Ja, helt säkert, herr David. Ty ni har inte anspråk på att mista hufvudet — detta dödsstraff tillämpas endast på adelsmän.
— Och hur ämnar ni gå till väga för att drifva det därhän?
— Å, det är mycket enkelt! Jag skall endast och allenast förtälja sanningen. Jag vill bara säga er, min bäste herr David, att jag i förra månaden bevistade den sammankomst, som hölls i Sainte-Genevièves klosterkyrka af herrarna af Guise och deras syster.
— Ni?
— Ja! Jag var gömd i biktstolen midt emot den där ni fanns. Man sitter fördömdt illa där, eller hur? I synnerhet när man, som jag, måste vänta tills alltsammans är slut, för att kunna gå därifrån. Och sammankomsten var ganska långvarig. Jag hörde således herr de Monsoreaus anförande, La Hurieres tal och äfven den där munken, hvars namn jag har glömt, men som tycktes vara ganska vältalig. Jag beviltnade hertigens af Anjou kröning, som var mindre uppbygglig än löjlig. Sedan uppfördes komedien med herrarnas af Guise stamtafla, reviderad, tillökad och korrigerad af en viss mäster Nicolas David. Ett synnerligt löjligt aktstycke, som likväl endast behöfde viseras af hans helighet påfven.
— Å, ni känner till stamtaflan? stammade David. Han bet sig i läppen af harm och hade tydligen svårt att behärska sin vrede.
— Ja, och jag anser den kolossalt sinnrikt hopkommen, i synnerhet den där anmärkningen om saliska lagen. Men det är egentligen en farlig sak att äga ett så djupgående snille som ni, herr David! Det kan lätt föra en i galgen, Också känner jag det djupaste intresse för er, och jag har sagt till mig själf: Skulle jag väl kunna låta hänga den hederlige herr David, den skicklige fäktaren, den framstående akrobaten och dessutom en af mina synnerligt goda vänner — då jag inte allenast kan rädda honom från galgen, utan äfven bereda honom en sorgfri framtid? Nej, det skall inte ske! Och när jag hörde talas om er resa, fattade jag det bestämda beslutet, att ingenting skulle få hindra mig att resa tillsammans med er, eller rättare sagdt, efter er. Ni lämnade Paris genom porte Bordelle, eller hur! Jag spionerade på er — ni såg mig inte, ty jag var omsorgsfullt gömd — och allt sedan dess har jag följt er hack i häl hit till Lyon. En timme senare än ni tog jag in på samma hotell, i rummet invid ert — ni kan ju förstå, att jag ej ville förlora er ur sikte här, sedan jag hade gjort mig mödan att följa er så länge. Jag borrade ett litet hål i väggen mellan våra rum, för att få nöjet att observera er emellanåt, och jag tillstår, att jag unnade mig detta nöje flera gånger om dagen. Så blef ni sjuk. Värden hade velat bli af med er — men ni hade stämt möte här med herr de Gondy och var rädd att han ej skulle få rätt på er, om ni flyttade, eller att han åtminstone ej skulle kunna finna er genast. Ni tog därför er tillflykt till en febersjukdom — jag var endast till hälften duperad af den. Men ni kunde ju också vara sjuk på allvar — vi äro alla dödliga, jag skall om en stund försöka öfvertyga er därom — och därför skickade jag min reskamrat, en hederlig munk, in till er, för att försöka omvända er. Men förhärdad i synd som ni är, föredrog ni att sticka ihjäl den stackars munken, förgätande att det står i skriften: Den som tager till svärd, han skall förgås med svärd. Då begaf jag mig åter hit och nu säger jag till er: Hör på — vi ä' gamla vänner, eller åtminstone gamla bekanta, vill ni göra upp saken?
— Hur skulle det gå till?
— Så som det skulle ha skett, om ni verkligen hade varit sjuk, om min vän Gorenflot hade biktat er och ni hade lämnat honom det begärda papperet. Då skulle jag ha förlåtit er och till och med kunnat bedja för er själs ro. Nåväl! jag vill inte vara mera fordrande mot er som lefvande, än om ni vore död. Herr David! Ni är en man med lysande talanger — fulländad fäktare och ryttare, utstuderad i konsten att chikanera folk och stoppa stora summor i fickan — det vore ju skada om en så begåfvad man skulle helt plötsligt försvinna från vårt klot, där han är bestämd att göra en lysande karriär. Sluta upp med alla konspirationer, ha förtroende för mig, bryt med Guiserna och ge mig ert papper — och jag svär vid min adelsmannaära, att jag sedan skall stifta frid mellan er och kungen.
— Och om jag inte lämnar papperet? frågade David.
— Å, då blir det en helt annan sak — då svär jag vid min ära att jag skall döda er! Finner ni ännu vårt skämt lika underhållande?
— Det blir allt bättre och bättre, svarade advokaten och slöt handen fastare om sin värja.
— Får jag papperet, så skall alltsammans vara glömdt, fortsatte Chicot. Ni tror mig kanske inte, ty ni har en dålig karaktär, och ni antar, att hämdtörsten har anfrätt mitt hjärta så som rosten angriper järnet. Ja, jag hatar er, det är sant, men ännu mera hatar jag herr de Mayenne! Ge mig ett medel att störta honom i fördärf — och jag skall rädda er. Jag skall ge er ännu ett skäl, hvilket ni antagligen inte heller skall tro på, ni som inte älskar någon annan än er själf. Ser ni, jag har nu en gång fäst mig vid kungen, hur enfaldig, fördärfvad och opålitlig han än må vara — kungen, som har gifvit mig en tillflykt och beskyddat mig mot er eländige hertig af Mayenne, denne slaktare, som nattetid i spetsen för femton banditer mördade en ensam ädling utanför Louvren. Ni vet att jag talar om den stackars Saint-Mégrin, ty ni var troligen med bland hans mördare. Jaså, inte? Då tror jag det naturligtvis så mycket säkrare. Nå, jag vill nu, att min stackars kung Henri skall få regera i fred, hvilket ju är en komplett omöjlighet så länge herr de Mayenne och Nicolas Davids stamtafla existera! Ge mig stamtaflan, och jag svär, att jag skall förtiga ert namn och bereda er framtida välfärd!
Under hela sitt långa anförande hade Chicot gifvit noga akt på David. Men i advokatens ansikte syntes intet spår af någon annan känsla än ett lömskt hat.
— Jag ser, attsmin vältalighet är förspild och att ni inte tror mig.
Det återstår således att begagna mig af det medel jag har att straffa er för er gamla oförrätt mot mig och befria jorden från en varelse, som hvarken tror på redlighet eller humanitet. Jag skall låta hänga er. Farväl så länge, her David!
Chicot tog ett steg tillbaka mot dörren, utan att ett ögonblick förlora advokaten ur sikte. Plötsligt gjorde David ett språng framåt och utropade:
— Tror ni verkligen, att jag skall låta er gå? Nej, nej, min bäste herr spion, det blir ingenting af! När man är i besittning af sådana hemligheter som ni, måste man dö! Om man hotar Nicolas David, måste man dö!
— Det är ni som skall dö, svarade Chicot lugnt. Jag tvekade att strida därför att jag är viss om att döda er. För kort tid sedan har jag lärt mig en särskildt fin stöt, som kommer att ge er banesåret. Ge mig papperet! tillade han häftigt med höjd röst, ty i annat fall skall jag genomborra er strupe, så som ni för en stund sedan ville döda min vän Gorenflot.
Chicot hade knappt talat ut, förrän David störtade emot honom med ett vildt skratt. Chicot mötte honom med-värjan i hand.
De båda motståndarne voro ungefär lika starkt byggda. Advokaten, som icke hade följt Chicots uppmaning att kläda sig, liknade i sin lätta skjorta en smidig, slingrande orm, och hans värja fördes med den största snabbhet. Men Chicot var en svår motståndare; genom att dagligen öfva sig mot kungen hade han blifvit en af landets skickligaste fäktare, och då han nu inskränkte sig till försvar, var det omöjligt för David att träffa annat än hans vapen.
Advokaten tog ett steg tillbaka.
— Aha! Ni börjar att förstå mig bättre nu, eller hur? sade Chicot. Jag frågar ännu en gång: vill ni ge mig papperet?
David störtade på nytt emot Chicot och anföll honom ännu häftigare än förut. Chicot åtnöjde sig fortfarande med att parera, och denna strid slutade liksom den första med att advokaten måste dra sig tillbaka.
— Nu är det min tur, förklarade Chicot.
Han tog ett steg framåt och efter en kort, men häftig kamp gjorde han ett våldsamt utfall mot Nicolas och rände sin värja tvärs igenom advokatens hals.
— Det var just den stöten jag nyss nämnde, förklarade han.
David svarade ej. Han föll omkull framför Chicot, och litet tjockt blod trängde ut ur hans mun.
Chicot tog ett steg tillbaka. En orm kan resa sig och bitas, om han också är sårad till döds.
Men David försökte i stället att släpa sig fram till sängen, han ville antagligen in i det sista försvara sin hemlighet.
— Aha! Jag har alltid trott att du var synnetligt slug, men du är ju dum som en ostra! Nu visar du mig ju själf, hvar du har papperet gömdt.
Och medan David vred sig i sina sista krampryckningar, gick Chicot fram till sängen, lyfte upp madrassen och fann under hufvudgärden en liten pergamentsrulle, som David i sin okunnighet om den katastrof som hotade honom ej hade tänkt på att försvara bättre än så.
När Chicot rullade upp dokumentet, för att förvissa sig om att det var det rätta, reste David sig häftigt upp till hälften, men han föll genast tillbaka igen, och i nästa ögonblick hade han uppgifvit sin sista suck. Med ögonen strålånde af glädje genomläste Chicot dokumentet, som Pierre de Gondy hade fört tillbaka från Avignon.
Påfvens legat hade i enlighet med den helige faderns vilja skrifvit under detsamma: Fiat ut voluit Deus: Deus jura hominum fecit.
— Ett underligt sätt att behandla hans allra kristligaste majestät! mumlade Chicot.
Han rullade omsorgsfullt ihop dokumentet och stoppade det i sin bröstficka.
Så tog han advokatens döda kropp och lade den tillbaka i sängen med ansiktet vändt mot väggen. Därefter öppnade han dörren och ropade på Gorenflot.
Munken kom.
— Hvad ni är blek! sade han.
— Ja, den stackars karlens sista stunder voro ganska upprörande, sade Chicot.
— Är han död? frågade Gorenflot förvånad.
— Det har jag alla skäl att tro, svarade Chicot.
— Men han var ju så kry för en stund sedan!
— Alldeles för kry. Han ville nödvändigt ha hårdsmälta saker att äta — och fick dem på tvären i halsen.
— Å! utbrast Gorenflot, det var naturligtvis ett himmelens straff för att han ville döda mig — en kyrkans tjänare!
— Det måste du förlåta honom, du är ju kristen!
— Nå, jag förlåter honom, sade Gorenflot, men nog skrämde han mig ordentligt.
— Du måste också tända ett par vaxljus och läsa några böner öfver honom.
— Hvad skall det tjäna till?
— Och det kan du fråga? För att du skall slippa bli tagen och satt i fängelse som mördare, naturligtvis.
— Jag? Mördare — jag? Det var ju han som ville strypa mig!
— Ja visst! Men just därför att det inte lyckades, satte vreden hans blod i så häftig svallning, att ett blodkärl brast i hans bröst — och så var det slut! Du förstår väl, att du på det sättet är den egentliga orsaken till hans död, min käre Gorenflot. En oskyldig orsak, det medger jag visst, men det betyder ingenting. Under väntan på att din oskuld blefve bevisad, skulle du kunna råka rätt illa ut.
— Jag tror nog att ni har rätt, herr Chicot, sade munken.
— Så mycket mer som myndigheterna här i Lyon lära vara ganska stränga.
— Å, Herre Gud! mumlade munken.
— Det är därför bäst att du gör som jag säger, kamrat.
— Nå, hvad skall jag då göra?
— Stanna här, läs alla böner du kan och äfven dem du inte kan, och när det blir kväll går du härifrån utan särskild brådska eller långsamhet. Du vet, att det finns en smedja i sista hörnet på närmaste gata?
— Ja visst! Det var just den smeden som gaf mig ett blått öga i går, svarade Gorenflot.
— Ljufva minnen! Nå, jag skall se till, att din häst väntar dig där. Du stiger i sadeln utan att ge närmare upplysningar till någon, därefter ger du dig af på väg till Paris. I Villeneuve-le-Roi säljer du hästen och tar tillbaka Panurge.
— Å, det söta djuret! Det skall glädja mig in i själen att få återse henne — men hvad skall jag lefva af under vägen? tillade Gorenflot bekymrad.
— Jag brukar inte låta mina vänner gå omkring och tigga, så som det brukas i klostret Sainte-Geneviève, sade Chicot. Se här har du! Han lade en hel näfve silfvermynt i munkens stora feta hand.
— Ädle människovän! sade Gorenflot rörd, låt mig stanna hos er här i Lyon! Jag tycker så mycket om Lyon — det är rikets andra stad och här råder den största gästfrihet.
— Begriper du inte, din fårskalle, att jag alls inte stannar här, utan att jag ger mig af härifrån så fort, att du omöjligt kan följa mig!
— Ske då er vilja, herr Chicot! sade munken resignerad.
— Så skall det låta! förklarade narren. Nu tycker jag om dig, kamrat.
Han lät munken falla på knä bredvid sängen och gick sedan ned till värdshusvärden och tog honom afsides.
— En viktig händelse har tilldragit sig här utan att ni haft en aning om det, mäster Bernouillet, sade han.
— Hvad då? frågade värden med förbluffad min,
— Rojalisten och religionsbespottaren, den eländige hugenottvännen däruppe, ni vet …
— Nå, hvad är det med honom?
— Han hade i morse besök af en budbärare från Rom.
— Det vet jag väl, eftersom det var jag som berättade det för er!
— Vi få komma ihåg, att det var den helige fadern, hvilken har att skipa rättvisa öfver all världen, som nu hade sändt honom till konspiratören. Men aldrig kunde den eländige rojalisten ana i hvilket ärende denne budbärare kom!
— Och hvad skulle det vara för ärende?
— Gå dit upp, mäster Bernouillet — lyft på täcket och betrakta konspiratörens hals, så får ni se!
— Ni skrämmer mig!
— Jag säger inte mer. Rättvisa har blifvit skipad i ert hus, mäster Bernouillet. Påfven har därigenom bevisat er stor heder.
Chicot smög tio guldmynt i sin värds hand och begaf sig sedan direkt till stallet och tog ut sina hästar.
Värden skyndade emellertid uppför trappan till Nicolas Davids rum.
Där fann han Gorenflot försänkt i bön,
Mäster Bernouillet gick fram till sängen och lyfte på täcket som han hade blifvit tillsagd.
Såret i den dödes hals lyste purpurrödt, men kroppen var redan kall.
— Gånge så alla den sanna religionens fiender! sade Bernouillet med en vink af hemligt förstånd till Gorenflot.
— Amen! sade munken.
Detta tilldrog sig ungefär i samma stund som Bussy återgaf baron de Méridor hans dotter, sedan den gamle mannen hade trott henne vara död.