Diana (1904)/Del 1/Kapitel 31
XXXI.
HURULEDES MUNKEN BIKTADE ADVOKATEN OCH ADVOKATEN BIKTADE MUNKEN.
Slutligen tycktes den dag vara kommen, då värdshuset skulle bli
befriadt från den sjuke gästen. Bernouillet kom storskrattande inrusande
i Chicots rum, och det dröjde en god stund innan han kunde behärska
sin munterhet så mycket, att han kunde berätta orsaken.
— Han dör! sade han slutligen. Ändtligen är det slut med honom!
— Och det skrattar ni åt så förskräckligt?
— Ja visst! Och åt ert ypperliga spratt sedan!
— Hvilket spratt?
— Å, ni kan gärna tillstå, att det är ni som har spelat honom det.
— Jag? Har jag spelat den sjuke ett spratt?
— Ja visst!
— Hvad är det då som har händt honom?
— Å, det vet ni nog! Han skrek ju jämt och ständigt efter den där mannen från Avignon.
— Nå? Har han kommit?
— Ja! Han har kommit.
— Har ni sett honom? Hur ser han ut?
— Visst har jag sett honom! En liten spinkig karl med rödaktig hy.
— Det stämmer! förklarade Chicot.
— Det höres ju att det är ni som har skickat honom, eftersom ni vet hur han ser ut, sade värden fnittrande.
— Jaså, mannen från Avignon är kommen! utbrast Chicot i det han reste sig och vred upp sina mustascher. Ni får lof att berätta alltsammans mycket noga för mig, broder Bernouillet.
— Det är lätt gjordt! För ungefär en timme sedan höll jag just på att sätta en kanin på spettet, då jag fick se en stor häst med en liten ryttare stanna utanför. “Bor mäster Nicolas här?” frågade ryttaren, “Det gör han”, svarade jag, ty ni vet ju att den sjuke har skrifvit in sig under det namnet. “Säg då för honom att den han väntar från Avignon är här.” — “Mycket gärna men jag får lof att säga er, att mäster Nicolas håller på att dö.” — “Så mycket angelägnare är det att ni genast uträttar mitt uppdrag.” — “Men han dör af en farlig febersjukdom, det har ni kanske inte reda på, sade jag.” — “I så fall måste jag träffa honom ögonblickligen”, sade mannen. “Men smittan då?” invände jag. “Den frågar jag inte efter”, förklarade den lille ryttaren i så befallande ton, att jag ej kom mig för att göra flera invändningar, utan ledsagade honom till den döendes rum, och där är han nu.
— Han är således därinne? sade Chicot och visade mot nästa rum.
— Ja visst! Är det inte löjligt?
— Ytterst löjligt!
— Skada att man inte får höra hvad som säges därinne!
— Ni kan ju gå dit, när ni vill!
— Jag har försökt, men jag blef afvisad.
— Under hvilken förevändning?
— Att den döende skulle bikta sig.
— Nå, hvad hindrar er från att lyssna vid dörren!
— Ni har rätt! utbrast värden och skyndade ut.
Chicot rusade fram till sitt titthål.
Därinne i Davids rum satt Pierre de Gondy vid den sjukes hufvudgärd. Men de samtalade så lågt, att Chicot icke kunde uppfatta ett enda ord. Och om han också hade hört hvad de nu sade, så hade han icke haft stort gagn däraf, ty herr de Gondy reste sig nästan genast och tog afsked af den döende.
Chicot skyndade bort till fönstret.
Där utanför hölls den stora hästen i tygeln af en lakej. Efter ett par sekunder kom hertigens af Guise sändebud ut från värdshuset, steg i sadeln och begaf sig bortåt rue de Paris.
— För tusan! sade Chicot halfhögt, bara han inte har fått stamtaflan med sig! Nå, i alla händelser skall jag nog ta fatt honom, om jag också skall spränga tio hästar för den sakens skull. Men advokater ä’ sluga räfvar, och jag misstänker att … Kan just undra hvar den lymmeln Gorenflot håller hus? tillade han, otåligt stampande i golfvet.
Nu kom värden tillbaka.
— Nå? sade Chicot.
— Han har rest, förklarade värden.
— Biktfadern?
— Han var inte mera biktfader han än jag.
— Och den sjuke?
— Han tycks ligga sanslös i sängen.
— Ni är alldeles säker på att han är kvar därinne?
— Han? Ja, han kommer nog inte därifrån, förrän han skall föras till kyrkogården.
— Godt! Skicka hit min bror så snart ni får syn på honom.
— Men om han är drucken?
— Skicka hit honom i alla fall. Jag vill tala med honom om någonting angeläget, sade Chicot.
Bernouillet skyndade ut. Han tycktes vara mycket tjänstaktig.
Det var nu Chicots tur att känna sig feberaktig. Han visste icke, om han skulle skynda efter Gondy eller tränga sig in till David. Om den sistnämnde verkligen var så illa däran som värden påstod, så var det antagligt, att han hade öfverlämnat sina depescher till herr de Gondy. Chicot rusade af och an i sitt rum som en vanvetting, slog sig oupphörligt för pannan och försökte förgäfves klara de miljoner tankar, som sjödo inom hans hjärna.
Ingenting alls hördes från rummet bredvid. Chicot kunde ej se mer än ett hörn af sängen med dess omhängen.
Plötsligt hördes sång i trappan. Chicot ryste till, det var Gorenflots stämma, som skrålade en af hans vanliga dryckesvisor. Chicot skyndade till dörren och öppnade den. Upp kom munken stödd af värden, som oupphörligt försökte tysta den drucknes skrål.
— Tyst, din fyllhund! utbrast Chicot.
— Fyllhund — för att man har druckit en smula! stammade Gorenflot.
— Kom in! sade Chicot. Och ni, Bernouillet, vet hvad ni har att göra.
— Jag vet! nickade värden hemlighetsfullt och sprang raskt utför trappan igen.
— Kom hit, säger jag dig, sade Chicot till munken och drog honom fram i rummet. Jag måste tala allvarsamt med dig, om det är möjligt.
— Ni pratar! sade Gorenflot. Jag är ju så allvarsam som en åsna vid sitt dricksvatten.
— Ja, nog synes det att du har druckit, sade Chicot och höjde på axlarna. Han drog munken fram till en stol och satte honom där till dennes stora förnöjelse. Därefter stängde han dörren och vände sedan om till Gorenflot med så allvarsam uppsyn, att munken förstod, att det gällde att höra på hvad hans reskamrat hade att säga.
— Nå hvad är det nu igen? frågade han med så jämmerlig ton som om han vore utsatt för den orättvisaste förföljelse i världen.
— Det är det, att du tänker alldeles för litet på dina plikter, sade Chicot strängt, du vältrar dig i vällefnad och dryckenskap, och under tiden får det gå hur som helst med religionen — gärna för dig!
— Säger ni det? stammade Gorenflot.
— Se bara huru du ser ut! fortfor Chicot. Din kåpa är söndersliten och du har fullt med blånader i ansiktet: Du har säkert varit i slagsmål!
— Jag? sade munken, allt mer och mer förvånad öfver dessa förebråelser, vid hvilka han ingalunda var van.
— Du är smutsig och ruskig på alla sätt, fortsatte Chicot. Det synes att du har uppehållit dig på sämre sortens krogar — du, en munk från klostret Sainte-Geneviève!
— Ja, det var illa gjordt, stammade munken gråtmildt.
— Du förtjänar verkligen himmelens vrede, förklarade Chicot. Och det säger jag dig, att om det här fortfar, så lämnar jag dig åt ditt öde.
— Gör det inte, vän Chicot! bad Gorenflot ångestfullt.
— Och det finns polis i Lyon också.
— Nåd, nåd, ädle beskyddare! tiggde munken och började vråla som en tjur.
— Tyst, ditt kadaver! sade Chicot. Betänk, att vår granne här bredvid ligger för döden!
— Ja, — ja visst — ja! sade Gorenflot med djupt sorgsen min.
— Hör på! Är du en kristen människa eller ej?
— Kristen! Visst är jag kristen! Det måtte då väl själfva påfven kunna intyga! Han sträckte båda armarna mot höjden och sjöng så fönsterrutorna skallrade:
Min kristendom
Har gjort mig from,
Förnöjd och oförfärad!
— Tyst, tyst! sade Chicot och hotade munken med knuten hand. Om du är kristen, så kan du väl ej låta din broder dö utan bikt och absolution.
— Naturligtvis inte! Hvar är min broder? Jag vill höra hans bikt? Men först vill jag ha någonting att dricka, för jag är nära att dö af törst.
Chicot räckte honom en full vattenkruka, och Gorenflot tömde den nästan helt och hållet.
— Å, nu börjar jag se riktigt klart! förklarade munken och satte krukan ifrån sig på bordet.
— Nå, det var då väl det, sade Chicot, fast besluten att genast begagna sig af Gorenflots tillfälliga nykterhet.
— Säg mig nu hvem jag skall bikta, käre vän! uppmanade munken.
— Vår stackars granne, som ligger för döden.
— Ge honom litet mjöd att dricka, sade Gorenflot.
— Det vore nog inte så illa, men han är i större behof af andlig hjälp än af kroppslig. Du skall gå in till honom.
— Men tror ni att jag är beredd därtill, herr Chicot? frågade munken skyggt.
— Du? Jag har aldrig sett dig så from som just nu. Du skall med lätthet återföra honom på rätta vägen, om han har förirrat sig därifrån, och du skall skicka honom direkt till paradiset, om han söker vägen dit!
— Nå, då skall jag skynda mig!
— Vänta litet! Jag måste säga dig hur du skall gå till väga.
— Hvad för något? Tror ni inte att man vet det efter att ha varit munk i tjugu års tid!
— Jo, men det är inte bara din ämbetsplikt du skall sköta i dag, du måste också handla i öfverensstämmelse med min vilja, Om du det gör, så deponerar jag vid hemkomsten hundra dukater på Corne d'Abondance, och dem får du äta eller dricka upp, efter behag.
— Jag tycker bäst om att både äta och dricka.
— Nå — du har dina hundra dukater gifna, om du biktar den sjuke rojalisten.
— Det skall jag, så sant jag lefver. Men hur skall jag behandla honom?
— Hör noga på! Din munkdräkt förlänar dig stor myndighet — du talar i himlens och konungens namn. Och du måste genom din vältalighet förmå den sjuke att lämna dig ett papper, som han nyss har fått från Avignon.
— Hvad skall det tjäna till?
Chicot gaf munken ett medlidsamt ögonkast.
— Att förskaffa oss tusen livres, ditt fån, svarade han.
— Godt! Jag skall gå, förklarade Gorenflot.
— Vänta! Han kommer att säga, att han nyss har biktat sig.
— Men om han verkligen har gjort det?
— Du skall svara, att han ljuger! Att den som nyss var inne hos honom alls inte var någon biktfar, utan en lika stor ränksmidare som han.
— Men då blir han arg!
— Hvad gör det? Han ligger ju för döden. Sedan skall du tala om både Gud och djäfvulen, förstår du — tala för resten om hvad du vill, men på ett eller annat sätt måste du locka ifrån honom papperet från Avignon.
— Och om han nekar att ge mig det?
— Då vägrar du att ge honom absolution, du hotar honom med kyrkans förbannelse.
— Eller också tar jag papperet med våld.
— Må vara! Du är väl tillräckligt nykter för att handla efter mina instruktioner?
— Visst är jag det.
Gorenflot strök sig med ena handen öfver ansiktet, och det såg verkligen ut, som om han därigenom utplånade de yttre spåren efter sitt rus. Hans ögon blefvo klara och lugna och hela hans utseende fick en annan prägel än förut.
Han vände sig mot dörren med högtidligt allvar.
— Vänta ett ögonblick! sade Chicot. När du har fått papperet, skall du hålla det väl fast i ena handen och bulta i väggen med den andra. Vill han inte lämna det, så kan du också bulta åt mig.
— Jag skall således bulta i alla händelser? frågade Gorenflot.
— Gör det!
Munken gick och Chicot, som var ett rof för den häftigaste sinnesrörelse, tryckte örat tätt intill väggen, för att kunna uppfånga minsta ljud.
Efter några minuter hörde han golftiljorna knaka inne i grannens rum och förstod däraf, att Gorenflot hade kommit in. Snart därefter hade han honom också inom sin synkrets. Advokaten reste sig i sängen och betraktade sin egendomlige gäst.
— Goddag, käre broder, begynte munken i det han stannade midt i rummet, för att bringa sina breda skuldror i jämvikt.
— Hvad söker ni här, vördige fader? mumlade den sjuke med svag röst.
— Min son! Jag är en stackars ovärdig klosterbroder — jag har hört att ditt lif är i fara, och jag har kommit hit för att tala med dig om din själs välfärd.
— Tack, vördige fader! sade den döende. Men jag tror att ni har gjort er onödigt besvär, ty jag känner mig en smula bättre.
Gorenflot skakade på hufvudet.
— Tror du det? frågade han.
— Jag är alldeles säker därom.
— Det är ingenting annat än satans list! Han vill inbilla dig det, för att du skall dö utan bikt och absolution.
— Då blir han lurad, förklarade den sjuke, ty jag har nyss biktat mig.
— För hvem?
— För en värdig prästman från Avignon.
Gorenflot skakade återigen på hufvudet.
— Tror ni inte att det var en präst?
— Nej!
— Men hur kan ni veta det?
— Därför att jag känner honom.
— Den som nyss var här hos mig?
— Ja, svarade Gorenflot med så bestämd ton, att advokaten började känna sig orolig. Och eftersom du inte är bättre och den där mannen inte var präst, så är det alldeles nödvändigt du biktar dig, min son.
— Jag begär inte bättre, förklarade advokaten med litet högre röst, men jag vill själf välja biktfar.
— Du har ingen tid på dig att skicka efter en annan, min son! Och eftersom jag nu är till hands, så …
— Skulle jag inte ha tid till det! utbrast den sjuke med en röst, som alltmera tilltog i styrka. Jag säger er ju, att jag känner mig bättre — jag är alldeles öfvertygad om att min sjukdom är häfd.
Gorenflot skakade på hufvudet för tredje gången.
— Jag har däremot inga förhoppningar alls i den vägen, min son! sade munken med flegmatiskt lugn. Du är dödsdömd af dina läkare och äfven af den himmelska försynen. Jag vet, att det är grymt att säga det, men vi skola ju alla, förr eller senare, vandra samma väg. Det är vår tröst att vi få uppstå igen i ett annat lif. Det sade till och med Pythagoras, min son — och han var bara en hedning. Bikta dig nu, min son!
— Men jag bedyrar, att jag redan känner mig starkare, och detta är förmodligen en verkan af er heliga närhet, min fader!
— Misstag, min son, misstag! förklarade Gorenflot. Det händer ofta att lifslågan flammar upp nyss innan den slocknar. Seså! tillade munken och satte sig invid sängen, bekänn nu dina intriger, dina komplotter och ränksmiderier för mig!
— Mina intriger, komplotter och ränksmiderier! upprepade Nicolas David, ryggande tillbaka inför denne märkvärdige munk, som han icke kände, men som tycktes känna honom så väl.
— Just så! sade Gorenflot och lutade sig lugnt närmare den sjuke under det att han knäppte ihop sina tjocka händer. Och när ni har bekänt alltsammans och gifvit mig papperet, så kan det ju hända att Gud tillåter, att jag ger er absolution.
— Hvilket papper? skrek den sjuke så häftigt och kraftigt som om han vore vid full hälsa.
— Det som den föregifne prästen hade med sig från Avignon.
— Hvem har sagt er, att den mannen hade något papper med sig åt mig? frågade advokaten barskt och stack fram ena benet under täcket med en så resolut åtbörd, att munken stördes i det välbehag han erfarit af att sjunka ned i den mjuka fåtöljen. Han ansåg, att tiden nu var inne för honom att uppträda med kraft.
— Den som har sagt det vet nog hvad han säger, svarade han. Fram med papperet bara! Eljest blir det ingen absolution af.
— Jag struntar i din absolution, din fårskalle! skrek Nicolas David, och i nästa ögonblick var han ur sängen och hade gripit Gorenflot i strupen.
— Du har ju den allra våldsammaste feber — och ändå vill du inte bikta dig! ropade munken.
Men advokaten tryckte skickligt sin tumme mot munkens strupe, så att de sista orden i hans fras dogo bort i ett hväsande ljud.
— Jag skall ge dig för skriftermål, jag, din helveteshund, ropade advokaten David, och hvad febern beträffar, så är den förmodligen inte värre, än att den tillåter mig att strypa dig.
Broder Gorenflot var egentligen en kraftig man, men han befann sig nu i det stadium, då ruset utöfvar sin efterverkan på nervsystemet, och det var endast genom att samla alla sina krafter han fick styrka att gripa tag i advokaten med båda händerna och slunga honom häftigt ifrån sig. Det är rättvist att erkänna, att han gjorde det så våldsamt, att Nicolas David flög långt utåt golfvet. Men advokaten var genast på fötter igen och rusade ursinnig efter den långa värjan, som Bernouillet hade lagt märke till, och som hängde på väggen under Davids kläder. Advokaten drog värjan ur skidan och satte dess spets mot Gorenflots strupe — utmattad af den ytterliga kraftansträngningen, hade munken sjunkit tillbaka i fåtöljen.
— Det är nu din tur att bikta, förklarade David med dof röst. Om du inte gör det, så är du dödens!
Munken var ingalunda blind för situationens allvar.
— Å, ni var således inte sjuk, sade han, ni låtsade endast att ni var döende!
— Du glömmer att det inte tillkommer dig att fråga, utan endast att svara, förklarade advokaten.
— Hvad skall jag svara på?
— Mina frågor.
— Nå, så fråga då!
— Hvem är du?
— Det ser ni väl, svarade munken.
— Det där är intet svar, förklarade advokaten och tryckte värjspetsen hårdare mot munkens hals.
— Akta — för tusan! Om ni sticker ihjäl mig, så får ni ju inte veta någonting alls.
— Du har rätt. Hvad heter du?
— Broder Gorenflot.
— Och du är verkligen munk?
— Munk? Ja, det tror jag, det.
— Hvarför är du här i Lyon?
— Därför att jag är bannlyst från klostret.
— Hur har du kommit till det här värdshuset?
— Af en slump.
— Hur många dagar har du varit här?
— Sexton.
— Hvarför har du spionerat på mig?
— Det har jag inte gjort.
— Hur visste du, att jag hade fått något papper!
— Därför att någon hade sagt mig det?
— Hvem var det?
— Den som har skickat mig hit in till er.
— Och hvem har gjort det!
— Ja — se det är en sak som jag inte kan säga.
— Du måste!
— Å-å! skrek munken, jag ropar på hjälp!
— Då sticker jag ned dig.
Munken uppgaf ännu ett skrik. En droppe blod färgade spetsen på advokatens värja.
— Hvad heter han? frågade David:
— Å, Herre Gud — jag har stått emot så länge jag kunnat! pustade munken.
— Sjung ut! Hvem är det som har skickat dig hit?
— Det är …
Gorenflot hejdade sig. Det kostade verkligen på honom att förråda sin vän.
— Nå, vidare, sade advokaten och stampade i golfvet.
— Ack, ack! Det är — det är Chicot.
— Kungens hofnarr?
— Just han!
— Och hvar är han?
— Här! svarade en röst från dörren.
Chicot stod på tröskeln blek och allvarlig och med dragen värja i handen.