Diana (1904)/Del 1/Kapitel 30

←  Huruledes broder Gorenflot bytte ut sin åsna mot en mulåsna och mulåsnan mot en häst

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Chicot och hans reskamrat slå sig ned på värdshuset Cygne de la Croix, och hur de där bli mottagna af värden.

Huruledes munken biktade advokaten och advokaten biktade munken  →

XXX.
CHICOT OCH HANS RESKAMRAT SLÅ SIG NED PÅ VÄRDSHUSET CYGNE DE LA CROIX, OCH HURU DE DÄR BLI MOTTAGNA AF VÄRDEN.

Mäster Nicolas David var, som vi nyss sade, fortfarande klädd som lakej, och han styrde kurs mot det förnämsta värdshuset vid place des Terreaux. Detta värdshus hette Cygne de la Croix.

Chicot såg honom gå in, och han väntade en stund, för att förvissa sig om att mäster David hade fått rum på värdshuset, ty i så fall skulle han naturligtvis ej komma ut igen.

— Har du någonting emot det där värdshuset? frågade Chicot sin reskamrat.

— Inte det ringaste, svarade munken.

— Gå då dit och tag ett rum. Du skall säga, att du väntar din bror, och du skall sedan det blir mörkt ta emot mig vid ingången. Laga att du under tiden har blifvit så hemmastadd i huset, att du kan föra mig till vårt rum utan att jag behöfver stöta på folk som jag inte vill möta. Förstår du?

— Fullkomligt! svarade Gorenflot.

— Se till att rummet är rymligt, ljust, lätt tillgängligt och, om möjligt, beläget intill det som innehafves af den nyss före oss anlända gästen. Vidare bör rummet ha fönster utåt gatan, så jag kan se hvem som går ut och in i huset. Du får på inga villkor nämna mitt namn för någon, men du får lofva kocken rikliga drickspengar.

Gorenflot utförde sitt uppdrag på förträffligaste sätt. Rummet togs, kvällen kom, och så snart det blef mörkt gick munken ned och mötte Chicot vid ingången, tog hans hand och förde honom till deras bostad. Gorenflot, listig som alla kyrkans män, hur dumma de än månde vara, gjorde Chicot uppmärksam på att deras rum visserligen var beläget ofvanför en annan trappa, än den som ledde till mäster Davids rum, men att de båda rummen likväl gränsade intill hvarandra och endast skildes åt genom en tunn vägg af bräder och murbruk, i hvilken man med största lätthet kunde borra hål, om man så ville.

Chicot afhörde munkens meddelande med det allra största intresse. När Gorenflot hade slutat, sade han ifrigt:

— Du förtjänar belöning, Gorenflot! Så sant jag lefver skall du inte få Xeres till kvällen!

— Jag har aldrig varit drucken af den sortens vin, sade Gorenflot, det skulle vara roligt att smaka hur det käns.

— Du skall veta det inom två timmar, det svär jag på! förklarade Chicot belåten, sedan han hade tagit rummet i besittning.

Så skickade han efter värden.

Läsaren tycker måhända, att berättaren af denna historia har en öfverdrifven svaghet för att låta personalen i sin berättelse tillbringa tiden på värdshus. Men därpå kan han svara, att det alldeles icke är hans fel, om de af olika skäl färdades somliga mot norr och andra mot söder. Och under sådana färder hade de ju ingen annan utväg än att ta in på värdshus när de skulle hvila eller förpläga sig.

Värden på Cygne de la Croix lät emellertid svara Chicot, att han måste vänta, emedan han för närvarande var upptagen af samtal med en resande, som hade kommit först och således hade företrädesrätt.

Chicot förstod att det måste vara mäster Nicolas.

— Hvad kunna de ha att säga hvarandra? undrade Chicot.

— Tror ni att de stå i något slags maskopi med hvarandra? frågade munken.

— Det kan du väl förstå, eftersom värden nedlåter sig att samtala med en som är klädd till lakej.

— Han har bytt om kläder nu, sade Gorenflot, jag har sett honom i helt svart dräkt.

— Du kan vara viss om att värden är invecklad i intrigen, sade Chicot.

— Vill ni, att jag skall försöka förmå hans hustru att bikta sig? frågade Gorenflot.

— Nej, jag vill hellre att du skall göra en tur ut i staden.

— Men vi ska’ väl supera? sade munken.

— Supén skall vara färdig när du kommer igen, broder Gorenflot. Se där har du ett silfvermynt att roa dig på.

Munken tog tacksamt emot myntet.

Han hade under resan mer än en gång företagit dylika små nattliga utflykter, hvilka utgjorde hans förtjusning. I Paris hade de varit förenade med ganska stor risk, men nu kände han sig fri som fågeln i luften och njöt däraf i fulla drag. Han tänkte redan tillbaka på klostret som på ett fängelse och gick nu gladeligt ut i staden med uppskörtad kåpa och slanten i fickan.

Han hade knappt hunnit utför trappan förrän Chicot tog fram ett verktyg och borrade ett hål i väggen till nästa rum i jämnhöjd med sina ögon.

Han kunde visserligen icke därigenom öfverskåda någon stor del af rummet, därtill var väggen för tjock, men när han lade örat tätt intill hålet, kunde han mycket tydligt höra rösterna därinne.

Slumpen hade emellertid fogat så, att de båda samtalande hade placerat sig så, att Chicot mycket väl kunde se värden i samtal med Nicolas David.

Chicot hade ej hört början af samtalet, men han hörde nu David skryta med sin stora tillgifvenhet för kungen och tala om ett uppdrag, som han hade fått af herr de Morvilliers,

Inom ett par minuter hade han gjort ett litet hål i väggen.

Medan Nicolas talade, lyssnade väden visserligen aktningsfullt, men likväl, i som det tycktes, med stor likgiltighet, ty han svarade ej. Chicot tyckte sig till och med märka en viss ironi i hans ansikte hvarje gång David nämnde kungens namn.

— Undrar just om vår käre värd hör till Ligan? tänkte Chicot. Nå, det skall jag väl snart öfverlyga mig om.

Det sades emellertid ingenting af vikt i mäster Davids rum, och Chicot väntade ifrigt på att värden skulle komma in till honom.

Slutligen gick dörren upp.

Värden höll sin mössa i handen, men han hade fortfarande samma ironiska min som Chicot hade lagt märke till under hans samtal med advokaten.

— Var god och sitt, herr värd, sade Chicot. Innan vi träffa något bestämdt aftal om rummet, vill jag gärna att ni skall höra min historia.

Värden såg missnöjd ut och gjorde en afböjande åtbörd, då Chicot bjöd honom en stol.

— Som ni behagar, herr värd, sade Chicot.

Värdens min uttryckte, att det föll af sig själft, att han skulle göra som han behagade.

— Ni har sett mig i sällskap med en munk? frågade Chicot.

— Det har jag, sade värden.

— Och denne munk — men tyst därmed för Guds skull — är bannlyst.

— Är det kanske en förklädd hugenott?

Chicot antog en förnärmad min.

— Hugenott, upprepade han med vämjelse, hvem talar om sådana? Den här munken är en af mina anhöriga, och i min släkt finns inga hugenotter. Ni borde blygas öfver att förolämpa folk med sådana insinuationer!

— Men sådant har man sett förr, sade värden.

— Aldrig i min familj, säger jag er. Munken är tvärtom en af hugenotternas ursinnigaste fiender. Det är just därför han har råkat i onåd hos Henri III, ty han beskyddar dem, som ni vet.

Värden tycktes med ens få ett lifligt intresse för den förföljde munken.

— Tyst, tyst för all del! hviskade han ifrigt.

Hvarför det? frågade Chicot. Finns här kanske någon af kungens anhängare i närheten?

— Jag är rädd för det, svarade värden med låg röst. I rummet bredvid bor en resande, som …

— Då är det bäst att vi genast ge oss af härifrån, min bror och jag, sade Chicot med synbar förskräckelse.

— Men hvar skall ni då ta in? frågade värden bekymrad.

— Vi ha åtskilliga adresser, som vi ha fått af en god vän till oss, värdshusvärden La Hurière.

— Hvad? Känner ni honom? Nå, då hör jag nog att ni och er bror ä’ anhängare af den rätta tron. Jag är nämligen också bekant med La Hurière och vet hvad han går för. Men tala nu om hur er stackars bror har råkat illa ut!

— Jo, ser ni, han var nog oförsiktig att hålla en predikan mot hugenotterna, och denna predikan väckte ett så oerhördt uppseende genom den eldiga hänförelse, hvarmed den framfördes, att kungen blef alldeles ursinnig och lät söka efter min bror, för att sätta honom i fängelse.

— Nå? sade värden ifrigt.

— Men jag förde bort honom i tid, sade Chicot.

— Det gjorde ni rätt i — den stackars vördnadsvärde mannen!

— Hertigen af Guise hade visserligen lofvat att beskydda honom, fortsatte Chicot, men jag var rädd att ge anledning till ett inbördes krig.

— Å, är ni vän till den helige Henri af Guise? sade värden med ytterligt vördnadsfull ton. Då känner ni också till detta tecken?

Han gjorde med fingrarna ett slags frimuraretecken, på hvilket medlemmarna af den hemliga katolska Ligan kände igen hvarandra.

Under den händelserika natt, som Chicot hade tillbringat i Sainte-Genevieves klosterkyrka, hade han sett detta tecken göras och besvaras tjogtals gånger, hvarför han nu med lätthet gjorde det motsvarande fingertecknet. När värden såg det, blef han alldeles förtjust.

— Ni måste stanna här och anse er som hemma i huset, förklarade han. Jag betraktar er härefter som vän och broder, och om ni behöfver pengar …

Till svar drog Chicot upp sin börs, som visserligen hade blifvit lättad på åtskilligt af sitt innehåll, men likväl ägde ett ganska respektabelt omfång.

Anblicken åf en väl späckad börs är alltid behaglig, till och med för den ädelmodige som erbjuder pengar, men upptäcker att det har skett i onödan. Han behåller ju alltid förtjänsten att ha gjort anbudet, och slipper därtill att fullfölja uppoffringen.

— Jag skall säga er, fortfor Chicot, för att ännu mera lugna sin värd, att vi äfven resa för att göra propaganda för tron, och resan bekostas af den heliga Ligan. Ge oss därför anvisning på ett värdshus, där vi inte ha någonting att frukta.

— Ni kan ingenstädes vara i större säkerhet än här, mina herrar, det försäkrar jag, förklarade värden.

— Men ni talade ju nyss om någon som bor i rummet bredvid?

— Ja, men han får allt lof att hålla sig i skinnet. Märker jag att han har det ringaste spioneri för sig, så flyttar han — och det så sant jag heter Bernouillet.

— Jaså, ni heter Bernouillet? sade Chicot.

— Det heter jag, och mitt namn är inte okändt bland landsbygdens rättrogna. Vill ni, så skall jag genast köra honom på porten.

— Nej, låt honom vara, sade Chicot. Det är bättre att ha sina fiender i närheten. Då kan man åtminstone öfvervaka dem.

— Ni har fullkomligt rätt, sade Bernouillet med tydlig beundran.

— Men hvarför tror ni att den där mannen är vår fiende? — Jag säger vår fiende, — eftersom vi ä’ vänner och bröder, tillade Chicot med ett vänligt leende.

— Jag skall säga er det, svarade värden. Han kom hit i går, klädd som lakej, men nu har han satt på sig advokatkostym. Han är likväl antagligen lika litet advokat som lakej, för jag såg spetsen af en stor huggvärja sticka fram under en kappa, som låg på en stol därinne. Vidare har han talat om kungen på ett sätt som ingen annan brukar göra, och dessutom har han berättat, att han har ett uppdrag åt herr de Morvilliers — och ni vet, att den herrn är Nebukadnesars minister.

— Jag brukar kalla honom för Herodes!

— Sardanapalus passar kanske allra bäst.

— Bravo!

— Jag hör nog, att vi ha samma åsikter, sade värden.

— Det blir kanske bäst att jag stannar här, sade Chicot.

— Naturligtvis!

— Men inte ett ord till någon om min bror eller mig!

— Hvad tar ni mig för? Tyst! Här kommer någon.

Gorenflot öppnade dörren och visade sig på tröskeln.

— Å, där ha vi ju den helige mannen! utbrast värden.

Han gick fram till munken och gjorde det hemliga tecknet. Gorenflot stod som förstenad af förskräckelse.

— Svara då, min bror, uppmanade Chicot, vår värd vet allt, och han är också med om det.

Munken stod mållös af förvåning.

— Hvad är han med om? stammade Gorenflot.

— Den heliga Ligan, sade Bernouillet med låg röst.

— Förstår du nu, att du vågar ge s varstecknet? Gör det! sade Chicot.

Gorenflot — efterkom uppmaningen, och värdshusvärdens belåtenhet var fullständig.

— Men jag har fått löfte om att få Xeres, sade Gorenflot, ifrig att byta om samtalsämne.

— Xeres, Malaga och Alicante — allt slags vin som finns i min källare, står till er disposition, broder.

Gorenflot vände sina ögon från värden till Chicot och från Chicot upp mot höjden. Han förstod icke det ringaste af hvad som händt honom, men det var tydligt och klart, att han ansåg sin lycka både oerhörd och oförtjänt.

Tre dagar å rad drack han sig full. Först af Xeres, så af Malaga och slutligen af Alicante. Men efter dessa experiment förklarade han, att han ändå tyckte bäst om ett grundligt rus af Bourgogne.

Under de fyra dagar, då Gorenflot i fulla drag njöt af rusets behag, hade Chicot icke varit utom dörren. Han spionerade från morgon till kväll på advokaten Nicolas David. Värden trodde, att han höll sig inne af fruktan för sin rojalistiske granne. Men denne företog absolut ingenting.

Nicolas David hade nämligen stämt möte med Pierre de Gondy på värdshusets Cygne de la Croix, och han vågade icke lämna sin tillfälliga uppehållsort af fruktan att hertigens af Guise budbärare i så fall skulle gå miste om att träffa honom. I värdens närvaro visade sig David likgiltig för allt, men så snart dörren var stängd efter Bernouillet, såg Chicot till sin förnöjelse genom sitt titthål, att Nicolas gaf luft åt en ursinnig vrede.

Redan dagen efter sin ankomst till värdshuset hade Nicolas David märkt, att värden icke var vänligt stämd mot honom, och sedan Bernouillet hade gått ut, knöt han handen efter honom och mumlade:

— Vänta bara du en fem, sex dagar till, så skall du få se på!

Chicot var nu säker på att Nicolas David, oaktadt Bernouillets tydliga påstötningar icke skulle lämna värdshuset, förrän han hade träffat den påflige legaten.

Sjunde dagen efter de resandes ankomst till värdshuset insjuknade Nicolas David. Värden envisades att han skulle bege sig därifrån innan han blefve sämre, men advokaten bad att få stanna till följande dag, då han måhända vore bättre. Men den dagen hade hans tillstånd förvärrats.

Värden meddelade Chicot detta förhållande.

— Tänk, om herr rojalisten skulle dö! sade han och gnuggade förnöjd sina händer.

— Tror ni det? sade Chicot.

— Han har en förskräcklig feber, käre vän, sade värden. Och ibland skakar han så han hoppar i sängen. Hungrig är han som en varg och är så vild, att han har hållit på att strypa mig och mina uppassare. Doktorerna förstå sig inte alls på hans sjukdom.

Chicot funderade en stund.

— Har ni sett honom? frågade han sedan.

— Visst har jag det! Jag sade ju, att han ville strypa mig!

— Hur såg han ut?

— Blek och nästan vild — skrek som en galning.

— Hvad skrek han då?

— Att man skulle beskydda kungen, därför att hans lif är i fara.

— Den uslingen!

— Den nidingen! Och så talar han oupphörligt om att han väntar på någon, som skall komma från Avignon, och att han måste träffa den mannen innan han dör.

— Ser man på! Jaså, han talar om Avignon?

— Oupphörligt. Vore det inte lustigt om han dog?

— Mycket lustigt, sade Chicot. Men jag skulle hellre vilja att mannen från Avignon kom hit förut.

— Hvarför det? Ju förr vi bli af med rojalisterna, desto bättre.

— Ja, men vi få väl inte önska att han skall förgås till både kropp och själ. Mannen från Avignon kommer säkert för att bikta honom.

— Mannen från Avignon är nog ingenting annat än feberfantasier, tänker jag.

— Hvem vet?

— Ni är sannerligen en god kristen, förklarade värden.

— Man skall ju löna ondt med godt, säger skriften.

Värden gick, intagen af den djupaste beundran.

Gorenflot stod emellertid fullkomligt utom allt detta och hade ingenting att beställa. Han fetmade synbart dag för dag, och efter en veckas förlopp hade han blifvit så kolossalt tjock, att trappan sviktade under hans steg, och han hade svårt att tränga sig upp genom den. En afton omtalade han med förskräckelse för Chicot, att han hade gjort den upptäckten att trappuppgången kröp ihop. För resten frågade han hvarken efter Nicolas David eller Ligan eller religionens beklagliga trångmål — hans enda omsorg var att variera sin matsedel och välja passande viner till de olika rätterna. Hvarje gång den förbluffade värden såg honom till bords, sade han inom sig:

— Tänk, att den där tjocka vintunnan kan vara en sådan vältalare!