Diana (1904)/Del 1/Kapitel 29
XXIX.
HURULEDES BRODER GORENFLOT BYTTE UT SIN ÅSNA MOT EN MULÅSNA OCH MULÅSNAN MOT EN HÄST.
Munkens vedervärdigheter tycktes nu lida mot sitt slut, åtminstone för den dagen. Efter den lilla omvägen kommo de båda resenärerna åter ut på stora vägen, och tre fjärdedels mil längre bort stannade de vid ett annat värdshus. Chicot tog ett rum, som hade utsikt åt vägen, och befallde att aftonmåltid skulle serveras i detta rum. Men han hade knappt ro att äta, så upptagen var han af att speja och lyssna utåt. Då klockan emellertid blef tio utan att någonting hördes eller syntes till, öfvergaf han sitt spejande, befallde att hans häst och munkens åsna skulle få dubbla ransoner hafre samt att de skulle vara sadlade i daggryningen.
Gorenflot hade under en timmes tid varit försänkt i den ljufva dvala, som gärna följer efter en grundlig måltid, nedsköljd med godt vin. När han hörde Chicots befallning, drog han en djup suck.
— I daggryningen? stammade han.
— Nå, än se'n? sade Chicot. Du bör väl vara van att stiga upp vid den tiden.
— Jag?
— Ja visst! För morgonmässans skull.
— Priorn hade befriat mig från att deltaga i den.
— Lathundar! mumlade Chicot. Och han tillade högt: Människan är skapad för att arbeta.
— Men munken för att hvila, förklarade Gorenflot. Munken är ett undantag från det öfriga människosläktet.
Nöjd med detta argument, som tycktes ha gjort ett visst intryck på Chicot, gick munken med mycken värdighet till sängs. Chicot hade låtit bädda åt honom inne hos sig, antagligen för att hindra honom från att begå några excesser,
Om broder Gorenflot icke hade sofvit så tungt, så skulle han i första daggryningen ha sett Chicot stiga upp och ställa sig på lur bakom gardinen.
Ehuru den ifrige spejaren kunde vara fullkomligt säker på att ej bli bemärkt utifrån, tog han plötsligt ett steg tillbaka, då trampet af tre mulåsnor hördes därute. Nu gick han raskt fram till munken och ruskade honom i armen tills Gorenflot öppnade ögonen.
— Kan jag då inte få ett ögonblicks ro? puttrade munken, som hade sofvit tio timmar i sträck.
— Skynda på? sade Chicot. Nu ska vi kläda oss och ge oss af.
— Men frukosten då? frågade munken.
— Den få vi under färden, i Montereau.
— Hvad är Montereau för slag? frågade munken, som ej var särdeles hemma i geografien.
— En stad, där man kan få frukost, svarade Chicot. Jag antar att den förklaringen är tillräcklig.
— Alldeles tillräcklig, förklarade Gorenflot lakoniskt.
— Jag går ned och betalar för oss, kamrat, sade Chicot. Men om du inte är färdig om fem minuter, så reser jag ensam.
En munks toalett är icke synnerligen omständlig, men Gorenflot höll ändå på med sin i sex minuter. När han kom ned, fann han att Chicot hade hållit ord och redan hade fått en minuts försprång.
Munken kraflade sig upp på sin åsna, som var helt kry och pigg efter sin dubbla hafreranson. Panurge satte sig själfmant i galopp och hann snart upp sin reskamrat. Chicot hade rest sig i stigbyglarna och stirrade rakt framför sig.
Gorenflot gjorde på samma sätt och upptäckte på långt afstånd de tre mulåsneryttarne, som färdades utför en kulle. Han drog en djup suck vid tanken på att hans öde återigen skulle regleras af främmande inflytande.
Men denna gång höll Chicot sitt ord. De båda reskamraterna åto frukost i Montereau.
Denna dag var i öfrigt mycket lik gårdagen. På samma sätt var det dagen därpå, och vi kunna därför saklöst utelämna alla detaljer. Gorenflot började så småningom finna sig i sitt öde. Mot aftonen den tredje dagen märkte han, att Chicot hade förlorat sitt goda humör. Ända sedan middagstiden hade det icke synts en skymt af de tre ryttarna. Chicot superade misslynt och sof illa om natten; Gorenflot åt för dem båda och försökte muntra upp kamraten med sinå lustigaste visor, men Chicot var lika mulen.
Dagen hade knappt börjat gry, förrän Chicot åter var uppe och ruskade sin reskamrat vaken. Munken klädde sig och de begåfvo sig af i raskt traf, som snart öfvergick till ursinnigt galopp. Men allt var förgäfves — inga mulåsneryttare syntes till.
Vid middagstiden voro både hästen och åsnan nästan uppgifna af trötthet.
De resande kommo nu till en bro, där de måste betala bropengar.
— Har ni sett tre mulåsneryttare passera här i dag på morgonen? frågade Chicot brovakten.
— Inte i dag, svarade den tillfrågade, men i går kväll vid sjutiden.
— Lade ni märke till deras utseende?
— Ja, som man gör i allmänhet.
— Hvad tror ni det var för folk?
— En herre med två lakejer, skulle jag tro.
— Godt! sade Chicot och gaf brovakten ett silfvermynt. Därefter mumlade han sakta för sig själf: I går kväll vid sjutiden — för tusan, då ha de tolf timmars försprång. Men friskt mod bara! fortsatte han högt.
— Det har jag nog för egen del, herr Chicot, sade munken, men det räcker inte åt Panurge.
Den stackars öfveransträngda åsnan stod verkligen och skälfde på alla fyra benen, så att Gorenflot skakades på hennes rygg.
— Och se bara på er häst! tillade munken.
Det ädla djuret skummade af svett, ångan stod som rök ur näsborrarna, och ögonen voro blodsprängda.
Chicot betraktade uppmärksamt de båda djuren och tycktes öfvergå till sin reskamrats åsikt.
Gorenflot hade just dragit en lättnadens suck, då Chicot utbrast:
— Och nu måste vi fatta ett stort beslut!
— Vi ha ju inte gjort annat hela tiden, utropade Gorenflot med en missnöjd grimas, ehuru han ännu icke hade en aning om hvad Chicot ville föreslå.
— Vi måste skiljas åt, förklarade Chicot beslutsamt.
— Ni skämtar då också ständigt, herr Chicot, stammade munken. Hvarför skulle vi skiljas?
— Ni färdas för långsamt, kamrat.
— Långsamt? upprepade Gorenflot. Jag har ju flugit fram med vindens hastighet, och i dag ha vi galopperat fem timmar i sträck.
— Men det är ändå inte nog.
— Så låt oss ge oss af igen! Ju fortare vi göra det, desto förr komma vi fram. Ty jag antar, att vi ändå ska komma fram till sist.
— Min häst vill inte gå ur fläcken, och det är på samma sätt med er åsna.
— Hur ska’ vi då bära oss åt?
— Vi fortsätta färden på mulåsnor.
— Hvar ska’ vi ta dem?
— Vi köpa dem, förstås.
— Således nya utgifter, sade Gorenflot med en suck.
— Gör hur tusan ni vill! utbrast Chicot.
— Låt gå för mulåsnorna, inföll munken ifrigt.
— Bravo, kamrat! Ni börjar verkligen arta er väl. Säg till värdshusvärden, att han tar hand om Bayard och Panurge, så skall jag gå ut och göra affärer.
Gorenflot uppfyllde samvetsgrannt CHicots befallning. Under de fyra dagar han kamperat tillsammans med Panurge, hade han upptäckt, att åsnan hade ungefär samma böjelser som han själf. Också hon var böjd för lättja, fråsseri och vällefnad, och det var icke utan, att Gorenflot kände sig rörd af deras själsfrändskap. Det var således med saknad han skildes från Panurge, men han var för egoistisk att icke ändå hellre skiljas från henne än från Chicot, eftersom det var Chicot, som hade pengar.
Chicot kom snart tillbaka med två mulåsnor, och med deras hjälp tillryggalade de resande tjugu mil samma dag. På kvällen hade Chicot den glädjen att upptäcka de tre mulåsnorna utanför en smedja.
— Aha! sade han och drog djupt efter andan.
— Åhå! flåsade munken i sin tur.
Men den skarpsynte Chicot såg också genast att mulåsnorna voro utan all slags mundering, och att hvarken husbonde eller lakejer syntes till.
En hop främmande folk voro samlade omkring mulåsnorna, som undersöktes och beskådades från alla håll. Man ledde dem af och an, undersökte deras tänder, fötter och öron, hvarefter de tydligen värderades dels af en hästhandlare, dels af smederna och två fransiskanermunkar.
Chicot kände en rysning gå genom ryggraden.
— Gå dit, sade han till Gorenflot, och ge dig i samtal med fransiskanerna — den ene munken kan väl inte ha hemligheter för den andre, hoppas jag. Tag reda på hvarifrån de där mulåsnorna ha kommit, hvad man begär för dem, och hvart deras ägare ha tagit vägen. Kom sedan tillbaka och tala om det för mig.
Gorenflot hade blifvit smittad af sin väns synbara oro, han red fram till smedjan i raskt traf och kom snart tillbaka.
— Nu skall ni få höra, sade han. Vet ni hvar vi befinna oss?
— På vägen till Lyon, för tusan! sade Chicot. Det är det enda jag frågar efter att veta.
— Men ni ville ju också veta, hvart de tre ryttarna ha tagit vägen.
— Ja visst!
— Den, som tycktes vara adelsman, har härifrån tagit vägen till Avignon — en väg, som måste vara kortare än den andra och går förbi Château Chinon och Privas.
— Reste han ensam?
— Han tog en af lakejerna med sig.
— Och den andre då?
— Han fortsatte vägen rakt fram.
— Till Lyon?
— Till Lyon.
— Ypperligt! Men hvarför reser adelsmannen till Avignon? Jag trodde, att han skulle fara till Rom. Men det är väl en sak, som du omöjligt kan ha reda på.
— Jag vet det ändå, jag vet det, svarade Gorenflot ifrigt. Jag tror, att det förvånar er?
— Vet du det verkligen?
— Ja, han reser till Avignon, därför att hans helighet påfven Gregorius XII har skickat dit en legat med oinskränkt fullmakt.
— Aha, jag förstår, sade Chicot. Och mulåsnorna?
— De ä’ alldeles uttröttade. Hästhandlaren har köpt dem och håller nu i sin tur på att sälja dem till fransiskanerna.
— Till hvilket pris?
— Femton dukater stycket.
— Hur ha ryttarna fortsatt sin färd?
— På hästar, som de ha köpt.
— Af hvem?
— Af en ryttmästare, som är här för att göra hästuppköp för sitt regemente.
— Du är då sannerligen en krona till karl, broder Gorenflot, utropade Chicot, jag har inte uppskattat dig till ditt fulla värde förrän nu.
Gorenflot bröstade sig.
— Fortsätt nu lika bra som du har börjat!
— Hvad skall jag då göra?
Chicot hoppade ur sadeln och kastade tygeln till munken.
— Tag de här mulåsnorna och bjud ut dem för tjugu dukater åt fransiskanerna. De måste ju ge dig företräde framför den andre.
— De ska’ bli så illa tvungna, förklarade Gorenflot. I annat fall anger jag dem för deras prior.
— Bravo, kamrat! Du artar dig allt bättre och bättre.
— Men hur ska’ vi sedan fortsätta vår färd? frågade Gorenflot.
— Till häst, min gubbe lilla!
— Det var som tusan! sade munken och ref sig betänksamt bakom örat.
— Bah! En så öfvad ryttare som du! sade Chicot.
— Prat! Litet tur bara! förklarade Gorenflot. Men hvar ska’ vi sedan träffas?
— På torget.
— Nå, så vänta mig där!
Munken gick med beslutsamma steg bort till fransiskanerna och Chicot red en bakgata fram till torget.
Där fann han på värdshuset Coq-Hardi den förut omtalade ryttmästaren i färd med att tömma en flaska godt vin. Af honom fick Chicot en del upplysningar, som bekräftade allt hvad Gorenflot hade sagt.
Efter en kort stund hade Chicot gjort upp med ryttmästaren att få köpa två hästar, hvilka sedermera i journalen antecknades som förolyckade under vägen. Tack vare denna lilla förtänksamhet, kunde de båda springarna säljas till ett pris af trettiofem dukater paret.
Det återstod nu endast att bestämma priset för sadlar och grimmor, då Chicot plötsligt såg ut genom fönstret och fick se Gorenflot komma gående med två sadlar på hufvudet och två grimmor i händerna.
— Hallå! Hvad vill detta säga, kamrat? ropade Chicot.
— Det är ju sadlarna och grimmorna, som vi begagnade till våra mulåsnor.
— Och dem har du behållit, din skälm?
— Ja visst!
— Men du har sålt mulåsnorna?
— För tio dukater stycket.
— Och de äro betalda?
— Här ä’ pengarna!
Gorenflot lät slantarna skramla i fickan.
— Du är sannerligen en stor man, broder Gorenflot, förklarade Chicot.
— Jag skulle tro det, svarade munken blygsamt.
— Nu ge vi oss af igen! sade Chicot.
— Jag är så förskräckligt törstig! pustade munken.
— Så gå och skaffa dig en flaska vin medan jag sadlar hästarna! Men bara en enda, hör du!
— Det lofvar jag.
Gorenflot tömde emellertid två och gick sedan för att lämna Chicot resten af pengarna, som han hade fått för mulåsnorna. Det var nära att Chicot hade låtit honom behålla dessa pengar, men så kom han att tänka på, att om Gorenflot finge mynt att röra sig med, så hade han ej längre något välde öfver honom. Därför tog han emot pengarna utan att munken hade någon aning om hans tvekan, och de båda reskamraterna stego till häst. Gorenflot förhjälptes på hästryggen af ryttmästaren, som var en from man och lät munken sätta sin fot i hans hand. Till lön för denna tjänst gaf Gorenflot ryttmästaren sin välsignelse, då han väl hade kommit upp på hästryggen.
— Det var också en präktig en att välsigna! mumlade Chicot och satte sin häst i galopp.
Gorenflot visste, att betalningen för hans kvällsvard flög i väg med Chicot, och han skyndade därför att sätta efter honom. Munken hade för öfrigt gjort framsteg i ridkonsten, han kunde nu sitta ordentligt i sadeln och låta bli att gripa tag i djurets svans när farten ökades. Och då han nu såg att allt gick bra, visade han sig nästan ännu ifrigare än Chicot och sporrade sin häst så snart denne saktade farten.
Dessa manliga ansträngningar blefvo ej utan belöning. På kvällen dagen därpå återfann Chicot mäster David, fortfarande klädd som lakej, ett stycke framför Châlons. Och sedan förlorade han honom ej ur sikte under hela vägen till Lyon, dit de anlände mot aftonen den åttonde dagen efter deras affärd från Paris.
Detta skedde ungefär i samma stund som Bussy anlände till slottet Méridor i sällskap med Saint-Luc och hans hustru.