Diana (1904)/Del 1/Kapitel 28
XXVIII.
BRODER GORENFLOT FÅR EN ÅSNA OCH FORTSÄTTER SIN FÄRD, HVARUNDER HAN FÅR LÄRA MYCKET, SOM HAN EJ KUNDE FÖRUT.
Chicots likgiltighet för att tillfredsställa sin egen aptit, hvilken han eljes tillgodosåg med lika stor omsorg som munken, kom sig däraf, att han före sin affärd från Corne d'Abondance hade intagit en riklig frukost.
Dessutom påstås det ju, att stora passioner göra människan likgiltig för föda, och Chicot var för närvarande behärskad af en mäktig passion.
Broder Gorenflot placerades emellertid vid ett bord i värdshussalen, och man serverade honom skinka, ägg och vin, hvaraf han njöt med sin vanliga uthållighet.
Under tiden begaf sig Chicot ut på spaning efter en åsna, och fann snart en kraftig och fridsam fyraåring, som han köpte af en herde. Det vanliga priset på dessa djur var tjugo livres. Chicot betalade tjugotvå och välsignades för sin frikostighet.
När han kom tillbaka till värdshuset med sitt byte, som han ledde ända in i salen, slog Gorenflot armen om halsen på åsnan — munken hade just hållit på att tömma sin tredje flaska vin — kysste henne på båda käkbenen och stack in en lång brödkant i munnen på henne, hvarefter han förtjust gaf henne namnet Panurge.
— Tack, tack, min ädle vän! sade han med rörelse till Chicot,
Denne kastade en blick på frukostbordet och såg, att han utan att beskyllas för något slags tyranni, kunde uppmana sin kamrat att afbryta måltiden.
— Nu fortsätta vi vår färd! sade han. I Melun få vi äta middag.
Chicots ton var mycket befallande, och det ljufva löfte han bifogat gjorde Gorenflot så lycklig, att han utan invändning upprepade:
— I Melun! I Melun!
Med tillhjälp af en stol praktiserade sig Gorenflot upp på åsnans rygg, som betäcktes af en skinnkudde, hvarifrån ett par skinnremmar hängde ned och tjänstgjorde som stigbyglar. Munken stack in sina fötter i remmarna, tog tygeln i högra handen, satte den vänstra i sidan och red ut från värdshuset så majestätiskt som en kung.
Chicot besteg sin häst med en öfvad ryttares raskhet, och de båda reskamraterna begåfvo sig i lätt traf på väg mot Melun.
Efter att ha ridit fyra mil i sträck, rastade de en stund. Munken sträckte ut sig i gräset i det vackra solskenet och somnade. Chicot gjorde sina beräkningar öfver vägens längd och den hastighet, hvarmed de färdades. Tio mil om dagen var egentligen det minsta han kunde begära af en munks och en åsnas förenade krafter. Men på det sättet skulle resan ta tolf dagar.
Chicot skakade på hufvudet.
Det går inte, mumlade han med en blick på munken, som sof vid dikeskanten så godt, som om han legat på mjukaste ejderdun, det går alls inte. Den där skälmen måste rida minst femton mil om dagen, om han skall följa med mig.
Broder Gorenflot var, som vi höra, förföljd af ett olyckligt öde. Chicot gaf honom en knuff för att väcka honom, och meddelade honom sedan resultatet af sina beräkningar.
Gorenflot öppnade ögonen.
— Ä’ vi i Melun nu? frågade han sömndrucken. Jag är hungrig!
— Inte än, kamrat, svarade. Chieot, och det är just därför jag väcker dig.
— Vi få lof att raska på. Det går mycket för långsamt för oss.
— Å, var inte ledsen för det, min käre herr Chicot! stammade munken. Lifvets väg bär naturligtvis uppför, eftersom den slutar i himmeln, och det är alltid tröttsamt att gå uppför. För resten ha vi väl ingen brådska! Ju längre tid vår resa tar, desto längre få vi vara tillsammans. Jag tycker att vi skulle stanna några dagar i Melun. Där ska’ lagas så präktiga pastejer, och jag: vill gärna göra en grundlig jämförelse mellan dem och pastejerna på andra håll. Hvad säger ni om mitt förslag, herr Chicot?
— Jag säger, att jag tvärtom vill skynda på färden så mycket som möjligt. Vi få sitta öfver middagen i Melun och i stället supera i Montereau, för att ta igen den tid vi förlorat.
Gorenflot betraktade sin reskamrat med idiotisk uppsyn.
— Skynda dig nu! sade Chicot. Vi måste genast bege oss af.
Munken satte sig långsamt upp och drog en djup suck.
— Men vill du stanna efter och resa efter behag, så är det ju ingenting, som hindrar det, förklarade Chicot.
— Visst inte, visst inte! utbrast Gorenflot förskräckt. Jag häller så mycket af er, herr Chicot — jag vill visst inte skiljas från er.
— Sitt då upp, och det genast!
Gorenflot förde sin åsna intill en gärdesgård och lyckades slutligen komma upp på henne. Men denna gång satt han på sidan i sadeln, så som kvinnor bruka rida. Han påstod, att detta var bekvämare. Saken var den att Gorenflot förutsåg, att farten skulle ökas, och i sin nuvarande ställning hade han två stöd att tillgripa — tygeln och svansen.
Chicot satte sin häst i raskt traf. Åsnan följde skriande efter.
Början var mycket svår för Gorenflot. Men lyckligtvis hade hans hvilopunkt sådana dimensioner, att detta underlättade hans bemödanden att behålla balansen.
Chicot reste sig oupphörligt i stigbyglarne och spejade framåt. Han tycktes icke finna hvad han sökte, ty han fördubblade hästens hastighet.
I början var Gorenflot för upptagen af att kunna hålla sig kvar på åsnan, för att fråga om orsaken, men sedan han fått mera vana vid ridten, ropade han:
— Hvad ser ni efter, min käre herr Chicot?
— Ingenting, svarade Chieot. Jag vill se hvar vi ä’.
— På väg till Melun, eller hur? Ni har sagt det själf — och ni sade också en gång, att vi …
— Det går inte, kamrat — det går inte alls, svarade Chicot och sporrade återigen sin häst.
— Går det inte? skrek munken andfådd, Jag tycker, att det går i skarpaste traf.
— I galopp! I galopp! ropade Chicot och lät hästen öka farten ännu mera.
Panurge följde exemplet, men det skedde med ett illa doldt raseri, som icke lofvade godt.
Gorenflot flämtade och pustade af alla krafter.
— Herr Chicot! Herr Chicot! skrek han, så snart han förmådde tala. Kallar ni det här för en lustresa? Jag finner då intet nöje i att fara fram så här.
— Framåt! Framåt! ropade Chicot.
— Jag sitter så illa!
— Så får du bli efter!
— Nej, för allt i världen! skrek Gorenflot förskräckt.
— Nå, så framåt då!
Chicot sporrade sin häst om igen.
— Seså, nu tröttnar Panurge, nu stannar hon, pustade Gorenflot.
— Adjö, kamrat! svarade Chicot,
Munken kände stor lust att svara på samma sätt. Men så kom han ihåg, att den galne ryttaren på den fördömda hästen hade en fylld börs i sin ficka, och att hans egen ficka var tom. Han tvingade därför åsnan att åter sätta sig i galopp.
— Jag rider ihjäl min stackars Panurge, det är alldeles säkert, jämrade munken. Han ville nu tilltala Chicots egennytta, då han ej förmådde röra honom på annat sätt. Jag rider säkert ihjäl Panurge.
— Gör det, svarade Chicot utan att sakta farten. Störtar hon, så få vi väl köpa en mulåsna.
Det såg ut som om åsnan hade förstått dessa hotande ord, ty hon lämnade plötsligt stora vägen och rusade ned på en gångstig invid strömmen, där Gorenflot aldrig skulle ha vågat gå till fots.
— Hjälp! Hjälp! skrek munken utom sig. Jag faller i strömmen!
— Gör ingenting! ropade Chicot till svar. Du kommer att flyta som en korkpåse.
— Å — jag dör, jag dör! pustade Gorenflot. Och allt detta bara för att jag är sömngångare!
Han höjde en förtviflad blick mot himmeln.
Plötsligt höll Chicot in sin häst på höjden af en kulle. Det skedde så hastigt, att hästen så när hade gått öfver med honom.
Gorenflot var mindre skicklig ryttare än Chicot; han kunde omöjligt hålla in sin åsna, utan fortsatte sin färd.
— Stanna, för tusan, stanna! skrek Chicot efter honom.
Men åsnan hade nu vant sig vid att galoppera, och när en åsna väl har fått något i sitt hufvud, är det svårt att ta det ur henne.
— Stanna, kreatur! skrek Chicot ursinnig. Eljest skall jag på min ära skicka en kula efter dig.
— Det var då själfva tusan till karl! mumlade Gorenflot. Han måste vara biten af något vilddjur.
Och då Chicots röst ljöd alltmera hotande och munken redan tyckte sig höra den utlofvade kulan hvina genom luften, verkställde han en manöver, som hans ställning gjorde lätt att utföra. Han gled ned från åsnans rygg.
— Seså! mumlade han, då han modigt dunsade i marken, krampaktigt fasthållande åsnans tygel med båda händerna. Panurge fortsatte några få steg, men stannade sedan.
Gorenflot såg sig nu om efter Chicot, för att i hans ansikte läsa den tillfredsställelse han nödvändigt måste känna öfver munkens skickligt utförda manöver.
Chicot hade dragit sig bakom en klippa och fortsatte därifrån sina hotande åtbörder och grimaser.
Nu begrep munken, att det måste vara någonting på färde. Han spejade rakt fram och såg på ungefär femhundra stegs afstånd tre män, som helt lugnt färdades framåt på sina mulåsnor.
Gorenflot igenkände vid första ögonkastet de resande, som samma morgon hade lämnat Paris genom porte Bordelle och som Chicot hade betraktat så uppmärksamt från sitt bakhåll.
Chicot stannade bakom klippan ända tills de tre voro ur synhåll. Sedan gick han fram till sin kamrat, som fortfarande satt kvar där han hade fallit med tygeln i hand.
— Hör på, min käre herr Chicot, sade Gorenflot en smula otåligt. Det behöfs verkligen en förklaring på det här! Nyss skulle vi flyga fram som galningar, och nu ska’ vi stanna på samma fläck.
— Jag ville bara se om er åsna är af god ras, käre vän, svarade Chicot, eller om bonden tog tjufpengar för den. Nu har hon bestått profvet, och jag är mycket nöjd med min handel.
Munken lät naturligtvis icke lura sig genom detta svar, och han ämnade först visa det. Men så segrade hans lata natur, som bjöd honom att icke inlåta sig i någon diskussion. Han svarade endast tämligen vresigt:
— Lika godt! Jag är mycket trött och fasligt hungrig!
— Nå, det är jag också, förklarade Chicot och klappade Gorenflot skämtsamt på axeln. Och i första värdshus vi träffa på …
— Nå? frågade Gorenflot, som hade svårt att tro på den lycka, som Chicots ord förebådade.
— … ska’ vi beställa stekt gris, frikassé på höns och några flaskor är det bästa vinet i källaren, ifyllde Chicot.
— Verkligen? Är det riktigt säkert den här gången? frågade Gorenflot.
— Jag lofvar det, kamrat.
— Nå, då är det bäst att vi ge oss af med ens, för att söka upp värdshuset, förklarade munken och reste sig. Kom, Panurge, du skall snart få mat.
Åsnan skriade förnöjd.
Chicot steg åter till häst, men Gorenflot gick och ledde sin åsna. Snart fick Gorenflot sikte på det efterlängtade värdshuset, mellan Corbeil och Melun. Till stor förvåning för munken, som varmt beundrade den förföriska utsikten, befallde Chicot, att han skulle sitta upp och tog sedan af åt vänster, för att göra en omväg bakom värdshuset. Gorenflot förstod likväl genast orsaken till detta besynnerliga infall — de tre mulåsnorna väntade framför stora ingången.
— Det är således dessa fördömda ryttare, som efter behag reglera vår resa och våra måltidstimmar, suckade Gorenflot. Det är för sorgligt!
Han suckade ännu en gång.
Då Panurge såg, att det var fråga om att vika af från raka vägen, hvilken till och med en åsna vanligen anser för den kortaste, stannade hon helt tvärt och tycktes vara sinnad att icke gå ur fläcken.
— Se bara! Min åsna vill alls inte gå längre, klagade Gorenflot.
— Vill hon inte det? sade Chicot. Vänta bara!
Han gick till en hasselhäck och skar ett fem fot långt spö, tjockt som en tumme och på samma gång fast och smidigt.
Panurge var icke så dum, att hon icke reflekterade öfver hvad som tilldrog sig i hennes närhet; hon anade hvad som skulle komma, innan det var öfver henne. Hon hade uppmärksamt följt Chicots beteende, hvilket hon utan tvifvel tillmätte den betydelse det förtjänade, och så snart hon märkte hvad det var fråga om, lyfte hon helt lätt och ledigt på sina fötter och vandrade framåt.
— Hon går! Hon går! ropade munken till Chicot.
— Lika godt! svarade denne. Reser man i sällskap med en åsna och en munk, så kan man alltid ha användning för en käpp.
Och Chicot skar käppen färdig.