Diana (1904)/Del 1/Kapitel 27
XXVII.
HURU BRODER GORENFLOT BLEF ÖFVERTYGAD OM ATT HAN VAR SÖMNGÅNGARE, HVILKET FÖRHÅLLANDE HAN BITTERT BEKLAGADE.
Intill den dag dit vi nu ha kommit — den bedröfliga dag, då den stackars munken råkade så illa ut — hade broder Gorenflot fört en ganska bekymmerslös tillvaro. Han gick ut tidigt på morgonen, om han behöfde svalka, och sent, om han ville ha sol, och förtröstande på en nådig försyn och på klostrets kök, hade han aldrig tänkt på sitt uppehälle annat än med afseende på sina extra förplägningar på Corne-d'Abondance, hvilka för öfrigt voro ganska sällsynta. Ty de berodde helt och hållet på de offervilliga trognas nycker, det vill säga när det föll dem in att ge sina gåfvor i form af pengar. Vid sådana tillfällen brukade broder Gorenflot göra en liten rast på Corne-d'Abondance, och när den insamlade summan öfverlämnades till klostret, hade den minskats med hvad som åtgått till munkens extra förplägning under vägen. Visserligen hade han också vännen Chicot, som tyckte om god mat och trefliga bordskamrater. Men Chicot var mycket oregelbunden i sina vanor. Ibland kunde Gorenflot träffa honom tre eller, fyra dagar å rad, men så kunde det också dröja ett par veckor, en månad eller sex veckor utan att han syntes till. Antingen var narren då instängd på hofvet hos kungen, eller också var han Henri följaktig på en eller annan pilgrimsfärd, såvida han icke rent af skötte egna affärer på annat håll. Gorenflot hade emellertid aldrig förr saknat någonting, och aldrig hade han heller föreställt sig, att han skulle bli nödsakad att ge sig ut i världen på vinst och förlust.
Och om han åtminstone hade haft pengar! Men priorns svar på hans fråga om medlen till uppehälle hade varit helt enkelt och apostoliskt:
— Sök, och du skall finna!
Och Gorenflot kände sig trött redan innan han hade börjat.
Emellertid gällde det först och främst att skyndsamt undfly den fara, som enligt priorns försäkran hotade honom.
Den stackars broder Gorenflot var icke bland dem, som kunna förkläda sig och genom en eller annan skicklig metamorfos undgå att bli igenkända. Han beslöt därför att så snart som möjligt vända ryggen åt Paris, och gick med raska steg ut genom porte Bordelle. När han passerade vakten, gjorde han sig så liten och smal som möjligt vid tanken på arresteringen, som priorn hade förespeglat honom. Men när han väl befann sig ute på fria fältet, femhundra steg från stadens portar, och såg gräsvallarna grönska omkring sig, satte han sig vid vägkanten, stödde isterhakan mot sin ena stora, feta hand, kliade sig på näsan med den andra handens tjocka pekfinger och försjönk i smärtsamma funderingar.
Gorenflot suckade djupt — så mycket djupare som klockan nu började lida mot nio, den vanliga middagstimmen i klostret. Ty munkarna voro så långt efter i civilisation, såsom det ägnar och anstår dem som lefva skilda från världen, att de ännu år 1578 följde Charles V:s exempel att äta middag strax efter morgonmässan.
Lika gärna skulle man kunna räkna de sandkorn, som stormen vräker mot hafsstranden en ovädersdag, som man kunde redogöra för alla de stridiga tankar, hvilka jagade genom broder Gorenflots hjärna.
Hans första tanke — och den han hade svårast att bli kvitt — var att återvända till Paris och gå direkt till klostret samt förklara för priorn, att han föredrog fängelset framför landsflykten. Han skulle till och med gärna underkasta sig spöstraffet, om man bara ville lofva honom på hedersord, att han skulle få sina vanliga mål, hvilka han ju härefter kunde reducera till fem om dagen.
Sedan denna tanke hade bearbetats i den stackars munkens hjärna under en hel kvart, släppte han den för en, som var något förnuftigare. Han ville nu bege sig till Corne d'Abondance och väcka Chicot, som antagligen ännu låg där och sof, och anförtro honom den beklagansvärda belägenhet, hvari han befann sig i anledning af de libationer, hvartill han hade låtit vännen förleda sig, samt be honom om understöd.
På denna plan grubblade Gorenflot också en hel kvart — och som man ser, var den icke utan sina finesser.
Så fick han en ny idé, som icke saknade en viss djärfhet. Han ville gå utomkring stadens murar tills han kom till porte Saint-Germain eller till Nesletornet, där han åter kunde smyga sig in i staden och fortsätta sina tiggerier, men nu endast för egen räkning. Han kände så väl till de lämpligaste och mest inbringande platserna, han visste, hvar han i utbyte mot sin faderliga välsignelse kunde med säkerhet påräkna de läckraste bitarna. Ack ja! Hans forna lättjefulla fråsseri passade honom så förträffligt — hvarför skulle ej hans lif fortfarande få gå i samma riktning? Men för att kunna förverkliga denna lockande plan, måste han ju stanna i Paris, där han i hvarje ögonblick riskerade att möta polismän och kyrkliga myndigheter — ett alltför farligt möte för en förvisad munk.
Det fanns äfven en annan olägenhet. Klostret Sainte-Genevieves skattmästare var för nitisk i sitt ämbete att icke med första skaffa sig en ny allmosesamlare. Gorenflot kunde när som helst stå ansikte mot ansikte med en kollega, som hade den förargliga fördelen framför honom att lagenligt utföra sitt kall. Och Gorenflot ryste vid blotta tanken på ett dylikt möte.
Så långt hade han hunnit i sina funderingar, då han fick se en ryttare komma ut från porte Bordelle. Ryttaren hoppade af hästen framför ett hus, som låg knappt hundra steg från den plats, där Gorenflot hade slagit sig ned. Han bultade, på porten, den öppnades för honom, och strax därefter voro både han och hans häst försvunna ur sikte.
Gorenflot lade märke till denna omständighet, därför att han afundades den lycklige hans häst, hvilken han naturligtvis kunde sälja.
Men ryttaren kom genast ut igen — Gorenflot kände igen honom på hans kappa — och han begaf sig utan dröjsmål bort till en träddunge med en stor hop stenar framför, där han tycktes söka sig ett gömställe.
— Han tänker bestämdt lägga sig i bakhåll för någon, mumlade Gorenflot. Om jag inte behöfde vara rädd för polisen, så skulle jag underrätta den, och om jag vore litet modigare än jag är, så skulle jag hjälpa den han öfverfaller.
Mannen i bakhållet, som ihärdigt höll sina ögon fästade på stadsporten och endast då och då kastade en orolig blick omkring sig, fick nu se Gorenflot, som fortfarande satt kvar med händerna under hakan. Denna upptäckt tycktes genera honom, ty han började med låtsad nonchalans gå af och an bakom stenarna.
— Jag tycker, att jag känner igen hans växt och hållning, sade Gorenflot för sig själf, men det kan väl ändå inte vara möjligt.
Den okände, som vände ryggen åt Gorenflot, sjönk nu så plötsligt till marken, som om hans ben nekat att göra tjänst. Han hade hört bullret af hofslag från stadsporten.
I nästa ögonblick nalkades tre män — två af dem voro tydligen lakejer — ridande på tre präktiga mulåsnor och försedda med tre duktiga nattsäckar. De färdades långsamt ut från Paris genom porte Bordelle. När mannen bakom stenhögen fick se dem, kröp han ihop så mycket han kunde och drog sig bakom den tjockaste trädstammen, hvarifrån han höll skarp utkik.
De tre ryttarna färdades förbi utan att se honom, eller åtminstone utan att fästa någon uppmärksamhet vid honom, medan han däremot tycktes sluka dem med ögonen.
— Det är min närvaro som har hindrat denne man från att begå ett brott, sade Gorenflot för sig själf. Min härvaro är således ett bevis på försynens nåd — men det fordras ännu ett sådant bevis, om jag skall få någon frukost.
Sedan de ridande hade färdats förbi, gick spejaren åter in i huset. — Godt! sade Gorenflot belåten, om jag inte bedrar mig allt för mycket, så ville den där spionen inte gärna bli sedd. Jag är således i besittning af en hemlighet, och jag kan sälja min tystlåtenhet.
Munken begaf sig oförtöfvadt mot huset där den andre gått in, men ju närmare han kom, desto tydligare påminde han sig spejarens martialiska hållning, hans långa värja och morska uppsyn, och han sade för sig själf:
— Jag tror bestämdt att jag hade orätt nyss — en sådan karl låter nog inte skrämma sig.
När han kom till porten var denna hans öfvertygelse fullkomligt stadgad. Han stannade och ref sig bakom örat. Plötsligt flög en ljusglimt öfver hans ansikte.
— Jag har en idé! sade han.
Detta var någonting så märkvärdigt, att det rent af förvånade honom själf. Men redan på den tiden var nöden uppfinningarnas moder.
— Och min idé är alls inte dum, mumlade Gorenflot. Jag skall säga till honom så här: Hvarje människa har sina planer, sina önskningar och förhoppningar — jag skall bedja för er framgång, min herre, om ni vill ge mig någonting! Har han nu dåliga planer, hvilket jag inte betviflar, så behöfver han i dubbel måtto att man beder för honom, och han ger mig säkert en allmosa. Jag skall sedan begära råd af förste skriftlärde jag möter, hur jag skall förhålla mig med förböner i tvistiga fall — sedan får han bära ansvaret. Att jag har frukosterat på allmosan förut, det hör inte dit.
Helt förnöjd öfver sitt beslut, stödde sig Gorenflot mot muren och väntade.
Efter fem minuters förlopp öppnades porten och spejaren kom ut till häst.
Gorenflot närmade sig.
— Vill ni att jag skall läsa fem Pater noster och fem Ave för att edra planer skola lyckas, min herre …
Ryttaren vände sig mot Gorenflot.
— Å, det är ju Gorenflot! utropade han.
— Herr Chicot! stammade munken förbluffad.
— Hvart tusan skall du ta vägen, kamrat? frågade Chicot.
— Jag vet inte så noga. Och ni?
— Rakt fram.
— Huru långt?
— Tills jag stannar. Men hör på du — eftersom du inte kan ge rent besked för dig, så misstänker jag, att du har spionerat på mig!
— Å, Gud bevare mig! Men jag såg er — det är en helt annan sak.
— Hvad såg du då?
— Jag såg er ge akt på — på mulåsnorna, som gingo förbi.
— Du är galen!
— Bakom den där stenhögen. Och ni tittade riktigt noga ändå!
— Ja, ser du, Gorenflot, jag tänker bygga mig ett hus härute — stenhögen är min, och jag ville försäkra mig om att stenarna äro af riktigt god kvalitet,
— Jaså! sade munken, som icke trodde ett ord af Chicots förklaring.
— Men hvad har du härute att göra? frågade Chicot.
— Å, jag jag är jagad i landsflykt, sade munken med en tung suck.
— Hvad? utbrast Chicot.
— Jag är landsflyktig, säger jag er.
Gorenflot rätade på sig, draperade sig majestätiskt i sin kåpa och höjde på hufvudet med minen hos en man, som genom en stor katastrof har fått rättighet att anropa sina medmänniskors medlidande.
— Mina bröder ha utstött mig ur klostrets sköte, fortsatte han, jag är bannlyst — förvist …
— Prat! Hvarför det?
— Jag säger er, herr Chicot, sade munken med handen på hjärtat, ni må tro mig eller ej, men sannerligen jag det vet.
— Kanske de ha mött dig ute på språng i natt? sade Chicot.
— Ett elakt skämt, herr Chicot! Ni vet alltför väl hvad jag hade för mig i går kväll.
— Ja — från åtta till tio, medgaf Chicot, men inte från tio till tre.
— Hvad för slag? Inte från tio till tre?
— Nej! Du gick ju ut klockan tio, vet jag.
— Jag? utbrast Gorenflot med ögonen uppspärrade af förvåning.
— Ja visst! och jag frågade hvart du skulle gå.
— Gjorde ni det?
— Ja!
— Och jag svarade?
— Du svarade, att du skulle gå och hålla ett tal.
— Det finns verkligen någon sanning i det där, mumlade Gorenflot förbryllad.
— Visst är det sant! Du läste upp en del af talet för mig. Det var rätt långt.
— Jag hade indelat det i tre afdelningar — efter Aristoteles’ anvisning.
— Och det fanns förskräckliga saker mot Henri III i ditt tal, så förskräckliga, att det alls inte förvånar mig, om du blir förföljd som upprorsstiftare.
— Säg mig, herr Chicot — såg jag riktigt vaken ut, när ni talade med mig?
— Det var som det kunde, kamrat! Du såg egentligen rätt besynnerlig ut, ögonen stirrade och du talade entonigt.
— Och det är då så säkert som aldrig det, att jag vaknade på Corne d'Abondance i morse!
— Nå, det är väl ingenting märkvärdigt?
— Inte det? Men ni sa’ ju, att jag gick därifrån klockan tio?
— Ja, men du kom igen klockan tre på morgonen. Du lämnade dörren på glänt när du kom, så att jag låg och frös.
— Jag minns också att det var kallt, sade Gorenflot.
— Nå, ser du nu att jag talar sanning? För resten kan du ju fråga mäster Bonhomet.
— Värdshusvärden?
— Ja visst! Han öppnade själf för dig. Och du var riktigt uppblåst af högmod, när du kom igen. Jag förehöll dig också, att det inte passade för en munk att vara högfärdig.
— Hvad var jag högfärdig öfver?
— Öfver den framgång ditt tal hade haft — öfver de komplimanger du hade fått af hertigen af Guise, af kardinalen och af herr de Mayenne, dem Gud måtte bevara! förklarade gaskognaren och lyfte på hatten.
— Nu står alltsammans klart för mig! sade Gorenflot.
— Det var ju bra det! Du medger således att du var på det där mötet? Hur tusan var det du kallade det igen? Vänta litet! Heliga Ligans sammankomst — så var det.
Gorenflot sänkte hufvudet mot bröstet och drog en tung suck. Jag är sömngångare, sade han, det har jag misstänkt länge.
— Hvad menar du med det? frågade Chicot.
— Jag menar, att anden hos mig dominerar materien till den grad, att anden vakar, fastän materien sofver, och kommenderar den så, att den måste lyda äfven under sömnen.
— Det där smakar nästan trolldom, broder Gorenflot, förklarade Chicot. Är du besatt af den lede, så säg ifrån! En karl, som går i sömnen, som gestikulerar och håller upproriska tal i sömnen, kan aldrig vara som han ska’! Tillbaka, Belzebub! Vade retro Satanas!
Chicot lät sin häst rygga tillbaka.
— Öfverger ni mig nu också, herr Chicot? sade munken. Det skulle jag då aldrig ha trott er om.
Den förtviflade Gorenflot försökte framtvinga en snyftning.
Chicot kände medlidande med honom.
— Hvad var det du sade för en stund sedan? frågade han.
— Hur skall jag kunna veta det? stammade Gorenflot. Jag tror att jag blir galen — mitt hufvud är tungt som bly och magen är tom. Lämna mig inte här på landsvägen, herr Chicot.
— Du talade ju om, att du var stadd på resa?
— Ja visst! Priorn tillsade mig att ge mig af.
— Hvart då? frågade Chicot.
— Hvart jag ville, svarade munken.
— Och hvart ämnar du dig?
— Jag vet inte! Gorenflot lyfte sina händer mot höjden. För Guds barmhärtighets skull — låna mig ett par silfvermynt till hjälp på resan, herr Chicot!
— Jag skall göra någonting ännu bättre, förklarade Chicot.
— Och hvad skulle det vara?
— Jag är stadd på resa, jag också, och jag skall ta dig med mig.
Gorenflot betraktade Chicot med misstrogen uppsyn. Han kunde ej riktigt tro på ett sådant gunstbevis.
— Med det villkoret att du uppför dig mycket förståndigt och lydigt. Går du in på det?
— Om jag gör det! utbrast munken förtjust. Men ha vi tillräckligt med pengar för resan?
— Se hit! sade Chicot och drog fram en stor, välfylld börs.
Gorenflot gjorde ett högt skutt i luften.
— Hur mycket är det? frågade han ifrigt.
— Hundrafemtio dukater.
— Och hvart ska vi resa.
— Du får väl se, kamrat.
— När ska vi äta frukost?
— Nu genast.
— Men hvad skall jag rida på?
— Inte på min häst! Då skulle han bli krossad.
— Hur ska vi då bära oss åt?
— Det är mycket enkelt. Du har en mage som Silenus och är lika stor drinkare som han. För att likheten skall bli komplett, köper jag dig en åsna.
— Laga bara att hon har stark rygg, herr Chicot! Å, ni är min kung, min sol, min gud! Men hvar ska’ vi frukostera?
— Här, för tusan! Läs hvad som står öfver den där porten.
De hade just nu kommit till ett slags värdshus. Gorenflot följde Chicots fingervisning och läste, med den största förtjusning målad i sitt ansikte, den lofvande värdshusskylten.
— Gå genast till bords, broder Gorenflot, sade Chicot. För att inte förlora någon tid, skall jag under tiden gå och höra efter en åsna åt dig.