Diana (1904)/Del 1/Kapitel 33

←  Chicot skipar rättvisa med värjan i hand.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru hertigen af Anjou fick veta att Diana de Méridor icke var död.

Huru Chicot återkommer till Louvren och blir mottagen af kung Henri.  →

XXXIII.
HURU HERTIGEN AF ANJOU FICK VETA, ATT DIANA DE MÉRIDOR ICKE VAR DÖD.

Man hade nu kommit till slutet af april.

Den stora katedralen i Chârtres var invändigt draperad i hvitt och dess pelare voro omlindade med löfguirlander, hvilka måste ersätta årstidens brist på blommor.

Kungen hade barbent hållit sitt intåg i staden, och han stod nu barfota midt i kyrkans skepp, för att se efter, om alla hans vänner och hofmän hade infunnit sig på mötesplatsen på föreskrifvet sätt. Men somliga af dem hade skadat sina fötter på gatstenarna och tagit på sig skodonen igen, andra hade blifvit hungriga eller trötta och stannat på något värdshus under vägen, och endast ett fåtal hade haft mod att ställa sig på kyrkans fuktiga stengolf med nakna fötter och ben under de långa botgöringsdräkterna.

Den kyrkliga ceremonien, som skulle bidraga till att förskaffa Frankrike en tronarfving, var nästan fullbordad. Den heliga jungfruns båda lintyg, hvilkas undergörande kraft var höjd öfver allt tvifvel, hade med stor högtidlighet dragits fram ur sina guldskrin, och folket hade strömmat till i stora skaror för att bevista den heliga ceremonien och böja sig under andaktsfull tystnad inför de undergörande relikerna.

Midt under den andlösa tystnaden tyckte sig Henri III höra ett ljud, som liknade ett kväfdt skratt, och han såg sig af gammal vana om efter Chicot, emedan han tog för afgjordt, att ingen annan kunde vara djärf nog att skratta i en så högtidlig stund.

Det var emellertid alls icke Chicot som hade skrattat åt de båda heliga lintygen, ty Chicot var ledsamt nog försvunnen. Kungen hade hvarken sett eller hört något af honom sedan resan till Fontainebleau. Henri hade tydligen misstagit sig, ingen hade skrattat. Däremot såg han en man i riddräkt tränga sig fram i kyrkan, nedstänkt af landsvägssmuts och upphettad efter en hastig ridt. När han fick se kungen, stannade han med vördnadsfull uppsyn och hållning i koret. Det var tydligen en af hofvets kavaljerer, ehuru hans dräkt icke utvisade det.

Henri var missnöjd öfver att ryttaren kom så sent, att han gjorde så mycket buller och totalt hade föraktat kungens befallning om botgöringsdräkt. Han gaf den nykomne en harmsen och förebrående blick.

Denne låtsade emellertid som om han icke märkte kungens missnöje. Han gick med knarrande steg fram till hertigens af Anjou sammetsklädda stol, där hertigen satt snarare fördjupad i tankar än i bön och utan att fästa den ringaste uppmärksamhet vid hvad som tilldrog sig omkring honom.

Först då den främmande befann sig i hans omedelbara närhet, vände han sig hastigt om och utbrast halfhögt:

— Bussy!

— Goddag, ers höghet! sade den unge ädlingen så lugnt, som om de hade skilts från hvarandra föregående dag och ingenting af vikt hade passerat sedan dess.

— Har du blifvit alldeles tokig, Bussy? frågade prinsen.

— Huru så, ers höghet?

— Eftersom du kommer hitstormande så här för att beskåda relikerna?

— Jag måste ofördröjligen tala med ers höghet.

— Hvarför har du inte kommit förr?

— Antagligen därför att det har varit omöjligt.

— Hvad har händt under de tre veckor du har varit borta?

— Det är just om det jag vill tala med ers höghet.

— Du kan väl vänta tills vi ha kommit ur kyrkan?

— Jag måste väl — ehuru det är ledsamt.

— Tyst! Det är strax slut. Sedan följas vi åt till min bostad.

Kungen hade just nu dragit det ena lintyget öfver sin botgöringssäck och drottningen följde exemplet med det andra.

Och nu föll Henri III på knä, och drottningen knäböjde vid hans sida, under det att en stor pell hölls utspänd öfver dem. De kungliga makarna uppsände brinnande böner och hela församlingen sänkte sina hufvud mot kyrkans golf.

De kungliga makarna knäböjde.

Så steg kungen upp, drog af sig det heliga lintyget, bugade sig för ärkebiskopen och för drottningen och gick sedan mot kyrkans utgång.

Han stannade på halfva vägen och vände sig till Bussy.

— Det ser ut som om våra andaktsöfningar inte skulle behaga er, herr de Bussy, sade han, eftersom ni inte kan bekväma er till att lägga bort silke och guld då er kung är klädd i botgöringsdräkt.

— Ers majestät, sade Bussy, med värdighet, ehuru han sjöd af otålighet öfver att bli uppehållen, ingen tjänar ärligare ers majestät än jag — inte ens de som ha klädt sig tarfligast och gått mest illa åt sina fötter! Men jag är nyss hemkommen från en lång och tröttsam resa, och jag har först i dag fått veta, att ers majestät hade rest till Chârtres. Jag har ridit tjugufyra mil på fem timmar för att hinna hit. Det är således icke underligt att jag inte har haft tid att byta dräkt, hvilket ers majestät ej skulle ha märkt, om jag hade stannat i Paris i stället för att komma hit och i all ödmjukhet förena mina böner med edra.

Kungen tycktes finna denna förklaring tillfredsställande, men då han såg sina vänner höja på axlarna åt Bussys svar, ville han icke väcka deras missnöje genom att visa sig nådig mot sin brors kavaljer. Han fortsatte därför sin väg utan ett ord till svar.

Bussy lät kungen gå förbi utan att förändra min.

— Såg du inte, att Schomberg, Quélus och Maugiron höjde på axlarna åt din ursäkt? sade hertigen.

— Jo, visst såg jag det, ers höghet, svarade Bussy, men jag är för god kristen att vilja hugga ned dem i kyrkan.

— Godt! sade hertigen. Jag trodde verkligen att du inte såg det, eller också att du inte ville se det!

Bussy höjde nu i sin tur på axlarna, och när de kommo ut ur kyrkan tog han hertigen afsides.

— Bege vi oss nu hem till ers höghet? — frågade han.

— Genast! Du har säkert mycket att berätta för mig. —

— Det har jag verkligen, ers höghet — saker, om hvilka ni säkert ej har någon aning. —

Hertigen betraktade Bussy med förvåning.

— Det förhåller sig så som jag säger, — sade Bussy.

— Jag skall endast ta afsked af kungen, sedan bege vi oss af. —

Hertigen närmade sig sin bror, som helt nådigt gaf hertigen tillstånd att återvända till Paris när han behagade. Därpå skyndade Francois af Anjou, åtföljd af Bussy, till den bostad, som blifvit honom anvisad under vistelsen i Chårtres.

— Sätt dig, kamrat, och berätta sedan dina äfventyr för mig! — sade hertigen. — Jag har trott att du var borta för alltid. —

— Det förundrar mig inte ers höghet. —

— Hela hofvet klädde sig i hvitt i glädjen öfver ditt försvinnande, och många hjärtan ha klappat lugnt för första gången sedan du lärde dig föra värjan! Men det var nu inte det vi skulle tala om. Du lämnade mig ju för att söka upp den sköna okända! Hvem är hon och hvad har jag att hoppas? —

— Ni får skörda det ni har sått, ers höghet — det vill säga mycken skam! —

— Hvad behagas? — utbrast hertigen, mera förvånad öfver de gåtfulla orden, än öfver Bussys brist på vördnad.

— Jag tror inte att jag behöfver upprepa mina ord. Ers höghet hörde dem mycket väl, — förklarade Bussy kallt.

— Förklara dig tydligare och öfverlämna åt Chicot att tala i gåtor, — sade hertigen kort.

— Det är lätt gjordt. Jag behöfver endast vädja till ers höghets eget minne.

— Hvem är den sköna damen?

— Ers höghet har ju känt igen henne!

— Var det verligen hon? utbrast hertigen.

— Ja, ers höghet.

— Du har träffat henne? Har du talat med henne?

— Naturligtvis! Det är bara spöken som inte tala. Men tror ers höghet ännu, att ni har rättighet att tro henne vara död, eller att hoppas att hon är det?

Hertigen bleknade och tycktes pinsamt berörd af sin hofmans djärfva ord.

— Oaktadt alla edra förföljelser och intriger gent emot denna unga adelsdam, har hon verkligen kommit undan med lifvet, — förklarade Bussy. — Men gläd er inte för tidigt. Tro inte, att er förbrytelse förminskas därigenom — ty ehuru hon har undgått döden, har hon drabbats af ett ännu sorgligare öde. —

— Hvad har då händt henne? — frågade hertigen oroligt.

— Det har händt henne, att en man har räddat hennes ära och frälst hennes lif. Men för denna tjänst har han kräft en sådan ersättning, att det är sorgligt att så har skett. —

— Hvad menar du? —

— Att mademoiselle de Méridor af fruktan för er, som ville göra henne till er älskarinna, har kastat sig i armarne på en man som hon afskyr.

— Hvad säger du?

— Jag säger, att Diana de Meéridor numera är grefvinna de Monsoreau,

Vid detta meddelande blef hertigens ansikte purpurrödt. Blodet steg så våldsamt åt hufvudet på honom, att till och med ögonen blefvo blodsprängda.

— Guds död! — utbrast han ursinnig — är det möjligt? —

— Betviflar ers höghet mina ord? — frågade Bussy med högdragen min.

— Det var inte det jag menade, — sade hertigen. — Jag har intet skäl att tvifla på din ärlighet. Man jag undrar blott, hur det kan vara möjligt, att en af mina egna förtroendemän har gjort sig skyldig till djärfheten att ställa sig emellan mig och en dam, som jag har hedrat med min kärlek. Skulle du ha kunnat det, Bussy? —

— Jag skulle ha gjort någonting ännu bättre, ers höghet — jag skulle ha fäst er uppmärksamhet vid att ni fläckade er ära …

— Hör på, Bussy, — sade hertigen med återvunnen fattning, — du förstår, att det inte är min mening att ursäkta mig. —

— Däri gör ni orätt, ers höghet. —

— Jag vill att du själf skall få bedöma herr de Monsoreaus beteende. Jag vill visa dig att han har handlat förrädiskt mot mig. —

— Mot er? —

— Ja, mot mig. Och han kände likväl mina afsikter. —

— Och de voro? —

— Att förmå Diana de Méridor att älska mig — det är sant — men utan tvång, utan något slags våld. —

— Jaså — det var ers höghets afsikt? — sade Bussy med ett ironiskt leende.

— Ja, och jag höll fast därvid ända in i det sista, fastän herr de Monsoreau på alla sätt försökte drifva mig till ett motsatt beteende. —

— Betänk hvad ers höghet nu säger! Var det han som ville drifva er till att vanära Diana? —

— Ja! —

— Genom dåliga råd? —

— Ja, och genom bref. Vill du se ett af dessa bref? —

— Kan det verkligen vara möjligt! — utropade Bussy.

— Vänta så skall du få se. —

Hertigen skyndade in i det angränsande kabinettet efter ett litet skrin, som han alltid förde med sig, och tog därur en biljett, som han räckte till Bussy.

— Läs själf, eftersom du betviflar mitt furstliga ord, — sade han. Bussy tog brefvet med skälfvande hand och läste:

— Ers höghet!

Var fullkomligt lugn! Kuppen kan utföras utan minsta risk, ty i afton reser unga damen bort, för att tillbringa åtta dagar hos en tant, som bebor slottet Lude. Jag åtar mig alltsammans, och ers höghet behöfver ej vara orolig. Den unga flickans skrupler skola säkert öfvervinnas så snart hon befinner sig i ers höghets närhet. Jag ämnar nu skrida till handling — och i afton skall hon vara i godt förvar på Beaugé.

Ers höghets ödmjukaste tjänare
 Bryant de Monsoreau.

— Nå hvad säger du nu, Bussy? — frågade hertigen, sedan den unge ädlingen hade läst brefvet för andra gången.

— Jag säger, att ni blir väl betjänad, ers höghet. —

— Att jag blir grundligt bedragen, menar du väl? —

— Å — det är sant! Jag glömde fortsättningen. —

— Den eländige bedragaren! Och så lät han mig tro att hon var död … —

— Medan han stal henne själf! Ja, det var utan tvifvel ett bofstreck. Men kärleken är herr de Monsoreaus ursäkt, — tillade Bussy med skärande ironi.

— Tror du det? — sade hertigen hånfullt.

— Jag rättar i det fallet min åsikt efter ers höghets, — svarade Bussy.

Hertigen visade Bussy öfverhofjägmästarens bref.

— Nå, hvad skulle du nu göra i mitt ställe? Men säg mig först hvad du vet om hans förräderi. —

— Han har låtit den unga damens far tro, att det är ni som har enleverat henne. Sedan erbjöd han sig som hjälpare. Han infann sig på Beaugé med ett bref från herr de Méridor, förde en båt intill slottsmuren och hjälpte fången att fly. Så förde han Diana till Paris, inneslöt henne i det hemlighetsfulla huset, som ni känner till, och skrämde henne slutligen till att bli hans hustru. —

— Kan man inte kalla detta för det skändligaste bedrägeri? — utbrast hertigen.

— Men det står under skydd af ers höghets eget beteende, — svarade Bussy med sin vanliga oförskräckthet.

— Jag skall hämnas på honom, Bussy! —

— Ni? Det menar ni väl inte, ers höghet! —

— Huru så? —

— Furstar hämnas inte — de straffa. Ers höghet skall förevita herr Monsoreau hans uselhet och bestraffa den. —

— På hvilket sätt? —

— Genom att återge Diana de Méridor hennes frihet. Man har tvingat henne att ingå sitt äktenskap, och det är således ogiltigt. —

— Du har rätt —

— Genom att upplösa hennes äktenskap skall ers höghet handla så som det anstår en ädel furste. —

— Men hur skall jag få äktenskapet upplöst? —

— Det går mycket lätt. Låt fadern blanda sig i saken. —

— Baron de Méridor? —

— Ja visst! —

— Men han är långt borta i Anjou. —

— Nej, han är i Paris.

— Hos dig? —

— Nej, hos sin dotter. —

— Tala med honom, ers höghet, säg honom, att han kan räkna på ert beskydd — och i stället för att han förut har betraktat er som en fiende, skall han härefter anse er som sin goda genius. —

— Han lär vara mycket ansedd på sin ort, — sade hertigen, — och det påstås, att hans inflytande sträcker sig öfver hela provinsen. —

— Det förhåller sig nog så, ers höghet. Men hvad ni först och främst måste besinna är att han är far, att hans dotter är olycklig och att han lider af hennes olycka. —

— När kan jag träffa honom? —

— Så snart ni kommer tillbaka till Paris. —

— Det är bra! —

— Det är således öfverenskommet, ers höghet? —

— Ja! —

— På adelsmannaord? —

— På mitt furstliga ord! —

— Och när reser ni härifrån?

— I kväll. Väntar du till dess?

— Nej, jag rider i förväg. Hvar träffas vi igen?

— Vid kungens morgonkur — klockan tolf i morgon förmiddag. —

— Jag skall vara där. Farväl så länge, ers höghet! —

Bussy förlorade icke ett enda ögonblick. Den väg, som hertigen behöfde femton timmar att tillryggalägga sofvande i sin bärstol, färdades den unge adelsmannen på fem. Med hjärtat svällande af kärlek och fröjd, red han till Paris i sporrsträck, för att så fort som möjligt kunna trösta baron de Méridor och Diana, som ju skulle få nytt lif genom den underrättelse han medförde.

---