Diana (1904)/Del 1/Kapitel 34

←  Huru hertigen af Anjou fick veta att Diana de Méridor icke var död.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Huru Chicot återkommer till Louvren och blir mottagen af kung Henri.

Hvad som hade passerat mellan hertigen af Anjou och öfverhofjägmästaren.  →

XXXIV.
HURU CHICOT ÅTERKOMMER TILL LOUVREN OCH BLIR MOTTAGEN AF KUNG HENRI.

Alla människor sofvo ännu i Louvren, ty klockan var icke mer än elfva på förmiddagen. Skiltvakterna på gården gingo med varsamma steg, likaså de adelsmän som inspekterade vakten.

Kungen skulle hvila ut, han var trött efter sin pilgrimsfärd.

Två ryttare anlände samtidigt till slottets hufvudport från olika håll.

— Hur står det till, herr Chicot? — sade den yngre af dem och hälsade artigt.

— Å, förträffligt, herr de Bussy! — svarade Chicot lika artigt.

— Ni ämnar förmodligen uppvakta hans majestät under morgonkuren? — sade Bussy.

— Och ni också, antar jag?

— Nej. Jag kommer för att hälsa på hans höghet hertigen af Anjou. Ni vet, att jag inte har den lyckan att räknas bland kungens favoriter, — sade Bussy småleende.

— Det är ett fel hos kungen och inte hos er, herr de Bussy! — Den unge ädlingen bugade sig.

— Ni har varit bortrest, herr Chicot, — sade han. — Har ni gjort en lång resa? —

— Ja, jag har varit på jakt, — svarade Chicot. — Ni har visst också varit på resor? —

— Jag har gjort en tur till landsorten. Ni skulle väl inte vilja göra mig en tjänst, herr Chicot?

— Det skulle jag anse för en stor ära för mig, — svarade Chicot.

— Nåväl! Ni får naturligtvis genast tillträde till slottets salar, herr Chicot — jag måste däremot vänta i de yttre gemaken. Vill ni vara så god och låta underrätta hertigen af Anjou att jag är här. —

— Hertigen är här och skall utan tvifvel närvara vid morgonkuren. Hvarför följer ni mig inte in, herr Bussy?

— Jag är rädd att kungen skulle bli missnöjd. —

— Prat! —

— Han har just inte skämt bort mig med vänliga miner. —

— Var lugn! Det skall snart bli annorlunda.

— Kan ni trolla, herr Chicot? —

— Något litet. Kom med, herr de Bussy! —

De följdes åt in i slottet. Bussy begaf sig till hertigens våning, som fordom innehafts af drottning Marguérite. Chicot gick in till hans majestät.

Henri III hade vaknat och ringt för en stund sedan. En svärm af lakejer och kavaljerer hade rusat in i den kungliga sängkammaren, och man hade redan serverat hans majestät hönsbuljongen, det kryddade vinet och köttpastejerna, då Chicot helt ogeneradt steg in och började äta och dricka innan han hade hälsat.

Chicot började ogeneradt äta och dricka.

— Guds död! Här ha vi ju den skälmen Chicot igen! — utropade kungen med låtsad vrede, ehuru glädjen lyste i hans ögon. — Du har således kommit tillbaka din landstrykare, din förrymde galgfågel! —

— Åhå! Hvad går åt dig, min son? — sade Chicot och slog sig ned i kungens egen stora fåtölj, trots sina dammiga stöflar. — Du har visst glömt alt du själf gnodde i väg från Polen, alldeles som en hjort förföljd af ett koppel skällande hundar. Hvad? —

— Nu börjar mitt elände igen, — sade Henri, — härefter får jag bara höra obehagliga saker. Tänk, hvad jag har haft det lugnt under de sista tre veckorna! —

— Prat! Du klagar ständigt, — sade Chicot. — Må hin ta mig, om man inte skulle kunna ta dig för en af dina undersåtar! Låt höra — hvad har du haft för dig under min frånvaro, Henry lille? Har du styrt ditt vackra Frankrike åt häcklefjäll? —

— Herr Chicot! —

— Har folket räckt ut tungan åt dig?

— Slyngel! —

— Har någon af våra friserade sprätthökar blifvit hängd? Å, förlåt, herr Quélus — jag såg inte att ni fanns här! —

— Akta dig, Chicot! —

— Ha vi några pengar kvar, Henri lille? I våra egna kassakistor eller i judarnas? Det skulle inte vara så illa — vi behöfde nog roa oss en smula, för lifvet är i alla fall jämmerligt uselt! —

Han fortsatte att glufsa i sig af de doftande gulbruna köttpastejerna. Kungen skrattade. Det var det vanliga slutet på sådana scener.

— Nå, men hvad har du gjort, medan du har varit borta? — sade kungen.

— Jag har gjort upp plan till en liten föreställning i tre akter, — svarade Chicot. — I den första ser man en procession af botgörare, endast iförda skjorta och knäbyxor, tåga från Louvren till Montmartre. De slita hvarandra i håret och piska på hvarandra afalla krafter. I den andra ser man samma skara med endast byxorna på sig bege sig från Montmartre till klostret Sainte-Geneviève, hudflängande hvarandra med radband fulla af törnen. I tredje akten uppträda de botgörande spritt nakna och bege sig tillbaka till Louvren under ett ursinnigt sönderflängande af hvarandras ryggar. Jag hade också funderat på att låta dem passera Grèvetorget, där bödeln skulle brännmärka hela sällskapet, men då kom jag att tänka på att Vår Herre kanske har en smula eld och svafvel kvar sedan han lät regna öfver Sodom och Gomorrha, och jag ville inte beröfva honom nöjet att använda det. Men under väntan på den dagen — låt oss roa oss, mina herrar! —

— Säg mig först och främst hvar du har varit, — uppmanade kungen — jag har låtit söka efter dig på alla dåliga tillhåll i hela Paris. ——

— Då har du väl låtit genomleta hela Louvren? —

— Fy skäms! Du borde verkligen göra bot. —

— Det är just det jag har gjort! Jag har varit i religiöst sällskap, - för att se om det skulle vara lämpligt för mig att bli munk. Men det fick jag nog af! Munkar ä’ ena vidriga djur. —

Nu öppnades dörren för herr de Monsoreau, som gjorde en djup bugning för hans majestät.

— Å, är det ni, herr öfverhofjägmästare? — sade Henri. — När kan ni anordna en angenäm jakt åt oss igen? —

— När ers majestät behagar! — Det lär finnas godt om vildsvin i Saint-Germain-en-Loge. —

— Vildsvinsjakten är farlig, — inföll Chicot. — Kung Charles IX höll ju på att bli dödad under en vildsvinsjakt, eller hur? Och så ä’ spjutskaften så hårda — vi få valkar i våra små händer af dem, min son! —

Herr de Monsoreau kastade en skarp sidoblick på Chicot.

— Din öfverhofjägmästare måste nyligen ha råkat på en varg, — sade Chicot till Henri.

— Huru så? —

— Därför att vilddjurets blick. har smittat af sig på honom, sade narren. Herr de Monsoreau bleknade af harm och vände sig till Chicot, sägande:

— Herr Chicot! Jag är föga van vid narrars manér, emedan jag har varit så sällan vid hofvet, men jag vill bara säga er, att jag inte tycker om att bli förfördelad i min kungs närvaro, i synnerhet när det gäller saker som röra min tjänst. —

— Ni tycks verkligen vara bra olik oss hofmän, — sade Chicot. — Vi skratta alltid med full hals åt alla narrstreck. I synnerhet ha vi haft roligt åt lille Henris sista! —

— Hvad menar ni? — frågade herr de Monsoreau.

— När han utnämnde er till öfverhofjägmästare, förstås! Den käre Henri är ju inte narr till professionen, men nog tycks han emellanåt vara bra mycket galnare än jag. —

Monsoreau gaf Chicot en ursinnig blick.

— Seså, seså — låt oss nu tala om andra saker, mina herrar, — sade Henry lugnande.

— Kanske om den heliga jungfruns undergörande lintyg? — sade Chicot.

Nu vände kungen sig ifrån honom och började ett samtal med någon i närheten.

— Herr Chicot, — sade Monsoreau med sänkt röst, — var god och utan uppseende invänta mig i den där fönsternischen! —

— Hvarför det? — frågade Chicot. — Men hjärtans gärna för resten. —

— Låt oss då genast dra oss afsides! —

— Ända inåt den allra djupaste skog, om ni så vill, herr de Monsoreau. —

— Sluta upp med edra galenskaper, de tjäna ingenting till då ingen finns som skrattar åt dem, — sade Monsoreau sedan de hade kommit in i fönsternischen. — Hör nu noga på, herr narr, ty det är allvar det gäller! Ni står nu inför en adelsman, som förbjuder er — märk väl! — förbjuder er att skratta åt honom! Och det är nog så godt att ni betänker er två gånger innan ni bjuder på något rendez-vous i skogen, ty där finns godt om material till käppar, och jag antar, att ni är fullt belåten med den prygel ni fick på herr de Mayennes befallning. —

— Aha! — sade Chicot utan att förändra en min, ehuru det nyss förut hade blixtrat till i hans ögon, — ni påminner mig om min skuld till herr de Mayenne! Och ni tycks ha lust att också bli min fordringsägare — på samma sätt som han. —

“Ni glömmer den störste af edra kreditorer.”

— Ni glömmer den största af edra kreditorer, herr narr! —

— Det förvånar mig, ty i den vägen har jag ett kolossalt minne.

— Hvem menar ni?

— Mäster Nicolas David. —

— Misstag! — svarade Chicot hånskrattande. — Honom är jag inte längre skyldig någonting. Den skulden är kvitterad. —

Nu kom Bussy och blandade sig i samtalet.

— Det är godt att ni kommer mig till hjälp, herr de Bussy, — sade Chicot. — Herr de Monsoreau tycks ha fått i sitt hufvud att jag är lika lätt att jaga som en hjort eller en hare! Men jag ber er upplysa honom om, att jag är mera lik ett vildsvin och således farlig att handskas med. —

— Jag är öfvertygad om att herr öfverjägmästaren håller er för det ni verkligen är, nämligen en god adelsman, — förklarade Bussy. Han vände sig nu till grefven och sade: — jag har fått i uppdrag att underrätta er om att hertigen af Anjou vill tala med er. —

— Med mig? — sade Monsoreau oroligt.

— Ja, med er, herr de Monsoreau, — sade Bussy.

Öfverhofjägmästaren fäste en genomträngande blick på Bussy, men dennes lugna, småleende ansikte förrådde ingenting.

— Följas vi åt, herr de Bussy? — frågade Monsoreau,

— Nej, jag går förut och underrättar hans höghet, att ni kommer så snart ni har bugat er till afsked för kungen. —

Bussy aflägsnade sig så som han hade kommit, skickligt manövrerande genom vimlet af hofmän.

Hertigen af Anjou var vid Bussys återkomst sysselsatt med att ännu en gång genomläsa Monsoreaus bref. Då han hörde någon komma, trodde han att det var öfverhofjägmästaren och skyndade sig att gömma undan brefvet.

— Han kommer genast, — meddelade Bussy.

— Och han anar ingenting? —

— Nej! Men om han också gjorde det! Är han inte ers höghets tropliktige tjänare? Det är ju ni som har dragit fram honom, och ni kan också stöta honom tillbaka i hans forna obemärkthet. —

— Ja, naturligtvis, — svarade hertigen med den tveksamma min, som han alltid hade inför tilldragelser då han måste utveckla någon energi.

— Finner ers höghet honom mindre brottslig i dag än i går? —

— Hundra gånger mer! Hans förbrytelse är af den sorten som växer för hvarje gång man tänker på den på nytt. —

— Hufvudsumman af det hela är i alla fall, att han genom förrädiska anslag har röfvat bort en ung flicka af adlig börd och svekfullt tvingat henne till giftermål genom medel, som äro ovärdiga en ädling. Han skall själf begära att äktenskapet förklaras upplöst, eller också begär ers höghet det å hans vägnar. —

— Det är öfverenskommet! —

— Jag har ju ert ord? Jag besvär er i både faderns och dotterns namn! —

— Du har mitt ord. —

— Betänk, att de med den största ångest afvakta resultatet af ers höghets samtal med herr de Monsoreau! —

— Diana skall återfå sin frihet — du har mitt ord på det, Bussy. —

— Om ers höghet utverkar det, så är ni i sanning en stor och ädel furste! —

Bussy tog hertigens hand — denna hand, som hade undertecknat så många svikna löften och oinlösta förbindelser — och förde den vördnadsfullt till sina läppar.

Nu hördes steg utanför.

— Här kommer han, — sade Bussy.

— Låt herr de Monsoreau stiga in, — ropade François utåt förmaket med en stränghet i rösten, som Bussy ansåg för ett godt omen.

Den unge adelsmannen kände sig nästan säker om att ha nått sitt mål, och då han i förbigående hälsade på Monsoreau, kunde han ej hindra sig från att betrakta honom en smula ironiskt. Öfverhofjägmästaren besvarade hälsningen med sin vanliga ogenomträngliga stelhet.

Bussy stannade ute i korridoren — samma korridor, där La Mole en natt höll på att bli strypt af Charles IX, Henri III, hertigen af Alencon och hertigen af Guise, och där det nu vimlade af adelsmän, som ville göra sin uppvaktning hos hertigen. Alla drogo sig aktningsfullt åt sidan för Bussy, af hänsyn såväl för hans personliga egenskaper som för hans favoritskap hos hertigen. Den tappre ädlingen måste uppbjuda hela sin själfbehärskning för att dölja den förfärliga ångest, hvarmed han afvaktade resultatet af det samtal, hvarpå hela hans lifs lycka berodde.

Naturligtvis måste kampen därinne bli hård. Bussy hade sett tillräckligt af herr de Monsoreau för att förstå, att han skulle värja sig till det sista. Men hertigen hade ju makten i sina händer — Monsoreau måste antingen böja sig eller krossas.

Plötsligt hördes hertigen höja sin stämma med befallande ton. Bussy spratt till.

— Hertigen skall denna gång hålla sitt ord! — tänkte han med glädje.

Men på detta första utbrott af häftighet inne i kabinettet följde intet nytt. — Hofmännen ute i korridoren betraktade hvarandra med orolig undran — där rådde en andlös tystnad.

Nära en kvart förgick på detta sätt. Bussy slets mellan fruktan och hopp. Plötsligt öppnades dörren till hertigens rum och glada röster hördes därifrån. Bussy visste, att ingen mer än hofjägmästaren hade varit inne hos hertigen, och om deras samtal hade haft vederbörligt förlopp, borde det alls icke ha slutat med glädtighet.

Han genomilades af en rysning.

Rösterna kommo närmare, portiererna lyftes upp, Monsoreau aflägsnade sig, bugande inåt rummet. Hertigen följde honom ända till tröskeln och sade:

— Adjö, min vän! Saken är således arrangerad. —

— Min vän! — upprepade Bussy bleknande. — Guds död! Hvad betyder detta? —

— Det är ju ers höghets åsikt, att det är bäst att ej hemlighålla det längre? — sade Monsoreau.

— Ja, naturligtvis! — förklarade hertigen.

— Då skall jag redan i afton presentera henne vid hofvet. —

— Gör det! Jag skall förbereda alltsammans. —

Han lutade sig närmare herr de Monsoreau och hviskade något i hans öra.

— Ja, ja, ers höghet, — svarade öfverhofjägmästaren, hvarefter han gjorde ännu en bugning för hertigen, som nu kastade en forskande blick utåt korridoren, men utan att märka Bussy. Denne höll sig krampaktigt fast i ett veckrikt draperi, för att icke sjunka till golfvet.

Bussy sporrade ursinnigt sin häst.

— Mina herrar! — sade herr de Monsoreau till de väntande adelsmännen, — jag har den äran att meddela er, att hans höghet hertigen nyss har gifvit mig tillåtelse att offentliggöra mitt giftermål med mademoiselle Diana de Méridor. Hon är sedan mer än en månad tillbaka min lagvigda hustru, och jag kommer att under hertigens auspicier presentera henne vid hofvet i afton.

Bussy var nära att svimma. Ehuru slaget nu icke längre var oväntadt, föreföll det honom likväl så förkrossande, att han knappt förmådde bära det.

Han drog undan draperiet och mötte i detsamma hertigens blick. I Bussys ögon lästes ett så ytterligt förakt, att François af Anjou bleknade af förskräckelse.

Monsoreau aflägsnade sig med högdragen min, följd af de bugande hofmännens lyckönskningar.

Bussy tog hastigt ett steg mot hertigen, men denne märkte hans afsikt och drog sig skyndsamt tillbaka in, hvarefter han vred om nyckeln i låset.

Bussys hjärta slog våldsamt, och det bultade vid hans tinningar som i en hammarsmedja. Han förde mekaniskt handen till bältet och drog dolken till hälften ur slidan, ty i första ögonblicket förmådde han aldrig bemästra sina passioner. Men kärlekens bittra smärta kufvade snart allt annat inom honom, hans kraft var bruten, hans uppbrusande häftighet förlamades af den sönderslitande sorg, som fyllde hans själ. Han insåg, att han icke fick stanna där han var, såvida han icke ville prisge sin vanvettiga sorg åt hofmännens skvaller. Hastigt skyndade han genom korridoren och utför trappan, kom ut på slottsgården, kastade sig upp på sin häst och satte af i galopp bortåt rue Saint-Antoine.

Baron de Méridor och Diana väntade i feberaktig spänning på det svar, som Bussy utlofvat. Och nu kom han blek och nästan oigenkänlig, med förvridna anletsdrag och blodsprängda ögon.

— Förakta mig, hata mig, madame! — flämtade han. — Jag inbillade mig ha någon betydenhet — jag, som endast är ett eländigt stoftgrand — jag trodde mig kunna uträtta någonting, och jag förmår inte ens slita hjärtat ur mitt bröst. I denna stund är ni erkänd som grefve de Monsoreaus lagvigda hustru, madame, och ni skall redan i afton presenteras vid hofvet. Jag däremot är en stackars dåre, en vanvetting — eller kanske det snarare är så som ni säger, baron de Méridor — att hertigen af Anjou är en usel och eländig löftesbrytare!

Nästan från sina sinnen af sorg och raseri, rusade Bussy ut ur rummet igen, störtade utför trapporna, kastade sig upp i sadeln, sporrade ursinnigt sin häst och gaf honom lösa tyglar utan att fråga efter hvart det bar, och jagade bort så vildt, att alla som kommo i hans närhet flydde undan med förskräckelse.