Diana (1904)/Del 2/Kapitel 46
| ← Processionen |
|
Betalning med ränta → |
XLVI.
KUNGENS UNDERSKRIFT.
Hans majestät var försjunken i en djup andakt, som lofvade allt godt för framgången af Guisernas planer.
Han genomvandrade kryptan tillsammans med klostrets hela brödraskap, kysste relikskrinet och slog sig oupphörligt för sitt bröst under det att han mumlade de dystraste botpsalmer.
Priorn höll sitt tal, och kungen lyssnade med ständigt samma tecken till andäktig förkrosselse.
Slutligen gaf hertigen af Guise priorn en vink, och Joseph Foulon bugade sig för Henri och sade:
— Behagar nu ers majestät nedlägga sin världsliga krona inför den himmelske mästarens fot?
Kungen mumlade ett obegripligt svar, hvilket likväl uppfattades som ett medgifvande.
Hela brödraskapet bildade ofördröjligen häck, och kungen ledsagades bortåt den stora korridoren, där cellerna voro belägna på ömse sidor.
Kung Henri tycktes vara djupt gripen. Med ena handen slog han sig oupphörligt för bröstet, medan han med den andra kontrollerade antalet af sina böner, genom att flytta de i elfenben utskurna dödskallarna, hvaraf hans radband bestod.
Priorn ledsagade kungen till broder Gorenflots cell. Munken stod i dörren med förklaradt ansikte och ögonen tindrande som rubiner.
— Är det här? frågade kungen.
— Ja, det är här, svarade den väldige munken med värdig röst.
Kungen stirrade förundrad nedåt den långa korridoren, vid hvars slut man såg en dörr eller rättare sagdt en gallerport, som tycktes vara ingången till ett mörkt, outgrundligt djup.
Henri gick så in i cellen och mumlade rörd:
— Är detta frälsningens hamn?
— Ja, svarade priorn. Här är frälsningens hamn.
— Lämna oss allena! sade Gorenflot med en majestätisk gest.
Dörren tillslöts genast, och man hörde de botgörandes steg så småningom försvinna ute i korridoren.
Kungen gick och satte sig på en pall, som stod litet längre in i cellen.
— Jaså, du är här nu, din Herodes, din hedning, din Nebukadnezar! utbrast Gorenflot utan någon som helst öfvergång och med båda händerna i sidorna.
Hans majestät tycktes bli en smula öfverraskad.
— Är det till mig ni talar, broder?
— Visst är det till dig — hvem skulle det annars vara till? Kan man hitta på ett enda okvädinsord, som inte passar in på dig?
— Broder! mumlade kungen.
— Prat! Du har ingen broder här! Jag har länge funderat på ett strafftal till dig, och nu skall du få det. Jag skall indela det i tre delar, så som det anstår en predikant. För det första är du en tyrann — för det andra är du en vällusting — och för det tredje är du en afsatt kung. Om detta allt vill jag nu tala.
— Afsatt! Men, broder … utbrast kungen häftigt, där han satt i skuggan.
— Ja, just det! Det går inte här som i Polen — här kan du inte rymma din väg …
— Således ett lömskt försåt!
— Min käre Valois! Du måste lära dig, att en kung inte är annat än en människa, så länge han ännu är människa.
— Ämnar man bruka våld mot mig?
— Guds död! Du tror väl inte, att man har stängt in dig för att handtera dig med silkeshandskar?
— Ni missbrukar religionen för att befrämja världsliga afsikter, broder!
— Strunt i allt prat om religion! skrek Gorenflot.
— Å! suckade kungen. Hur kan en helig man säga sådana saker? Ni ådrar er en evig fördömelse!
— Det finns ingen fördömelse! Nå, är du färdig, Valois?
— Till hvad då?
— Att afsäga dig kronan. Jag har fått i uppdrag att uppmana dig därtill. Och jag uppmanar dig!
— Men då begår ni en dödssynd, broder!
— Åhå! utbrast Gorenflot med ett cyniskt leende. Jag har rättighet att ge absolution, och det ger jag mig själf på förhand. Seså, säg nu, att du afstår från Frankrikes tron!
— Hellre dör jag!
— Nå, det blir nog din lott! Nu kommer priorn strax igen. Skynda att fatta ditt beslut!
— Jag har mitt garde och mina vänner — jag skall veta att försvara mig.
— Innan dess är du död.
— Låt mig åtminstone få en minut till besinning!
— Inte en half en gång inte en sekund.
— Ert nit för er för långt, broder, sade priorn, som nyss hade öppnat dörren. Han vinkade åt kungen på ett sätt, som skulle betyda:
— Er begäran må vara beviljad, sire.
Henri försjönk i djupa tankar.
— Nåväl! sade han sakta, offret måste ske!
Hela tio minuter hade han varit försjunken i drömmar. Nu bultade man på dörren.
— Det är gjordt! ropade Gorenflot. Han går in på det.
Kungen hörde ett sorl af glad öfverraskning utifrån korridoren.
— Läs upp afsägelseakten för honom! sade en stämma, som kom kung Henri att spritta till och stirra ut genom dörrens gallerverk.
En pergamentsrulle stacks in genom gallret. Gorenflot tog den och läste med ansträngning upp afsägelseakten för kung Henri, som tycktes vara alldeles öfverväldigad af sorg och satt med ansiktet lutadt i händerna.
— Men om jag vägrar att skrifva under! snyftade han.
— Det blir endast ett medel till er undergång, svarade hertigen af Guise, hvars stämma ljöd dämpad under kapuschongen. Ni gör bäst i att betrakta er som död för världen. Tvinga inte undersåtar att utgjuta en mans blod, som förut har varit deras kung!
— Jag låter inte tvinga mig, förklarade Henri.
— Det trodde jag just, mumlade hertigen med en blick på sin syster. Hennes hvita panna lade sig i dystra véck och i hennes ögon återspeglades mörka tankar.
— Gå, min bror, tillade hertigen och vände sig till herr de Mayenne. Låt alla beväpna sig och hålla sig beredda.
Till hvad! frågade kungen ängsligt.
— Till allt, svarade Joseph Foulon,
Kungen vred händerna i förtviflan.
— Guds död, utbrast Gorenflot, jag har hatat dig förut, Valois, men nu föraktar jag dig! Seså, skrif genast under, eller också dödar jag dig med egen hand!
— Vänta! Vänta! sade kungen. Jag måste anbefalla mig i den Högstes händer och bedja honom om ödmjukhet och tålamod!
— Han vill bara besinna sig igen, skrek Gorenflot.
— Man kan ju lämna honom i ro till midnatt, sade kardinalen.
— Tack, barmhärtige samarit! snyftade den förtviflade kungen. Måtte Gud vedergälla dig för din godhet!
— Han står verkligen på gränsen till vanvett, sade hertigen af Guise, och vi göra Frankrike en stor tjänst genom att afsätta honom.
— Hur galen han än är, så skall jag i alla fall inte afstå från nöjet att klippa honom, förklarade hertiginnan.
Under tiden stod Gorenflot framför kung Henri med armarna i kors och förehöll honom alla hans förbrytelser.
Plötsligt hördes ett doft buller utifrån klostret.
— Tyst här! ropade hertigen af Guise,
Det blef tyst som i en graf. Och nu urskildes tydligt väldiga, upprepade slag mot klostrets port.
Herr de Mayenne skyndade bort för att se efter, hvad detta buller hade att betyda, och han kom igen så fort hans korpulens tillät.
— Mina bröder, sade han, en trupp beväpnade män anfaller klostrets port.
— Man söker honom! utbrast hertiginnan.
— Ännu ett skäl att förmå honom till att genast skrifva under, förklarade kardinalen.
— Skrif under! Valois — skrif under! dundrade Gorenflot med tordönsröst.
— Men ni ha ju gifvit mig anstånd till midnatt, jämrade kungen.
— Jaså, du bråkar nu — därför att du tror dig få hjälp …
— Ja, det är ju en möjlighet!
— Han skall dö, om han inte genast skrifver under! utbrast hertiginnans skarpa och befallande stämma.
Gorenflot grep häftigt om kungens handled och räckte honom en penna.
Bullret utanför tilltog i styrka.
— Nya trupper ha anländt! underrättade en munk, som varit ute för att speja. Man omringar klostrets västra flygel.
— Skynda! Det måste bli ett slut på saken! ropade herr de Mayenne och hertiginnan, som båda tycktes vara lika ifriga.
Kungen doppade pennan i bläcket.
— Schweizergardet är här! ropade Foulon, som i sin tur varit borta för att rekognoscera. Nu är hela klostret omringadt!
— Nå, så måste vi väl försvara oss, förklarade herr de Mayenne beslutsamt. Med en sådan gisslan som den vi ha, kan en fästning omöjligt ge sig på nåd och onåd.
— Han har skrifvit under! skrek Gorenflot och ryckte dokumentet från kung Henri, som tillintetgjord drog fram sin kapuschong ännu längre och lutade hufvudet mot båda armarna.
— Då är det vi som ä' kungar, sade kardinalen till hertigen. Förvara det dyrbara papperet väl!
Kungen hade emellertid i öfvermåttet af sin smärta råkat att stöta omkull den lilla lampan, som ensam hade kastat sitt sken öfver det uppträde, vi nyss skildrat. Men hertigen af Guise hade likväl hunnit få pergamentet i sin hand.
— Hvad ska' vi göra? Hvad ska' vi göra? frågade en munk, som naturligtvis var en förklädd och väl beväpnad adelsman. Crillon är här med kungens franska garde och hotar att slå in klosterporten — hör bara!
— Öppna! I konungens namn! ropade Crillons mäktiga stämma.
— Det finns inte längre någon kung! skrek Gorenflot till svar genom ett fönster.
— Hvad är det för en slyngel, som påstår det? frågade Crillon häftigt.
— Det är jag, jag, JAG! skrek Gorenflot ut i dunklet med det mest triumferande och utmanande öfvermod.
— Försök att ta sikte på honom, så att vi få ge honom några kulor i magen, kommenderade Crillon.
Men när Gorenflot såg soldaterna lägga an, fick han så brådtom att huka sig ned, att han föll baklänges på golfvet i cellen.
— Spräng porten, Crillon! sade midt under den allmänna tystnaden en stämma, som kom håren att resa sig på både de falska och de verkliga munkarnas hufvud.
Rösten tillhörde en man, som hade gått ut ur krigarnas led och satt foten på klostertrappan.
— Skall ske, sire! svarade Crillon och riktade i detsamma ett så väldigt yxhugg mot den stora ingångsporten, att den knakade i sina fogar.
— Hvad är det? frågade priorn och visade sig darrande i ett fönster.
— Å, är det ni, messire Foulon? sade samma lugna och stolta stämma, som hade talat förut. Var god och ge mig tillbaka min narr, som har gått hit för att tillbringa natten i en af edra celler! Men jag leds efter Chicot — jag vill ha honom med mig tillbaka till Louvren.
— Men jag har haft det riktigt trefligt, jag, må du tro, min son! ropade Chicot, som plötsligt slog tillbaka kapuschongen och banade sig väg till fönstret mellan massan af munkar, som förskräckta rusade åt alla håll.
Hertigen af Guise hade emellertid skickat efter en annan lampa, och vid dess sken läste han under kungens afsägelseakt den knappt torkade underskriften, som man hade haft så mycken möda att förskaffa sig. Där stod med prydliga bokstäfver:
“Chicot I.”
— Chicot den förste! utbrast hertigen. Död och förbannelse!
— Vi ä' förlorade! utbrast kardinalen. Låt oss fly!
— Seså! Seså! mumlade Chicot, som af alla krafter pryglade löst på den nästan medvetslöse Gorenflot med repet, som han hade haft omkring lifvet. Här har du nu för ditt besvär, ditt förbannade fä!