Diana (1904)/Del 2/Kapitel 47
| ← Kungens underskrift |
|
Hvad som tilldrog sig i Bastiljens närhet, medan Chicot betalade sin skuld → |
XLVII.
BETALNING MED RÄNTA.
När de sammansvurna hörde och igenkände kung Henris röst, kände de sig först gripna af bestörtning och därnäst af förskräckelse.
Underskriften “Chicot I” hade förbytt förskräckelsen till raseri, och detta raseri vände sig naturligtvis mot narren.
Chicot stod orörlig och småleende med armarna i kors öfver bröstet och kapuschongen tillbakaslagen och lät den första stormen rasa ut öfver sig.
Det var en hemsk situation.
De ursinniga adelsmännen stormade fram mot Chicot, ifriga att hämnas på honom för den grymma mystifikation, för hvilken de hade fallit offer.
Men den vapenlöse narren, hvars bröst ej hade annat skydd än hans korslagda armar, och som stod där så småleende och lugn, trotsande all denna öfvermäktiga styrka att kunna förgripa sig mot hans svaghet, hejdade kanske därigenom deras raseri bättre, än kardinalen gjorde det med sina föreställningar, att Chicots död ej kunde vara af någon nytta för dem, men att den tvärtom skulle ådraga dem en gräslig hämd af kungen som ju hade varit delaktig i det oförsynta narrspelet.
Emellertid sänktes verkligen alla dolkar och värjor inför Chicot, som fortfor att skratta sina angripare midt i ansiktet — vare sig af böjelse, eller därför att han genomskådade deras tankar.
Kung Henris hotelser blefvo allt högljuddare och Crillons yxhugg allt tätare.
Det var tydligt och klart, att klosterporten icke länge skulle kunna hålla stånd mot en dylik attack, som man icke ens bjöd till att afslå.
Efter några minuters begrundan gaf hertigen af Guise order till reträtt. Denna befallning kom Chicot att småle ännu gladare.
Under sina nattliga besök hos Gorenflot hade han noga undersökt klostrets jordvåning och den underjordiska gången. Han hade funnit dess utgångsport och underrättat kung Henri om, hvar den fanns, hvarför nu också kungen hade placerat sitt schweizergarde tätt intill dess mynning.
De sammansvurna skulle således alla kasta sig i vargens gap.
Kardinalen aflägsnade sig först, följd af ett tjogtal adelsmän.
Sedan gick hertigen af Guise med ungefär lika många följeslagare, och sist herr de Mayenne, som på grund af sin kolossala fetma hade svårt att springa och således af helt naturliga skäl bildade eftertruppen.
När herr de Mayenne sist af alla gick förbi Gorenflots cell och Chicot såg honom pustande släpa sig fram, smålog han icke längre — han satte båda händerna i sidorna och var nära att kikna af skratt.
Under dryga tio minuter stod Chicot och lyssnade efter att få höra de sammansvurna komma samma väg tillbaka. Men till hans stora förvåning aflägsnade sig stegen allt mer och mer och vände icke om.
En plötslig tanke flög genom gaskognarens hjärna — en tanke, som gjorde att hans gapskratt upphörde och kom honom att skära tänderna af raseri.
Tiden gick, och de sammansvurna kommo icke tillbaka — hade de sett, att denna utgång var bevakad, och hade de funnit en annan?
Chicot ämnade just rusa ut ur cellen för att undersöka saken, då dörröppningen fylldes af en oformlig massa, som dignade till hans fötter och slet af sig hela massor af hår.
— Å, jag eländige usling! pustade munken. Å min gode herr Chicot — förlåt mig! Förlåt mig!
Hur kom det sig, att Gorenflot, som hade flytt först af alla, nu kom ensam tillbaka? Han borde ju redan ha varit långt borta.
Denna fråga framställde sig helt naturligt för Chicot.
— Å, min gode herr Chicot, se hit! fortfor Gorenflot pustande och jämrande. Förlåt er ovärdige vän, som ångrar sig så bittert och ber er om tillgift på sina knän!
— Hvarför har du inte flytt din väg med de andra lymlarna? frågade Chicot.
— Därför att jag inte kunde komma fram, där de kommo fram, min gode herr Chicot — därför att Herren i sin vrede har slagit mig med korpulens. Olyckliga fetma! Fördömda isterbuk! skrek munken och slog sig med båda knytnäfvarna på den del af sin lekamen, som han missfirmade. Å, hvarför är jag inte så spenslig som ni, herr Chicot? Det är så vackert att vara mager — och tänk så lyckligt också!
Chicot begrep icke det ringaste af munkens utgjutelser.
— De andra ha således ändå kommit ut någonstädes? skrek Chicot med dundrande röst:
— Ha de verkligen flytt?
— Ja visst! svarade munken. Hvad skulle de göra? De hade ju blifvit hängda, om. de hade stannat kvar. Å, min förskräckliga mage!
— Tyst med din jämmer! befallde Chicot. Och svara på mina frågor!
Gorenflot reste sig på knäna. Han hade förut legat framstupa på golfvet.
— Fråga mig bara, herr Chicot, svarade han. Det har ni rättighet till.
— Hur rymde de andra?
— Så fort de kunde springa.
— Det kan jag tro! Men hvar kommo de ut?
— Genom källargluggen!
— Hvilken källarglugg?
— Till källaren, som har utgång åt kyrkogården.
— Menar du löngången? Svara fort!
— Nej, min käre herr Chicot! Den utgångsporten var bevakad af kungens schweizare. Hertigen af Guise höll just på att öppna den, när han fick höra någon säga: Mich durstet! därute.
— Jag vet! utbrast Chicot. Och sedan togo rymlingarne en annan väg?
— Ja, min käre herr Chicot! De kröpo genom källargluggen och sedan ut på kyrkogården.
— Men du då?
— Ack, ack! Jag var för tjock — jag kunde inte komma igenom; Och ändå drog man mig i benen för att jag inte skulle spärra vägen för de andra.
— Nå, men om inte du kunde komma igenom, utbrast plötsligt Chicot med en min af den högsta förtjusning och lycka, då kunde inte heller han, som är så mycket större och gröfre …
— Hvilken han?
— Å, du gode, nådige Gud! utbrast Chicot. Jag lofvar dig ett stort vaxljus, om du vill hjälpa mig den här gången! Laga att han inte kan komma igenom!
— Herr Chicot!
— Stig upp, munk!
Gorenflot reste sig så fort han någonsin kunde.
— Följ mig nu till källargluggen!
— Jag skall följa er hvart ni vill, käre herre!
— Framåt, din usling! Framåt!
Gorenflot satte sig i gång så raskt han förmådde. Han lyfte allt emellanåt sina armar mot höjden, men drefs att trafva framåt med samma fart genom de slag, som Chicot tilldelade honom med repet.
De gingo tvärs öfver korridoren och ut i trädgården.
— Hitåt! sade Gorenflot. Hitåt, käre herr Chicot!
— Tig och gå före, din skurk!
Gorenflot gjorde ännu en ansträngning och stannade snart framför några träd, bakom hvilka det hördes en kväfd jämmer.
— Där är det, sade munken, där är källargluggen!
Han föll andlös och maktlös ned i gräset.
Chicot gick ett par steg framåt och upptäckte någonting, som rörde sig i gräset. Bredvid detta någonting, som närmare liknade bakdelen af en människa, låg en värja och en munkkåpa.
Det var tydligt, att den individ, som befann sig i så ögonskenligt trångmål, hade så småningom gjort sig af med allt som kunde vara honom till hinder. Utan värja och kåpa försökte han tränga sig ned genom den omtalade källargluggen.
Men han ansträngde sig fåfängt att få sin massiva underdel med sig — alldeles som Gorenflot.
— Guds död! Heliga jungfru! Alla djäflar! ljöd flyktingens halfkväfda stämma. Hellre skulle jag slå mig fram genom kungens hela garde! Drag inte så hårdt, mina vänner, det är bättre att det får gå sakta! Jag känner, att jag skrider framåt, fastän det går fasligt långsamt.
— Gud i himmelen — herr de Mayenne! mumlade Chicot, gripen af ett slags extas. Du gode och nådige Gud! Du har förtjänt vaxljuset!
— Det är väl inte för intet, man har kallat mig för en Herkules, pustade den halfkväfda stämman. Jag skall nog lyckas skjuta undan den här stenen till sist!
Han ansträngde sig så våldsamt, att stenen verkligen skakade.
— Vänta bara! sade Chicot för sig själf. Vänta bara!
Och han började stampa med fötterna som om någon kom springande.
— Nu komma de! sade flera röster nere i källarhvalfvet.
— Aha! utropade Chicot flämtande, som om han just hade kommit springande. Är det du, din eländige usling till munk!
— Säg ingenting, ers höghet, mumlade rösterna i källarhvalfvet, låt dem ta er för Gorenflot!
— Du usla köttmassa! Du fyllsvin! Du nedrige skurk!
Alla dessa tillmälen åtföljdes af ursinniga slag med repet, hvarmed Chicot redan förut hade pryglat Gorenflot.
— Tyst! Tyst! uppmanade fortfarande rösterna i hvalfvet. De ta er för att vara munken.
Och herr Mayenne kväfde modigt sin jämmer, medan han fortfarande arbetade på att skjuta undan stenen.
— Usle konspiratör! fortfor Chicot. Ovärdige munk! Där har du för ditt fylleri! Där har du för din lättja! Där har du för din argsinthet! Där har du för din vällefnad! Där har du för ditt fråsseri! Där har du för alla dina laster! För alla de sju dödssynderna!
— Å, herr Chicot, haf medlidande med mig! bad Gorenflot, badande i svett.
— Och här har du för ditt förräderi! fortfor Chicot och slog — och slog …
— Nåd! Nåd! utbrast Gorenflot, som trodde, att bestraffningen sedermera skulle upprepas på honom. Nåd, min käre herr Chicot!
Men Chicot var som i ett rus af hänförelse öfver att ändtligen få utkräfva hämnd — han slog och slog …
Herr de Mayenne var en man med stor förmåga till själfbehärskning, men han kunde ej afhålla sig från en sakta jämmer.
— Å, utbrast Chicot, hvarför kan inte hertigens af Mayenne högvälborna och mäktiga skuldror sitta på din simpla, usla kropp! Ty honom är jag skyldig en väldig massa käppslängar, som ha stått inne med ränta på ränta nu i sju år! Där har du! Där har du! Där har du!
Gorenflot uppgaf ett stönande och föll raklång på marken.
— Chicot! skrek hertigen.
— Ja, det är jag, kungens ovärdige tjänare, svarade narren. Och jag önskar, att jag i denna stund ägde hundra kraftiga armar!
Allt mer och mer upphetsad lät Chicot slagen regna öfver hertigens bakdel med ett sådant raseri, att herr de Mayenne i en paroxysm af den ursinnigaste smärta trängde sig med våld fram mellan stenarna och föll söndersliten och blödande i sina vänners armar.
Chicots sista slag träffade tomma luften.
Han vände sig om. Den verklige Gorenflot hade svimmat af förskräckelse.